Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

Årstider beställningar boerkriget brev censur dagstidningar döden drottningar engelsmän författare förryskningspolitik franska Gud hederstecken historia kaféer kläder krig kungar middag nederländare norrmän öknar opera (konstart) österlandet personlighet politik porträtt resor restauranger ryssar sångare sjukdom (tillstånd) städer svenskar telegram tjänstemän transportmedel utmärkelsetecken väderlek vår världsutställningar västerlandet

Paris 24 jan. 1901 kl. ½ 7 på morgonen.
Älskade Mamma,
Jag söker ännu efter orsakerna till min
9 dagars tystlåtenhet, som nu djupt
grämer mig, och kommer fortfarande till
resultatet att det var den Ehrnroothska
aqvarellen, som kostade mig en oerhörd möda.
Det är ju en af de mest komplicerade scener-
na i Fänr. Ståls Sägner, denna marknads-
historia. Jag mins att jag den näst sista
morgonen for af som en galning till flere
vagnfabrikanter i Paris för att få tag i en
gammal vagn, öppen emedan det heter vårds-
löst mot suffletten stödd, sedan till alla möjliga
antiqvitetshandlare för att få tag i en gravyr
af ett dylikt åkdon och sist, då jag ej
lyckats och dagen hunnit halft förgå, till
den polske målaren Rosen, der jag då ändtligen

fick några dokument. Der fick jag dessutom
se en rysk generalshatt från Nikolai Is tid
och fick då lof att i hast ändra den jag
hade satt på höga herrens hufvud. Jag
ville nämligen ej komma med origtigheter
inför Robbans örnblick. – Samtidigt
skref Krohn, som skall hålla ett föredrag om
finsk konst i Köpenhamn i anledning af den
nu öppnade finska utställningen, att
han önskade upplysningar om den finska konstens
utveckling, födelseår, statistiska data, anekdoter
m.m. hvilket allt tillsammans blef 16 tätt-
skrifna sidor som jag skickade till honom.
Och just under denna tid var det ett fasligt
krångel med fröken Acktés séancer, ty än
skulle hon resa hem strax, än skulle hon stanna –
detta var nu visserligen inte hennes fel utan
Gaillards, operans direktörs, och som hennes
Alceste kostym skulle skickas hem till mig hvar
gång och tas ut från Operan och vi rätta oss
efter bud och återbud, och skicka hennes
svenska jungfrur Mathilda eller Amelie efter
kostymen, så var detta också litet kompli-
ceradt. – Allt detta tillsammans gjorde att
jag ej kom mig att skrifva – dessutom hade jag
väntat bref, jag också hemifrån, och till slut

blifvit så uppskrämd af Karin Bs och Aino Acktés
berättelser om influenzans härjningar, att jag, som
jag mins tänkte telegrafera då jag fick Berthas
trefliga bref om Saglios besök samtidigt med
Mammas. Ja – måtte Ni fortfarande få undgå
influenzan! Här är nu igen mildt men regnigt
"un temps mou" riktigt influenzaväder,
fastän jag icke hört talas om någon influenza
här. Jag har, Gud ske lof, varit så frisk
som en bock, och icke varit nervös, icke
haft fel i magen, icke det allra minsta onda
under hela vintern, utan tvärtom kännt mig
så jublande glad för att verldsutställningen sluta-
des utan skandal och att fänr Ståls sägner
äro färdiga. Det vill jag kalla två väldiga
stenar som fallit från mitt hjerta. När jag
sedan dertill haft den turen att få arbeta
med målning, då detta arbete delvis lyckats
då jag trifs förträffligt i min atelier och alldeles
för förträffligt i Paris, så är jag verkligen
mycket nöjd med min tillvaro för närvarande.
Naturligtvis är det ju ledsamt att vara skild
från Er från pojken och Ellan och från det
kommoda och konfortabla hemmet, men hvad
det konfortabla beträffar så är jag i grunden
så bohème att det kvittar mig temmeligen
lika och för resten har jag det utmärkt bra
här också. Men jag tillstår att den Spåreska
sidan af Helsingfors icke
är
saknad af mig – Detta

jemna fähunderi af våra egna, är, bland alla
de gråkallt kusliga fenomenen derhemma, ändå
det som mest förlamar och förfärar. Ack,
om våra nationella olyckor kunnat stanna vid
tidpunkten för den internationella deputationen.
Då var det fläkt i det hela ännu, och
olyckan har alltid något mera upplyftande med
sig än tarfligheten. – Ja, få Saarinen och
Gallén inga hederslegioner här så ha vi våra
vänner i öster att tacka derför. Vår finska
succès skall tystas ned på alla sätt, det
är le mot d'ordre. – Häromdagen ingick
ett telegram från de ryska dekorerade i anl.
af verldsutställningen, samlade till fest i P.burg.
Det telegrammet, med många lefverop, var,
ehuru på franska, så genuint ryskt och målande
för situationen. Man formligen såg alla dessa
Ivan Nikolaievitshar, gå
omkring
och pussa hvarandra,
fulla, röda och vänliga. Ack, Galoubtschik!
Kola, Sascha, Walodja, Petja etc. etc etc.
– Nå, hvad säger Ni om Drottning Viktoria?
Jag skall skrifva ett kondoleansbref till Gallatly,
ty jag antar att i hvar engelsk familj detta dödsfall
måste kännas som en personlig förlust, och detta
faktum är väl det största beröm man kan
säga vid en regents grift. En utomordentlig
tur har hon haft under sitt långa lif, skada
blott att den storartade glansen nu på

sistone skulle skymmas af detta usla Boer-
krig, som aldrig kan bringa England ära åt-
minstone. Ack, om Edvard VII, ty så
kommer kungen att kalla sig, ville köra bort
Chamberlain och säga honom: "skomakare o.s.v.
ty ni vet väl att Chamberlain varit
skomakare, likasom han varit radikal.
Och Salisbury kunde just dra "afstod" med
detsamma. – Å'cke de underligt att tala
om den engelska "kungen" nu? Egentligen
borde de ha kvinliga regenter i alla länder –
se nu på den lilla holländska drottningen, hvad
hon är sympatisk! Och hade Viktoria varit
en Viktor så skulle man nu på sistone icke
haft den minsta misskund med honom eller
henne, hur jag skall säga. "Les beaux yeux sauvent
les beaux vers" säger Victor Hugo till den unga för-
fattarinnan.
I går afbördade jag mig en tacksamhetsskuld
i det jag bjöd på middag min granne M. de
Latenay och hans en gammal vän, en poet
Cottreau, som jag anlitat vid författandet af
inskriptionerna i finska paviljongen. Det är visst
sannt att gubben Cottreau gjorde dessa förklarande
inskriptioner till Galléns målningar alldeles för
långa att och att jag skref om dem helt och
hållet, till och med så att jag fick in en ofransk
vändning der – alltnog, jag hade i april bjudit dessa

herrar på middag, ungefär en gång i
månaden förnyat bjudningen och först nu
fått den hörsammad. Denna Cottreau
parisare från Paris, är 60 år, har egentligen aldrig
varit utom Paris och är en lettré och en
konstentusiast sådan som man bara finner här
eller i stora kulturcentra. Fattig som en kyrk-
råtta har han någon liten tjenst vid ett
Mairie, men alltid glad, alltid upp i gasken –
icke rädd för någonting, beau parleur och
lättrörd som ett barn. Han har reda på allting
känner alla och har den stora och litet säll-
synta förtjensten att aldrig tala om sig sjelf.
Vi hade en mycket rolig afton i går hos "père
Boivin" en restaurant nära Place Clichy och
gingo sedan på ett litterärt kafé der vi hörde
många lustiga visor – i samma stil som la
Boite à Fursy som B. känner.
– Nu är kl. 8 och nu först börjar det dagas
Jag hade tänkt gå och spatsera i Boulogner-
skogen, ty det är riktigt rysligt med min
brist på motion – men det är icke så vackert
som jag trodde det skulle bli och som det
var i går. I går for jag näml. efter Vallgrens
och halade dem ut i le Bois, – och der

var herrligt. Antoinette Vallgren hostar alldeles
förfärligt, och när hon ej hostar har hon sin rysliga
hufvudvärk – jag tyckte att den friska,
milda luften derute skulle vara bra för henne
(då hon ju ändå går ut hela tiden) bättre,
än luften vid "Impassen" och fg St Honoré,
åtminstone. Spada har varit sjuk också,
haft en halsåkomma som gjorde att han redan
före jul reste till Afrika. Hans beskrifning
på de franska tsckinovnikarnas nyårs
uppvaktningar, i frack och hvit duk i öknen
var mycket lustig. Emellertid har hans
hals blifvit alldeles bra dernere i värmen.
– Det gör ju ingenting om Finlands nyaste
historia nu förbjudes. j boken är ju spridd
redan öfverallt, icke sannt? Den Ahren-
bergska tidningen har jag ej sett. Hvad säger
folk om den. Till mig skref han att "min tidning
skaffa mig mycket hufvudbry" – hans role skulle
då vara mycket effektivare än man först sade.
Han har i allmänhet varit den schangtila
i hela fänr. Stål historien och nu sist att
han beställt permar till ett lyxexemplar
hos fru Vallgren och att bolaget skänker
detta åt mig, det är ju mycket schangtilt
Likaså buketterna åt Mamma och Ellan.
De tyckas vilja låta mina originalteckningar
utställas i landsorten (detta är nu Söderströms käpp-

häst, denna landsort) men tillåta mig ställa ut
(för egen konto om jag förstått rätt) i Helsingfors
Stockholm och Köpenhamn.
Bed Bertha telefonera till Sparre att jag först
nu fått se (och köpa) Studios julnummer med alla
penselteckningarna i, att jag är förtjust i gamle
Hurtig som reproduktion och att jag tackar
Sparre för de mycket vackra Ord han säger
om mig i texten. Det är en bra vacker
bok. Underligt att hvarken svenskar eller
norrmän hållit sig framme – mindre märkvärdigt
att ryssarna ej äro med, men
de
höra ju ej till detta
ruttna Europa utan till det unga friska idealiska
Asien.
Farväl för denna gång, älskade Mamma – genom
att Moltke som skall afsyna porträttet af fadren
nu är borta och kommer att bli borta i 3 veckor
blir min härvaro något förlängd. Jag börjar dessutom
allt mera att tänka på att ta hemvägen öfver
Florens, ty det är ju i högsta grad viktigt att
jag ser frescokonst nu då jag skall till att måla
universitetet. Gud ske lof för att vi nu
gå mot våren – jag tänker att Mamma
räknar minuterna som vi vinna på mörkret
hvar dag. Helsa alla tusen gånger från
mig. Acku Bson skrifver verser till mig
från Stockholm deri han talar om att han, Meyer
och Konni druckit för mitt kommendörskap.
Gud vare med Er – måtte Ni få vara raska
Mammas
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Jag söker ännu efter orsakerna till min 9 dagars tystlåtenhet, som nu djupt grämer mig, och kommer fortfarande till resultatet att det var den Ehrnroothska aqvarellen, som kostade mig en oerhörd möda. Det är ju en af de mest komplicerade scenerna i Fänr. Ståls Sägner, denna marknadshistoria. Jag mins att jag den näst sista morgonen for af som en galning till flere vagnfabrikanter i Paris för att få tag i en gammal vagn, öppen emedan det heter vårdslöst mot suffletten stödd, sedan till alla möjliga antiqvitetshandlare för att få tag i en gravyr af ett dylikt åkdon och sist, då jag ej lyckats och dagen hunnit halft förgå, till den polske målaren Rosen, der jag då ändtligen fick några dokument. Der fick jag dessutom se en rysk generalshatt från Nikolai Is tid och fick då lof att i hast ändra den jag hade satt på höga herrens hufvud. Jag ville nämligen ej komma med origtigheter inför Robbans örnblick.

    Paris Nikolaj I Robert Ehrnrooth Jan Rosen Stål
  • Samtidigt skref Krohn, som skall hålla ett föredrag om finsk konst i Köpenhamn i anledning af den nu öppnade finska utställningen, att han önskade upplysningar om den finska konstens utveckling, födelseår, statistiska data, anekdoter m.m. hvilket allt tillsammans blef 16 tättskrifna sidor som jag skickade till honom.

    Köpenhamn Pietro Krohn
  • Och just under denna tid var det ett fasligt krångel med fröken Acktés séancer, ty än skulle hon resa hem strax, än skulle hon stanna – detta var nu visserligen inte hennes fel utan Gaillards, operans direktörs, och som hennes Alceste kostym skulle skickas hem till mig hvar gång och tas ut från Operan och vi rätta oss efter bud och återbud, och skicka hennes svenska jungfrus Mathilda eller Amelie efter kostymen, så var detta också litet kompliceradt.

    Parisoperan Aino Ackté Pierre Gailhard Alceste Mathilda Amelie
  • Allt detta tillsammans gjorde att jag ej kom mig att skrifva – dessutom hade jag väntat bref, jag också hemifrån, och till slut blifvit så uppskrämd af Karin Bs och Aino Acktés berättelser om influenzans härjningar, att jag, som jag mins tänkte telegrafera då jag fick Berthas trefliga bref om Saglios besök samtidigt med Mammas.

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Karin Brunou Aino Ackté André Saglio
  • Ja – måtte Ni fortfarande få undgå influenzan! Här är nu igen mildt men regnigt "un temps mou" riktigt influenzaväder, fastän jag icke hört talas om någon influenza här. Jag har, Gud ske lof, varit så frisk som en bock, och icke varit nervös, icke haft fel i magen, icke det allra minsta onda under hela vintern, utan tvärtom kännt mig så jublande glad för att verldsutställningen slutades utan skandal och att fänr Ståls sägner äro färdiga. Det vill jag kalla två väldiga stenar som fallit från mitt hjerta. När jag sedan dertill haft den turen att få arbeta med målning, då detta arbete delvis lyckats då jag trifs förträffligt i min atelier och alldeles för förträffligt i Paris, så är jag verkligen mycket nöjd med min tillvaro för närvarande. Naturligtvis är det ju ledsamt att vara skild från Er från pojken och Ellan och från det kommoda och konfortabla hemmet, men hvad det konfortabla beträffar så är jag i grunden så bohème att det kvittar mig temmeligen lika och för resten har jag det utmärkt bra här också.

    Paris Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle Stål
  • Men jag tillstår att den Spåreska sidan af Helsingfors icke är saknad af mig – Detta jemna fähunderi af våra egna, är, bland alla de gråkallt kusliga fenomenen derhemma, ändå det som mest förlamar och förfärar. Ack, om våra nationella olyckor kunnat stanna vid tidpunkten för den internationella deputationen. Då var det fläkt i det hela ännu, och olyckan har alltid något mera upplyftande med sig än tarfligheten.

    Helsingfors Valfrid Spåre
  • Ja, få Saarinen och Gallén inga hederslegioner här så ha vi våra vänner i öster att tacka derför. Vår finska succès skall tystas ned på alla sätt, det är le mot d'ordre.

    Axel Gallén Eliel Saarinen
  • Häromdagen ingick ett telegram från de ryska dekorerade i anl. af verldsutställningen, samlade till fest i P.burg. Det telegrammet, med många lefverop, var, ehuru på franska, så genuint ryskt och målande för situationen. Man formligen såg alla dessa Ivan Nikolaievitshar, gå omkring och pussa hvarandra, fulla, röda och vänliga. Ack, Galoubtschik! Kola, Sascha, Walodja, Petja etc. etc etc.

    Sankt Petersburg Alexander Jacobson Vladimir Ivanovitj Jacobson N.N. Nicolas Sinebrychoff
  • Nå, hvad säger Ni om Drottning Viktoria? Jag skall skrifva ett kondoleansbref till Gallatly, ty jag antar att i hvar engelsk familj detta dödsfall måste kännas som en personlig förlust, och detta faktum är väl det största beröm man kan säga vid en regents grift. En utomordentlig tur har hon haft under sitt långa lif, skada blott att den storartade glansen nu på sistone skulle skymmas af detta usla Boerkrig, som aldrig kan bringa England ära åtminstone. Ack, om Edvard VII, ty så kommer kungen att kalla sig, ville köra bort Chamberlain och säga honom: "skomakare o.s.v. ty ni vet väl att Chamberlain varit skomakare, likasom han varit radikal. Och Salisbury kunde just dra "afstod" med detsamma. – Å'cke de underligt att tala om den engelska "kungen" nu?

    England Victoria Edvard VII Joseph Chamberlain John Gallatly Robert Gascoyne-Cecil
  • Egentligen borde de ha kvinliga regenter i alla länder – se nu på den lilla holländska drottningen, hvad hon är sympatisk! Och hade Viktoria varit en Viktor så skulle man nu på sistone icke haft den minsta misskund med honom eller henne, hur jag skall säga. "Les beaux yeux sauvent les beaux vers" säger Victor Hugo till den unga författarinnan.

    Victor Hugo Vilhelmina Victoria
  • I går afbördade jag mig en tacksamhetsskuld i det jag bjöd på middag min granne M. de Latenay och hans en gammal vän, en poet Cottreau, som jag anlitat vid författandet af inskriptionerna i finska paviljongen. Det är visst sannt att gubben Cottreau gjorde dessa förklarande inskriptioner till Galléns målningar alldeles för långa och att jag skref om dem helt och hållet, till och med så att jag fick in en ofransk vändning der – alltnog, jag hade i april bjudit dessa herrar på middag, ungefär en gång i månaden förnyat bjudningen och först nu fått den hörsammad. Denna Cottreau parisare från Paris, är 60 år, har egentligen aldrig varit utom Paris och är en lettré och en konstentusiast sådan som man bara finner här eller i stora kulturcentra. Fattig som en kyrkråtta har han någon liten tjenst vid ett Mairie, men alltid glad, alltid upp i gasken – icke rädd för någonting, beau parleur och lättrörd som ett barn. Han har reda på allting känner alla och har den stora och litet sällsynta förtjensten att aldrig tala om sig sjelf. Vi hade en mycket rolig afton i går hos "père Boivin" en restaurant nära Place Clichy och gingo sedan på ett litterärt kafé der vi hörde många lustiga visor – i samma stil som la Boite à Fursy som B. känner.

    Paris Place de Clichy Au Père Boivin Boîte à Fursy Berta Edelfelt Axel Gallén Gaston de Latenay Cottreau
  • Nu är kl. 8 och nu först börjar det dagas

  • Jag hade tänkt gå och spatsera i Boulognerskogen, ty det är riktigt rysligt med min brist på motion – men det är icke så vackert som jag trodde det skulle bli och som det var i går. I går for jag näml. efter Vallgrens och halade dem ut i le Bois, – och der var herrligt. Antoinette Vallgren hostar alldeles förfärligt, och när hon ej hostar har hon sin rysliga hufvudvärk – jag tyckte att den friska, milda luften derute skulle vara bra för henne (då hon ju ändå går ut hela tiden) bättre, än luften vid "Impassen" och fg St Honoré, åtminstone.

    Bois de Boulogne Faubourg Saint-Honoré Antoinette Råström Ville Vallgren
  • Spada har varit sjuk också, haft en halsåkomma som gjorde att han redan före jul reste till Afrika. Hans beskrifning på de franska tsckinovnikarnas nyårsuppvaktningar, i frack och hvit duk i öknen var mycket lustig. Emellertid har hans hals blifvit alldeles bra dernere i värmen.

    Afrika Johan Janzon
  • Det gör ju ingenting om Finlands nyste historia nu förbjudes. boken är ju spridd redan öfverallt, icke sannt?

    Finland
  • Den Ahrenbergska tidningen har jag ej sett. Hvad säger folk om den. Till mig skref han att "min tidning skaffa mig mycket hufvudbry" – hans role skulle då vara mycket effektivare än man först sade. Han har i allmänhet varit den schangtila i hela fänr. Stål historien och nu sist att han beställt permar till ett lyxexemplar hos fru Vallgren och att bolaget skänker detta åt mig, det är ju mycket schangtilt Likaså buketterna åt Mamma och Ellan.

    Alexandra Edelfelt Antoinette Råström Johan Jacob Ahrenberg Ellan de la Chapelle Stål
  • De tyckas vilja låta mina originalteckningar utställas i landsorten (detta är nu Söderströms käpphäst, denna landsort) men tillåta mig ställa ut (för egen konto om jag förstått rätt) i Helsingfors Stockholm och Köpenhamn.

    Helsingfors Stockholm Köpenhamn Lennart Söderström
  • Bed Bertha telefonera till Sparre att jag först nu fått se (och köpa) Studios julnummer med alla penselteckningarna i, att jag är förtjust i gamle Hurtig som reproduktion och att jag tackar Sparre för de mycket vackra Ord han säger om mig i texten. Det är en bra vacker bok. Underligt att hvarken svenskar eller norrmän hållit sig framme – mindre märkvärdigt att ryssarna ej äro med, men de höra ju ej till detta ruttna Europa utan till det unga friska idealiska Asien.

    Europa Asien Berta Edelfelt Louis Sparre Gamle Hurtig
  • Farväl för denna gång, älskade Mamma – genom att Moltke som skall afsyna porträttet af fadren nu är borta och kommer att bli borta i 3 veckor blir min härvaro något förlängd. Jag börjar dessutom allt mera att tänka på att ta hemvägen öfver Florens, ty det är ju i högsta grad viktigt att jag ser frescokonst nu då jag skall till att måla universitetet.

    Florens Alexandra Edelfelt Léon Moltke-Hvitfeldt Leon Moltke-Hvitfeldt
  • Gud ske lof för att vi nu gå mot våren – jag tänker att Mamma räknar minuterna som vi vinna på mörkret hvar dag. Helsa alla tusen gånger från mig.

    Alexandra Edelfelt
  • Acku Bson skrifver verser till mig från Stockholm deri han talar om att han, Meyer och Konni druckit för mitt kommendörskap.

    Stockholm Konrad Zilliacus Axel Berndtson Werner Söderhjelm
  • Gud vare med Er – måtte Ni få vara raska Mammas Atte.

    Alexandra Edelfelt