Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

äktenskap ekonomi förlovning framtid Gud kärlek kvinnor lagar (alster) melankoli ortodoxa pessimism protestanter religion (fenomen) resor samhällsklasser sjukdom (tillstånd) telegram

Petersburg, lördag d. 26/1 84.
Älskade Mamma,
Mamma fick telegrammet och brefvet.
Ack, jag är så olycklig, och innan
jag börjar tala om detta ville jag luta
mitt hufvud mot Mammas famn och gråta
ut, såsom förr då jag var en liten gosse.
Det är ej feghet – nej jag känner
det som ett tvingande behof att
gråta ut hos Mamma. Hvarför skall
jag ej få vara nära Mamma, nära detta
varma hjerta, det enda på jorden jag
kan lita mig till, nära detta ljusa, klara
hufvud – hvarför skall jag ej nu få höra
Mammas röst! Och dock kan jag ej
nu be Mamma komma hit, lika så litet
som jag kan komma till Helsingfors. –
– Efter det sista brefvet såg ju allting
så väl förspändt ut som möjligt. Den
fröjden var kort. Alla hade handlat som
i ett slags rus. – Att ungt folk gjort det

låter lätt förklara sig, men att föräl-
drarne voro så genast med om
saken, för att sedan ta tillbaka bit
för bit hvad de gifvit det förundrar
mig.
Strax sedan jag skrifvit detta olyckliga,
lycksaliga bref till Mamma, gick jag upp
till Manzeys. Fröken med förgråtna
ögon – alla högtidliga. Fadren började
med att säga, att sedan känslan nu
talat å alla sidor, borde förståndet
komma till tals. Han ville derföre
ha reda på huru jag tänkt mig fram-
tiden, och började ensorts förhör
i fruns och frökens närvaro, med ungefär
följande frågor.
Hvar ämnar ni bo?
Med hvad ämnar ni föda er hustru?
Hvilka äro Edra inkomster?
Är ni säker på att ni kan omgifva henne
med den komfort hvarvid hon är van?
Blir hon finsk undersåte?
Vill ni bryta med edra vänner för att
ge er helt åt ert hem?

Tror ni att en artist kan vara en god
man och familjefar?
Finns det i Edra lagar något som
kan garantera hustruns förmögenhet
och göra henne till ensam disponent
öfver densamma? – m.m.
Jag svarade att jag hade för afsigt
att ständigt bo i Paris, men att
komma hit hvarje år, – och nu
bröt stormen lös. – Tänk, föräldrarne
hade gjort upp att jag skulle bo
i Petersburg om vintern, på Borovna
om sommarn – någongång göra en
resa till Paris om våren. – Det finns ju
många målare här, Makovsky och
andra. – Det vore omöjligt för fr. Sophie
att vara långt borta från de sina
om hon blefve sjuk, melankolisk o.d.
Till slut sade fadren att det var en
oförklarlig "egoisme de metier” å min
sida, som han ej förstod – att hans
dotter skulle bli olycklig, och att han
hade tänkt att jag var färdig till hvilka
koncessioner som helst.

Sedan kom frågan om barnen –
jag sade att barnen af blandade
äktenskap enl. finsk lag ej behöfver
bli orthodoxa, och att jag gerna ville
att mina barn blefve protestanter som
jag – (detta taltes om då fröken ej var
inne). Manzey svarade ingenting
men såg beslutsam ut, sade att han
ville rådgöra med sin hustru och dotter.
– I dag skall detta förfärliga förhör
fortsättas. Hon är alldeles slapp
nu igen "Allez vous en et que
je ne vous revoie jamais – vous
voyez qu'ils ne me permettront ja-
mais de partirr”.
Hade de ej kunnat tänka på allt
detta förut? Ha de ej under åratal
sett hvem jag var, huru jag ställt
mitt lif, hvilka mina afsigter varit
hvad min konst och mitt lif beträffar?
I stället för att i förrgår, utan
tecken till reservation, vilkor eller frågor
vara med om saken, kunde de då

ha bedt mig vänta, talat om förnuft
och kalkyl.
Jag fick höra så mycket om "existance
nomade" "vie de Bohême" o.d. att
jag var helt förtviflad öfver att vara
en sådan der utböling, utan härd
och hem. – men jag har ett hem, jag
vet det, och det är hos Mamma, vid
Mammas hjerta, och ingenting på
jorden kan slita mig derifrån. –
Deras stora skäl, som naturligtvis
flickan kommer att lyssna till är
att jag, då jag ej vill göra dessa små
uppoffringer för henne, ej älskar
henne. – Små uppoffringar: foster-
land, lefnadsmål, arbete, tillfreds-
ställelsen – ack det är grymt, och
jag kan ännu alls ej begripa på hvad
sätt detta skall klareras. Jag har lidit
så mycket dessa sista dagar att
jag gerna kan lida litet mer – det
slutar kanske med en afresa, för alltid
denna gång. – Hon skulle nog vilja

följa mig, men svag som hon
är låter hon lätt intala sig att
hon måste bli olycklig om hon
sålunda bryter med allt som är
henne kärt för att kasta sig in
i en äfventyrlig existens med en
utländing. – "Hvarför kan ej ni,
som är kosmopolit bli petersburgare
likaväl som Parisare?” frågade fadren.
– Jag är alldeles abruti – fysiskt
uttröttad och somnade i går afton
som en stock och sof i 10 timmar –
men nu börjar det svida igen i
hjertat, nu börjar jag åter förbanna
den stund jag först kom hit
Mamma, Mamma, är jag verkli-
gen en hård, hjertlös menniska
som ej går in på alla dessa vilkor?
Mamma, bed Gud för mig, låt Honom
gifva mig frid engång.
Och ingen att tala med. Lyckligt-
vis är ju allt ännu hemligt, hvilket

är en lycka om det blir ingenting
af det hela. Mamma är den enda
på jorden som jag skulle kunna tala
med. Ack, om jag kunde komma
till Helsingfors och der ej behöfva
se någon annan än Mamma.
Jag vet ej huru detta skall sluta
Heinricius, som kommit hit för min
skull, måste ha ansett mig för galen
i går då jag tvärt sade honom att jag
ej kunde följa med.
Fröken Sophie, Ja Gud vet hvad
hon tänker – hon är ju pessimist
(som fadren, för resten) och säger att det
icke är värdt att göra oss olyckliga
båda två, att jag icke älskar henne
att det är en kapris som snart går
öfver o.s.v.
"C'était une folie” säger hon ”je savais
bien que ça devait finir, c'est toujours
comme cela chez nous”. Manzey sjelf
tror att jag skall gå in på alla
hans vilkor – han utlade redan för

mig hurusom halfva året skulle
kosta mig ingenting på Borovna, andra
hälften så och så mycket här med
våning, atelier o.d. – samt resorna
till Paris då och då. – Allt detta
är ju mycket förnuftligt från hans
ståndpunkt, men tänk huru det
kännes för mig. –
Jag var naiv – och trodde, att
då de alla med öppna armar togo
emot mig, att det var för mig sjelf,
sådan jag är och blir, och icke för att
de i mig sågo en blifvande Jacobsonsk
måg. – De äro ju olyckliga, och
jag förstår nog alla deras skäl.
Farväl älskade Mamma – jag är
ändå lycklig vid tanker på att den
enda menniska finnes som ej anser
mig för en kall, kärlekslös menniska
farväl – vore det ej för Mammas
skull, så skulle jag nu bra litet bry
mig om lifvet –
Atte

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Mamma fick telegrammet och brefvet. Ack, jag är så olycklig, och innan jag börjar tala om detta ville jag luta mitt hufvud mot Mammas famn och gråta ut, såsom förr då jag var en liten gosse. Det är ej feghet – nej jag känner det som ett tvingande behof att gråta ut hos Mamma. Hvarför skall jag ej få vara nära Mamma, nära detta varma hjerta, det enda på jorden jag kan lita mig till, nära detta ljusa, klara hufvud – hvarför skall jag ej nu få höra Mammas röst! Och dock kan jag ej nu be Mamma komma hit, lika så litet som jag kan komma till Helsingfors.

    Helsingfors Alexandra Edelfelt
  • Efter det sista brefvet såg ju allting så väl förspändt ut som möjligt. Den fröjden var kort. Alla hade handlat som i ett slags rus. – Att ungt folk gjort det låter lätt förklara sig, men att föräldrarne voro så genast med om saken, för att sedan ta tillbaka bit för bit hvad de gifvit det förundrar mig.

  • Strax sedan jag skrifvit detta olyckliga, lycksaliga bref till Mamma, gick jag upp till Manzeys. Fröken med förgråtna ögon – alla högtidliga. Fadren började med att säga, att sedan känslan nu talat å alla sidor, borde förståndet komma till tals. Han ville derföre ha reda på huru jag tänkt mig framtiden, och började ensorts förhör i fruns och frökens närvaro, med ungefär följande frågor. Hvar ämnar ni bo? Med hvad ämnar ni föda er hustru? Hvilka äro Edra inkomster? Är ni säker på att ni kan omgifva henne med den komfort hvarvid hon är van? Blir hon finsk undersåte? Vill ni bryta med edra vänner för att ge er helt åt ert hem? Tror ni att en artist kan vara en god man och familjefar? Finns det i Edra lagar något som kan garantera hustruns förmögenhet och göra henne till ensam disponent öfver densamma? – m.m. Jag svarade att jag hade för afsigt att ständigt bo i Paris, men att komma hit hvarje år, – och nu bröt stormen lös. – Tänk, föräldrarne hade gjort upp att jag skulle bo i Petersburg om vintern, på Borovna om sommarn – någongång göra en resa till Paris om våren. – Det finns ju många målare här, Makovsky och andra. – Det vore omöjligt för fr. Sophie att vara långt borta från de sina om hon blefve sjuk, melankolisk o.d. Till slut sade fadren att det var en oförklarlig "egoisme de metier” å min sida, som han ej förstod – att hans dotter skulle bli olycklig, och att han hade tänkt att jag var färdig till hvilka koncessioner som helst. Sedan kom frågan om barnen – jag sade att barnen af blandade äktenskap enl. finsk lag ej behöfver bli orthodoxa, och att jag gerna ville att mina barn blefve protestanter som jag – (detta taltes om då fröken ej var inne). Manzey svarade ingenting men såg beslutsam ut, sade att han ville rådgöra med sin hustru och dotter.

    Paris Sankt Petersburg Borovno Alexandra Edelfelt Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • I dag skall detta förfärliga förhör fortsättas. Hon är alldeles slapp nu igen "Allez vous en et que je ne vous revoie jamais – vous voyez qu'ils ne me permettront jamais de partirr”. Hade de ej kunnat tänka på allt detta förut? Ha de ej under åratal sett hvem jag var, huru jag ställt mitt lif, hvilka mina afsigter varit hvad min konst och mitt lif beträffar? I stället för att i förrgår, utan tecken till reservation, vilkor eller frågor vara med om saken, kunde de då ha bedt mig vänta, talat om förnuft och kalkyl. Jag fick höra så mycket om "existance nomade" "vie de Bohême" o.d. att jag var helt förtviflad öfver att vara en sådan der utböling, utan härd och hem. – men jag har ett hem, jag vet det, och det är hos Mamma, vid Mammas hjerta, och ingenting på jorden kan slita mig derifrån.

    Alexandra Edelfelt Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Deras stora skäl, som naturligtvis flickan kommer att lyssna till är att jag, då jag ej vill göra dessa små uppoffringer för henne, ej älskar henne. – Små uppoffringar: fosterland, lefnadsmål, arbete, tillfredsställelsen – ack det är grymt, och jag kan ännu alls ej begripa på hvad sätt detta skall klareras. Jag har lidit så mycket dessa sista dagar att jag gerna kan lida litet mer – det slutar kanske med en afresa, för alltid denna gång. – Hon skulle nog vilja följa mig, men svag som hon är låter hon lätt intala sig att hon måste bli olycklig om hon sålunda bryter med allt som är henne kärt för att kasta sig in i en äfventyrlig existens med en utländing. – "Hvarför kan ej ni, som är kosmopolit bli petersburgare likaväl som Parisare?” frågade fadren.

    Paris Sankt Petersburg Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Jag är alldeles abruti – fysiskt uttröttad och somnade i går afton som en stock och sof i 10 timmar – men nu börjar det svida igen i hjertat, nu börjar jag åter förbanna den stund jag först kom hit Mamma, Mamma, är jag verkligen en hård, hjertlös menniska som ej går in på alla dessa vilkor? Mamma, bed Gud för mig, låt Honom gifva mig frid engång. Och ingen att tala med. Lyckligtvis är ju allt ännu hemligt, hvilket är en lycka om det blir ingenting af det hela. Mamma är den enda på jorden som jag skulle kunna tala med. Ack, om jag kunde komma till Helsingfors och der ej behöfva se någon annan än Mamma. Jag vet ej huru detta skall sluta

    Alexandra Edelfelt
  • Heinricius, som kommit hit för min skull, måste ha ansett mig för galen i går då jag tvärt sade honom att jag ej kunde följa med.

    Gustav Heinricius
  • Fröken Sophie, Ja Gud vet hvad hon tänker – hon är ju pessimist (som fadren, för resten) och säger att det icke är värdt att göra oss olyckliga båda två, att jag icke älskar henne att det är en kapris som snart går öfver o.s.v. "C'était une folie” säger hon ”je savais bien que ça devait finir, c'est toujours comme cela chez nous”. Manzey sjelf tror att jag skall gå in på alla hans vilkor – han utlade redan för mig hurusom halfva året skulle kosta mig ingenting på Borovna, andra hälften så och så mycket här med våning, atelier o.d. – samt resorna till Paris då och då. – Allt detta är ju mycket förnuftligt från hans ståndpunkt, men tänk huru det kännes för mig. – Jag var naiv – och trodde, att då de alla med öppna armar togo emot mig, att det var för mig sjelf, sådan jag är och blir, och icke för att de i mig sågo en blifvande Jacobsonsk måg. – De äro ju olyckliga, och jag förstår nog alla deras skäl.

    Paris Sankt Petersburg Borovno Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Farväl älskade Mamma – jag är ändå lycklig vid tanker på att den enda menniska finnes som ej anser mig för en kall, kärlekslös menniska farväl – vore det ej för Mammas skull, så skulle jag nu bra litet bry mig om lifvet – Atte

    Alexandra Edelfelt