Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

akademier äktenskap ångbåtar aristokrati barn beställningar brev bröllop cigarrer danska danstillställningar döden dramatik ekonomi elever fetma finländare födelsedagar författare franska gåvor Gud hem judar karaktärsdrag kärlek kläder konst konstnärer konstnärskap kvinnor lyrik män norska ordböcker personlighet politiker republik (statsskick) sällskapsliv skådespelare skönlitteratur språk statyer svenska teater transport transportmedel utseende utställningar vänner

None

None

None

None

None

None

None

None

None

None

None

None

None

None

None

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Just nu hemkommen från en literär seance der verser af en gammal bekant från mina första år i Ecole des Beaux Arts upplästes, kommer jag på allehanda tankar som jag icke kan hålla för mig sjelf. Poeten heter Grandmougin och har skrifvit en massa saker, utan att egentligen ha gjort någon succès.

    École des Beaux-Arts Charles Grandmougin
  • Så länge jag än varit här, och så väl jag än förstår franska, så måste jag dock säga, upprigtigt taladt, att jag ej fullt förstår mig på fransk poesi. Hela den intima känslan af poesin, hela detta musikaliskt-känslofulla, som endast fullt kan fattas då modersmålet musik sammanfogas till de herrligaste melodier, beror så innerligt af språket, att jag håller före att man endast kan bedöma poesi på eget språk. Jag kan ej bedöma dansk och norsk poesi – men hindras ej att i allmänna drag uppfatta den. Huruvida formen är tung, klar, färgrik genom orden, vårdad eller tarflig – det kan jag endast åtaga mig att afgöra, då det gäller svenska – de andra språken äro mig icke tillräckligt bekanta. Ett undantag vet jag – Heine. Hans form förstår jag, jag anar till denna egendomliga, sällsamma och så delikata musik som ligger i språket.

    Heinrich Heine
  • Naturligtvis ser jag skilnad på Hugos och Mussets språk – men ej tillräckligt väl för att fullt kunna lita på mitt omdöme. Poesin undgår estetikens tadel och granskning lika mycket som all annan konst. Hvad som hör till allmänt sundt förnuft, således, hvad som likagodt kan uttryckas på alla språk, det faller inom kritikens råmärken – men klangen, färgen; poesin derom kan ingen diskutera, det måste kännas.

    Victor Hugo Alfred de Musset
  • Modersmålet är en stor magt, det känner jag så tydligt. Och mitt modersmål är ej den stockholmska svenskan, ej något skandinaviskt mål, utan vår finsk-nyländska dialekt – endast den med dess tonfall, dess provinsialismer, dess fel t.o.m, kan rigtigt uttrycka mina tankar.

  • Jag hatar derföre s.k. skandinaviska. Genom umgänge med danskar och norrmän kommer man alldeles ofrivilligt att inblanda en massa främmande ord i språket som derigenom blir lättförståeligt, men färglöst, karaktärslöst.

  • Efter denna svenskfinska talar jag franska bäst, d.v.s. jag anser mig kunna ge färg åt språket på franska, utan att behöfva tänka derpå – och dock känner jag mig, som sagdt, oförmögen att döma om fransk poesi.

  • Grandmougins verser äro friska, det är redan något uti detta nervsjukors och hysteriska anfalls tidehvarf; de ha dessutom något rundt, storslaget som stammar från landet och ej från asfaltläggningen i Paris. Han är mindre retorisk än fransmän i allmänhet, och det är då väl det. Poesin här blir ofta ingenting annat än "un travail exquis” – men icke de omedelbart pulserande slagen från ett menniskohjerta. Språket är dessutom alltför klart, alltför logiskt. Omöjligt att låta ana bakom ordet annat än det som står i Littrés lexikon, omöjligt att förändra språket eller böja det under sin vilja – Akademin har engång stadfästat det si eller så, och så må den poetiska inspirationen gå i skola hos Academien, om hon vill lyckas att göra sig förstådd. Detta är en fattigdom.

    Paris Émile Littré Charles Grandmougin
  • Nu till annat. Ibsens slutord i en Folkefiende är såtillvida oriktigt, att Stockmann säger sig vara stark derför att han är allena, och dock har han ju hustru och barn omkring sig. Hvad betyder isoleringen då: Är ej Stockmann den rikaste man just genom deras kärlek? Att stå alldeles fullkomligt ensam, det måtte vara värre, men att bli öfvirgifven af ett parti, en massa åsnor det kan väl aldrig betyda så mycket, då någon finnes, som tror på en.

    Henrik Ibsen Tomas Stockmann
  • Jag har aldrig slutat något rigtigt nära vänskapsband, fastän jag är god vän med rysligt mycket folk. Ett kritiskt lynne och ett icke alltför stort behof af vänskap äro väl orsakerne till denna brist. Kanske också hårdt hjerta! Jag vet verkligen ej. Bättre vän än Mamma får jag väl aldrig – Mamma är också den jag har det största förtroendet för. – Mitt hårda hjerta är väl också orsaken till att jag är temmeligen oåtkomlig för rigtigt hufvudlös kärlek.

    Alexandra Edelfelt
  • Jag har lust att sjunga ut engång, och säga hvad jag tänker. Mannen är ej gjorde för denna trogna kärlek – och ej qvinna heller. Att de sociala förhållandena gjort giftermålet, såsom den bästa garantin för barnen till något oundvikligt och derigenom godt och aktadt, är en annan sak. Men den trogna kärleken ligger ej i menniskans natur, annat än i blodsband som mellan en mor och hennes barn. Men jag vill ej förirra mig på detta ämne – jag tänker lika så moraliskt som någon i detta ögonblick, men kan dock ej komma längre än att giftermålet är en nödvändighet, icke något naturligt. – Giftermålen i Norden äro ett bevis på huru litet denna institution motsvarar sitt ändamål. Borde ej mannen och qvinnan utvecklas i allt genom samlifvet, bli rikare på idéer, kraftigare, humanare. Och dock se de allra flesta tillbaka på den tid då de ej voro gifta d.v.s. deras ungdom, med en viss saknad. Känslorna ha blifvit mattare, en god det af elden har blifvit släckt. Detta eviga umgänge med en person som ej tänker som en sjelf, som ej röres eller hänföres af samma saker, är gjordt för att döda kraften i känslan. Ack hvad jag gerna ville misstaga mig – och dock är jag öfvertygad om att jag om 30 år, och jag då lefver och är gift, innerst kommer att tänka detsamma. Hur kommer det sig till att jag i allt vågar tala med Mamma, utan att frukta att bli missförstådd – men aldrig ens kan tänka mig denna upprigtighet med en hustru. Huru ypperlig hon än månde blifva, blir jag dock en främling för henne – just kanske för att hon är så ypperlig. Ju mera jag ser omkring mig, desto större fasa har jag för giftermålet – och dock ser jag det som den säkraste hamnen. Men man måste resignera sig.

    Norden Alexandra Edelfelt
  • Detta tunga, tröga, dästa som Mamma talar om från Rosinas hem i anl. af bröllopet – det kan jag så väl föreställa mig. Då jag dessutom tänkt på giftermål endast med en utländska, förefaller det mig som om jag från den dagen skulle måste låsa in, djupt djupt i mitt hjerta, en hel massa tankar och känslor – dock med förtröstan om att någongång kunna dra dem från i dagen för Mamma. – Que voulez vous, alla äro ej gjorda på samma sätt, och då jag tror mig vara af en ganska krånglig och invecklad sammansättning, full af de gräsligaste motsägelser, är jag ej säker om att finna någon som ens på nära håll skulle begripa sig på det svårhandterliga instrumentet. Jag tror att Mamma, Mamma ensam kan stämma strängarne, så att t.o.m jag sjelf glädes åt harmonin – men skall der någonsin komma en annan som får ljud deri? – Jag tror det ej.

    Alexandra Edelfelt Rosina Zilliacus
  • Jag är, trots den momentana förtviflan, så innerligt lycklig öfver att ha måleriet att älska och lefva för. Konsten, denna min första kärlek har jag visserligen behandlat ovärdigt – bedragit och ofta glömt henne, men kommer dock ständigt tillbaka till henne. Det är ändå så innerligt roligt att ha ett intresse, något som alltjemnt fyller tanken. Är man utled åt hvad man gjort och gör, så fröjdas man åtminstone åt det man ämnar göra, man lefver i hoppet, i tanken, gör upp planer, skapa – det finnes ingenting herrligare. Fantasin är dock att kosteligt ting – olycklige de, som ej känna till denna fröjd.

  • (Fortsättning, senare)

  • Ville Vallgren var här och bad mig nödvändigt komma och se på hans staty till salongen.

    Ville Vallgren
  • Jag tog Kaufman med mig och i en fiaker bar det af till Ville, långt borta "de l'autre coté de l'eau”. Villes staty är verkligen bättre än allt hvad han gjort hittils. En fiskarpojke som drar upp en aborre – realistisk i högsta grad, men liflig och bättre gjord än allt hvad han hittils uppfunnit. Det är något rigtigt bra i ställningen – en rörelse som är "trouvé". Men stackars Ville, måtte han blott få den såld!

    Richard Kaufmann Ville Vallgren
  • Han ger lektioner åt en rik, rysk, kokett fröken Baschkirzeff – en f.d. elev af Bastien Lepage, som nu fått idén att skulptera. Genom modellen har hon fått reda på Ville – måtte dessa bekantskaper skaffa honom några slantar i hans tomma pung!

    Jules Bastien-Lepage Ville Vallgren Marie Bashkirtseff
  • Mammas bref kom, stort evenement tusen tack.

    Alexandra Edelfelt
  • Roligt att se att Anni såg blyg och nätt och comme il faut ut på bröllopet.

    Alexandra Edelfelt
  • Jag kan nog förstå alla de tårar som fäldes vid Rosinas afresa från hemmet, men inte måtte det vara roligt för mannen! Det skulle döden vilja gå och bli en sådan der missdådare. En eller annan olycka kommer ju alltid efteråt – men är det skäl att just vid giftermålet, då man af fri vilja och efter mogen öfverläggning gjort sitt val och fattat sitt beslut, är det skäl att då tänka på alla dystra möjligheter? Mannen, som naturligtvis ej kan dela smärtan, måste ju spela en ynklig och tafatt rôle. Man röfvar ju sig dock icke en hustru nu som förr. Jag tänker mig allt det ansvar en sådan der nygift karl måste känna öfver sig, tänker derpå och hisnar. Måtte blott Rosina bli lycklig, det önskar jag af fullt hjerta. Det värsta är om han är loj och kommod.

    Rosina Zilliacus Gustaf Langenskiöld
  • Med min tilltagande fetma, känner jag också lojheten komma, och den är nästan det värsta fel en karl kan ha.

  • I afton har jag varit hos Alexandre Dumas. Der voro en massa herrar, bl.a. Meissonier, Arago, flere politici och literatörer.

    Ernest Meissonier Emmanuel Arago Alexandre Dumas
  • Madame Dumas presenterade mig för alla som sin landsman – nous sommes tous les deux de Helsingfors. Hon sade sig ha talat svenska men ha glömt det nu, talte om andra Knorringar, senatorns m.fl. som hon emellertid aldrig har känt, då hon som helt liten redan kom till Ryssland.

    Helsingfors Ryssland Nadesjda von Knorring Eugén von Knorring
  • Hon är gammal, ful och ograciös. Hvem liknar hon igen? ett bekant utseende. Blond, stor, knotig med stor mage, ovanligt fula händer, ser ut att vara öfver 50 år, talar mycket bra franska men har dock litet, helt litet rysk accent, och har ej varit i Ryssland sedan 1863.

    Ryssland Nadesjda von Knorring
  • Hennes döttrar voro der också

    Colette Dumas Olga-Marie-Jeanne Dumas
  • Mme Lippmann – den så ofta omtalade Colette Dumas – sjuklig, mager, temmeligen vacker, men med ett visst aktris-tycke. Det är till henne Dumas har skrifvit dédication på första sidan af prinsessan af Bagdad, detta egendomligga: Ma fille Colette, reste toujours une honnête femme, c'est le fond des choses". – Dessa linier ha alltid stött mig, sårat mig. Skall en far kunna förutsätta, ens tala om att hans dotter någonsin skulle kunna vara eller i tiden varda annat än en hederlig qvinna!?

    Bagdad Alexandre Dumas Colette Dumas
  • Dumas har aldrig haft något hem. Han är son till sin excentriske far och en judisk aktris. Gengangere! af en sådan sammansättning måste något skeft, underligt uppstå, och skada är det, ty det är väl en bland de största talenter som finnes.

    Alexandre Dumas Alexandre Dumas Marie-Laure-Catherine Labay
  • Hans dotter Colette behagade mig ej – det var något af fadrens dramatiska repertoar i henne. Den andra, Jeanne, är 16 år, lång blond, kavat och liknar fadren. Hon behagade mig mera. Der är ännu ej så mycken poudre de riz på hennes själ.

    Alexandre Dumas Colette Dumas Olga-Marie-Jeanne Dumas
  • Al. Dumas sjelf är lång som jag, och liknar sina porträtt. Det blonda håret är nu gråsprängt. Han är qvick och rolig, skeptisk och ofta paradoxel. I alla fall är han intressant.

    Alexandre Dumas
  • Han trissade om några republikanska politici på ett högst remarkabelt sätt i afton – de visste till slut ej ut och in på sig. Han stred mot nationalitetsprincpen och mot majoritetens rätt – yttrade sig för andens och snillets internationela aristokrati – alldeles som Ibsen. Det är ju dock så.

    Henrik Ibsen Alexandre Dumas
  • Meissonier sade ej mycket. Gubben kom mycket vänligt och helsade på mig, frågte hvad jag gjorde o.s.v. – Det är dock roligt att ha känt vår tids mest remarkable konstnär. Jag kan ej säga hur glad jag är åt att han har velat idas se på den ohyggliga lorten som jag gjort. Det kan ändå kanske bli något af den. Om jag bara hade hundradedelen af gubbens energi – och hans öga sen. Alla fotografiska objektiver äro bara skräp emot detta stora, bruna, intelligenta öga!

    Ernest Meissonier
  • Madame Dumas talte med mig om Volkoffs, Etters och Manzeys som hon kände genom Mme Pascas tal om dem. Madame Pasca har naturligtvis aldrig varit så fjesad som i Ryssland, och talar alltid om denna upphöjelsetid med största hänförelse.

    Ryssland Emilie von Etter Alexandra Ivanovna Manzey Sebastian von Etter Nikolaj Nikolajevitj Manzey Michail Sergejevitj Volkov Alexander Sergejevitj Volkov Pasca Nadesjda von Knorring Jelena Nikolajevna Volkova
  • Häromaftonen såg jag Judic i Mam'zelle Nitouche – Hon är ändå förtjusande – kommer mamma hit i vår, hvilket ju är möjligt, så måste vi gå och se på henne. Det är det finaste man kan se i den vägen. I tredje akten är hon klädd till dragon – men ej tecken till koketteri inga åtsittande byxor, ingen fin taille – en ypperlig liten rekryt, med soldat fasoner, som ändå ej ett ögonblick bli stötande. Och så hon sjunger sina kupletter!

    Alexandra Edelfelt Anna Judic Denise de Flavigny
  • Den Boitska balen än om torsdag. Fru Reuterskiöld skulle nog gerna vilja dit, men hon känner ej Boits. De unge svenska legationsherrarne, en Geijer och grefve Gyldenstolpe ha talat om Boits soiréer som eleganta och roliga.

    Lovisa Reuterskiöld Edward Boit Mary Louisa Boit August Gyldenstolpe Carl Geijer
  • Fru R. tröttar ut sig med sina visiter, mottagningar och baler – i morgon skall hon hvila, heter det – men är i afton på theatern. Det är ändå grymt för en gift qvinna att ej ha barn; jag tror Reuterskiöld bra gerna sågo att hon hade ett annat intresse än detta mondaina lif. Det blir en passion som allt annat detta att följa med. Olycklig skulle jag vara i Rs ställe, men han tyckes älska henne oändligt, och är derföre med öfverallt fastän jag misstänker att han tusen gånger hellre ville sitta hemma och vid hemmets härd röka sin cigarr.

    Lovisa Reuterskiöld Lennart Reuterskiöld
  • Får se om porträttet blir färdigt. Jag har mina dubier, men är lugn.

  • I nästa år, om jag lefver, skola de få något rigtigt utmärkt af mig på salongen – då skall jag försöka samla mig, slå till ett stort slag, och söka sätta i mitt arbete allt hvad jag känner och kan.

  • Detta kommer fram om måndag, pappas dödsdag – huru kunna vi ej tacka och lofva Gud för att han hulpit oss så långt redan – denna svåra tid.

    Carl Albert Edelfelt
  • Gratulera Butti på hennes födelsedag, ifall jag ej skrifver innan dess, tag henne i famn och bed henne växa litet – Då man är fjorton år, gamla menniskan får man ej vara en sådan der lillepyt.

    Berta Edelfelt
  • Och nu godnatt, älskade Mamma, tusen helsningar från Atte.

    Alexandra Edelfelt
  • Hur går det med Express? Tänk om mina kinesiska saker äro med ombord!