Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

adel arkitekter ateljéer bibliotek bildning dagstidningar djur drycker förlovning frieri gravar Gud hästsport järnvägar katolicism kejsare kläder kloster konstnärer konstnärskap konstutställningar kultur kungahus kungar kvinnor kyrkor modeller (yrken) museer palats resor samhällsklasser slott solfjädrar tåg teater tjurfäktningar transportmedel utseende utställningar väderlek viner

Madrid d. 12 Maj 1881
Älskade Mamma,
Min spanska resa sjunger på sista
versen. I morgon kl. 5 e.m ta jag snäll
tåget til Paris, der är om lördag kl.
7 på morgonen. Jag kan ännu ej rigtigt
få i mitt hufvud att jag om några da-
gar icke mera skall få se stora kappor,
mantillor toreros och mulåsnor omkring mig.
Jag har redan hunnit vänja mig vid
Spanien och det är derföre med en viss
känsla af vemod jag nu skall lemna
detta land.
Sedan jag sist skref, senaste lördag tror jag
det var, har jag ej gjort något nyttigt.
Min tid har delats mellan museet
och promenader med Madrazo, tjurfäktnin-
gar theatrar o.d. Museet blir icke det
minst saknade af allt hvad jag kommer
att sakna under de första dagarna i Paris.
Jag har allt mer och mer beundrat den-
na ödets skickelse, som kastat hit på en
punkt så många af konstens storverk.
Förlåt, förlåt trasslet med den Konnyska kostymen, jag
skall skaffa en ny åt herr Zilliacus fils.

Om vi äro rigtigt, rigtigt ärliga,
så måste vi medge att gamla målerier
isynnerhet af 2dra rangen ofta äro
fullkomligt onjutbara för oss. Tiden och
åskådningssättet voro så helt annorlunda
då de kommo till verlden, och dessutom
ha århundradens smuts rotat sig in i
färgen, fernissan har gulnat och fär-
gerna svartnat. – Detta otrefliga
intryck får man alls ej här. Jag har
aldrig känt mig så intim med flere
af de gamle målarne som här – istället
för att tala till dem i vackra estetiska
fraser, skulle jag nu vilja prata litet
med dem om form och färg och säga dem
huru innerligt väl jag förstår dem, ja
jag skulle ha lust att bjuda dem på mid-
dag eller ett glas manzanilla. Jag har
aldrig tyckt så mycket om Tizian som här.
Likaså har jag aldrig sett så goda saker
af Van Dyck. Det finnes en sal här
i huset som bär drottning Isabellas
namn. Här sitta Rafael, Velasquez
Murillo, Tizian, Van Dyck, Tintoretto
Holbein och Albrecht Dürer sida vid
sida. Tänk på att alla dessa dukar

äro mästerverk, fullständiga mäster
verk, och Mamma kan tänka sig hvad
det är. Prado museet har något
så egendomligt sympathiskt i sig. Man
känner sig här som målare (visserligen
en liten, liten en) bland målare, och
erfar samma känsla som då man i en
god väns atelier går igenom hans skizzer
och studier. Som sagdt, jag har aldrig
förr erfarit denna känsla af intimitet
med de Gamle. Kanske är det derföre,
att i sptesen här står Velasquez, den
modernaste af alla de gamle, d.v.s
den som såg mest såsom vi. –
Hvad är Bastien Lepage t.ex ändå
i det stora hela, jemförd med många
af dessa gubbar. Jag kom att tänka
på honom emedan på museet
finnes ett porträtt af Antonio Moro
som påminner om Bastiens maner,
men Moro är långt bättre. Taflan
föreställa Maria Tudor som likna
otroligt gissa hvem – jo, Octavia
Levong. –
I söndags voro vi, Madrazo och jag
på Corrida de Toros. Tjurfäktningen

äro här rigtiga nationalfesten,
motsvarande revyerna i Paris och
Derby i England, och redan ur denna
synpunkt äro de mycket intressanta.
Plaza de Toros är här ännu större än
i Sevilla, publiken deremot ej så
briljant (mycket mindre fruntimmer och
icke så fint klädda som i S. men mycket
mera stormande och ytterlig i applåder
och hvisslingar. Sjelfva det blodiga
skådespelet var detsamma – endast
att en picador med sådan hafsighet
slängdes med häst och allt mot barrieren
att han låg som död – han lär dock
ha kommit sig, säger man. Här i
Madrid finnas de rigtiga amatörerna
"los aficionados" och denna "sport" eller
hvad man skall kalla det har tagit ännu
mera fart derigenom att kungen, den
föga intelligenta mannen, är mycket
begifven derpå. Tänk, han, Alfons XII
är aldrig på någon vetenskapssocietet
eller konstexposition, men försummar
icke en enda tjurfäktning, kapplöpning
eller jagt, har suttit och druckit med
torero'n Frascuelo, och låter alltid
presentera för sig de toreros som ut-
märkt sig. För resten är det

den högsta aristokratin och pöbeln
som äro de förnämsta amatörerna.
Anhängarne af korsriddarne i alla
land ha då verkligen ingen annan
ambition än att täfla med försvarliga
stalldrängar – literatur, konst, folk-
upplysning, arbete, forskning, nej det
är hebraiska för dem – lefve hästar hun-
dar stalldrängar och akrobater!
Madrazo har nu som alltid varit utmärkt
vänlig och förekommande – Dock är
han mycket distraherad nu, pojken
stackare, ty han är mycket kär
och har i dag, blek, berättat mig att
han skrifvit till sin sköna och friat
och i morgon skall få det svar som
skall afgöra hans lifs öde. Jag har
sett henne flere gånger på Prado,
i theatern o.sv. ty Madrazo föredrager
naturligtvis de ställen der man har
möjlighet att träffa henne. Det är
en ung dam från Havana, som
sedan 5 à 6 år bor här i Madrid med
sin mor och gifta syster. Hon ser bra
ut, något i Tengmarks stil, men det

är isynnerhet hennes "qvicka
geni" som min vän M prisar hos
henne. Den gifta systern är rigtigt
vacker. Jag har sagt det och står vid
hvad jag har sagt att Madrid är
de vackra fruntimrens stad.
"Para jardines Granada
Para mujeres Madrid
Y para amores tus ojos
Cuando miran à mi"
står det i visan – (Granada är orten
för trädgårdar, Madrid för qvinnor,
och dina ögon för kärlek, när du ser
på mig) – Hvarannan ung dam som
man möter ser bra eller pikant ut.
De äro små, spenstiga ha alltid
utmärkt vackert hår, vacker hy, vackra
ögon och vackra tänder. Den största
komplimang man kan göra en spanska,
är att hon har "salt" hvilket är
mera än chic, att hon är pikant,
som vi skulle säga. Att spanskorna
så tidigt skulle vissna och åldras är
då också en agreable lögn, ty många
damer som gå med fullvuxna döttrar

se utmärkt bra ut och bära sina
år ypperligt. Den förtjusande mantillan
gör också att de alla ta sig bra ut.
För resten äro de mycket väl klädda,
och en spanska lär hellre svälta en
vecka än gå ut utan att vara rigtigt
fin. – Ett bland de finaste utseenden
jag sett är hertiginnan de la Torre.
Hela den fina verlden kan man se
hvar dag kl. 5 i Buen Retiro och
Jag känner redan flere till utseendet. –
Häromdagen reste jag, mindre af lust
än för att uppfylla min resenärs-
pligt, till Escorial. Det är en hel
dag som förloras med detta nöje. Om
jag genom allt hvad jag läst gjort
mig ett dystert och tråkigt intryck
af Escorial på förhand, så öfverträffades
detta ännu af verkligheten. Då man
sett Escorial, denna
fula
enorma, enorma
granitmassa, hälften kloster hälften
cellfängelse, beläget i den ensligaste,
vildaste, kalaste bergstrakt på jorden,
Inser man genast att Filip II var
otillräknelig och förlåter honom
på grund af denna hans blödsinthet många
hans bedrifter. Ej under om han

då och då behöfde sådana små för-
ströelser som kättarbål o.d. Hans
rum eller cell står ännu i sitt gamla
skick – Gud skall veta att Konungen
öfver "två verldar" icke bestod sig mycken
lyx. Messor, messor, kättarbål det var
hans smak, och hvar och en har sin.
Jag kom att tänka på här, i Escorial,
att bland de många osympathiska
kungaländer som finnas, den spanska
efter Carl V är den mest osympathiska.
Bigotta, grymma eller idiotiska. Här
i Escorial får man öfver sig en känsla
af hat, rigtigt hat till absolutism
och obskurantism, ty ingenting af
det briljanta som försonar oss t.ex. med
Napoleons, Ludvig XIVs och
Gustaf IIIs egenmägtighet, är här till
finnandes. – Escorial är det
dystraste och tråkigaste jag sett i
mitt lif och jag beklagar de Spanska
konungarna som skola begrafvas
der. Då man ligger under denna
grantiklippa, under denna omåttliga stenkum-
mel, är man 10 faldt död – hu!
Allt är af huggen granit utan tillstymmel
se till ornament, kalt och kallt, dystert

och naket. Klimatet är hårdt,
(för 14 dagar sedan snöade det i Escorial)
det blåser förfärligt, icke ett grässtrå
växer på bergen rundtomkring. Arki-
tekten Herrera m.fl. lära ha pinat och
bett Filip II att välja en annan plats
för sin skapelse – men nej, envis som
synden höll han på Escorial, som han
allt framgent älskade, ett tycke
hvari han troligen står ensam.
Hvad nu kurios'kt beträffar så
finnes här åtskilligt att se bl.a.
bibliotheket der alla de raraste arabiska
manuskripterna bevaras, kungsgrafvarna,
Sakristian der några ypperliga taflor finns
men resten, klostret, kyrkan de kungli-
ga våningarna äro förfärliga. Det
är den fanatiska, dystra, dumma
katolicismen i all sin prydno. –
– Mina taflor tyckas vinna upp-
märksamhet på salongen. Hvad
som rigtigt gläder mig är att
Ferdinand Gueldry i år har en rigtig
succès, åtminstone talar Figaro (Wolff)
om hans tafla i de varmaste ord.

– Torsdag, några timmar innan
afresan. – Jag är således nu rigtigt
på resande fot. Sannerligen, jag är
ej skapad till turist, ty det är med
verklig ledsnad jag lemnar Spanien.
På f.m var jag uppe hos Madrazo
i hans atelier och målade litet – Ett
minne från en blomstermarknad som
jag såg i går. Han hade en modell,
en flicka från Sevilla som under
hvilostunden sjöng och spelade på guitarr
de kända andalusiska sångerna. Det var
för sista gången, för en tid åtminstone, som
Jag hörde dem, och det gjorde ett egen-
domligt intryck. Ack jag har ingen
ting med mig åt Eder. Några solfjädrar
och toledo nålar det är allt. De för
hand gjorda mantillorna kosta 100
à 150 frcs och de eftergjorda äro fabri-
cerade i Paris.
Jag tar en vagn och far till museet
för att säga ett hjertligt farväl åt
Velasquez Tizian, Goya
– Adios Madrid, adios España!
tusen helsningar från
Atte

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Min spanska resa sjunger på sista versen. I morgon kl. 5 e.m ta jag snäll tåget til Paris, der är om lördag kl. 7 på morgonen. Jag kan ännu ej rigtigt få i mitt hufvud att jag om några dagar icke mera skall få se stora kappor, mantillor toreros och mulåsnor omkring mig. Jag har redan hunnit vänja mig vid Spanien och det är derföre med en viss känsla af vemod jag nu skall lemna detta land.

    Paris Spanien
  • Sedan jag sist skref, senaste lördag tror jag det var, har jag ej gjort något nyttigt. Min tid har delats mellan museet och promenader med Madrazo, tjurfäktningar theatrar o.d. Museet blir icke det minst saknade af allt hvad jag kommer att sakna under de första dagarna i Paris. Jag har allt mer och mer beundrat denna ödets skickelse, som kastat hit på en punkt så många af konstens storverk.

    Paris Pradomuséet Ricardo de Madrazo y Garreta
  • Om vi äro rigtigt, rigtigt ärliga, så måste vi medge att gamla målerier isynnerhet af 2dra rangen ofta äro fullkomligt onjutbara för oss. Tiden och åskådningssättet voro så helt annorlunda då de kommo till verlden, och dessutom ha århundradens smuts rotat sig in i färgen, fernissan har gulnat och färgerna svartnat. – Detta otrefliga intryck får man alls ej här. Jag har aldrig känt mig så intim med flere af de gamle målarne som här – istället för att tala till dem i vackra estetiska fraser, skulle jag nu vilja prata litet med dem om form och färg och säga dem huru innerligt väl jag förstår dem, ja jag skulle ha lust att bjuda dem på middag eller ett glas manzanilla. Jag har aldrig tyckt så mycket om Tizian som här. Likaså har jag aldrig sett så goda saker af Van Dyck. Det finnes en sal här i huset som bär drottning Isabellas namn. Här sitta Rafael, Velasquez Murillo, Tizian, Van Dyck, Tintoretto Holbein och Albrecht Dürer sida vid sida. Tänk på att alla dessa dukar äro mästerverk, fullständiga mästerverk, och Mamma kan tänka sig hvad det är.

    Pradomuséet Alexandra Edelfelt Albrecht Dürer Rafael Tizian Anthonis van Dyck Diego Velázquez Bartolomé Murillo Hans Holbein Isabella II Tintoretto
  • Prado museet har något så egendomligt sympathiskt i sig. Man känner sig här som målare (visserligen en liten, liten en) bland målare, och erfar samma känsla som då man i en god väns atelier går igenom hans skizzer och studier. Som sagdt, jag har aldrig förr erfarit denna känsla af intimitet med de Gamle. Kanske är det derföre, att i sptesen här står Velasquez, den modernaste af alla de gamle, d.v.s den som såg mest såsom vi.

    Pradomuséet Diego Velázquez
  • Hvad är Bastien Lepage t.ex ändå i det stora hela, jemförd med många af dessa gubbar. Jag kom att tänka på honom emedan på museet finnes ett porträtt af Antonio Moro som påminner om Bastiens maner, men Moro är långt bättre. Taflan föreställa Maria Tudor som likna otroligt gissa hvem – jo, Octavia Levong.

    Jules Bastien-Lepage Antonio Moro Maria I Octavia Levong
  • I söndags voro vi, Madrazo och jag på Corrida de Toros. Tjurfäktningen äro här rigtiga nationalfesten, motsvarande revyerna i Paris och Derby i England, och redan ur denna synpunkt äro de mycket intressanta. Plaza de Toros är här ännu större än i Sevilla, publiken deremot ej så briljant (mycket mindre fruntimmer och icke så fint klädda som i S. men mycket mera stormande och ytterlig i applåder och hvisslingar. Sjelfva det blodiga skådespelet var detsamma – endast att en picador med sådan hafsighet slängdes med häst och allt mot barrieren att han låg som död – han lär dock ha kommit sig, säger man. Här i Madrid finnas de rigtiga amatörerna "los aficionados" och denna "sport" eller hvad man skall kalla det har tagit ännu mera fart derigenom att kungen, den föga intelligenta mannen, är mycket begifven derpå. Tänk, han, Alfons XII är aldrig på någon vetenskapssocietet eller konstexposition, men försummar icke en enda tjurfäktning, kapplöpning eller jagt, har suttit och druckit med torero'n Frascuelo, och låter alltid presentera för sig de toreros som utmärkt sig.

    Paris England Madrid Sevilla Plaza de toros de la Maestranza Plaza de toros (Madrid) Alfons XII Ricardo de Madrazo y Garreta Frascuelo
  • För resten är det den högsta aristokratin och pöbeln som äro de förnämsta amatörerna. Anhängarne af korsriddarne i alla land ha då verkligen ingen annan ambition än att täfla med försvarliga stalldrängar – literatur, konst, folkupplysning, arbete, forskning, nej det är hebraiska för dem – lefve hästar hundar stalldrängar och akrobater!

  • Madrazo har nu som alltid varit utmärkt vänlig och förekommande – Dock är han mycket distraherad nu, pojken stackare, ty han är mycket kär och har i dag, blek, berättat mig att han skrifvit till sin sköna och friat och i morgon skall få det svar som skall afgöra hans lifs öde. Jag har sett henne flere gånger på Prado, i theatern o.sv. ty Madrazo föredrager naturligtvis de ställen der man har möjlighet att träffa henne. Det är en ung dam från Havana, som sedan 5 à 6 år bor här i Madrid med sin mor och gifta syster. Hon ser bra ut, något i Tengmarks stil, men det är isynnerhet hennes "qvicka geni" som min vän M prisar hos henne. Den gifta systern är rigtigt vacker.

    Madrid Pradomuséet Havanna Ricardo de Madrazo y Garreta Hilma Tengmark
  • Jag har sagt det och står vid hvad jag har sagt att Madrid är de vackra fruntimrens stad. "Para jardines Granada Para mujeres Madrid Y para amores tus ojos Cuando miran à mi" står det i visan – (Granada är orten för trädgårdar, Madrid för qvinnor, och dina ögon för kärlek, när du ser på mig) – Hvarannan ung dam som man möter ser bra eller pikant ut. De äro små, spenstiga ha alltid utmärkt vackert hår, vacker hy, vackra ögon och vackra tänder. Den största komplimang man kan göra en spanska, är att hon har "salt" hvilket är mera än chic, att hon är pikant, som vi skulle säga. Att spanskorna så tidigt skulle vissna och åldras är då också en agreable lögn, ty många damer som gå med fullvuxna döttrar se utmärkt bra ut och bära sina år ypperligt. Den förtjusande mantillan gör också att de alla ta sig bra ut. För resten äro de mycket väl klädda, och en spanska lär hellre svälta en vecka än gå ut utan att vara rigtigt fin. – Ett bland de finaste utseenden jag sett är hertiginnan de la Torre. Hela den fina verlden kan man se hvar dag kl. 5 i Buen Retiro och Jag känner redan flere till utseendet.

    Buen Retiro Antonia de La Torre
  • Häromdagen reste jag, mindre af lust än för att uppfylla min resenärspligt, till Escorial. Det är en hel dag som förloras med detta nöje. Om jag genom allt hvad jag läst gjort mig ett dystert och tråkigt intryck af Escorial på förhand, så öfverträffades detta ännu af verkligheten. Då man sett Escorial, denna fula enorma, enorma granitmassa, hälften kloster hälften cellfängelse, beläget i den ensligaste, vildaste, kalaste bergstrakt på jorden, Inser man genast att Filip II var otillräknelig och förlåter honom på grund af denna hans blödsinthet många hans bedrifter. Ej under om han då och då behöfde sådana små förströelser som kättarbål o.d. Hans rum eller cell står ännu i sitt gamla skick – Gud skall veta att Konungen öfver "två verldar" icke bestod sig mycken lyx. Messor, messor, kättarbål det var hans smak, och hvar och en har sin. Jag kom att tänka på här, i Escorial, att bland de många osympathiska kungaländer som finnas, den spanska efter Carl V är den mest osympathiska. Bigotta, grymma eller idiotiska. Här i Escorial får man öfver sig en känsla af hat, rigtigt hat till absolutism och obskurantism, ty ingenting af det briljanta som försonar oss t.ex. med Napoleons, Ludvig XIVs och Gustaf IIIs egenmägtighet, är här till finnandes.

    El Escorial Gustav III Napoleon I Bonaparte Ludvig XIV Karl V Filip II
  • Escorial är det dystraste och tråkigaste jag sett i mitt lif och jag beklagar de Spanska konungarna som skola begrafvas der. Då man ligger under denna grantiklippa, under denna omåttliga stenkummel, är man 10 faldt död – hu! Allt är af huggen granit utan tillstymmelse till ornament, kalt och kallt, dystert och naket. Klimatet är hårdt, (för 14 dagar sedan snöade det i Escorial) det blåser förfärligt, icke ett grässtrå växer på bergen rundtomkring. Arkitekten Herrera m.fl. lära ha pinat och bett Filip II att välja en annan plats för sin skapelse – men nej, envis som synden höll han på Escorial, som han allt framgent älskade, ett tycke hvari han troligen står ensam. Hvad nu kurios'kt beträffar så finnes här åtskilligt att se bl.a. bibliotheket der alla de raraste arabiska manuskripterna bevaras, kungsgrafvarna, Sakristian der några ypperliga taflor finns men resten, klostret, kyrkan de kungliga våningarna äro förfärliga. Det är den fanatiska, dystra, dumma katolicismen i all sin prydno.

    El Escorial Filip II Juan de Herrera
  • Mina taflor tyckas vinna uppmärksamhet på salongen. Hvad som rigtigt gläder mig är att Ferdinand Gueldry i år har en rigtig succès, åtminstone talar Figaro (Wolff) om hans tafla i de varmaste ord.

    Albert Wolff Ferdinand Gueldry
  • Torsdag, några timmar innan afresan. – Jag är således nu rigtigt på resande fot. Sannerligen, jag är ej skapad till turist, ty det är med verklig ledsnad jag lemnar Spanien.

    Spanien
  • På f.m var jag uppe hos Madrazo i hans atelier och målade litet – Ett minne från en blomstermarknad som jag såg i går. Han hade en modell, en flicka från Sevilla som under hvilostunden sjöng och spelade på guitarr de kända andalusiska sångerna. Det var för sista gången, för en tid åtminstone, som Jag hörde dem, och det gjorde ett egendomligt intryck.

    Sevilla Ricardo de Madrazo y Garreta
  • Ack jag har ingenting med mig åt Eder. Några solfjädrar och toledo nålar det är allt. De för hand gjorda mantillorna kosta 100 à 150 frcs och de eftergjorda äro fabricerade i Paris.

    Paris
  • Jag tar en vagn och far till museet för att säga ett hjertligt farväl åt Velasquez Tizian, Goya – Adios Madrid, adios España! tusen helsningar från Atte

    Madrid Spanien Pradomuséet Tizian Diego Velázquez Fransisco de Goya
  • *Förlåt, förlåt trasslet med den Konnyska kostymen, jag skall skaffa en ny åt herr Zilliacus fils.

    Konrad Zilliacus Edvard Zilliacus