Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

berg bondgårdar bussar dialekter djur ekonomi finländare finska franska fransmän hav hotell jurymedlemmar kärlek landsbygd landskap (fysiska helheter) musik nationalepos resande sällskapsliv sång skogar språk studenter torp träd tystnad utställningar väderlek värme växter

Valescure 1 maj 1891
Älskade Mamma,
Nu ha vi varit här i 3 dagar, och
jag har målat tre taflor här,
således har jag ej förlorat min
tid. En af dem är rätt bra.
Om jag säljer åtminstone denna
ena, så få vi uppehållet här
betaldt. Jag har varit rigtigt
lycklig här. Liksom för att
göra skilsmessan dubbelt svår
och saknaden otröslig, har södern
nu, sedan vi kommit hit, klädt
på sig sitt allra vackraste väder
Valescure tar sig derföre helt annor-
lunda ut än då jag sist var
här. Jag har gått som i ett rus
af hänryckning hela tiden. Att
vara på landet, ha alla friska

glada, att ha ett herrligt sommar
väder, en jemn femte juli stämning
och så få måla, måla efter naturen
det är nu "mitt allrabästa".
Märkvärdigt hvad jag känt mig
finsk här. – det är barrdoften
Sandmoarna, juliluften och
tystnaden. Då jag suttit och
målat (från 7 om morgnarna till
7 om qvällen) och hört tuppen
gala i en bondgård (som jag ej
sett) och göken ruikutta i
skogen så ha bara de mörk
blå violetta bergen i bakgrun-
den påmint mig om att jag
ej suttit i närheten af Saimen
och Ellis torp. Stämningarna
ha utvecklat sig som en kedja
med följdrigtighet: barrskog,

sommarluft, Runeberg, Kalevala
allvarliga beslut att göra all-
varsam och storslagen konst
och en viss fasa vid tanken på
allt sjået i Paris nu snart
med jour de vernissage, och
impertinenta artiklar af Wolff
och middagsbudningar och flärd,
Då jag vid frukosten fick Figaro
med Wolffs artikel om den
andra Salongen (den öppnade, i går)
Så ryste jag. Hvad har väl allt
detta dagens och stundens om-
döme att göra med konstens verkli-
ga värde! Ack om man ändå
kunde måla för sig sjelf, bara
för sig sjelf), utan att tänka
på penningeförtjenst och beröm –

det galnaste är att ej bestämdt
vet att jag kommer att falla
ned och tillbedja all denna flärd,
också jag, och det om några dagar –
– För att öka hemstämningen
har man St Raphaël med
hafvet i bakgrunden. St Rs
kyrktorn liknar fullkomligt
Nikolaikyrkans och bergsfor-
mationerna åt den sidan se
ut som holmarna utanför
Sandviken. Ingenting hindrar
en derför att tro sig vara
på Alphyddan, och då jag
gnolade Sångarfanan och
"Bröder, o" för mig sjelf fick
jag som en punschdoft i
näsan och en lust att propo
nera brorskål med den första

bästa. – Tallarna äro rikare
gröna än hemma, ljungen är
alnshög – men samma snår,
samma bergsskrefvor och sam-
ma mossa på klackarna.
Som sagdt, bergen ge detta land
skap den sista fjongen –
det är l'Estérel som man
ser till höger le Maure och
Roquebruné till venster – än
mörk än ljusblå, än klarvioletta
än röda – Det är djupt och
mäktigt i färgen – ett slags för-
klaradt Norden, med teckning
och skelett i. – Ellan och pojken
äro som fioler så glitttande
glada – den förra som lands-
flicka, den senare af naturdrift.
Han leker med alla tallkottar

och tuppar och hönor intressera
honom mera än allt fashionabelt
villégiature lif i Cannes. – Hvad
det är ledsamt att fru Etter
ej får se det minsta af lan-
det här Deras lif på Santa
Maria är ändå för storm-
idiotiskt. Sonja W. har ej lust
och ej krafter att försöka
något och se något, och det som
sist och slutligen intresserar
henne mest är ändå småprat
från Petersburgs "societjä"
det hjertinnerligaste drafvel
jag vet, – Lustigt är det
att se hur folket, ehuru de
tala Provençau är fullkomligt
franskt i rörelser och åtbörder

här – ingenting af italien som
dock ligger några timmar härifrån.
I morgon kl. 11 fara vi med omni-
buslag till Marseille, dit vi kom-
ma kl. 4. Vi gå sedan (pojken
lemnas på hotellet) och äta
boullabaisse på en restaurant
vid Rue St Ferréol, till Mammas
ära. Och då dricka vi en skål,
en afskedsskål för södern. Det
blir rigtigt en hjertesorg för mig
att lemna denna älskade
jord. Jag gick i dag, kl. 6 med
till St Raphael för att ta ett
ömt farväl af Medelhafvet
och dess röda klippor, och
tyckte vågorna sågo muntra och
förkroslansfulla ut och sade:

"vi se hvarandra åter". Hela
Cannes propositionen med
badsocietetsmålar värdigheten
är numera ur mitt sinne och
mina tankar, sedan Mlle Ruth
ville klä mig så oförsvarligt –
men ändå tror jag att jag kom-
mer igen. Nu först börjar jag
få färgen, den rigtiga Medel-
hafsfärgen i penslarna, nu
först börjar jag förstå det
här landet.
Det var ju roligt att juryns
mening var god – Jag fick
Mammas bref med berättelsen
om mötet med Aspelin i
går – Jaså, inom 1892 – nå
det går väl – Jag skall nu

se om det är klok att stanna
hemma i nästan vinter eller
vintern derpå – allt det det
måste jag få fundera på. Då
jag i Paris skall göra några
af De Snoilskyska teckningar
na (hvad skall jag intet göra
i Paris) får jag se om kostymer
och modeller passa och huru
lätt arbetet kan gå.
Jag tänker att på i dag varit
i Kaisaniemi och hört på
Calle Knorrings sång. Ack
om ni kunde ha haft ett
sådant herrligt väder som
vi haft här. Och nu skola
vi resa ifrån det – det är hårdt.
– I Paris hoppas jag få träffa

Anna Knorring, – och skall för
söka att muntra upp henne
litet der. Inte är det värdt
att sörja sig till döds för olycklig
kärlek. –
Nej, nu måste jag gå och packa
in mina våta taflor och det
får inte gå "med il" utan för-
sigtigt och långsamt.
Godnatt således I Marseille
få vi ännu se en skymt af
södern. Ellan och pojken resa sedan
till Lyon Jag stannar en dag
i Arles Om onsdag äro vi
i Paris, senast torsdag.
Gud vare med Er alla. Mån
ga helsningar från
Atte
Vi träffade ännu Lady Barrington
här

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Nu ha vi varit här i 3 dagar, och jag har målat tre taflor här, således har jag ej förlorat min tid. En af dem är rätt bra. Om jag säljer åtminstone denna ena, så få vi uppehållet här betaldt.

  • Jag har varit rigtigt lycklig här. Liksom för att göra skilsmessan dubbelt svår och saknaden otröslig, har södern nu, sedan vi kommit hit, klädt på sig sitt allra vackraste väder Valescure tar sig derföre helt annorlunda ut än då jag sist var här. Jag har gått som i ett rus af hänryckning hela tiden. Att vara på landet, ha alla friska glada, att ha ett herrligt sommar väder, en jemn femte juli stämning och så få måla, måla efter naturen det är nu "mitt allrabästa".

  • Märkvärdigt hvad jag känt mig finsk här. – det är barrdoften Sandmoarna, juliluften och tystnaden. Då jag suttit och målat (från 7 om morgnarna till 7 om qvällen) och hört tuppen gala i en bondgård (som jag ej sett) och göken ruikutta i skogen så ha bara de mörk blå violetta bergen i bakgrunden påmint mig om att jag ej suttit i närheten af Saimen och Ellis torp. Stämningarna ha utvecklat sig som en kedja med följdrigtighet: barrskog, sommarluft, Runeberg, Kalevala allvarliga beslut att göra allvarsam och storslagen konst

    Saimen Johan Ludvig Runeberg Elli Jäppinen
  • och en viss fasa vid tanken på allt sjået i Paris nu snart med jour de vernissage, och impertinenta artiklar af Wolff och middagsbudningar och flärd, Då jag vid frukosten fick Figaro med Wolffs artikel om den andra Salongen (den öppnade, i går) Så ryste jag. Hvad har väl allt detta dagens och stundens omdöme att göra med konstens verkliga värde! Ack om man ändå kunde måla för sig sjelf, bara för sig sjelf), utan att tänka på penningeförtjenst och beröm – det galnaste är att ej bestämdt vet att jag kommer att falla ned och tillbedja all denna flärd, också jag, och det om några dagar –

    Paris Albert Wolff
  • – För att öka hemstämningen har man St Raphaël med hafvet i bakgrunden. St Rs kyrktorn liknar fullkomligt Nikolaikyrkans och bergsformationerna åt den sidan se ut som holmarna utanför Sandviken. Ingenting hindrar en derför att tro sig vara på Alphyddan, och då jag gnolade Sångarfanan och "Bröder, o" för mig sjelf fick jag som en punschdoft i näsan och en lust att proponera brorskål med den första bästa. – Tallarna äro rikare gröna än hemma, ljungen är alnshög – men samma snår, samma bergsskrefvor och samma mossa på klackarna. Som sagdt, bergen ge detta landskap den sista fjongen – det är l'Estérel som man ser till höger le Maure och Roquebruné till venster – än mörk än ljusblå, än klarvioletta än röda – Det är djupt och mäktigt i färgen – ett slags förklaradt Norden, med teckning och skelett i. –

    Norden Nikolajkyrkan Les Adrets-de-Estérel Saint-Raphaël Sandviken Alphyddan le Maure le Roquebruné
  • Ellan och pojken äro som fioler så glitttande glada – den förra som landsflicka, den senare af naturdrift. Han leker med alla tallkottar och tuppar och hönor intressera honom mera än allt fashionabelt villégiature lif i Cannes. –

    Cannes Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Hvad det är ledsamt att fru Etter ej får se det minsta af landet här Deras lif på Santa Maria är ändå för stormidiotiskt. Sonja W. har ej lust och ej krafter att försöka något och se något, och det som sist och slutligen intresserar henne mest är ändå småprat från Petersburgs "societjä" det hjertinnerligaste drafvel jag vet, –

    Sankt Petersburg Santa Maria Emilie von Etter Sophie Manzey
  • Lustigt är det att se hur folket, ehuru de tala Provençau är fullkomligt franskt i rörelser och åtbörder här – ingenting af italien som dock ligger några timmar härifrån.

    Italien Provence
  • I morgon kl. 11 fara vi med omnibuslag till Marseille, dit vi komma kl. 4. Vi gå sedan (pojken lemnas på hotellet) och äta boullabaisse på en restaurant vid Rue St Ferréol, till Mammas ära. Och då dricka vi en skål, en afskedsskål för södern. Det blir rigtigt en hjertesorg för mig att lemna denna älskade jord. Jag gick i dag, kl. 6 med till St Raphael för att ta ett ömt farväl af Medelhafvet och dess röda klippor, och tyckte vågorna sågo muntra och förkroslansfulla ut och sade:"vi se hvarandra åter". Hela Cannes propositionen med badsocietetsmålar värdigheten är numera ur mitt sinne och mina tankar, sedan Mlle Ruth ville klä mig så oförsvarligt – men ändå tror jag att jag kommer igen. Nu först börjar jag få färgen, den rigtiga Medelhafsfärgen i penslarna, nu först börjar jag förstå det här landet.

    Cannes Marseille Medelhavet Saint-Raphaël Erik Edelfelt Ruth Mercier Ellan de la Chapelle
  • Det var ju roligt att juryns mening var god – Jag fick Mammas bref med berättelsen om mötet med Aspelin i går – Jaså, inom 1892 – nå det går väl – Jag skall nu se om det är klok att stanna hemma i nästan vinter eller vintern derpå – allt det det måste jag få fundera på. Då jag i Paris skall göra några af De Snoilskyska teckningarna (hvad skall jag intet göra i Paris) får jag se om kostymer och modeller passa och huru lätt arbetet kan gå.

    Carl Snoilsky Eliel Aspelin-Haapkylä
  • Jag tänker att på i dag varit i Kaisaniemi och hört på Calle Knorrings sång. Ack om ni kunde ha haft ett sådant herrligt väder som vi haft här. Och nu skola vi resa ifrån det – det är hårdt.

    Kajsaniemi von Knorring
  • – I Paris hoppas jag få träffa Anna Knorring, – och skall försöka att muntra upp henne litet der. Inte är det värdt att sörja sig till döds för olycklig kärlek. –

    Paris Anna Ehrnrooth
  • Nej, nu måste jag gå och packa in mina våta taflor och det får inte gå "med il" utan försigtigt och långsamt. Godnatt således

  • I Marseille få vi ännu se en skymt af södern. Ellan och pojken resa sedan till Lyon Jag stannar en dag i Arles Om onsdag äro vi i Paris, senast torsdag.

    Paris Arles Marseille Lyon Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Gud vare med Er alla. Många helsningar

  • Vi träffade ännu Lady Barrington här

    Alicia Georgette Barrington