Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

äktenskap barn ekonomi flyttning gräl hotell möbler sommarvillor

Paris 17 juni 1891
Älskade Mamma,
Det är ibland som om hin håle skulle
flyga i en – i anledning af flyttningen
(möbler, mattor o d) till Finland har jag i afton
sagt en massa elakheter till Ellan, och jag
ångrar mig lika bittert
nu
som hvarje gång
jag förgått mig. Naturligtvis ligger det
en hel hop förnuft på botten, nederst
på botten af min häftighet – men hvad
i verlden tvingar mig att så dumt och
oförsigtigt komma fram med det? Visst
är det mitt fel, alltsammans, nu som
alltid, ty hade jag haft tid och ro att rigtigt
sätta mig in i saken, att ta reda på detal
jerna och höra mig för, så hade detta
afgörande steg, (d.v.s. flyttningen) icke före
fallit mig så nytt och besynnerligt men
olyckan har velat, att jag, sedan jag hit
kom, varit till den grad upptagen att jag
ej kunnat och orkat tänka mig in i allt detta
Och så alla menniskor här som säga att jag
gör en dumhet! De tycka jag är vansinnig som
ämnar öfverge Paris, och hur mycket jag än
säger att jag sjelf, ensam kommer hit till-

Paris på ett par månader om året, eller med Ellan någon
gång till ett hôtell – så dra de på munnen
och påstår att det kommer att gå mig som
alla andra – jag kommer att slå mig ned i
godan ro derhemma i ett varmt bo, utan
stimulation och utan rigtig pådrefning, och så
slutar jag med att så der småningom bli för-
fäad som målare – mena de sedan jag varit
tillräckligt länge borta, för att känna mig alldel-
les främmande när jag kommer igen, så svalnar
också lusten att återse Paris och allt hvad som
göres här. Allt har också sammanhopat
sig för att tanken på ett konstnärligt lif i
Finland nu skall förefalla mig mindre trefligt.
Ville Vallgren kom hit i går medett bref från
Konstnärsgillet (Becker) med proposition om
att strejka, d.v.s. aldrig ställa ut och aldrig sälja
till Konstföreningen innan denna senare lemnar
bort formaliteten med de der lapparne
ang oläsligt och oläsligtretten
som vållat
Ville Vallgrens vrede. Samme Becker som skällt
på Ville Vallgren så gräsligt smickrar honom
nu i bref "Eder tillkommer äran att först
ha öppnat publikens ögon i denna vigtigt sak,
och samme Ville Vallgren som skällt på Becker
ännu gräsligare, är mycket smickrad – Är det
ej sorgligt ändå? – Det här skulle vara
hemligt så att jag ber Er att inte tala om
det Saken kan ju vara rättvis nog, men
sättet att gå till väga är så egendomligt. Så
ha Gallén, Berndtson och Järnefelt bedt mig under-

teckna ett annat papper som jag ej för
står rigtigt, men som också förefaller mig opo-
litiskt uppsatt – Ack, jag vet ej hvad
jag skrifver, ty jag är djupt upprörd efter
den scen jag ställt till – jag skäms och ångrar
mig och vet bättre än någon annan att detta
ej tjenar till någonting annat än att förbittra
Ellan och mig – sakerna gå ändå sin jemna
gång. – Hvad som alltid förvånar mig
är att se andra menniskor lefva godt
för billigare än vi. Jag ställer alltid till
för mig på det dyraste och otrefligaste
sätt men jag kan ju ej, då jag skall tänka
så mitt måleri, tänka på att sköta ekono-
min, och en usel hushållare (om detta ord
alls kan tillämpas på mig) är och förblir jag –
mitt är felet, mitt ensamt, ty jag har
den grymma svagheten, lasten, brottet, att
icke se sakerna i ögonen barskt och beräknan
de och kallt. Jag är som Morbror Gustaf
himlar mig och gör ändå ingenting. Jo
jag gör ty jag målar flitigt, och denna
sista tid har jag varit ganska nöjd med mig
i detta afseende Jag hade, vid tal om
vistelsen i Finland nästan vinster intet rigtigt
tänkt in mig i hela frågan, och en slags
provisorisk Gallensk villatillvaro skymtade
dunkelt, för min tanke. Nu, då våra
få dagliga saker i möbel och natt väg ligger

inpackade i sina kistor, då jag förstår att jag troligen
aldrig får tillräckligt pengar för att köpa nya här,
så förskräcker hela tilltaget mig, ty jag vet
nu att jag aldrig kommer att bo här mera.
åtminstone med familj. Ellan och pojken i Fin-
land och jag här, det är allt annat än
nyttigt för det äktenskapliga lifvet, ja t o m
rigtigt farligt derför. Jag ser mig således dömd
till ensamhet och ungkarlslif om jag alls vill
vara här. Det blir ju bättre för Ellan, ty
hon undviker derigenom sådana penningekriser
och våndor som dem vi senaste vinter (för
ett år sedan) voro i Der i Finland har hon ju
alltid bekanta och slägt och vänner som kunna
hjelpa henne. – Jag är ledsen för pojkens skull
att han skall ha en far i sett så osäkert
geschäft som måleriet. Hvarför har han
ej fått en kupongklippande, aktningsvärd, regel
rätt och sjelfförnöjd pappa! Älskade Mamma
förlåt mig att jag plågar Mamma med tal om allt detta –
jag har ändå ett behof af säga Mamma att jag är
ett fä, just emedan Mamma är den enda som
ej tror mig då jag säger det, ehuru det är rena
sanningen – jag har varit så lycklig dessa
dagar, ty jag har målat dugtigt och det har
gått rätt bra Hade ej detta afgörande kommit
just nu, så hade jag varit den lyckligaste menniska –
Nu är det slut med lyckan igen på en tid, ty samvets
förebråelserna komma att plåga mig.
Måtte ni få det litet värmare på Haiko och måtte
Gud hålla sin hand öfver Er och låta Er vara friska.
Mammas
Atte

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Det är ibland som om hin håle skulle flyga i en – i anledning af flyttningen (möbler, mattor o d) till Finland har jag i afton sagt en massa elakheter till Ellan, och jag ångrar mig lika bittert nu som hvarje gång jag förgått mig. Naturligtvis ligger det en hel hop förnuft på botten, nederst på botten af min häftighet – men hvad i verlden tvingar mig att så dumt ochoförsigtigt komma fram med det?

    Finland Ellan de la Chapelle
  • Visst är det mitt fel, alltsammans, nu som alltid, ty hade jag haft tid och ro att rigtigt sätta mig in i saken, att ta reda på detaljerna och höra mig för, så hade detta afgörande steg, (d.v.s. flyttningen) icke förefallit mig så nytt och besynnerligt men olyckan har velat, att jag, sedan jag hit kom, varit till den grad upptagen att jag ej kunnat och orkat tänka mig in i allt detta

  • Och så alla menniskor här som säga att jag gör en dumhet! De tycka jag är vansinnig som ämnar öfverge Paris, och hur mycket jag än säger att jag sjelf, ensam kommer hit till- Paris på ett par månader om året, eller med Ellan någon gång till ett hôtell – så dra de på munnen och påstår att det kommer att gå mig som alla andra – jag kommer att slå mig ned igodan ro derhemma i ett varmt bo, utan stimulation och utan rigtig pådrefning, och så slutar jag med att så der småningom bli förfäad som målare – mena de sedan jag varit tillräckligt länge borta, för att känna mig alldelles främmande när jag kommer igen, så svalnar också lusten att återse Paris och allt hvad som göres här.

    Ellan de la Chapelle
  • Allt har också sammanhopat sig för att tanken på ett konstnärligt lif i Finland nu skall förefalla mig mindre trefligt. Ville Vallgren kom hit i går medett bref från Konstnärsgillet (Becker) med proposition om att strejka, d.v.s. aldrig ställa ut och aldrig sälja till Konstföreningen innan denna senare lemnar bort formaliteten med de der lapparne ang oläsligt och oläsligtretten som vållat Ville Vallgrens vrede. Samme Becker som skällt på Ville Vallgren så gräsligt smickrar honom nu i bref "Eder tillkommer äran att först ha öppnat publikens ögon i denna vigtigt sak, och samme Ville Vallgren som skällt på Becker ännu gräsligare, är mycket smickrad – Är det ej sorgligt ändå? – Det här skulle vara hemligt så att jag ber Er att inte tala om det Saken kan ju vara rättvis nog, men sättet att gå till väga är så egendomligt. Så ha Gallén, Berndtson och Järnefelt bedt mig underteckna ett annat papper som jag ej förstår rigtigt, men som också förefaller mig opolitiskt uppsatt –

    Finland Adolf von Becker Gunnar Berndtson Axel Gallén Eero Järnefelt Ville Vallgren
  • Ack, jag vet ej hvad jag skrifver, ty jag är djupt upprörd efter den scen jag ställt till – jag skäms och ångrar mig och vet bättre än någon annan att detta ej tjenar till någonting annat än att förbittra Ellan och mig – sakerna gå ändå sin jemna gång. –

    Ellan de la Chapelle
  • Hvad som alltid förvånar mig är att se andra menniskor lefva godt för billigare än vi. Jag ställer alltid till för mig på det dyraste och otrefligaste sätt men jag kan ju ej, då jag skall tänka så mitt måleri, tänka på att sköta ekonomin, och en usel hushållare (om detta ord alls kan tillämpas på mig) är och förblir jag – mitt är felet, mitt ensamt, ty jag har den grymma svagheten, lasten, brottet, att icke se sakerna i ögonen barskt och beräknande och kallt. Jag är som Morbror Gustaf himlar mig och gör ändå ingenting. Jo jag gör ty jag målar flitigt, och denna sista tid har jag varit ganska nöjd med mig i detta afseende

    Gustaf Brandt
  • Jag hade, vid tal om vistelsen i Finland nästan vinster intet rigtigt tänkt in mig i hela frågan, och en slags provisorisk Gallensk villatillvaro skymtade dunkelt, för min tanke. Nu, då våra få dagliga saker i möbel och natt väg ligger inpackade i sina kistor, då jag förstår att jag troligen aldrig får tillräckligt pengar för att köpa nya här, så förskräcker hela tilltaget mig, ty jag vet nu att jag aldrig kommer att bo här mera. åtminstone med familj. Ellan och pojken i Finland och jag här, det är allt annat än nyttigt för det äktenskapliga lifvet, ja t o m rigtigt farligt derför. Jag ser mig således dömd till ensamhet och ungkarlslif om jag alls vill vara här.

    Finland Erik Edelfelt Axel Gallén Ellan de la Chapelle
  • Det blir ju bättre för Ellan, ty hon undviker derigenom sådana penningekriser och våndor som dem vi senaste vinter (för ett år sedan) voro i Der i Finland har hon ju alltid bekanta och slägt och vänner som kunna hjelpa henne. –

    Finland Ellan de la Chapelle
  • Jag är ledsen för pojkens skull att han skall ha en far i sett så osäkert geschäft som måleriet. Hvarför har han ej fått en kupongklippande, aktningsvärd, regelrätt och sjelfförnöjd pappa

    Erik Edelfelt
  • Älskade Mamma förlåt mig att jag plågar Mamma med tal om allt detta – jag har ändå ett behof af säga Mamma att jag är ett fä, just emedan Mamma är den enda som ej tror mig då jag säger det, ehuru det är rena sanningen –

    Alexandra Edelfelt
  • jag har varit så lycklig dessa dagar, ty jag har målat dugtigt och det har gått rätt bra Hade ej detta afgörande kommit just nu, så hade jag varit den lyckligaste menniska – Nu är det slut med lyckan igen på en tid, ty samvetsförebråelserna komma att plåga mig.

  • Måtte ni få det litet värmare på Haiko och måtte Gud hålla sin hand öfver Er och låta Er vara friska.

    Haiko