bildkonstläroinrättningar brev helgon illustration inbördeskrig konst konstnärer konstnärsföreningar modeller (yrken) politik revolutioner sällskapsliv skönlitteratur slaveri språk temperatur väderlek vänner

Beskrivning

Albert Edelfelts brev till Alexandra Edelfelt från Antwerpen den 18 oktober 1873, 4 sidor. Illustration: "skomakare Lambrecht står på ett bord och berättar om sina bedrifter under 1848 i Frankrike, omgiven av lyssnande akademielever", i bläck på första sidan.

[...] Bland de infödde Vlämerne finnas de bästa målarne: MM. Claus och Van Rijsel äro skickliga och vana kolorister och teckna utmärkt säkert. En holländare, M. Verhulst är också mycket slängd, och lofvar bli en god konstnär. Han talar utmärkt bra (utom hollandska och vlämsk) Franska, Engelska och tyska. Detta hade jag förvånat mig öfver flere gånger, men döm om min öfverraskning, då han häromdagen tilltalar mig på temmeligen ren svenska. Han hade i Amsterdam engång köpt en svensk grammatik och tolk, och hade några veckor varit tillsammans med en svensk, detta var hela hans lärokurs. – Amerikanare hafva vi tre Ms. Arthure, Sneys, och Hamilton. M. Arthur är från sydstaterna, och jag har alltjemt disputerat med honom angående sista kriget mellan Norden och Södern, som han anser vara den största olycka för Amerika. – Han kommer alltjemnt fram med Sydstaternas valspråk: Gone, but not forgotten, – och menar att missnöjet i Södern ännu är så starkt, att det mycket lätt kunde hända, att en vacker dag ett nytt krig uppflammade. Slafveriets upphäfvande anser han blott vara ett svepskäl för kriget, och att verkliga orsaken var ett obegränsadt magtbegär och afundsjuka hos Norden. Utan att precis vilja försvara slafveriet, menar han dock, att den, som ej haft att göra med negrer, ej vet hurudana djur de äro, och styrker detta med filosofen-naturforskaren Agassiz åsigt, att de ej äro mägtiga samma intelligens som öfriga racer. – Han säger vidare, att Mrs Beecher Stowe, som nu är bosatt i södern, yttrat, att om hom förut känt till förhållandena der, hon då aldrig skulle hafva skrifvit något sådant som Onkel Toms stuga. För resten är M. Arthure en mycket hygglig ung man, och har, som alla hans landsmän här något egendomligt, originelt hos sig. – Som representant för Asien hafva vi vid Akademien en ung holländare, född och uppfostrad på Java. – Han är en af de stilla i landena och lofvar ej bli någon Rubens. – M. Matthei är en vacker och rik ung tysk från Hannover, och det är en vacker sida hos honom, att han, såsom ryktet förmäler, helt och hållet underhåller den talentfulle, men fattige Van Rijsel Åtminstone bor VR fritt hos Matthei. Jag var en gång hos dessa herrar, i Ms eleganta atelier, ty han består sig en sådan fastän han är elev vid Akademin. Van Rijsel är utmärkt skicklig virtuos på flöjt, och exequerade många granna och svåra saker för mig på detta instrument. – Några stillsamma engelsmän Ms. Whiting Jamesson och den allra stillsammaste M Davidson, en döfstum stackare, en elegant Brusselare Leon Lamaerts, som ej försummat att beratta att hans pappa är chambellan de la cour och en hel räcka vlämer och valloner, mest stillsamma menniskor fullanda raden Med flit har jag till sist sparat en högst egendomlig passagerare, M. Dubois Det är icke den Dubois på antikklassen, som jag i ett bref förut omtalade, en fransman från Lille, denna är vallon men har genomgått lyceet i Versailles, och är således så godt som fransman Hans far är redaktör af Independance belge, och han måtte af fadren ha ärft skrifklådan, ty han har icke allenast gifvit ut några broschyrer (han är ej äldre än jag) såsom éloge öfver Wiertz, målaren o a , utan skrifver mycket vers och korrespondenser till tidningen. Som målare ar han också talentfull, fastan han aldrig fullanda något, och ofta rifver sönder sina skisser, som vanligtvis äro mycket bra gjorda. I sista söndags träffade jag honom på Museet, vi gingo derefter till St Augustin för att beundra Van Dycks mästerliga målningar der, och han kom sedan med mig till Rose d’or för att äta middag. Redan under denna räsonnerade han lifligt och enthusiasmeradt om ett och hvarje, men hans liflighet och exaltation steg till sin höjd på eftermiddagen, då vi tillsammans gingo till parken, der musik spelade. Hära en berså deklamerade han med hänförelse några franska frihetssånger och gjorde det utmärkt bra. Äfven jag blef smittad af hans franska liflighet och ropade ”bravo” sedan han slutat. Denna sympathi måtte hafva gripit honom mycket, ty han steg sans facon upp, räckte mig sin hand och sade: Mais je t’aime Albert, tu as du coeur, toi” och fortfar alltännu att tilltala mig på detta familiara sätt. Fastän han är ett brushufvud, är det dock ruter i pojken, och jag tycker ej illa om honom. [...]

Innehåll

  • Sankt Lucas dag, Edelfelt och alla "plankstrykares", konstnärers (från Rafael till salig Wretman i Borgå), skyddspatronsdag.

    Rafael Christian Ferdinand Wretman
  • Edelfelt har snillrikt undvikit kölden genom att först sätta kappsäcken under fötterna, dra på sig dubbla ullstrumpor och svepa Morbror Gustaf Brandts plaid [pläd] kring extremiteterna [lemmar, armar, ben]; kölden i rummet är värst på morgnarna fram till att solen tittar fram.

    Gustaf Brandt
  • Edelfelt känner sig tämligen hemmastadd på konstakademien och de andra "scholders" [målare på flamländska] har börjat närma sig honom; de belgiska herrarna tycks ha tagit patent på alla slags uppfinningar i konsten att roa sällskapet.

    Kungliga konstakademien i Antwerpen
  • Som modell hade de föregående dag en ökänd skomakare, Monsieur Lambrecht; denne berättar om sina bedrifter som brigadgeneral under franska revolutionen 1848 och om "mor och Monsieur Lamartine"; så snart surveilleuren [övervakaren] Monsieur Pierre avlägsnat sig bad eleverna skomakaren hålla det tal han skröt med att ha hållit till folket utanför Hotel de Ville i februari 1848; Monsieur Pierre avbröt "ohövligt" talet då han återvände.

    Hôtel de Ville Alphonse de Lamartine Lambrecht Pierre Elisa Lamartine
  • Bland Vlämerna [flamländarna] finns de bästa målarna; Monsieur Emile Claus och Monsieur Jozef Van Rysel är skickliga kolorister och tecknar säkert; holländaren Monsieur Jan Verhulst är också "mycket slängd", en lovande konstnär och dessutom mycket språkbegåvad, häromdagen tilltalade han Edelfelt på svenska, som han lärt sig i Amsterdam.

    Amsterdam Émile Claus Jozef Van Rijssen Jan Verhulst
  • Amerikaner har de tre av: Messieurs Sneys och John Hamilton, samt Monsieur Robert Arthure, som är från sydstaterna.

    Sydstaterna Robert Arthur John Hamilton Sneys
  • Monsieur Robert Arthure och Edelfelt har "disputerat" om det senaste kriget mellan "Norden och Södern": Arthure anser att det var den största olycka för Amerika och framför ständigt sydstaternas valspråk: Gone, but not forgotten [Förlorad, men inte glömd]; upphävningen av slaveriet anser Arthure endast ha varit ett svepskäl för nordstaternas maktbegär och avundsjuka; med stöd av filosofen-naturforskaren Louis Agassiz menar Arthure att de svarta inte har samma intelligens som övriga raser och att "den, som ej haft att göra med negrer, ej vet hurudana djur de äro"; denne menar att om Mrs. Harriet Beecher Stowe skulle ha känt till förhållandena skulle hon aldrig ha skrivit Onkel Toms stuga; i övrigt är Monsieur Arthure en mycket hygglig ung man, som liksom alla hans landsmän har något egendomligt, originellt, över sig.

    USA Sydstaterna Nordstaterna Robert Arthur Louis Agassiz Harriet Beecher Stowe Tom
  • Som representant för Asien har de en holländare född och uppvuxen på Java; denne verkar inte bli någon Peter Paul Rubens.

    Asien Java Peter Paul Rubens
  • Monsieur Frédéric Matthei är en vacker och rik ung tysk från Hannover; ryktet säger att han underhåller den talangfulle man fattige Jozef Van Rijsel; Edelfelt har en gång besökt herrarna i Mattheis ateljé, som han har fastän han är elev vid konstakademien; Van Rysel, som är en virtuos på flöjt, exequerade [framförde] många fina och svåra stycken för Edelfelt.

    Hannover Kungliga konstakademien i Antwerpen Frédéric Matthæi Jozef Van Rijssen
  • Messieurs John Whiting, John Jamesson och William Davidson är stillsamma engelsmän.

    John Whiting John Jameson William Davidson
  • Raden av elever fulländas med en dövstum "stackare" och en elegant Leon Lamaerts från Brüssel, vars pappa är chambellan de la cour [kammarherre vid hovet], samt en räcka stillsamma vlämer [flamländare] och valloner.

    Bryssel Leon Lamaerts
  • Till sist har Edelfelt sparat Monsieur Jules Dubois (inte den Dubois från Lille vilken han träffade i antikklassen och skrev om i ett tidigare brev); Jules Dubois är vallon men har gått lyceet i Versailles och skulle passera som fransman; fadern är redaktör på Independance Belge; Jules Dubois tycks ha ärvt faderns "skrivklåda" och har bl.a. skrivit en éloge om Antoine Wiertz måleri; Dubois är själv en talangfull målare, men fullbordar aldrig något; han och Edelfelt har tillsammans gått på museet och beundrat Anthonis Van Dycks målningar i Sankt Augustin, före de gick till Rose d'Or för att äta middag; Dubois livlighet och exaltation nådde sin höjdpunkt när de gick till parken och denne deklamerade några franska frihetssånger; även Edelfelt greps av dennes franska livlighet och ropade "bravo", en sympatiyttring som Dubois verkar ha tagit till hjärtat.

    Hôtel Rose d'Or Museum voor Schone Kunsten Lille Anthonis van Dyck Dubois Antoine Wiertz Jules Dubois Dubois
  • Föregående dag var Edelfelt på konstnärsföreningen Cercle Artistique för att bese Titians Danaë och två huvuden av Rembrandt; dessa verk är köpta av en "rik ryss" men exponeras [ställs ut] i Antwerpen för några veckor; konstnärsföreningens hus är vackert; i stora salen har de framstående medlemmarna prytt mellanrummen mellan fönstren, ovantill finns porträtt av alla Nederländernas "utmärkte män", nedanför en list med historie- och genremålningar; där hittar man småbitar av Charles Verlat, Lourens Alma Tadema, Alfred Stevens, Hendrick Leys, Nicaise de Keyser och Jozef Van Lerius.

    Antwerpen Nederländerna Rembrandt Tizian Nicaise de Keyser Jozef Van Lerius Charles Verlat Hendrick Leys Lawrence Alma-Tadema Alfred Stevens Danaë
  • På museet är alla målningar gamla; det är med konst som med musik: man måste höra och se många gånger för att kunna uppfatta hela skönheten; Edelfelt ser Peter Paul Rubens och Anthonis Van Dyck med helt andra ögon nu än första gången; man måste också se en målares bästa saker för att kunna förstå honom, vad Edelfelt sett av Rubens i Stockholm och Sankt Petersburg har inte gett någon riktig bild av detta snille; enligt hans landsmän får Rafael, Michelangelo och alla andra stryka på foten för Rubens.

    Sankt Petersburg Stockholm Museum voor Schone Kunsten Michelangelo Rafael Peter Paul Rubens Anthonis van Dyck
  • Antwerpen som stad är tråkig, det kommersiella tränger undan allt annat.

    Antwerpen
  • I synnerhet på kvällarna kan Edelfelt känna det förunderligt tomt; eleverna på konstakademien lever alla stillsamt, vilket i och för sig är bra, men det gynnar inte sällskapslivet; Edelfelt skulle ibland ge bra mycket för att för en stund kunna komma till alla där hemma, främst till Alexandra Edelfelt.

    Kungliga konstakademien i Antwerpen Alexandra Edelfelt
  • Edelfelt ber hälsa Lulle (Julian) Serlachius och tacka för hans senaste brev; han skriver till Mille (Emil) Cedercreutz troligen i morgon eller övermorgon; det gläder honom att Alexandra Edelfelt tycker att priset på rummet är måttligt; Edelfelt håller på med ett brev till Morbror Gustaf Brandt; det vore utmärkt roligt att träffa herrskapet Antell i Brüssel.

    Bryssel Alexandra Edelfelt Kasten Antell Gustaf Brandt Emil Cedercreutz Julian Serlachius Emelie Antell