akademier arkitektur Årstider båtar gondoler historia illustration italienare kvinnor kyrkor militärer (personer) musik palats resehandböcker resor sångare tåg teater vår visor

Beskrivning

Albert Edelfelts brev från Venezia till Alexandra Edelfelt, skrivet den 13 mars 1876, 6 sidor. Illustrationerna "gondoljärer, gondoljär-solist, två kvinnor, tre män, två soldater, en ensam, man med skägg" på sidorna 4 och 5.

[...] Igår, söndagsafton, en mild, vacker vårafton, var hela Venedig i rörelse, och gondolierna sjöngo i två chörer vid Dogepalatset. Tro mig, en sådan afton glömmer man ej så lätt. Då man med ens får se ett femtiotal karlar som se ut så här, och som vi derhemma skulle kalla sluskar, ställa sig i ring och stämma upp den vackraste trestämmiga sång, med en samklang, takt, nyansering som våra studenter derhemma fåfängt sträfva efter, så blir man i sanning förbluffad, så mycket man än hört talas om gondoliersång. – Rösterna äro oförlikneliga mjuka och böjliga, och deras pianissimo är någonting så gripande att jag tårades som ett barn då jag hörde dem sjunga. Tusentals personer stodo och åhörde sången på quain, och den stördes ej heller af annat än några lätta årtag och vattnets sakta sqvalpande mot marmortrappan. Åtminstone i två timmar hörde jag på dem. De tvenne chörerna alternerade och sjöngo en massa af dessa italienska melodier, som alla tyckes så bekanta emedan de alla äro litet slägt med Santa Lucia och de många andra som man känner så väl. Solopartierna i sången voro ofta komiska, och tycktes blifva improviserade för tillfället af sångaren, åtminstone skrattade publiken duktigt. Han sjöng i näsan och var litet hes, men så sjöngo de andra bra i stället. Publiken gnolade med och följde sången med det lifligaste intresse. Gondolierna ha speciel orsak att hålla sin sång uppe, ty efter hvar nummer springer en och begär pengar af folk som sitta i fönstren. Det är förfärligt tycka man, att menniskor som en minut sjunga som englar, den andra skola stå och tigga några usla fyrkar, men arbetarn är sin lön värd heter det och dessa roddare skära väl ej annars guld med täljknif. Se här något af publiken. [...]

Innehåll

  • Venedig! Det berömda namnet! Edelfelt säger det inte utan upprymdhet: Leve mästarnas, Tizians och Tintorettos, gamla stad; har Alexandra Edelfelt fått hans brev från Triest?

    Trieste Venedig Alexandra Edelfelt Tizian Tintoretto
  • De hade tagit tåg och inte ångbåten till Venedig, vilket var tur för natten hade varit stormig; då solen gick upp i purpur satte de foten på Stationshusets marmortrappa vid Canal grande; de åkte gondol till deras hotell Città de Monaco, som låg nära Marcusplatsen i linje med Dogepalatset; från fönstret såg de ut mot San Giorgio och havet.

    Venedig Canal Grande Città de Monaco Markusplatsen Dogepalatset San Giorgio Maggiore
  • Alexandra Edelfelt vet hur det är i början då man anlänt till en berömd ort; man ser sig genast omkring efter kända monumnet, bläddrar i Bædeker [förlag med en serie av Bædekers reseguider] och fångar på några timmar många och omväxlande intryck; det är ett faktum att många av dessa arkitekturens underverk ser förfallna ut då man kommer från en så "genomfin och ny stad" som Wien, men Edelfelt är inte missnöjd; där finns en blandning av olika stilar: Marcuskyrkan i byzantinsk stil med guldmosaik och kupoler, palats i gotisk-ventiansk stil, andra i renässansstil; man borde vara arkitekt för att förstå allt detta, målarna kan i stället betrakta det de ser i ljuset av färger; Tizian, Tintoretto, Paolo Veronese och Giorgione var kolorister för att de inte kunde annat i denna vackra stad.

    Wien Markuskyrkan Alexandra Edelfelt Tizian Tintoretto Paolo Veronese Giorgione
  • Edelfelt begriper inte Tintoretto; Edelfelt har sett hans mästerverk i Dogepalatset och Konstakademien, men tilltalas mer av de andra; man bör ändå se den venezianska skolans bilder i deras egen stad, på samma sätt som man måste se Peter Paul Rubens i Antwerpen.

    Antwerpen Dogepalatset Accademia di Belle Arti di Venezia Peter Paul Rubens Tintoretto
  • Det inre av Marcuskyrkan har gjort det mest underbara intryck på Edelfelt; han har varit till flera av de gamla palatsen som står tomma och förfaller; de gör ett sorgligt intryck och man måste ta fantasin till hjälp för att på nytt befolka de praktfulla boningarna med rika patricier, sköna damer, utpyntade morer och grekiska lärda som flytt för turkarnas förföljelser.

    Markuskyrkan
  • Venetianskorna tävlar med milanesiskorna vad skönhet beträffar.

  • Föregående kväll var hela Venedig i rörelse i den vackra vårkvällen och Edelfelt hade i två timmar lyssnat på då gondoljärerna sjöng i två körer vid Dogepalatset; då ett femtiotal karlar, som man där hemma skulle kalla sluskar, stämmer upp i den vackraste trestämmiga sång som våra studenter fåfängt strävar efter blir man förbluffad; de italienska melodierna tycktes bekanta i och med att de alla är släkt med Santa Lucia; efter varje sång springer en av dem och begär pengar av folk; "Det är förfärligt tycker man, att menniskor som en minut sjunga som englar, den andra skola stå och tigga några usla fyrkar, men arbetarn är sin lön värd heter det".

    Venedig Dogepalatset Lucia
  • Illustration i brev: publiken; damerna bär slöjor, åtminstone kvinnor av de lägre stånden; bruna vinterkappor; de italienska officerarna är kända för sin vackra uniformer och sin elegans.

  • Det är sent och följande dag skall de kl. 12 på dagen resa till Florens; Edelfelt vill på morgonen ännu hinna till Palazzo Giovanelli, som tillhör en furste med samma namn; de har vistats timtals på vattnet; i dag lät de sig ro ut till Il Lido, där de åt ostron och drack Lacryma Christi [napolitanskt vin] och såg på det blanka adriatiska havet.

    Florens Adriatiska havet Palazzo Giovanelli Lido di Venezia Giovanelli
  • Edelfelt trivs rätt bra med Victor Hoving, även om denne ibland vill spela "mjeltsjuk lord" och yttra sig kategoriskt om allting; Harling ser de inte mycket till; Edelfelt förstår inte Hovings brådska att åka vidare till Florens och komma till Rom; man reser som en vansinning då man stannar bara 2 dagar i Venedig, men Edelfelt hoppas komma tillbaka, kanske med Alexandra Edelfelt; Hoving är vänlig i allt och Edelfelt känner sig "flat" över att denne betalar resan; han räknar med att på något sätt avbörda sin tacksamhetsskuld.

    Florens Rom Venedig Alexandra Edelfelt Harling Victor Hoving
  • Om Edelfelt utförligt skulle beskriva vad han sett vore det att repetera Bædeker [reseguide]; på kvällen var de på theater Malibran; löven har inte spruckit ut på träden, vilket man inte saknar i Venedig eftersom där i allmänhet inte finns träd; om några dagar är han i Rom och kan då vänta brev hemifrån; han ber Alexandra Edelfelt hälsa systrarna och Morbror Gustaf Brandt; *P.S. Edelfelt tänker hela tiden att på samma platser har Mamma gått, sett, känt och njutit som han.

    Rom Venedig Teatro Malibran Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Gustaf Brandt Alexandra Edelfelt Ellen Edelfelt