Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

beställningar bönder brev finländare förälskelse kärlek konsthandel konstnärskap nationalism religion (fenomen) ryskhet ryssar sällskapsliv utställningar

Paris 8 februari 84
Älskade Mamma,
Då jag engång har pennan i
hand, vill jag skrifva några ord
till Mamma igen.
Bulla, den rike tafvelhandlaren
har varit här – han bestälde af
mig en liten reproduktion af
den Jacobsonska taflan för 3000,
gjorde mig komplimanger för den
stora och förespådde mig succes.
I afton ha vi vår bankett för
Gerome – sedan fyra år har jag
ej varit med dem någon sådan –
det skall derföre bli intressant att
konstatera huru gammal jag blifvit.
Om en stund skall jag gå och se
på några expositioner – det finnas
många för ögonblicket i Paris.
– Jag återkommer till den

petersburgska frågan; ty jag
läser ofta om Mammas tre
sista bref. De oöfverstigliga
hindren ligger i: nationalitet
(ty hon vill ej bli finsk under-
såte, hon säger sig i första ögon-
blicket ej ha tänkt derpå, och under
4 år har hon ej kommit på den
tanken) Konfession – ty det skulle
alltid bli svårigheter af – hennes
ofantligt räddsla för la vie de
bohème, föräldrarnes funderingar
om min bosättning i Petersburg,
o.s.v. – är nu icke detta
temmeligen oöfverstigliga hinder?
Så kär jag än var och ännu är,
så ligger i allt detta något som
revolterar min stolthet. Duger
jag ej sådan jag är så "tack
för mig, nu går jag". Hennes
romantiska låga är ej tillräckligt
stark att våga bryta några hinder.

Upprigtigt sagdt, så vet jag ej
hvad det skall tjena till att börja
om en annan gång med samma
farliga lek – Ty sakerna förändra
sig ej för det. Jag kan ju ej
bli annat än hvad jag är.
Det kan nog hända att de ett
ögonblick trodde mig vara en
penningefriare och bara den
tanken gjorde mig rasande. Jag
har dock, trots de djupa sår allt
detta lemnat, en slags inre
tillfredsställelse, ty jag vet att
jag sagt hela sanningen. De
må betrakta mig som egoist –
men som en fähund kunna de ej
anse mig.
Det var något som förargade mig
det var att Gubben M. framhöll
mig som en kosmopolit som nog
kunde trifvas i Petersburg, måla
ryska bönder likasom finska – men
jag kan ju ej hjelpa att jag känner
mig som finne i grund och botten –

Jag känner det här i Paris som
jag känner det i Petersburg eller
hemma. Jag skall försöka att
visa att min patriotism är lika så
god som någon annans.
Här är ljust, här är fritt
här är ungt mod i luften.
Jag känner visst en stor tomhet
i mitt hjerta och jag går alltjemnt
omkring på grafven af en kär af-
liden, utan att jag ännu rigtigt
vågar påminna mig det förgångna.
Men tiden läker alla sår – säga man
Och så är jag ej här i någon falsk
ställning. Jag föder mig sjelf med mitt
arbete, jag behöfver ej böja mig för
någon, ingen kan mästra mig och
ingen är min herre – och dock
kommer denna tomma kalla frihet
mig att ibland sakna en gyllene träl-
dom – Älskade Mamma, farväl
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Då jag engång har pennan i hand, vill jag skrifva några ord till Mamma igen.

    Alexandra Edelfelt
  • Bulla, den rike tafvelhandlaren har varit här – han bestälde af mig en liten reproduktion af den Jacobsonska taflan för 3000, gjorde mig komplimanger för den stora och förespådde mig succes.

    Joseph Bulla Alfred Jacobsson
  • I afton ha vi vår bankett för Gerome – sedan fyra år har jag ej varit med dem någon sådan – det skall derföre bli intressant att konstatera huru gammal jag blifvit.

    Jean-Léon Gérôme
  • Om en stund skall jag gå och se på några expositioner – det finnas många för ögonblicket i Paris.

    Paris
  • Jag återkommer till den petersburgska frågan, ty jag läser ofta om Mammas tre sista bref. De oöfverstigliga hindren ligga i: nationalitet (ty hon vill ej bli finsk undersåte, hon säger sig i första ögonblicket ej ha tänkt derpå, och under 4 år har hon ej kommit på den tanken) Konfession - ty det skulle alltid bli svårigheter af – hennes ofantliga räddsla för la vie de bohème, föräldrarnes funderingar om min bosättning i Petersburg o.s.v. – är nu icke detta temmeligen oöfverstigliga hinder? Så kär jag än var och ännu är, så ligger i allt detta något som revolterar min stolthet. Duger jag ej sådan jag är så "tack för mej, nu går jag". Hennes romantiska låga är ej tillräckligt stark att våga bryta några hinder.

    Sankt Petersburg Alexandra Edelfelt Sophie Manzey
  • Upprigtigt sagdt, så vet jag ej hvad det skall tjena till att börja om en annan gång med samma farliga lek – Ty sakerna förändra sig ej för det. Jag kan ju ej bli annat än hvad jag är. Det kan nog hända att de ett ögonblick trodde mig vara en penningefriare och bara den tanken gjorde mig rasande. Jag har dock, trots de djupa sår allt detta lemnat, en slags inre tillfredsställelse, ty jag vet att jag sagt hela sanningen. De må betrakta mig som egoist – men som en fähund kunna de ej anse mig.

    Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Det var något som förargade mig det var att Gubben M. framhöll mig som en kosmopolit som nog kunde trifvas i Petersburg, måla ryska bönder likasom finska – men jag kan ju ej hjelpa att jag känner mig som finne i grund och botten Jag känner det här i Paris som jag känner det i Petersburg eller hemma. Jag skall försöka att visa att min patriotism är lika så god som någon annans.

    Paris Sankt Petersburg Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Här är ljust, här är fritt här är ungt mod i luften. Jag känner visst en stor tomhet i mitt hjerta och jag går alltjemnt omkring på grafven af en kär afliden, utan att jag ännu rigtigt vågar påminna mig det förgångna. Men tiden läker alla sår – säga man Och så är jag ej här i någon falsk ställning. Jag föder mig sjelf med mitt arbete, jag behöfver ej böja mig för någon, ingen kan mästra mig och ingen är min herre – och dock kommer denna tomma kalla frihet mig att ibland sakna en gyllene träldom

    Sophie Manzey
  • Älskade Mamma, farväl Atte.

    Alexandra Edelfelt