Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

adel adresser (kommunikation) bildkonstläroinrättningar brev dagstidningar elever engelska engelsmän fattigdom författare förlovning Gud hebreiska inredningar jämlikhet järnvägar judar kläder konstsamlingar kvinnor kyrkor landsbygd landskap (fysiska helheter) män mat medeltiden museer musik resor restauranger samhällsklasser skådespelare skolor skönlitteratur slott soldater språk städer tåg teater tjuvar träd utflykter utseende växter

London, 3 juni, aftonen
1884.
Älskade Mamma,
Ändtligen har jag fått litet andrum. Jag
gaf min biljett till Trubaduren åt en
led norrman, och fick sålunda till-
bringa en afton i fullkomlig ro. Jag
behöfde det, märker jag, och befinner
mig nu så väl som möjligt, sedan
jag sluppit springa och fara. Visst är
det sant att den gamle Meyer alltjemnt
kommer och afbryter mig med några
dumheter (det är ett original som det
ej fins maken till i verlden), men jag
likväl fått ett bref till Paul Etter
färdigt, och hoppas nu få några
rader skrifvna till Mamma.
I går voro vi i Windsor. Det är
en timmes jernvägsresa från London.
På stationen träffade jag denne Fitz-
Gerald som var hos Borgströms i fjol
och hvilken jag följde till Petersburg.

Han var lika orubbligt lugn som
alltid och bad mig helsa till
Finland och hans vänner der.
Mamma kan ej tänka sig hvad
Windsor är ståtligt och vackert.
Jag har icke på många år haft
ett sådant intryck af förtjusning
som då jag stod uppe på terassen
med denna underbart rika vege-
tation under mig – Syren, hägg
kastanier, bok, jasminer stora
som träd – och sedan rundtomkring,
det allra rikaste landskap af
parker och frodiga ängar. Eaton,
inbäddadt i träd, på ställen hundrade-
tals Eaton-skolgossar som spelade
Lawn-tennis, tusentals menniskor
och Themsen som slingrade sig
som ett långt silfverband genom
det härrliga landet. Aldrig
hade jag trott att England var

så förtrollande skönt. Windsor
slottet är en hel stad, i äkta
medeltidsstil, med torn och tinnar,
höga kracelerade murar, vapen-
skölden, tornerhjelmar och flere
alns tjocka murar. Allt är bibehållet
sedan fordom och detta ger åt slottet
ett så märkvärdigt äkta utseende,
att man lätt kan drömma sig in
i 13 och 14 hundratalet. State apart-
ments, som vi gingo igenom, voro
icke något märkvärdigt, åtminstone
ej rikare än i Ryssland. Waterloo
salen var intressant, alla heliga
alliancens män målade af Lawrence.
En hel sal med bara engelska
konungsporträtter af Van Dyck, Carl
I och hans familj – deribland många
utmärkta, men alla så uselt hängda,
att man ej kunde se dem. Staden
Windsor som ligger nedanför slottet,
är icke något vidare märkvärdig.
Muntra fruar sågo vi nog, och

muntra män likaså. Folket, sol-
daterna och londonarne, som vore
derute sågo alla mycket glada
ut.
På aftonen sågo vi Irving och hans
trupper spela "much ado about
nothing". Irving sjelf är för gam-
mal. han liknar Bruno Holm,
Salig menniskan, och är 60 år. Han
går derföre icke som Benedick skall
gå, och ser alldeles för mogen ut.
Deremot var miss Ellen Terry
alldeles utmärkt – originell,
riktigt bra – kanske litet för
enformig i gesterna. Det är hon,
som nyligen haft en process med
en engelsk lord, som var förlofvad
med henne och som med ens öfver-
gaf henne – t.o.m. våra finska
tidningar ha talat derom.
Men hvad som var det bästa
af allt var uppsättningen. Jag

har sett mycket theater i min
tid, men aldrig något så genom-
fördt, så rigtigt stiligt, som detta.
Kostymer och dekorationer voro
så genom-fina, så originella,
så ypperliga, att man hela tiden
äfven om man förstod illa, som
jag, kunde sitta och se och
bara se. Kyrkscenen var alldeles
storartad. En rigtig kyrka, med ett
rigtigt altare, tända ljus, skulpterade
Chorstolar, verkliga sammetsbaldakiner
och en belysning, så konstnärligt anordnad
att jag aldrig trodde, att detta kunde
uppnås på scenen. –
Publiken var mycket elegant. herrar-
ne i frack och damerna decolleterade
– Jag skulle tala om Marquis of
Westminsters hus, Grosvenor House,
der vi voro härom dagen. Det var

helt förgyldt allt igenom, i styf
empirestil, men utmärkt rikt
och dyrt. Ypperliga taflor, några
Velasquez som gjorde mig en
speciel glädje.
I dag voro vi igen i South-Ken-
sington. Der var en ohygglig massa
menniskor. Ett ögonblick, då vi
sökte efter en restauration sågo
vi en hel mängd flickor komma
ut från en dörr der det stod "Art
School, female section. Vi följde
dem och kommo så till en af de
många luncheon bars i Kensington.
Det var bland det lustigaste och
vackraste att se, alla dessa vackra
engelska misser, som stodo längs
med disken och åto sina "pies".
Alla magra, engelska, lustigt
klädda, men alla med en stil

som var rigtigt rolig att se.
3 à 4 bland de 30 à 40 stycken som
stodo der, voro formliga skönheter,
alla voro de intressanta att se.
Detta lif i fria luften, denna
lawn-tennis och detta national
medvetande ge dem något så stolt
och friskt att det är ett nöje åt.
– I går på morgonen kilade
jag af till det uslaste qvarteret
i London, bakom City, vid
Middlesex street. Der bo nu mest
judar och tjufvar ex professo.
En sådan ohygglig syn! Ingen-
städes i verlden, ej i Spanien, ej
i Polen, ej i Italien har jag sett
sådan lort och sådant elände.
En fadd, snuskig lukt, de ohyggli-
gaste ansigten, de rysligaste
jud-typer man kan tänka sig,
ett uselt lif i hela dess fullkom-
lighet – nej aldrig glömmer jag

huru denna sida af London såg
ut. Jag andades fritt då jag ändtli-
gen hade lemnat detta bakom mig.
Många af butikerna buro hebreiska
skyltar – typer värre än på Narin-
ken, qvinnorna med lösbenor, karlar-
ne med spottlockar. – Dickens "smut-
siga ansigten" som han ofta talar
om, förstod jag nu först rigtigt. De
sågo alla ut, i denna myrstack, som
om de aldrig sett tvål och vatten, och
som om de vore födda med dessa
ohyggliga paltor på sig 13, 14
års
flickor
med den fräckaste uppsyn, qvinnor
eländiga, sjuka och magra! Äro icke
de stora städerna ett helvete? På
landet kan jag sådant elände ändå
ej florera. –
Jag har ej fått tid att söka upp fru
Edgren. Jag tänker derföre blott
skrifva henne till och ge henne min

adress i Paris. Jag känner mig ändå
ej dragen till henne, trots hennes ta-
lent. Jag har dessutom nog af
diskussion i "vår tids frågor" för
ögonblicket, och vill koncentrera mig
på mig sjelf och det jag har för hän-
der.
London är ju mycket större än
Paris. Här fins Thames, handeln,
det internationella hallået, mycket
fina och rika menniskor bredvid
mycket smutsiga och fattiga – men
hvad här ej finns så är det det
glada soliga som lyser öfver hela
verlden från Paris – här finnes ej
Concorde platsen, ej boulevarderna
och Louvren, icke jemnlikheten, ej
de blå bluserna! För första
gången har jag kommit att tänka
på att l'Egalité icke är ett alldeles
tomt ord i frankrike.

Ypperliga saker att måla fins här –
och de engelska konstnärerna, för
hvilka jag har den största aktning,
begagna sig nog deraf. Något så
möjligt som lifvet på Thames
kan ge flere målare stoff till
taflor under hela deras lif. – Det
ställe der vi äta middag, Simpson
vid Strand, är påtagligen detsamma
som Morbror Gustaf talar om. Det
är ypperligt, äkta engelskt och
man sitter i spiltor der, faten, de stora
silfverfaten med skulpterade lock
på rullas omkring och roast-
beefarne ha här uppnått höjden
af fullkomlighet.
Hvad det potenta angår, så
är det dyra godt, det billiga
rysligt dåligt. Jag har köpt
två par handskar som Genast
sprucko i skinnet och en rakknif

som icke går upp mot en vanlig
bordsknif engång, fastän der står
Sheffield på – men så voro
också dessa artiklar billiga.
Ledsamt att jag ej hade miss
Littlefairs adress – Jag skulle
på skrifvit till henne och kanske
kunnat bereda henne en glad
stund genom att tala om hennes
bekanta i Ryssland och om Haiko.
I öfvermorgon, thorsdag, reser
jag åter till Paris kl. 8 på morgon-
nen och är der kl. 5 e.m.
Så sätter jag mig att måla och
hoppas få mina usla taflor
färdiga till slutat af månaden,
så att jag i början af juli
kan komma till Haiko.
Nu slutar jag, älskade Mamma,
ty det är sent och jag vill gå
i säng. I morgon gå vi till Tower

och sedan på några gallerier,
hvarefter vi afsluta vår London
sejour med att gå och höra "Meister
singer".
Annie får lof att ge mig engelska
lektioner i sommar, det hjelper
ej; jag vill lära mig engelska,
och om man också allmän-
het ej kan lära gamla hundar
sitta, så skall jag ändå försöka
bringa det litet längre. Engel-
skan ljuder riktigt vackert från
Scenen, och jag var glad i går
att jag förstod så mycket.
God natt, helsa alla – Gud väl-
signe Er
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Ändtligen har jag fått litet andrum. Jag gaf min biljett till Trubaduren åt en led norrman, och fick sålunda tillbringa en afton i fullkomlig ro. Jag behöfde det, märker jag, och befinner mig nu så väl som möjligt, sedan jag sluppit springa och fara.

  • Visst är det sant att den gamle Meyer alltjemnt kommer och afbryter mig med några dumheter (det är ett original som det ej fins maken till i verlden), men jag likväl fått ett bref till Paul Etter färdigt, och hoppas nu få några rader skrifvna till Mamma.

    Alexandra Edelfelt Paul von Etter Meyer
  • I går voro vi i Windsor. Det är en timmes jernvägsresa från London. På stationen träffade jag denne Fitz-Gerald som var hos Borgströms i fjol och hvilken jag följde till Petersburg. Han var lika orubbligt lugn som alltid och bad mig helsa till Finland och hans vänner der.

    Finland Sankt Petersburg London Windsor Fitzgerald Leonard Borgström
  • Mamma kan ej tänka sig hvad Windsor är ståtligt och vackert. Jag har icke på många år haft ett sådant intryck af förtjusning som då jag stod uppe på terassen med denna underbart rika vegetation under mig – Syren, hägg kastanier, bok, jasminer stora som träd – och sedan rundtomkring, det allra rikaste landskap af parker och frodiga ängar.

    Windsor Alexandra Edelfelt
  • Eaton, inbäddadt i träd, på ställen hundradetals Eaton-skolgossar som spelade Lawn-tennis, tusentals menniskor och Themsen som slingrade sig som ett långt silfverband genom det härrliga landet. Aldrig hade jag trott att England var så förtrollande skönt.

    England Themsen Eton College
  • Windsor slottet är en hel stad, i äkta medeltidsstil, med torn och tinnar, höga kracelerade murar, vapenskölden, tornerhjelmar och flere alns tjocka murar. Allt är bibehållet sedan fordom och detta ger åt slottet ett så märkvärdigt äkta utseende, att man lätt kan drömma sig in i 13 och 14 hundratalet. State apartments, som vi gingo igenom, voro icke något märkvärdigt, åtminstone ej rikare än i Ryssland. Waterloo salen var intressant, alla heliga alliancens män målade af Lawrence. En hel sal med bara engelska konungsporträtter af Van Dyck, Carl I och hans familj – deribland många utmärkta, men alla så uselt hängda, att man ej kunde se dem.

    Ryssland Windsor Castle Anthonis van Dyck Thomas Lawrence (osäker koppling) Karl I Karl II Mary Jakob II och VII Elisabeth Anne Henrik Henrietta Henrietta Maria
  • Staden Windsor som ligger nedanför slottet, är icke något vidare märkvärdig. Muntra fruar sågo vi nog, och muntra män likaså. Folket, soldaterna och londonarne, som vore derute sågo alla mycket glada ut.

    Windsor
  • På aftonen sågo vi Irving och hans trupper spela "much ado about nothing". Irving sjelf är för gammal. han liknar Bruno Holm, Salig menniskan, och är 60 år. Han går derföre icke som Benedick skall gå, och ser alldeles för mogen ut. Deremot var miss Ellen Terry alldeles utmärkt – originell, riktigt bra – kanske litet för enformig i gesterna.

    Bruno Holm Henry Irving Benedich Ellen Terry
  • Det är hon, som nyligen haft en process med en engelsk lord, som var förlofvad med henne och som med ens öfvergaf henne – t.o.m. våra finska tidningar ha talat derom.

    Ellen Terry
  • Men hvad som var det bästa af allt var uppsättningen. Jag har sett mycket theater i min tid, men aldrig något så genomfördt, så rigtigt stiligt, som detta. Kostymer och dekorationer voro så genom-fina, så originella, så ypperliga, att man hela tiden äfven om man förstod illa, som jag, kunde sitta och se och bara se. Kyrkscenen var alldeles storartad. En rigtig kyrka, med ett rigtigt altare, tända ljus, skulpterade Chorstolar, verkliga sammetsbaldakiner och en belysning, så konstnärligt anordnad att jag aldrig trodde, att detta kunde uppnås på scenen.

  • Publiken var mycket elegant. herrarne i frack och damerna decolleterade

  • Jag skulle tala om Marquis of Westminsters hus, Grosvenor House, der vi voro härom dagen. Det var helt förgyldt allt igenom, i styf empirestil, men utmärkt rikt och dyrt. Ypperliga taflor, några Velasquez som gjorde mig en speciel glädje.

    Grosvenor House Diego Velázquez Hugh Grosvenor
  • I dag voro vi igen i South-Kensington. Der var en ohygglig massa menniskor. Ett ögonblick, då vi sökte efter en restauration sågo vi en hel mängd flickor komma ut från en dörr der det stod "Art School, female section. Vi följde dem och kommo så till en af de många luncheon bars i Kensington. Det var bland det lustigaste och vackraste att se, alla dessa vackra engelska misser, som stodo längs med disken och åto sina "pies". Alla magra, engelska, lustigt klädda, men alla med en stil som var rigtigt rolig att se. 3 à 4 bland de 30 à 40 stycken som stodo der, voro formliga skönheter, alla voro de intressanta att se. Detta lif i fria luften, denna lawn-tennis och detta nationalmedvetande ge dem något så stolt och friskt att det är ett nöje åt.

    South Kensington
  • I går på morgonen kilade jag af till det uslaste qvarteret i London, bakom City, vid Middlesex street. Der bo nu mest judar och tjufvar ex professo. En sådan ohygglig syn! Ingenstädes i verlden, ej i Spanien, ej i Polen, ej i Italien har jag sett sådan lort och sådant elände. En fadd, snuskig lukt, de ohyggligaste ansigten, de rysligaste jud-typer man kan tänka sig, ett uselt lif i hela dess fullkomlighet – nej aldrig glömmer jag huru denna sida af London såg ut. Jag andades fritt då jag ändtligen hade lemnat detta bakom mig. Många af butikerna buro hebreiska skyltar – typer värre än på Narinken, qvinnorna med lösbenor, karlarne med spottlockar. – Dickens "smutsiga ansigten" som han ofta talar om, förstod jag nu först rigtigt. De sågo alla ut, i denna myrstack, som om de aldrig sett tvål och vatten, och som om de vore födda med dessa ohyggliga paltor på sig 13, 14 års flickor med den fräckaste uppsyn, qvinnor eländiga, sjuka och magra! Äro icke de stora städerna ett helvete? På landet kan jag sådant elände ändå ej florera.

    Italien London Spanien Polen Narinken City of London Charles Dickens
  • Jag har ej fått tid att söka upp fru Edgren. Jag tänker derföre blott skrifva henne till och ge henne min adress i Paris. Jag känner mig ändå ej dragen till henne, trots hennes talent. Jag har dessutom nog af diskussion i "vår tids frågor" för ögonblicket, och vill koncentrera mig på mig sjelf och det jag har för händer.

    Paris Anne Charlotte Edgren Leffler
  • London är ju mycket större än Paris. Här fins Thames, handeln, det internationella hallået, mycket fina och rika menniskor bredvid mycket smutsiga och fattiga – men hvad här ej finns så är det det glada soliga som lyser öfver hela verlden från Paris – här finnes ej Concorde platsen, ej boulevarderna och Louvren, icke jemnlikheten, ej de blå bluserna! För första gången har jag kommit att tänka på att l'Egalité icke är ett alldeles tomt ord i frankrike.

    Frankrike Paris London Louvren Place de la Concorde Themsen
  • Ypperliga saker att måla fins här – och de engelska konstnärerna, för hvilka jag har den största aktning, begagna sig nog deraf. Något så möjligt som lifvet på Thames kan ge flere målare stoff till taflor under hela deras lif.

    Themsen
  • Det ställe der vi äta middag, Simpson vid Strand, är påtagligen detsamma som Morbror Gustaf talar om. Det är ypperligt, äkta engelskt och man sitter i spiltor der, faten, de stora silfverfaten med skulpterade lock på rullas omkring och roastbeefarne ha här uppnått höjden af fullkomlighet.

    Simpsons-in-the-Strand Gustaf Brandt
  • Hvad det potenta angår, så är det dyra godt, det billiga rysligt dåligt. Jag har köpt två par handskar som Genast sprucko i skinnet och en rakknif som icke går upp mot en vanlig bordsknif engång, fastän der står Sheffield på – men så voro också dessa artiklar billiga.

    Sheffield
  • Ledsamt att jag ej hade miss Littlefairs adress – Jag skulle på skrifvit till henne och kanske kunnat bereda henne en glad stund genom att tala om hennes bekanta i Ryssland och om Haiko.

    Ryssland Haiko Littlefair
  • I öfvermorgon, thorsdag, reser jag åter till Paris kl. 8 på morgonnen och är der kl. 5 e.m. Så sätter jag mig att måla och hoppas få mina usla taflor färdiga till slutat af månaden, så att jag i början af juli kan komma till Haiko.

    Paris Haiko
  • Nu slutar jag, älskade Mamma, ty det är sent och jag vill gå i säng. I morgon gå vi till Tower och sedan på några gallerier, hvarefter vi afsluta vår London sejour med att gå och höra "Meistersinger".

    London Towern Alexandra Edelfelt
  • Annie får lof att ge mig engelska lektioner i sommar, det hjelper ej; jag vill lära mig engelska, och om man också allmänhet ej kan lära gamla hundar sitta, så skall jag ändå försöka bringa det litet längre. Engelskan ljuder riktigt vackert från Scenen, och jag var glad i går att jag förstod så mycket.

    Alexandra Edelfelt
  • God natt, helsa alla – Gud välsigne Er Atte.