Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

akademier äktenskap barn besök beställningar blindhet brev civilisation ekonomi faderskap finländare flaggor fosterländskhet franskhet frukost Gud handikapp kärlek katolicism kejsare kejsarinnor kläder kristendom kungligheter kuskar kvinnor mänskliga rättigheter militär utbildning militärer (personer) morer nationalism nationalsånger nihilism ortodoxa kyrkan personlighet politik porträtt religion (fenomen) ryskhet ryssar senater sjukdom (tillstånd) sötsaker spanskhet svenskhet tjänstefolk transportmedel tyskar utbildning utseende

Zarskoïe Selo måndag d. 28 Nov 1881
Älskade Mamma.
Jag är nu hos Ellis'. Generalen kom just nu
från Petersburg och hade med sig Mammas kära
bref. Hvarför, ja hvarför ha ödet skiljt oss åt
vi som ändå så ypperligt väl förstå hvarandra
– då man tänker på alla de tråkiga menniskor
som man är tvungen att lefva med. – I morgse
kl. ½ 10 var jag här, på slottet. Storfursten var
återigen inne. Naturligtvis är det mest porträttet
som intresserar honom, men han inlägger så mycken
vänlighet och bonhomie i sitt tal med mig, att
jag måste tro att hans sinnestämning gentemot
mig är särdeles fördelaktig. Storfurstinnan tinar
upp allt mera. Det lär vara en klok qvinna men
stor intrigant. W. ville först alls veta af "cette alle-
mande" som hans far ville gifta honom med för
att få ett slut på ett alltför gladt ungdomslif.
– I början kunde han ej fördra henne – tyckte

att hon saknade chic o.d. – Hon beslöt
emellertid att eröfra honom, blef med ens en af
hofvets förnämsta eleganter, och är det ännu.
– De äro mycket lyckliga och komma väl öfverens.
– Frukosten var utmärkt i dag. Storfurstinnan
åt ensam, och jag likaså ensam i rummet
bredvid – faten komma från henne in till mig.
Storfursten reser ofta till Gatschina eller Peters-
burg. Han har ju mycket att göra såsom ord-
förande i senaten, kommendant af en hel
massa trupper, præses för vetenskaps- och konst-
akademin o.s.v. – Till min glädje märker jag
att arbetet lider framåt – den yngre pojken
kan jag ej få lik – åtminstone ej ännu. Han
är blond blek, med obeskrifligt behag i ut-
trycket, men alls inga drag – ögonen ha en
kastning ibland utan att skefva. Munnen
vexlar uttryck alltjemnt. Ett nervöst barn
som rodnar och bleknar, darrar af förskräckel
se när barnsköterskan läser något sorgligt o.s.v.

Under det jag satt och målade kom en af
Ws adjutanter, en ung furst Obolensky och
frågade om jag ännu ville åta mig ett
barnporträtt sedan de små storfurstarne
voro färdiga. Jag svarade att som jag ännu
ej på 1 à 2 veckor finge dessa porträtt fär-
diga jag ej ville bestämma mig ännu.
– Han lemnade adressen och bad mig ej
säga nej innan jag sett flickan: Elle est
ravissante, – et la mère donc! Det är en
Mme Miatleff som går och gäller för att vara
mycket vacker, rik o. elegant, och hvars lilla
flicka skall vara ovanligt söt. Får se när
jag gör det! Ack, jag skulle ha så många
visiter att göra: Gregarovitsh, Botkin,
Bruun (der man lär ha väntat mig sedan
länge) – Men när skall jag få tillfälle dertill.
Jag kommer ju alltid så sent till P.burg
och är då vanligtvis "trött och förderfvad".
– Gubben Manzey gaf mig 1000 frcs för

Schura som för fröken Sophie. Han skicka
de mig dem häromdagen i ett konvolut.
Man anser att jag ej bör säga något
pris åt Storfursten utan be honom bestäm-
ma. Jag hoppas att man i alla fall
får tid och möda betalta. Mina pengar
gå mest till isvostschikar och bonbons.
Men det är förfärligt hvad dessa usla
isvoger kosta, genom de ändlösa distan
serna. Huru många gånger har jag ej
förbannat dem i mitt sinne då jag suttit
huttrande af köld i deras antiduvianska
droskor, och blifvit nedstänkt af den botten
lösa dyn. Då jag om morgnarna kommer
fram till Zarskoie är jag alldeles appel-
kastad och paletån ser grym ut.
När nu nihilistförskräckelsen ger sig
skall jag tala om Kejsarinnan med Storfursten
Tillsvidare hålla de kejserliga sig uteslu-
tande i Gatschina och lära föga tänka

på de sköna konsterna.
Innan Generalen kom satt jag en stund
och pratade med fru Ellis – om Jacobsons
naturligtvis, och hon höll med mig om
att fru Etter står ojemförligt öfver sina
systrar. Vet Mamma, fru Etter är verkli-
gen bra aktningsvärd. Här i P.burg ser
man t.ex. att hon får lof att hushålla
mycket mera än på Haiko – jag tror att
hon har en klädning – Sebastian skrifver
de mest dumma och elaka bref om huru
han nog vet hur hon roar sig och lefver
kräsliga när han ej der, o.s.v. och hon håller
ändå god min. – Det är alltid gubben
Manzey som betalar theaterbiljetterna. Det
måtte gå åt bra med pengar hos dem, ehuru
de ej ge baler o. tillställningar. Ms kök
är utmärkt, och som de alltid ha främ-
mande (bara slägten) till middag måste detta
ej kosta så litet. – Fru Spetschinsky

har något skyggt och alls ej verldsvant
i sig (Ingen annan har verldsvana än
fru Etter af dem) och så är hon, "Génie" så
ovanligt ful. Jag vet ej huru ordet
"hjelphustru" alltid kommer för mig
då jag ser henne – hon liknar någon
tvätterska hos oss i Helsingfors – jag vet
ej hvem. Det är från gubben Jacobson
de ha de der mongoliska kindknotor-
na. Fru Etter försöker på allt sätt
att få mig att beundra fru Armfelt –
men "här står jag och kan ej annat" än
tycka bra litet om henne. De tycka i
familjen att Sascha ser bra ut och är
mycket (élégant)(det
enda
alltid begagnade
uttrycket för bien mis, distingué,
homme du monde).
Så roligt det är att Mamma förstår
mig när jag talar om detta toma i sällskap
lifvet hvaröfver jag klagar. – Jag måste

arbeta, arbeta mycket och med framgång
för att finna mig rigtigt väl. Jag börjar
tro att jag är annorlunda skapad än
alla andra, men detta och kärleken till
Mamma äro hufvudsakerna för mig, allt
annat bisaker. Menniskoslägtets förökning
den ädle maken och den gode fadren
lemna mig förunderligt likgiltig, och är
eller blir jag kär, så blir det ändå på
mitt sätt – utan att jag derföre tror att
jag blir en bit sämre äkta man än alla
de som deklamera och ljuga om pligt
och kärlek och Gud vet icke hvad.
Den här blinda flickan här, fröken Ati,
är ej behaglig, och detta uteslutande der-
före att hon har intressen och pretensioner
som alls ej stämma öfverens med hennes
lyte. Och om hon funne sig i sin rol, vore
ödmjuk, vänlig och anspråkslös, så kunde
hon ju, just för olyckans skull, i större mått

ha allas sympathier än andra. Men hon,
hon drömmer om nöjen, om att bli presen-
teterad på hofvet hos Wladimir Asch, talar
med en ofantlig pretension om sig sjelf,
vill ej tillstå att hon är blind, räknar
på att stå med i tableaux-vivants samt
hvad som synes mig mest fantastiskt –
lär ej anse det omöjligt att bli gift!
Fru Ellis är litet bråkig – står i spetsen för
alla blindanstalter, och talar alltför ofta
derom, sysslar med litteratur, o.d. Dock
tycker jag ej illa om henne. Hon måtte ha
varit mycket vacker, men eländet med
den blinda flickan (de ha dessutom 5 andra barn)
har grymt tagit på henne, ser man.
– De två första åren af flickans lif voro
helt och hållet upptagna af operationer
hos Græffe i Berlin – rysligt! Emellertid
har hon nu hvad man kallar gång-
syn, d.v.s. hon stöter sig ej och famlar ej.

Fröken Nikiforaky är mycket snäll mot
flickan – också stå de på alldeles samma
utvecklingsnivå. – Fru Etter hade att dras
med henne under en lång visit som skulle räcka
några timmar och räckte i 4 dagar.
(Efter middagen) – Nu har jag suttit inne och
pratat en stund – ack hvad jag är sömnig.
Generalen, den hedersmannen, är icke särdeles
glad af sig och generalskan har just slutat
en lång historia om en mycket framstående
musiker i Saratovska guvernementet, hans
lefnadsöden och död. – Jag vet att fru Etter
väntar mig till Petersburg i morgon med
tre-tåget, och här vilja de ej höra talas
om resa förrän om onsdagen. – Jag har
nu hört mera om Mme Miatleff – Hon
är född Bibikoff, är ofantligt rik, mycket
elegant och har, trots en och annan historia,
alltid varit mycket väl emottagen på hofvet.
Hennes flicka, en skönhet, lär vara 10

ungefär. Ellis' tycker att jag för ingen
del borde afsäga mig denna beställning.
Får nu se hvad det blir af.
– Just nu frågade Madame Ellis om det
är sannt att man i Finland hatar ryssar-
na eller åtminstone ej har sympathier för
dem. Jag sökte utlägga vårt förhållande
såsom tvenne för hvarandra främmande
men vänskapligt sinnade grannfolk. Det
är ändå märkvärdigt hvad barndoms-
minnen och de första intrycken sitta djupt
inrotade. På länge har jag ej fått sådana
anfall af svenskhet och fransk-het
som här. Kyller, blågula uniformer,
Narva – och
eller
å andra sidan "les droits
de l'homme, Mirabeau, Marseillaisen
tricoloren, ha i ett ögonblick dragit
förbi min inre syn, och då har jag känt
på mig att der, der har jag mina första
sympathier, så starka, så vackra som

jag aldrig kan få mer
de nya
. Vet Mamma, jag
försöker, försöker så mycket jag kan att
bli varm för deras religion deras seder,
minnen och sagor, men – det går ej. Kunde
jag med hela min värme omfatta denna
urgamla, vördnadsvärda kult, deri se något
upplyftande, om icke bättre, så likagodt
som våra 30-årakrigs minnen, så ginge
det bättre. – Jag har lättare att sympathisera
med katholicismen, ty jag känner den bättre
och den står oss närmare. Och Rysslands stor-
het! Ja, jag försöker! "Hur är det möjligt"
sade fru Armfelt "att vistas i Ryssland
utan att älska allt ryskt! – Hvarföre
fick jag ej vid späd ålder komma in i
något militernij gimnasia" eller helst i
Alexandersgymnasium i Helsingfors? Hvarföre
heter jag ej Arbusoff, Apelsinoff eller
Pritschipenko? Och hvarföre gaf man
mig ett så barbariskt klingande namn

som Albert, då man kan vara lycklig
nog att heta Apollon, Pjotr eller Nikolai?
Hur kom det sig att jag var så mycket
mera bekant med allt långt nere i Spanien,
Ja, morerna, Abencerragerna, föreföllo
mig såsom gamla vänner. Och den spanska
grandezzan! Jag förstår den mycket bättre
än titeln af "tituljärnij sovjätnik".
– Det finnes racer som äro omöjliga
för civilisationen – jag hör till dem!
Så roligt att lille Waldemar kommer sig;
tyfusen tyckes dock ha varit lätt efter
som han nu redan är på bättringsväg.
(Kan hon förändra sig och gå ifrån
sina sympathier och sina barndoms-
intryck? det frågar jag mig ofta – Jag
tror det ej om mig. (detta inom
parenthes).)
Och nu god natt goda snälla Mamma,
tusen helsningar från
Atte

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Jag är nu hos Ellis'. Generalen kom just nu från Petersburg och hade med sig Mammas kära bref. Hvarför, ja hvarför ha ödet skiljt oss åt vi som ändå så ypperligt väl förstå hvarandra – då man tänker på alla de tråkiga menniskor som man är tvungen att lefva med.

    Sankt Petersburg Alexandra Edelfelt Sofia Alexandrovna Ellis Alexander Venjaminovitj Ellis
  • I morgse kl. ½ 10 var jag här, på slottet. Storfursten var återigen inne. Naturligtvis är det mest porträttet som intresserar honom, men han inlägger så mycken vänlighet och bonhomie i sitt tal med mig, att jag måste tro att hans sinnestämning gentemot mig är särdeles fördelaktig.

    Vladimir Alexandrovitj
  • Storfurstinnan tinar upp allt mera. Det lär vara en klok qvinna men stor inrigant. W. ville först alls veta af "cette allemande" som hans far ville gifta honom med för att få ett slut på ett alltför gladt ungdomslif. – I början kunde han ej fördra henne – tyckte att hon saknade chic o.d. – Hon beslöt emellertid att eröfra honom, blef med ens en af hofvets förnämsta eleganter, och är det ännu. – De äro mycket lyckliga och komma väl öfverens.

    Vladimir Alexandrovitj
  • Frukosten var utmärkt i dag. Storfurstinnan åt ensam, och jag likaså ensam i rummet bredvid – faten komma från henne in till mig.

    Maria Pavlovna
  • Storfursten reser ofta till Gatschina eller Petersburg. Han har ju mycket att göra såsom ordförande i senaten, kommendant af en hel massa trupper, præses för vetenskaps- och konstakademin o.s.v.

    Sankt Petersburg Gattjina Vladimir Alexandrovitj
  • Till min glädje märker jag att arbetet lider framåt – den yngre pojken kan jag ej få lik – åtminstone ej ännu. Han är blond blek, med obeskrifligt behag i uttrycket, men alls inga drag – ögonen ha en kastning ibland utan att skefva. Munnen vexlar uttryck alltjemnt. Ett nervöst barn som rodnar och bleknar, darrar af förskräckelse när barnsköterskan läser något sorgligt o.s.v.

    Boris Vladimirovitj Mill (osäker koppling)
  • Under det jag satt och målade kom en af Ws adjutanter, en ung furst Obolensky och frågade om jag ännu ville åta mig ett barnporträtt sedan de små storfurstarne voro färdiga. Jag svarade att som jag ännu ej på 1 à 2 veckor finge dessa porträtt färdiga jag ej ville bestämma mig ännu. – Han lemnade adressen och bad mig ej säga nej innan jag sett flickan: Elle est ravissante, – et la mère donc! Det är en Mme Miatleff som går och gäller för att vara mycket vacker, rik o. elegant, och hvars lilla flicka skall vara ovanligt söt. Får se när jag gör det!

    Varvara Iljinitjna Mjatleva Andrej Vladimirovitj Boris Vladimirovitj Kirill Vladimirovitj Maria (Marina) Vladimirovna Mjatleva Ivan Obolenskij (osäker koppling) Vladimir Alexandrovitj
  • Ack, jag skulle ha så många visiter att göra: Gregarovitsh, Botkin, Bruun (der man lär ha väntat mig sedan länge) – Men när skall jag få tillfälle dertill. Jag kommer ju alltid så sent till P.burg och är då vanligtvis "trött och förderfvad".

    Sankt Petersburg Dmitrij Petrovitj Botkin Dmitrij Vasiljevitj Grigorovitj Theodor Bruun
  • Gubben Manzey gaf mig 1000 frcs för Schura som för fröken Sophie. Han skickade mig dem häromdagen i ett konvolut.

    Sophie Manzey Alexandrine Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Man anser att jag ej bör säga något pris åt Storfursten utan be honom bestämma. Jag hoppas att man i alla fall får tid och möda betalta.

    Vladimir Alexandrovitj
  • Mina pengar gå mest till isvostschikar och bonbons. Men det är förfärligt hvad dessa usla isvoger kosta, genom de ändlösa distanserna. Huru många gånger har jag ej förbannat dem i mitt sinne då jag suttit huttrande af köld i deras antiduvianska droskor, och blifvit nedstänkt af den bottenlösa dyn. Då jag om morgnarna kommer fram till Zarskoie är jag alldeles appelkastad och paletån ser grym ut.

    Tsarskoje Selo
  • När nu nihilistförskräckelsen ger sig skall jag tala om Kejsarinnan med Storfursten Tillsvidare hålla de kejserliga sig uteslutande i Gatschina och lära föga tänka på de sköna konsterna.

    Gattjina Maria Fjodorovna Alexander III Vladimir Alexandrovitj
  • Innan Generalen kom satt jag en stund och pratade med fru Ellis – om Jacobsons naturligtvis, och hon höll med mig om att fru Etter står ojemförligt öfver sina systrar. Vet Mamma, fru Etter är verkligen bra aktningsvärd. Här i P. burg ser man t.ex. att hon får lof att hushålla mycket mera än på Haiko – jag tror att hon har en klädning – Sebastian skrifver de mest dumma och elaka bref om huru han nog vet hur hon roar sig och lefver kräsliga när han ej der, o.s.v. och hon håller ändå god min. – Det är alltid gubben Manzey som betalar theaterbiljetterna. Det måtte gå åt bra med pengar hos dem, ehuru de ej ge baler o. tillställningar. Ms kök är utmärkt, och som de alltid ha främmande (bara slägten) till middag måste detta ej kosta så litet. – Fru Spetschinsky har något skyggt och alls ej verldsvant i sig (Ingen annan har verldsvana än fru Etter af dem) och så är hon, "Génie" så ovanligt ful. Jag vet ej huru ordet "hjelphustru" alltid kommer för mig då jag ser henne – hon liknar någon tvätterska hos oss i Helsingfors – jag vet ej hvem. Det är från gubben Jacobson de ha de der mongoliska kindknotorna. Fru Etter försöker på allt sätt att få mig att beundra fru Armfelt – men "här står jag och kan ej annat" än tycka bra litet om henne. De tycka i familjen att Sascha ser bra ut och är mycket (élégant)(det enda alltid begagnade uttrycket för bien mis, distingué, homme du monde).

    Helsingfors Sankt Petersburg Haiko Alexandra Edelfelt Nadine Armfelt Emilie von Etter Alexandra Ivanovna Manzey Eugénie Spetschinsky Sofia Alexandrovna Ellis Alexander Venjaminovitj Ellis Sebastian von Etter Alexander Jacobson Johan (Ivan Davidovitj) Jacobson Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Så roligt det är att Mamma förstår mig när jag talar om detta toma i sällskaplifvet hvaröfver jag klagar. – Jag måste arbeta, arbeta mycket och med framgång för att finna mig rigtigt väl. Jag börjar tro att jag är annorlunda skapad än alla andra, men detta och kärleken till Mamma äro hufvudsakerna för mig, allt annat bisaker. Menniskoslägtets förökning den ädle maken och den gode fadren lemna mig förunderligt likgiltig, och är eller blir jag kär, så blir det ändå på mitt sätt – utan att jag derföre tror att jag blir en bit sämre äkta man än alla de som deklamera och ljuga om pligt och kärlek och Gud vet icke hvad.

    Alexandra Edelfelt
  • Den här blinda flickan här, fröken Ati, är ej behaglig, och detta uteslutande derföre att hon har intressen och pretensioner som alls ej stämma öfverens med hennes lyte. Och om hon funne sig i sin rol, vore ödmjuk, vänlig och anspråkslös, så kunde hon ju, just för olyckans skull, i större mått ha allas sympathier än andra. Men hon, hon drömmer om nöjen, om att bli presenteterad på hofvet hos Wladimir Asch, talar med en ofantlig pretension om sig sjelf, vill ej tillstå att hon är blind, räknar på att stå med i tableaux-vivants samt hvad som synes mig mest fantastiskt – lär ej anse det omöjligt att bli gift! Fru Ellis är litet bråkig – står i spetsen för alla blindanstalter, och talar alltför ofta derom, sysslar med litteratur, o.d. Dock tycker jag ej illa om henne. Hon måtte ha varit mycket vacker, men eländet med den blinda flickan (de ha dessutom 5 andra barn) har grymt tagit på henne, ser man. – De två första åren af flickans lif voro helt och hållet upptagna af operationer hos Græffe i Berlin – rysligt! Emellertid har hon nu hvad man kallar gångsyn, d.v.s. hon stöter sig ej och famlar ej.

    Berlin Sofia Alexandrovna Ellis Alexander Alexandrovitj Ellis Anastasia Alexandrovna Ellis Emilia Alexandrovna Ellis Sofia Alexandrovna Ellis Venjamin Alexandrovitj Ellis Graeffe Vladimir Alexandrovitj Georgij Alexandrovitj Ellis
  • Fröken Nikiforaky är mycket snäll mot flickan – också stå de på alldeles samma utvecklingsnivå. – Fru Etter hade att dras med henne under en lång visit som skulle räcka några timmar och räckte i 4 dagar.

    Emilie von Etter Anastasia Alexandrovna Ellis Nikiforaki
  • (Efter middagen) – Nu har jag suttit inne och pratat en stund – ack hvad jag är sömnig. Generalen, den hedersmannen, är icke särdeles glad af sig och generalskan har just slutat en lång historia om en mycket framstående musiker i Saratovska guvernementet, hans lefnadsöden och död. – Jag vet att fru Etter väntar mig till Petersburg i morgon med tre-tåget, och här vilja de ej höra talas om resa förrän om onsdagen.

    Sankt Petersburg Emilie von Etter Sofia Alexandrovna Ellis Alexander Venjaminovitj Ellis
  • Jag har nu hört mera om Mme Miatleff – Hon är född Bibikoff, är ofantligt rik, mycket elegant och har, trots en och annan historia, alltid varit mycket väl emottagen på hofvet. Hennes flicka, en skönhet, lär vara 10 ungefär. Ellis' tycker att jag för ingen del borde afsäga mig denna beställning. Får nu se hvad det blir af.

    Varvara Iljinitjna Mjatleva Sofia Alexandrovna Ellis Alexander Venjaminovitj Ellis Maria (Marina) Vladimirovna Mjatleva
  • Just nu frågade Madame Ellis om det är sannt att man i Finland hatar ryssarna eller åtminstone ej har sympathier för dem. Jag sökte utlägga vårt förhållande såsom tvenne för hvarandra främmande men vänskapligt sinnade grannfolk. Det är ändå märkvärdigt hvad barndomsminnen och de första intrycken sitta djupt inrotade. På länge har jag ej fått sådana anfall af svenskhet och fransk-het som här. Kyller, blågula uniformer, Narva – eller å andra sidan "les droits de l'homme, Mirabeau, Marseillaisen tricoloren, ha i ett ögonblick dragit förbi min inre syn, och då har jag känt på mig att der, der har jag mina första sympathier, så starka, så vackra som jag aldrig kan få de nya

    Finland Narva Sofia Alexandrovna Ellis Honoré-Gabriel Riqueti de Mirabeau
  • Vet Mamma, jag försöker, försöker så mycket jag kan att bli varm för deras religion deras seder, minnen och sagor, men – det går ej. Kunde jag med hela min värme omfatta denna urgamla, vördnadsvärda kult, deri se något upplyftande, om icke bättre, så likagodt som våra 30-årakrigs minnen, så ginge det bättre. – Jag har lättare att sympathisera med katholicismen, ty jag känner den bättre och den står oss närmare. Och Rysslands storhet! Ja, jag försöker! "Hur är det möjligt" sade fru Armfelt "att vistas i Ryssland utan att älska allt ryskt! – Hvarföre fick jag ej vid späd ålder komma in i något militernij gimnasia" eller helst i Alexandersgymnasium i Helsingfors? Hvarföre heter jag ej Arbusoff, Apelsinoff eller Pritschipenko? Och hvarföre gaf man mig ett så barbariskt klingande namn som Albert, då man kan vara lycklig nog att heta Apollon, Pjotr eller Nikolai? Hur kom det sig att jag var så mycket mera bekant med allt långt nere i Spanien, Ja, morerna, Abencerragerna, föreföllo mig såsom gamla vänner. Och den spanska grandezzan! Jag förstår den mycket bättre än titeln af "tituljärnij sovjätnik". – Det finnes racer som äro omöjliga för civilisationen – jag hör till dem!

    Helsingfors Ryssland Spanien Alexandersgymnasiet Alexandra Edelfelt Nadine Armfelt Abencerrage
  • Så roligt att lille Waldemar kommer sig; tyfusen tyckes dock ha varit lätt efter som han nu redan är på bättringsväg.

    Waldemar Brandt
  • (Kan hon förändra sig och gå ifrån sina sympathier och sina barndomsintryck? det frågar jag mig ofta – Jag tror det ej om mig. (detta inom parenthes).)

    Sophie Manzey
  • Och nu god natt goda snälla Mamma, tusen helsningar från Atte

    Alexandra Edelfelt