Paris, Söndagen d. 17 Januari, 1875. 17.1.1875

Edelfelt har fått brev av Alexandra Edelfelt men hinner bara skriva ett kort svar eftersom han ska träffa Pauline Ahlberg.

Edelfelt skriver ett längre brev om några dagar; i morgon hinner han inte för han skall först till ateljén, sedan till Adolphe Yvons klass och på kvällen till teckningsskolan vid Rue de l'École de Médicine för att försöka få en medalj vid concoursen [tävlingen] där.

Tusenfallt tackar Edelfelt för brevet; tillökningen med 250 rubel i hans kassa faller som en riktig "Guds skickelse" över honom; det är väl i främsta hand Henrik Wilhelm Zilliacus han har att tacka och han ber Alexandra Edelfelt framföra hans hjärtliga tacksägelse; han är ännu så häpen och lycklig att han inte vet om han skall tro på en "tur", som Morbror Gustaf Brandt säger.

De senaste dagarna har han funderat över sig själv och vilket nöt han är i avseende att komma sig för med någon tavla till Helsingforsexpositionen.

Föregående dag hade de concours i Jean-Léon Gérômes ateljé; placeringen i första serien blev Jean-Baptiste Duffaud, Albert Aublet, Frédéric Christol, Jean Jacques Brunet, Paul Robert (schweizaren, brorson till den store Leopold Robert), Edelfelt och Louis-François Majoux; Julian Alden Weir placerade sig på tredje plats i andra serien.

Jean-Léon Gérôme gav Edelfelt en nyttig läxa med anledning av hans senaste studie; Gérôme sade att Edelfelt var mycket skicklig, men att han måste akta sig så att skickligheten inte blir ett manér; Gérôme hade i hans senaste studie inte hittat detta allvarliga, naiva sökande, som är absolut nödvändigt för att vara en god och originell målare; han visste att Edelfelt kunde bättre och att hans nästa målning skulle vara bättre; Gérôme är en förunderligt skarp karl, som ser Edelfelts svaga sida att hellre göra vackra saker än bra saker; det viktigaste var att Edelfelt var sig själv, han skulle följa mästarna vad gäller principer, samt enkel och stor uppfattning, men aldrig deras manér.

Pauline Ahlberg hade bjudit Edelfelt på teater, de såg Romeo och Julia.

Pauline Ahlberg känner sig ensam och är lycklig över att ha någon som Edelfelt som förstår henne; hon klagar över att nästa vinter måsta vara i Stockholm; det är underligt att hon "det rika, bildade fruntimret", som haft allt vad hon önskat på jorden avundas Edelfelts lott, i och med att han har ett stort mål och ett yrke han älskar, har en mor som följer honom med hela sitt intresse och sin kärlek; Edelfelt har rått henne att efter all "djup, hjärtslitande och förståndsutnötande lektyr" läsa Johan Ludvig Runeberg; eftersom Pauline nästan helt och hållet glömt Runebergs episka dikter, t.o.m. fänrik Stål, har Edelfelt av Berndt Lindholm lånat henne Julqvällen, Psalmerna, Hanna, Elgskyttarne och Kungarna på Salamis.

Då Edelfelt läser Johan Ludvig Runeberg känner han sig som en man; då han läser sin barndoms älsklingsskald känner han en fläkt av ädelhet, lugn och samvetsfrid komma över sig.

Idag skall Edelfelt föra böckerna till Pauline Ahlberg; föregående kväll läste han hos Berndt Lindholm högt ur Julqvällen; Edelfelt tackar Gud av hela sitt hjärta för att ha fått ett fosterland och en älskad mor som Alexandra Edelfelt att leva för; han önskar att han kunde genomandas av samma rena ädla fläkt som Johan Ludvig Runeberg; tiden går och han måste avsluta brevet.

Julian Alden Weir och Edelfelt är inbjudna till familjen Sargent, som är rika amerikaner; de har läst Fänrik Stål på tyska och är förtjusta i Johan Ludvig Runeberg.

Edelfelt har skickat en korrespondens till Helsingfors Dagblad.