Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

adel ekonomi författare kärlek konfirmation konstkritik kungligheter kvinnor lyrik musik prinsessor religion (fenomen) sällskapsliv skönlitteratur språk tidningspress tyska utställningar

torsdag d. 18 Oktober 1894
Älskade Mamma,
Jag var vid så ypperligt godt mod denna
eftermiddag, då jag hade fattat beslutet att
börja om porträttet af grefvinnan – jag hade
gjort en teckning som jag tyckte var bra
och tänkte bara kalkera af den på den
nya Duken och så kom han, stirrade
på skizzen och teg. Jag frågade om han
ville ha det så. Tystnad; upprepad
fråga, tystnaden fortsatt – efter en
qvart timme ungefär kom det: jag
det er så saa rasende vanskeligt
at sige". – sådana der svar göra mig
alldeles förtviflad, och om jag icke
hade så alldeles bestämdt beslutat
att icke "mich verbluffen lassen" och
att icke tappa modet så tror jag jag
hade brutit ut och lemnat altsammans.
Jag blir aldrig en sådan charlatan att
jag kan imponera så som Zorn t. ex.
och derför får jag stå mitt kast. Emeller-
tid vet jag nu med mig sjelf att det
är sista gången i mitt lif jag gör ett

porträtt på resa och sista gången jag
börjar så lättsinnigt ett porträtt, d. v. s
utan att ha lust dertill. Allt
hvad man i konst gör för pengar,
blir dubbelt straffadt – först genom
att man inga pengar får och sedan
genom att det blir dåligt och till
ingen ära. – De äro utmärkt vänliga
emot mig här, men detta hindrar
mig ej att ha kapitalt ledsamt
då ju min frihet är så kringskuren
genom bestämda måltider och
målningstider. Hon är alldeles märk-
värdig med sitt prat om två ämnen.
Religion och kärlek. I båda frågorna
säger hon ju många vackra ting, men
alltid de samma, samma tankar
med absolut samma ord som i
fjol somras. – Af Krohn i Köpen-
hamn får jag egentligen icke några
förnuftiga råd – han har nu mera
att göra än någonsin. Hans fru gret
då hon talte om hur öfveransträngd
han var och hur litet hon såg honom.
Jag företog mig att allvarligt förehålla
honom att ingen konstindustrisutställning
i verlden var värd så mycket som
hans lif, och att han måste skona
sig, för fruns och barnens skull.
Men jag tror det är omöjligt. Det

är en sjuklig nervöst verksamhetsifver
som icke kan efter min mening, sluta
väl. två gånger lyckades jag narra
honom ut, och sedan han pratat
en stund var han som en annan men
niska. – Till Ellan skref jag redan att
jag måndag afton var bjuden på middag
för Drachmann hos professor Feilberg.
Det var verkligen underligt att se D.
med familj – han var näml. kommen
till Kbhvn till följd af äldste sonens kon-
firmation. Han läste upp en längre
dikt – om honom sjelf naturligtvis, vacker
i formen fornnordisk till innehållst. Men
det var något i det hela som sade att
han blifvit gammal, och det duger han
minst till af alla. Han höll med ens
under middagen ett vackert tal för
mig, der han (mindre smickrande) jem-
förde mig med sig sjelf som vagabond
och lösdrifvare – han trodde dock att
han visste hvar jag var hemma –
i finska folkets och mina vänner hjer-
tan. Jag hade just läst förskrevet
och kunde tala med honom om de
herrliga lyriska sakerna der. Hans fru
ser mycket vänlig ut hvitblond med
rödt ansigte. Hvad den stackarn
ändå måtte ha gått igenom! – Han
skall resa tillbaka till Hamburg igen,
troligen till – Edith! Är det icke besyn-
nerligt att sådana der gamla hundar

aldrig skola få nog af älskog? Och den-
na idealiska dyrkan för en caféchantant
diva (ty hvart ord i boken är sant utom
systerskapet naturligtvis)! Han talade
om att vi vore galna om vi läte oss
förbryllas af symbolismen och hvad det
allt heter. – Symbolismen lefver ej länge,
ty den är född utgammal – vi hade
åtminstone blod i ådrorna." – Och när
det blef fråga om Goethe, då var D.
i sitt esse! – Han var mycket glad åt
att jag skulle ta ihop med Fänrik Stål
Det skulle ligga för mig, mente han.
Krohn säger detsamma. "Det vill
du göra briljant, bedre än Svenske
Billeder" säger han. – Ack ja, allt är
ju ej forloradt fastän jag råkat in
i den här otäcka återvändsgränden
med hennes porträtt, mod har jag,
helsa har jag och jag känner mig
alls ej gammal och grå ännu.
Talte jag om att prinsessan Marie skrifvit
ett mycket vänligt bref till mig?
Pasteur har skrifvit till henne ett
långt bref om alla mina mellan-
hafvanden med den danska adeln.
P. har tagit min hämd på sin
partage, och menar att om de plågar
mig, så skola saken åtminstone blifva
allom kunnig – Då jag sist var
inne i Köpenhamn träffade jag Acku

och Marie Louise vid bangården. De
skulle följa Estelle till tåget – hon
reste med Aina Ehrnrooth och
fröken Leander. Dessa senare
såg jag dock ej, ty jag var tvungen
taga ett tidigare tåg. Acku var
mycket nyter – hade fått stipendiet.
är det icke besynnerligt. Högst
"tuschur" och glad, optimist som all-
tid. Så skulle jag vara!
Den kritik. Hyfvubladet som Man-
ma skickade mig var ju särdeles
varmt och vackert skrifven. Månne
det vara Meyer Söderhjelm. Salin
är det väl ej. Roligt är att menniskor
förstå taflan. Roligt var det också att
Sjöbergs genast således. Detta bevisar
ju att man aldrig skall misströsta.
Ja, får nu se huru det går. Det
kan lätt hända, i en smal vändning
att jag kommer hem igen, om det
icke går här med porträttet. Ingen
menniska uppskattar mina sorger här
annan än Pasteur. Krohn har som
sagdt mycket annat att tänka på
och menar bara att jag skulle måla
det nya porträttet. Han som arbetar
så mycket för intet, tycker att det
är helt naturligt. – Jag börjar tro

att jag icke duger till porträttmålare,
jag är alldeles för subjektiv der-
till. Kröyer, med hans "dygtighed"
den fotografiska linsen i ögat som ser
och ger den ytter formen lugnt,
rigtigt, nyktert – han kan göra
hvem det så skall vara – det blir
alltid något deraf. Men om jag
ej har rigtigt stort intresse för
modellen, eller om det är ett
hufvud som icke passar för mitt
öga, om något i proportionen
och uttryck plågar mig, så kan
jag ej – Grefvinnan säger sig
vara olycklig öfver att vara en
ofrivillig anledning till plåga för mig.
Hon tycker att det är besynnerligt
att jag icke lyckas med henne då
(hon tror) att vi äro så likartade
naturer! Ack hvad hon bedrager
sig – det är kanske just i den full-
komliga motsättningen af naturen
som kanske omöjligheten ligger.
Hon praktisk i grunden, med ett
slags säkerhet vanligt för
starkt komutseradt
allt
andligt lif
koncentreradt på religion och kär-
lik, (äktenskaplig kärlek i dess högsta

form) – och detta med en naturligt svårig
het att tänka abstrakt och en abso-
lut okonstnärlig uppfattning af
hela verlden. Hon är visst musikalisk
d. v. s. hon spelar väl. Men hon
ser icke i det sköna, i konst en någon
omedelbar uppenbarelse af Gud. Det
moraliska har alldeles undanträngt
det estetiska: Hennes få idéer
ha dessutom tagit en stereotypt
exalterad form, fått något af
dogmer, som ju också är kännetecknan
de för ett praktiskt sinne. Hela
den böljande, svajande uppfattningen
af tron t. ex, af Kristendomen kan
hon ej ens tänka sig. Hennes tro
är oföränderlig, påtaglig, och det
faller henne aldrig in att tvifla på
ett ord, en stafvelse. Hon känner
icke den saliga känslan af öfver-
vunnet, slutvärkt tvifvel som
går öfver i tro och förtröstan. För
henne finnes i tros lifvet inga
skuggor och dagrar, inga upp och ned –
nej, de högsta tingen äro för henne
klara som två gånger två är fyra.
Hon håller mycket på det dogmatiska,
och kan derför ej med Tolstoi, som

lemna denna sida af saken oberörd –
Jag för min del kan ej begripa hur
man kan lefva sig in i Kristendomen
utan att anslås af dess sköna sida
Kristus är icke allenast den högsta utan
också den skönaste (icke kroppslig taget
naturligtvis) på uppenbarelse på denna
jord.
Nu blir det sent på natten och jag säger
Mamma farväl för denna gång. Jag
plågas ofta af tänken att jag genom
mitt tviflande och förtviflande under
den sista natten jag var hemma gjorde
Mamma sorg – det är öfver nu,
och jag ser på det hela som något för-
tretligt som jag dock hoppas komma
öfver. – Jag skulle hellre vilja hackas
till kalops än göra Mamma sorg,
förorsaka grubbel och bekymmer,
och dock är jag ett sådant fä att jag
genom mina uttalade och öfverdrifva
sorger skrämmer de mina. Jag skäms
och jag ångrar bittert min synd.
förlåt mig älskade Mamma – och var
frisk och rask och kry – det är det
vigtigaste – ringa är allt annat sen.
Helsa flickorna hjertligt från
Mammas
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Jag var vid så ypperligt godt mod denna eftermiddag, då jag hade fattat beslutet att börja om porträttet af grefvinnan – jag hade gjort en teckning som jag tyckte var bra och tänkte bara kalkera af den på den nya Duken och så kom han, stirrade på skizzen och teg. Jag frågade om han ville ha det så. Tystnad; upprepad fråga, tystnaden fortsatt – efter en qvart timme ungefär kom det: jag det er så saa rasende vanskeligt at sige". – sådana der svar göra mig alldeles förtviflad, och om jag icke hade så alldeles bestämdt beslutat att icke "mich verbluffen lassen" och att icke tappa modet så tror jag jag hade brutit ut och lemnat altsammans. Jag blir aldrig en sådan charlatan att jag kan imponera så som Zorn t. ex. och derför får jag stå mitt kast. Emellertid vet jag nu med mig sjelf att det är sista gången i mitt lif jag gör ett porträtt på resa och sista gången jag börjar så lättsinnigt ett porträtt, d. v. s utan att ha lust dertill. Allt hvad man i konst gör för pengar, blir dubbelt straffadt – först genom att man inga pengar får och sedan genom att det blir dåligt och till ingen ära. –

    Magda Moltke-Bregentved Frederik Christian Moltke-Bregentved Anders Zorn
  • De äro utmärkt vänliga emot mig här, men detta hindrar mig ej att ha kapitalt ledsamt då ju min frihet är så kringskuren genom bestämda måltider och målningstider. Hon är alldeles märkvärdig med sitt prat om två ämnen. Religion och kärlek. I båda frågorna säger hon ju många vackra ting, men alltid de samma, samma tankar med absolut samma ord som i fjol somras. –

    Magda Moltke-Bregentved Frederik Christian Moltke-Bregentved
  • Af Krohn i Köpenhamn får jag egentligen icke några förnuftiga råd – han har nu mera att göra än någonsin. Hans fru gret då hon talte om hur öfveransträngd han var och hur litet hon såg honom. Jag företog mig att allvarligt förehålla honom att ingen konstindustrisutställning i verlden var värd så mycket som hans lif, och att han måste skona sig, för fruns och barnens skull. Men jag tror det är omöjligt. Det är en sjuklig nervöst verksamhetsifver som icke kan efter min mening, sluta väl. två gånger lyckades jag narra honom ut, och sedan han pratat en stund var han som en annan menniska. –

    Köpenhamn Pietro Krohn Emilie Krohn Mario Krohn Michaela Krohn
  • Till Ellan skref jag redan att jag måndag afton var bjuden på middag för Drachmann hos professor Feilberg. Det var verkligen underligt att se D. med familj – han var näml. kommen till Kbhvn till följd af äldste sonens konfirmation. Han läste upp en längre dikt – om honom sjelf naturligtvis, vacker i formen fornnordisk till innehållst. Men det var något i det hela som sade att han blifvit gammal, och det duger han minst till af alla. Han höll med ens under middagen ett vackert tal för mig, der han (mindre smickrande) jemförde mig med sig sjelf som vagabond och lösdrifvare – han trodde dock att han visste hvar jag var hemma – i finska folkets och mina vänner hjertan. Jag hade just läst förskrevet och kunde tala med honom om de herrliga lyriska sakerna der. Hans fru ser mycket vänlig ut hvitblond med rödt ansigte. Hvad den stackarn ändå måtte ha gått igenom! – Han skall resa tillbaka till Hamburg igen, troligen till – Edith! Är det icke besynnerligt att sådana der gamla hundar aldrig skola få nog af älskog? Och denna idealiska dyrkan för en caféchantant diva (ty hvart ord i boken är sant utom systerskapet naturligtvis)! Han talade om att vi vore galna om vi läte oss förbryllas af symbolismen och hvad det allt heter. – Symbolismen lefver ej länge, ty den är född utgammal – vi hade åtminstone blod i ådrorna." – Och när det blef fråga om Goethe, då var D. i sitt esse! – Han var mycket glad åt att jag skulle ta ihop med Fänrik Stål Det skulle ligga för mig, mente han. Krohn säger detsamma. "Det vill du göra briljant, bedre än Svenske Billeder" säger han. – Ack ja, allt är ju ej forloradt fastän jag råkat in i den här otäcka återvändsgränden med hennes porträtt, mod har jag, helsa har jag och jag känner mig alls ej gammal och grå ännu.

    Köpenhamn Hamburg Pietro Krohn Holger Drachmann Johann Wolfgang von Goethe Ellan de la Chapelle Feilberg Emmy Drachmann Jens Holger Drachmann Amanda Jensine Drachmann
  • Talte jag om att prinsessan Marie skrifvit ett mycket vänligt bref till mig? Pasteur har skrifvit till henne ett långt bref om alla mina mellanhafvanden med den danska adeln. P. har tagit min hämd på sin partage, och menar att om de plågar mig, så skola saken åtminstone blifva allom kunnig –

    Marie Jean Baptiste Pasteur
  • Då jag sist var inne i Köpenhamn träffade jag Acku och Marie Louise vid bangården. De skulle följa Estelle till tåget – hon reste med Aina Ehrnrooth och fröken Leander. Dessa senare såg jag dock ej, ty jag var tvungen taga ett tidigare tåg. Acku var mycket nyter – hade fått stipendiet. är det icke besynnerligt. Högst "tuschur" och glad, optimist som alltid. Så skulle jag vara!

    Köpenhamn Aina Ehrnrooth Axel Berndtson Marie Louise Berndtson Adolphine Leander Estelle Haij
  • Den kritik. Hyfvubladet som Manma skickade mig var ju särdeles varmt och vackert skrifven. Månne det vara Meyer Söderhjelm. Salin är det väl ej. Roligt är att menniskor förstå taflan. Roligt var det också att Sjöbergs genast således. Detta bevisar ju att man aldrig skall misströsta.

    Alexandra Edelfelt Werner Söderhjelm
  • Ja, får nu se huru det går. Det kan lätt hända, i en smal vändning att jag kommer hem igen, om det icke går här med porträttet. Ingen menniska uppskattar mina sorger här annan än Pasteur. Krohn har som sagdt mycket annat att tänka på och menar bara att jag skulle måla det nya porträttet. Han som arbetar så mycket för intet, tycker att det är helt naturligt. – Jag börjar tro att jag icke duger till porträttmålare, jag är alldeles för subjektiv dertill. Kröyer, med hans "dygtighed" den fotografiska linsen i ögat som ser och ger den ytter formen lugnt, rigtigt, nyktert – han kan göra hvem det så skall vara – det blir alltid något deraf. Men om jag ej har rigtigt stort intresse för modellen, eller om det är ett hufvud som icke passar för mitt öga, om något i proportionen och uttryck plågar mig, så kan jag ej –

    Pietro Krohn Peder Severin Krøyer Jean Baptiste Pasteur
  • Grefvinnan säger sig vara olycklig öfver att vara en ofrivillig anledning till plåga för mig. Hon tycker att det är besynnerligt att jag icke lyckas med henne då (hon tror) att vi äro så likartade naturer! Ack hvad hon bedrager sig – det är kanske just i den fullkomliga motsättningen af naturen som kanske omöjligheten ligger. Hon praktisk i grunden, med ett slags säkerhet vanligt för starkt komutseradt allt andligt lif koncentreradt på religion och kärlik, (äktenskaplig kärlek i dess högsta form) – och detta med en naturligt svårighet att tänka abstrakt och en absolut okonstnärlig uppfattning af hela verlden. Hon är visst musikalisk d. v. s. hon spelar väl. Men hon ser icke i det sköna, i konst en någon omedelbar uppenbarelse af Gud. Det moraliska har alldeles undanträngt det estetiska: Hennes få idéer ha dessutom tagit en stereotypt exalterad form, fått något af dogmer, som ju också är kännetecknande för ett praktiskt sinne. Hela den böljande, svajande uppfattningen af tron t. ex, af Kristendomen kan hon ej ens tänka sig. Hennes tro är oföränderlig, påtaglig, och det faller henne aldrig in att tvifla på ett ord, en stafvelse. Hon känner icke den saliga känslan af öfvervunnet, slutvärkt tvifvel som går öfver i tro och förtröstan. För henne finnes i tros lifvet inga skuggor och dagrar, inga upp och ned – nej, de högsta tingen äro för henne klara som två gånger två är fyra. Hon håller mycket på det dogmatiska, och kan derför ej med Tolstoi, somlemna denna sida af saken oberörd – Jag för min del kan ej begripa hur man kan lefva sig in i Kristendomen utan att anslås af dess sköna sida Kristus är icke allenast den högsta utan också den skönaste (icke kroppslig taget naturligtvis) på uppenbarelse på denna jord.

    Magda Moltke-Bregentved
  • Nu blir det sent på natten och jag säger Mamma farväl för denna gång. Jag plågas ofta af tänken att jag genom mitt tviflande och förtviflande under den sista natten jag var hemma gjorde Mamma sorg – det är öfver nu, och jag ser på det hela som något förtretligt som jag dock hoppas komma öfver. – Jag skulle hellre vilja hackas till kalops än göra Mamma sorg, förorsaka grubbel och bekymmer, och dock är jag ett sådant fä att jag genom mina uttalade och öfverdrifva sorger skrämmer de mina. Jag skäms och jag ångrar bittert min synd. förlåt mig älskade Mamma – och var frisk och rask och kry – det är det vigtigaste – ringa är allt annat sen

    Alexandra Edelfelt
  • Helsa flickorna hjertligt

    Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt