Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

barn begravning brev döden fennomani finska franska Gud instrument italienare konst konstnärer konstutställningar museer musik musiker personlighet restauranger sjukdom (tillstånd) sjukhus språk svenska telegram tidskrifter utställningar väderlek vänner

Paris lördag d. 6 april 1895
Älskade Mamma,
Nu har igen två dagar gått innan
jag fått tillfälle att skrifva till mam-
ma och tacka för mammas trefliga bref
i förrgår. Jag hade just då så många
jern i elden emedan jag skulle skicka
in mina taflor då, dessutom tigga
om uppskof med Snoilskyteckningarna
(hvilkas ramar ej hunnit bli färdiga)
Samt för Madonnan hvars draperier
jag ej är nöjd med. Uppskofvet beviljades
med största älskvärdhet, och jag njuter
af att ej mera vara så der jagad som
ett villebråd. –
Att det var sista gången jag såg gamle
vännen B.O.S. då jag var hos honom
på sjukhuset (kort förrän jag reste) det
hade jag då temmeligen klart för mig.
Jag saknar och sörjer gubben – ehuru
jag inser att ett lif med denna sjukdom
och denna tvungna stumhet skulle ha
varit en plåga i längden. Roligt var
att vi voro så goda vänner nu på sistone
Det var ju alltid hausse och baisse i
hans vänskap, men allt sedan sjukdomen
var det ej det minsta missnöje oss emellan.
Förut hade han alltid några fennomanska
små misstankar. Tomt är det efter honom,
I går skickade jag till Annie 3 häften Punch – En rigtigt god fransk historisk bilder
bok har jag kommit öfver – jag skall skicka henne den.

det är säkert. Hans syn på lifvet och
konsten var åtminstone alltid originell.
Jag är glad att jag gaf honom Snoilsky
till julklapp och derigenom beredde
honom nöjet att binda in boken på
sitt vis (huller om buller, alla helplancher
i slutet) små marginaler o.s.v. Får se
huru man skall ta sig ut i hans efterlemnade
papper – han har visst gjort en massa
anteckningar som skulle tarfva gransk-
ning. Ledsamt var att begrafningen försig-
gick innan jag fått veta om dödsfallet –
jag skulle så gerna velat skicka en krans
(pr telegraf). –
Medan ni haft Scholander der ha vi haft
några koncerter här som mycket framkallade
samma stämning som vännen Svens sång.
En qvartett af de utmärktaste strängvirtuoser
ha gifvit en serie koncerter på gamla
instrument – Diemer claver, Delsart
viola de Gamba, Taffanel – oboë d'amour
hautbois d'amour, några andra
vielle, viole d'amour med 8 strängar
o.s.v. – Naturligtvis bara Bach, Hän-
del, Lulli, Rameau – men också många
vocala saker – visor just i Scholanders
stil. Det var utmärkt roligt och
vackert. Mamma kan aldrig tänka
sig hvad viole d'amour är förtjusande
med claver. Det hade en stämning som
Jag sällan erfarit – så intensivt, så
känsligt och fint. – Goncourt säger
att den störste lyriska poet under

sjuttonhundratalet hette Watteau –
jo, men det fans också andra, och
det var just musikerna, de stora.
allt det poetiska som finnes hos
menniskan, och som ej fans hos sjutton
hundratalets snusförnuftiga, torra lyriker,
det fans hos Watteau och hos musikerna.
Naturligtvis, tänkte jag alltjemnt på
Bellman och Scholander – Utom några
melodier som helt och hållet användts
af Bellman slutades de flesta sakerna
med samma figurer som hos Bellman. –
Der sjöngs bl.a. "la belle bourbonnaise"
en nidvisa öfver Mme Dubarry – som
Bellman tagit som den går och står till: Om
himlen mig sku skicka o.s.v.
– I går var jag hela dagen på Louvren
från kl. 9 på morgonen till kl 5. Jag åt
frukost på en restaurant i Palais Royal
der jag mins att jag var med Mamma och
Annie. Det var obeskrifligt roligt att
gå omkring ensam bland alla mäster
verken deruppe, få tänka och känna utan
att förstöra effekten genom att tala.
Det är ju ett af de största gallerier i
verlden och der fins skatter utan botten.
Jag upptäckte saker af sådant småfolk
som Van Dyck som jag aldrig sett förut
– och Rembrandter som jag icke sett på rigtigt
noga och som nu stod för mig som förklara-
de, strålande. Musikalisk njutning
är ju herrliga, det vet hvar och en – tänk
då på att bildande konst verkar ungefär
lika, endast förnämare, mera personligt
och mindre sinligt (det låter som en paradox
men det är det ej). – Mamma brukar säga

att musiken är den enda konst man ville
taga med sig i himlen – var säker på
att det fins mycken bildande konst som
kan tagas dit med, utan att verka
störande, tvärtom: Gud skall småle och
igenkänna det bästa i menniskan, som
är gjordt efter hans beläte. Italienarne
äro de finaste, de mest gudomliga,
men också hos de andra fins det detta,
qvintessencierade lif som är Gudsmärket,
det menskliga arbetet. –
Ellan och pojken må bra – det är ett öde
med det här vädret som håller sig blåsigt
då det ej är kallt. Litet hosta och snufva
ha de ännu båda två. I går var jag ledsen
på min son, grälade upp honom och resultatet
är att han är som en fiol i dag. Han
rymde näml. från Mlle Fanny (vi voro
utgångna, det regnade och Sanny hade inga
händer med honom. Hur skall man få
pligtkänslan utvecklad hos detta lilla nöt?
Nu är det sant att den goda Mlle Fanny
är mycket tråkig – istället än roa honom
med bilder, som meningen var, börjar
hon alltid läsa en berättelse som han
ej förstår och han skall säga efter. Och
Så bråkar hon med stafning ba bu bi
som gör honom alldeles vimmelkantig, då
han nu blott känner svenska uttalet.
bu, som hon uttalar by kan han icke
förstå – det blandar bara bort honom.
Men ovett har han fått, – det är säkert – nu
när han varit snäll har han fått beröm och
en bok. – Sanny lär sig ej ett ord utan
talar svenska med alla – det är nu hennes
sätt. – Helsa tusen gånger alla från Mammas
egen Atte
Ingen friherrinnan C. har jag ännu sett. Acku B. var här i dag och läste upp
sina nyaste belleteristiska arbeten. – ganska enfaldiga.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Nu har igen två dagar gått innan jag fått tillfälle att skrifva till mamma och tacka för mammas trefliga bref i förrgår. Jag hade just då så många jern i elden emedan jag skulle skicka in mina taflor då, dessutom tigga om uppskof med Snoilskyteckningarna (hvilkas ramar ej hunnit bli färdiga) Samt för Madonnan hvars draperier jag ej är nöjd med. Uppskofvet beviljades med största älskvärdhet, och jag njuter af att ej mera vara så der jagad som ett villebråd.

    Carl Snoilsky Alexandra Edelfelt Maria
  • Att det var sista gången jag såg gamle vännen B.O.S. då jag var hos honom på sjukhuset (kort förrän jag reste) det hade jag då temmeligen klart för mig. Jag saknar och sörjer gubben – ehuru jag inser att ett lif med denna sjukdom och denna tvungna stumhet skulle ha varit en plåga i längden. Roligt var att vi voro så goda vänner nu på sistone Det var ju alltid hausse och baisse i hans vänskap, men allt sedan sjukdomen var det ej det minsta missnöje oss emellan. Förut hade han alltid några fennomanska små misstankar. Tomt är det efter honom, det är säkert. Hans syn på lifvet och konsten var åtminstone alltid originell. Jag är glad att jag gaf honom Snoilsky till julklapp och derigenom beredde honom nöjet att binda in boken på sitt vis (huller om buller, alla helplancher i slutet) små marginaler o.s.v. Får se huru man skall ta sig ut i hans efterlemnade papper – han har visst gjort en massa anteckningar som skulle tarfva granskning. Ledsamt var att begrafningen försiggick innan jag fått veta om dödsfallet – jag skulle så gerna velat skicka en krans (pr telegraf).

    Carl Snoilsky Berndt Otto Schauman
  • Medan ni haft Scholander der ha vi haft några koncerter här som mycket framkallade samma stämning som vännen Svens sång. En qvartett af de utmärktaste strängvirtuoser ha gifvit en serie koncerter på gamla instrument – Diemer claver, Delsart viola de Gamba, Taffanel – oboë d'amour hautbois d'amour, några andra vielle, viole d'amour med 8 strängar o.s.v. – Naturligtvis bara Bach, Händel, Lulli, Rameau – men också många vocala saker – visor just i Scholanders stil. Det var utmärkt roligt och vackert. Mamma kan aldrig tänka sig hvad viole d'amour är förtjusande med claver. Det hade en stämning som Jag sällan erfarit – så intensivt, så känsligt och fint. – Goncourt säger att den störste lyriska poet under sjuttonhundratalet hette Watteau – jo, men det fans också andra, och det var just musikerna, de stora. allt det poetiska som finnes hos menniskan, och som ej fans hos sjuttonhundratalets snusförnuftiga, torra lyriker, det fans hos Watteau och hos musikerna. Naturligtvis, tänkte jag alltjemnt på Bellman och Scholander – Utom några melodier som helt och hållet användts af Bellman slutades de flesta sakerna med samma figurer som hos Bellman. – Der sjöngs bl.a. "la belle bourbonnaise" en nidvisa öfver Mme Dubarry – som Bellman tagit som den går och står till: Om himlen mig sku skicka o.s.v.

    Alexandra Edelfelt Carl Michael Bellman Georg Friedrich Händel Sven Scholander Antoine Watteau Edmond de Goncourt Johann Sebastian Bach Jean-Philippe Rameau Louis Diémer Jules Delsart Paul Taffanel Jean-Baptiste Lully Jeanne du Barry
  • I går var jag hela dagen på Louvren från kl. 9 på morgonen till kl 5. Jag åt frukost på en restaurant i Palais Royal der jag mins att jag var med Mamma och Annie. Det var obeskrifligt roligt att gå omkring ensam bland alla mästerverken deruppe, få tänka och känna utan att förstöra effekten genom att tala. Det är ju ett af de största gallerier i verlden och der fins skatter utan botten. Jag upptäckte saker af sådant småfolk som Van Dyck som jag aldrig sett förut – och Rembrandter som jag icke sett på rigtigt noga och som nu stod för mig som förklarade, strålande. Musikalisk njutning är ju herrliga, det vet hvar och en – tänk då på att bildande konst verkar ungefär lika, endast förnämare, mera personligt och mindre sinligt (det låter som en paradox men det är det ej). – Mamma brukar säga att musiken är den enda konst man ville taga med sig i himlen – var säker på att det fins mycken bildande konst som kan tagas dit med, utan att verka störande, tvärtom: Gud skall småle och igenkänna det bästa i menniskan, som är gjordt efter hans beläte. Italienarne äro de finaste, de mest gudomliga, men också hos de andra fins det detta, qvintessencierade lif som är Gudsmärket, det menskliga arbetet.

    Louvren Palais-Royal Alexandra Edelfelt Alexandra Edelfelt Rembrandt Anthonis van Dyck
  • Ellan och pojken må bra – det är ett öde med det här vädret som håller sig blåsigt då det ej är kallt. Litet hosta och snufva ha de ännu båda två.

    Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • I går var jag ledsen på min son, grälade upp honom och resultatet är att han är som en fiol i dag. Han rymde näml. från Mlle Fanny (vi voro utgångna, det regnade och Sanny hade inga händer med honom. Hur skall man få pligtkänslan utvecklad hos detta lilla nöt? Nu är det sant att den goda Mlle Fanny är mycket tråkig – istället än roa honom med bilder, som meningen var, börjar hon alltid läsa en berättelse som han ej förstår och han skall säga efter. Och Så bråkar hon med stafning ba bu bi som gör honom alldeles vimmelkantig, då han nu blott känner svenska uttalet. bu, som hon uttalar by kan han icke förstå – det blandar bara bort honom. Men ovett har han fått, – det är säkert – nu när han varit snäll har han fått beröm och en bok. – Sanny lär sig ej ett ord utan talar svenska med alla – det är nu hennes sätt.

    Erik Edelfelt Sanny Fanny
  • Helsa tusen gånger alla från Mammas egen Atte

    Alexandra Edelfelt
  • *Ingen friherrinnan C. har jag ännu sett.

  • *Acku B. var här i dag och läste upp sina nyaste belleteristiska arbeten. – ganska enfaldiga.

    Axel Berndtson
  • *I går skickade jag till Annie 3 häften Punch – En rigtigt god fransk historisk bilderbok har jag kommit öfver – jag skall skicka henne den.

    Alexandra Edelfelt