Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

araber barn blindhet brev drycker förälskelse förmögenhet Gud handikapp inredningar kläder konserter kostymering kvinnor läkare lärare maskerader mat melankoli opera (konstart) orientalisk dans orientalism publik ryskhet sällskapsliv sångare sjukdom (tillstånd) sötsaker städer tablåer te teater telegram tvivel väderlek

Petersburg torsdag 23/nov. nov. 1881.
Älskade Mamma,
Sist lofvade jag visst storståtligt att skrifva
som i går. Deraf blef emellertid intet af
mångahanda orsakers skuld. I förrgår
kl. 5 voro vi bjudna på thé kl. 5 e.m af
"Snobbe" och detta the var en mycket utsökt
måltid med ostron kaviar o.d – hvadan jag föråt
mig och ännu i dag litet känner af följder
na. Buistroff hade bjudit Manzeys och mig
på Operan, der Sembrich, (Petersburgs nuvaran
de primadonna, sjöng la Traviata. Nikolai
Ivanitsch klädd i syrtut och hvita handskar,
var älskvärdheten sjelf, hans fru som
är ett får smålog och jämrade då och
då något med en ynkelig stämma, och Sembrich
sjöng mycket bra, och spelte isynnerhet för-
träffligt i sista akten. Ingenstädes, utom på
finska theatern har jag sett en så stormande
och bullersam samt tacksam publik som här.
De vråla af förtjusning, och framropningar
följa efter hvarje akt. – Under hela
tredje akten pratade jag med fröken Manzey,
som nu är betydligt vänligare mot mig än
under
de
första veckorna. Hon erkänner nu att
denna frånstötande ryskhet var påverkad uti-
från, och beklagade att hon i allmänhet
så mycket hörde på folks råd från och till
Efter theatern gingo vi till Manzeys der thé
intogs och der fru Etter var. Nikolai Ivanitsch
var grof i sina liknelser samt ytterst

kraftig i sitt tal om kärleken. Han är ändå
så bonde, att man måste sluta med att
ta honom från den komiska sidan.
Familjen Jacobsons afgudadyrkan har
skämt bort honom. I allmänhet har jag
ej sett många så egendomligt utvecklade
familjer som dessa Jacobsöner. I grunden
har ingen annan än fru Etter af dem
vana vid menniskor samt vyer utom
familjens krets. De vilja nu på allt sätt
öfvertyga mig om att Nadja är ett ideal,
och att jag ännu skall komma att
erkänna henne som verldens första qvinna,
– men jag fruktar minsann!.. – Ack,
jag är ju ej något barn och har sett qvinnor
i hundratal, och måste med handen på hjertat
säga att denna ej är något märkvärdigt
och att hon är specielt osympatisk för
mig. – Boktal kunde jag skrifva om
alla mina intryck här, men tiden är
knapp. Säkert är emellertid att jag sällan
känt mig så moraliskt död, att jag sällan
haft vingarne så klippta som här. Jag
tar ofta hela min styrka och hela mitt
mod för att flyga upp igen, vara glad,
fri, hurtig, men jag fastnar ohjelpligen
i denna ogenträngliga dimma som ligger
oblidkelig och tung öfver denna stad.
Ack, ljus! Ljus! Jag känner mig vara
så långt borta från allt det som varit
och är mitt lif, att jag ofta tviflar
på om jag är jag. – I går for

jag temmeligen outsöfd och med derange-
rad mage till Zarskoïe. Storfursten kom-
mer alltjemnt och ser huru jag målar,
och detta, jemte barnen som ej en half
sekund hållas stilla är icke så litet
enerverande. – I går afton var jag som
sagdt, bjuden till Spetschinskys. Alla hade
vi hört talas om en surpris, och denna var,
att Jacoby efter middagen arrangerade tableaux
vivants. Vid middagen satt jag som alltid,
vid fröken Ms sida. Huru än känslorna vari-
erat ha vi ändå vid familjemiddagarne följts
åt. – Hon är förtjusande, men det rent främman
de i omgifningen, det ryska, har alltid passat
på att komma och hälla kallt vatten öfver
mig just då jag brunnit som bäst. I tableauer
na figurerade äfven jag. Jacoby framstälde
endast egna taflor. 1o en rysk scen som
han ämnar skicka till Paris. – Buistroff, Arm-
felt och fr. Odinzoff – vackra kostymer, men som
dessa tre hata hvarandra blef uttrycket och
ensemblen si och så. – Tableauerna voro mycket
väl arrangerade i ett stort spegelglasfönster
som skiljer salen från ett förrum – man kan
ej tänka sig en bättre ram, belysningen med
alluminium o. bengaliska eldar. Derefter kom
ett mohriskt rendez-vous (Alhambra) Jag
och grefvinnan Armfelt. Vi hade magnifika
och rigtiga kostymer båda, och fingo höra
åtskilliga komplimenter – endast Mme Armfelt
började hvarje gång dumt nog, att flina –
hvad det tjente till hvet jag ej. Så kommo
två arabiske tiggare, bröderna Jacobson,
och detta var någonting alldeles utmärkt.

Sist fröken Sonia M. som
(arabisk bayadère)
"Almee" dan-
sande sabeldansen. – Hela aftonen gick
åt till kostymering grimering och stickande
med knappnålar, och fru Manzey som ej
vetat af historien, var ej rigtigt nöjd med
att Sonia så der på egenhand kostymerade
sig. Fröken var charmant – men den något
för mycket åtsittande drägten, med en otalig
mängd sekiner, armband, dolkar (allt
magnifikt, äkta) samt ställningen med ar-
marne öfver hufvudet misshagade fru
Manzey, som ej fann detta convenabelt och
som öppet uttalade sitt ogillande, och som
derigenom förstörde aftonens fröjd för
flickan stackare. Hvarföre i Herrans namn
bråkade hon – der var ju ingen främman
de tillstädes och jag försäkrar att jag ej
hade den aflägsnaste aning om att drägten
var opassande, innan fru M. sade det. Alla
kunna ju ej vara så nunn-likt klädda
som hon. De äro ändå bra stränga med allt
som icke är det enklaste enkla – i vissa
fall. Deras drägter kosta hundratal rubel och
se ut som de vore köpta i ett kloster. – Ack
det är så mycket som jag ej förstår, märker
jag. – Säkert är att rikedomen ej hindrar
en att uppfinna tusen små miserer för
att förvärra lifvet –
En stund gingo vi omkring i våra drägter,
hörde komplimenter o.d, men fröken S. beslöt
att vi alla skulle aflägga dem, och så

gjordes äfven, och samlifvet återföll i en
temmeligen matt konversation mellan
alla och med alla i stor rundel – och
ingenting tar mera lifvet af min väl-
talighet än detta orientaliska sätt att
prata. Buistroff var här i dag –
och rådde mig, för rheumatism i
armen och axlarne att ta ett bad i
afton och låta gnida mig med liniment
samt ej fara till Zarskoje i morgon. Madame
Ellis, som varit här hela dagen åtog
sig vänligt nog att telegrafera till general
Scanow, Wladimirs hofmästare. Jag har
varit litet förkyld – men tråkigt är det
att ej kunna resa i morgon. Mamma
vet huru allt hvad läkaren säger är
Guds ord här i huset, och då detta högre
väsen rådt mig att ta badet och hållas
stilla är det ej möjligt att tala emot.
I afton har jag bjudit hela Etterska famil-
jen på Sarasates konsert, hvilken
artighet fru Etter till den grad sente-
rade att hon blef röd och hvit igen.
– Hvad det är odrägligt med det
här vädret det är gement, gement,
kolmörkt – man ser ungefär under
2 timmar af dagen. Om lördag reser jag
till Zarskoje och stannar der några dagar
i lugn och ro. Detta resande i detta

väder kan göra en helt nedstämd.
Men hvad skall jag göra hela efter-
middagen der ute hos Ellises. Prata
med frun om litteratur och underhålla
stackars blinda Ati, hennes dotter, som
har en bra galen fåfänga, den att ej
vilja synas blind.
Vid alla tillfällen har jag gifvit
konfekt åt ungdomen, och jag börjar
bli känd hos Ballet. – Hvad bar-
nen beträffar här, så ser man minst
till Wanja och Schura. Koki är sig lik,
Schura deremot är mera stukad än på
landet; Lilly är husets försyn och bestyr
om allt praktiskt. Då och då ser jag
henne i salongen med hennes lärarinna,
och flickan stackare ser ut att ej ha roligt.
Fru Etter är, då vi äro ensamma med
Paul, alltid densamma, men underligt
tyst och tillbakadragen med de andra systrar
na. Fru Armfelts röst är den som höres
mest. Spetschinsky är en rigtig räf,
något tråkig för resten. Jag kan ej begripa
hur gubben Manzey kan slå sig ut så
alldeles utan herrbekanta. Armfelt, Spet-
schinsky, Buistroff, Sascha och Mitja (Wolodja
är sällan med) se der svärdssidan utan
omvexling – Och nu farväl – ack
om Mamma vore här! hvilken
solglimt i dimman och mörkret. Mina
porträtt avancera långsamt – jag ser ju
ej i detta Egyptiska mörker
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Sist lofvade jag visst storståtligt att skrifva som i går. Deraf blef emellertid intet af mångahanda orsakers skuld.

  • I förrgår kl. 5 voro vi bjudna på thé kl. 5 e.m af "Snobbe" och detta the var en mycket utsökt måltid med ostron kaviar o.d – hvadan jag föråt mig och ännu i dag litet känner af följderna.

    Alexander Jacobson
  • Buistroff hade bjudit Manzeys och mig på Operan, der Sembrich, (Petersburgs nuvarande primadonna, sjöng la Traviata. Nikolai Ivanitsch klädd i syrtut och hvita handskar, var älskvärdheten sjelf, hans fru som är ett får smålog och jämrade då och då något med en ynkelig stämma, och Sembrich sjöng mycket bra, och spelte isynnerhet förträffligt i sista akten. Ingenstädes, utom på finska theatern har jag sett en så stormande och bullersam samt tacksam publik som här. De vråla af förtjusning, och framropningar följa efter hvarje akt.

    Sankt Petersburg Finska teatern Mariinskijteatern Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Ivanovitj Bystrov Bystrov Nikolaj Nikolajevitj Manzey Marcella Sembrich
  • Under hela tredje akten pratade jag med fröken Manzey, som nu är betydligt vänligare mot mig än under de första veckorna. Hon erkänner nu att denna frånstötande ryskhet var påverkad utifrån, och beklagade att hon i allmänhet så mycket hörde på folks råd från och till

    Sophie Manzey
  • Efter theatern gingo vi till Manzeys der thé intogs och der fru Etter var. Nikolai Ivanitsch var grof i sina liknelser samt ytterst kraftig i sitt tal om kärleken. Han är ändå så bonde, att man måste sluta med att ta honom från den komiska sidan. Familjen Jacobsons afgudadyrkan har skämt bort honom. I allmänhet har jag ej sett många så egendomligt utvecklade familjer som dessa Jacobsöner. I grunden har ingen annan än fru Etter af dem vana vid menniskor samt vyer utom familjens krets. De vilja nu på allt sätt öfvertyga mig om att Nadja är ett ideal, och att jag ännu skall komma att erkänna henne som verldens första qvinna, – men jag fruktar minsann!.. – Ack, jag är ju ej något barn och har sett qvinnor i hundratal, och måste med handen på hjertat säga att denna ej är något märkvärdigt och att hon är specielt osympatisk för mig.

    Nadine Armfelt Emilie von Etter Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Ivanovitj Bystrov Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Boktal kunde jag skrifva om alla mina intryck här, men tiden är knapp. Säkert är emellertid att jag sällan känt mig så moraliskt död, att jag sällan haft vingarne så klippta som här. Jag tar ofta hela min styrka och hela mitt mod för att flyga upp igen, vara glad, fri, hurtig, men jag fastnar ohjelpligen i denna ogenträngliga dimma som ligger oblidkelig och tung öfver denna stad. Ack, ljus! Ljus! Jag känner mig vara så långt borta från allt det som varit och är mitt lif, att jag ofta tviflar på om jag är jag.

  • I går for jag temmeligen outsöfd och med derangerad mage till Zarskoïe. Storfursten kommer alltjemnt och ser huru jag målar, och detta, jemte barnen som ej en half sekund hållas stilla är icke så litet enerverande.

    Tsarskoje Selo Boris Vladimirovitj Kirill Vladimirovitj Vladimir Alexandrovitj
  • I går afton var jag som sagdt, bjuden till Spetschinskys. Alla hade vi hört talas om en surpris, och denna var, att Jacoby efter middagen arrangerade tableaux vivants. Vid middagen satt jag som alltid, vid fröken Ms sida. Huru än känslorna varierat ha vi ändå vid familjemiddagarne följts åt. – Hon är förtjusande, men det rent främmande i omgifningen, det ryska, har alltid passat på att komma och hälla kallt vatten öfver mig just då jag brunnit som bäst. I tableauerna figurerade äfven jag. Jacoby framstälde endast egna taflor. 1o en rysk scen som han ämnar skicka till Paris. – Buistroff, Armfelt och fr. Odinzoff – vackra kostymer, men som dessa tre hata hvarandra blef uttrycket och ensemblen si och så. – Tableauerna voro mycket väl arrangerade i ett stort spegelglasfönster som skiljer salen från ett förrum – man kan ej tänka sig en bättre ram, belysningen med alluminium o. bengaliska eldar. Derefter kom ett mohriskt rendez-vous (Alhambra) Jag och grefvinnan Armfelt. Vi hade magnifika och rigtiga kostymer båda, och fingo höra åtskilliga komplimenter – endast Mme Armfelt började hvarje gång dumt nog, att flina – hvad det tjente till hvet jag ej. Så kommo två arabiske tiggare, bröderna Jacobson, och detta var någonting alldeles utmärkt. Sist fröken Sonia M. som (arabisk bayadère) "Almee" dansande sabeldansen.

    Paris Alhambra Nadine Armfelt Eugénie Spetschinsky Sophie Manzey Carl Alexander Armfelt Nikolaj Ivanovitj Bystrov Dmitrij Ivanovitj Jacobson (osäker koppling) Vladimir Ivanovitj Jacobson (osäker koppling) Valery Jacobi Jelizaveta Alexejevna Odintsova Viktor Alexandrovitj Spetschinsky
  • Hela aftonen gick åt till kostymering grimering och stickande med knappnålar, och fru Manzey som ej vetat af historien, var ej rigtigt nöjd med att Sonia så der på egenhand kostymerade sig. Fröken var charmant – men den något för mycket åtsittande drägten, med en otalig mängd sekiner, armband, dolkar (allt magnifikt, äkta) samt ställningen med armarne öfver hufvudet misshagade fru Manzey, som ej fann detta convenabelt och som öppet uttalade sitt ogillande, och som derigenom förstörde aftonens fröjd för flickan stackare. Hvarföre i Herrans namn bråkade hon – der var ju ingen främmande tillstädes och jag försäkrar att jag ej hade den aflägsnaste aning om att drägten var opassande, innan fru M. sade det. Alla kunna ju ej vara så nunn-likt klädda som hon. De äro ändå bra stränga med allt som icke är det enklaste enkla – i vissa fall. Deras drägter kosta hundratal rubel och se ut som de vore köpta i ett kloster. – Ack det är så mycket som jag ej förstår, märker jag. – Säkert är att rikedomen ej hindrar en att uppfinna tusen små miserer för att förvärra lifvet – En stund gingo vi omkring i våra drägter, hörde komplimenter o.d, men fröken S. beslöt att vi alla skulle aflägga dem, och så gjordes äfven, och samlifvet återföll i en temmeligen matt konversation mellan alla och med alla i stor rundel – och ingenting tar mera lifvet af min vältalighet än detta orientaliska sätt att prata.

    Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey
  • Buistroff var här i dag – och rådde mig, för rheumatism i armen och axlarne att ta ett bad i afton och låta gnida mig med liniment samt ej fara till Zarskoje i morgon. Madame Ellis, som varit här hela dagen åtog sig vänligt nog att telegrafera till general Scanow, Wladimirs hofmästare. Jag har varit litet förkyld – men tråkigt är det att ej kunna resa i morgon. Mamma vet huru allt hvad läkaren säger är Guds ord här i huset, och då detta högre väsen rådt mig att ta badet och hållas stilla är det ej möjligt att tala emot.

    Tsarskoje Selo Alexandra Edelfelt Sofia Alexandrovna Ellis Nikolaj Ivanovitj Bystrov Scanow Vladimir Alexandrovitj
  • I afton har jag bjudit hela Etterska familjen på Sarasates konsert, hvilken artighet fru Etter till den grad senterade att hon blef röd och hvit igen.

    Emilie von Etter Alexander von Etter Emilia (Emilie) von Etter Johan Emil (Ivan) von Etter Nikolaj von Etter Paul von Etter Pablo de Sarasate
  • Hvad det är odrägligt med det här vädret det är gement, gement, kolmörkt – man ser ungefär under 2 timmar af dagen.

  • Om lördag reser jag till Zarskoje och stannar der några dagar i lugn och ro. Detta resande i detta väder kan göra en helt nedstämd. Men hvad skall jag göra hela eftermiddagen der ute hos Ellises. Prata med frun om litteratur och underhålla stackars blinda Ati, hennes dotter, som har en bra galen fåfänga, den att ej vilja synas blind.

    Tsarskoje Selo Sofia Alexandrovna Ellis Anastasia Alexandrovna Ellis
  • Vid alla tillfällen har jag gifvit konfekt åt ungdomen, och jag börjar bli känd hos Ballet. – Hvad barnen beträffar här, så ser man minst till Wanja och Schura. Koki är sig lik, Schura deremot är mera stukad än på landet; Lilly är husets försyn och bestyr om allt praktiskt. Då och då ser jag henne i salongen med hennes lärarinna, och flickan stackare ser ut att ej ha roligt.

    Ballet Alexander von Etter Emilia (Emilie) von Etter Johan Emil (Ivan) von Etter Nikolaj von Etter
  • Fru Etter är, då vi äro ensamma med Paul, alltid densamma, men underligt tyst och tillbakadragen med de andra systrarna. Fru Armfelts röst är den som höres mest. Spetschinsky är en rigtig räf, något tråkig för resten. Jag kan ej begripa hur gubben Manzey kan slå sig ut så alldeles utan herrbekanta. Armfelt, Spetschinsky, Buistroff, Sascha och Mitja (Wolodja är sällan med) se der svärdssidan utan omvexling

    Nadine Armfelt Emilie von Etter Eugénie Spetschinsky Carl Alexander Armfelt Nikolaj Ivanovitj Bystrov Paul von Etter Alexander Jacobson Dmitrij Ivanovitj Jacobson Vladimir Ivanovitj Jacobson Nikolaj Nikolajevitj Manzey Viktor Alexandrovitj Spetschinsky
  • Och nu farväl – ack om Mamma vore här! hvilken solglimt i dimman och mörkret. Mina porträtt avancera långsamt – jag ser ju ej i detta Egyptiska mörker Atte.

    Alexandra Edelfelt