Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

adel beställningar brev censur dagstidningar demonstrationer dieter européer finländare folkdiktning föreningar författare förryskningspolitik franska fransmän germaner Gud katolicism keltiska språk kläder kvinnor lagstiftning middag modeller (yrken) nationalism nordbor personlighet polacker politik porträtt resor revolutioner ryssar sällskapsliv sjukdom (tillstånd) skönlitteratur skulptörer språk svenskar temperatur utseende väderlek världsutställningar värnplikt

Paris 24 febr. 1901
Älskade Mamma,
Jag kan ej nog tacka för det innerligt
kära brefvet. Hela eftermiddagen i går
hade jag tänkt på Er, ty manifestationen
manifestdagen stod långt och vidt och bredt
relaterad i Journal des Debats efter Finljand-
skaïa Gazeta, och i samma tidning fanns
också ett telegram om att Gordie fått af-
sked. Denna sista underrättelse gjorde
mig djupt sorgsen och jag förstår nog
betydelsen deraf. Det fortsätta således
allt värre och värre! Och hvad blir det
af om en rysk spionhöfding van vid
knutpiska och ihjälskjutna studenter kommer
på Gordies plats? – Men nog skall
det mycket till förrän de få våra goda
finnar uppviglade till uppror – som de natur
ligtvis önska. Då man kan skjuta ned 8
studenter, skicka 180 till China o.d. utan
att det väcker någon slags indignation i
den ryska "publiquen" så kan man
vänta sig hvad som helst. Men ändå,
ändå, få vi icke förtvifla – tvärtom spän-
na våra krafter till det yttersta för att
på laglig och fredlig väg få vår rätt.
Det ser ut som om kölden skulle slå sig nu – det duggregnar och
är 4o varmt – det var icke för tidigt.

Det var ju ett menskligt drag af Plehwe
att han lyssnade på de 850 damerna.
ty derborta hade nog våra statshandlingar
försvunnit i obekanta öden för alltid.
Här var en ung bretagnare, (som ofta besökt
mig) som svärma för Finland der han
känner Biaudet och fröken Krook i Wasa.
Han sade att många bref kommit bort
för dem – Ja, må de öppna, må de stjäla
brefven – må de studera alla de tusen
bref från Finland och till Finland som
vexlar mellan landsmän – ett få de då
se, att alla finnar tänka lika, och att
hvarje slag riktadt mot en träffar alla
som en personlig förolämpning. – Innan
dessa underrättelser kommit var Björnson
här i går, rätt nöjd med den franska
förvisningen. Han sade att de skulle ha två
middagar, en för skandinaver och en för
fransmän, att de tänkt bjuda mig, som
"den felande länken" till den franska middagen
men om jag ville komma på den skandina-
viska – kunde jag komma
på den skandinaviska
som i går
afton. Jag valde så mycket hellre den
franska, som jag ej varit riktigt klar
i min mage och fört diet dessa sista
dagar. – Björnson var för resten intressant
som vanligt – talte klokare än förr om

germaner och latinare, men visade sig sam-
ma dåliga psycholog som alltid då han
talte om Georges Clemeuceau, den han nu
beundrar öfver alla andra. Hvartenda
epitet om denne, som också jag beundrar,
var, enligt min anspråkslösa mening
alldeles galet. Deremot går jag in på
allt som kan säger om Picquart. – "De
fransmän, som känna och tänka som
européer äro de första i verlden" sade han –
men de äro ej många. – Grefvinnan
Moltke med sina två söner voro här i
går och afsynade porträttet som de
funno bra, men hon hade ännu en
massa anmärkningar – aldrig får hon
sin man tillräckligt elegant och
grand seigneur. De voro här visst en
timme i går. Den yngre som skall igen
fara till Petersburg – hvad han gör der vet
ingen, jag antar att det är någonslags affärer,
ty den behöfver inte litet pengar.
Glad blir jag den dagen det porträttet
är borta och hos dem, och den dagen hoppas
jag blir onsdag eller torsdag. I morgon
kommer v. Stetten och klär sig i hans uni-
form han har samma resliga och adeliga
figur, smärt om lifvet och bred öfver
axlarna, och det hoppas jag skall hjelpa
mig bra nära slutet. – I förrgår fick
jag ändtligen tag i min kusin, bjöd honom,

på middag och passerade aftonen med honom.
Jag åt just ingenting, ty jag har, som sagdt,
varit skral i magen. Han är ganska
klok och hygglig, gör ett duktigt och säkert
intryck, kort, bredaxlad, rak och trygg
som han är – soignerad som en svensk.
Han har en viss äfventyrslusta som jag
tycker om har varit, sedan han lemnade
de juridiska studierna i Uppsala i stora
affärer i Genua, London, Mannheim, Schweitz
Rotterdam, Rouen och är nu här sedan
3 år. Han tyckes tala alla dessa språk
mycket bra och mycket bra franska,
med mycket litet svensk accent. Han
är här 1sta man hos en stålhandlare (svenskt
jern och stål) Lindberg, som sjelf är kon-
trakt i sina ben. – Han tycker att Svenska
klubben är tråkig (när Antoinette Vallgren
hörde det ropade hon: Men då är det ju en
riktigt stilig pojke, som jag måste få
bli bekant med!) Mycket uppriktigt talte
han om fadrens död och hans förfärliga förtviflan
då. Sin äldste bror Robert talte han om,
visserligen med vänskap men med ett visst
något som liknade medlidande med den mindre
begåfvade. – Svenskar ha alldeles förfärligt
svårt att förstå vår ställning – de begripa ej

att vi hålla ut i Finland och med alla våra
hjerterötter äro fästade vid det landet. Offer-
villigheten hos oss beundra de och påstår att
endast i yttersta nödfall något sådant kun-
de åstadkommas i Sverige, der de ha det
för bra. – Ack hvad jag tänka på Er
när den politiska horisonten börjar mörkna –
måtte vi bara ha tålamod några år ännu,
Jag är säker om att det blir någon ljusning,
ty alla ryssar jag träffat mena att alla
dessa våldsåtgärder äro onödig och dum-
ma. Svjet och Novoje Wremja, Pobenonostzeff
och andra kunna
ju
ej vara vid makten i
evighet. Det är ju visst sannt att
ryssar prata mycket, men icke en har
gillat lefvernet i Finland och Bobrikoff, – kanske
de ljuga! Troligt är dock att de i grunden
äro likgiltiga så länge de sjelfva, personligen,
icke få piskrappen. Men omöjligt, absolut
omöjligt är det att döda den finska nationen
och den finska anden och det finska fädernes
landet numera – så djupt och fast äro dessa
begrepp rotade. Och rikskonseljen har ju uppskju-
tit behandlingen af värnepligtslagen – det är
ju också ett godt tecken och bevisar att de
ha litet skrupler i alla fall. Jag har varit
rätt mycket med polacker – och de ha ju
till stor del förtjenat sitt öde genom hur eländet
förr i verlden, slapphet, aristokratvälde och
katolicism – men ändå säga de alla att den

polska fosterlandskänslan aldrig varit så
lefvande som nu, fastän de i 30 år haft
ryska skolor och allting ryskt. Gud låte
detta aldrig komma i fråga i Finland! Men
den dagen de
skulle
försöka införa ryskan der blir en
sorglig dag för dem, ty "somt" och nio tiondedelar
komma att falla på hälleberget. Så att det
smattrar på stenarna. – Fråga B. om
hon tror att denne Jann Morvran, bretagna-
ren (han ser ut som en tjock rödbrusig
goss-docka med lösskägg) kunde ha någonsorts
framgång som föreläsare i Finland – så att
han kunde få sin resa betalt – han har
näml. ingenting och brinna af lust att
komma till sina drömmars hand. Han skulle
tala om Bretagne, celtiskt språk, sägner i
sånger och minnen samt om finsk konst
vid verldsutställningen. Han har hållit en
massa föredrag om Finland i landsorten
här och har lika så sunda som finska idéer.
– Fröken Ackté har jag ännu ej sett efter
hennes återkomst. – I dag var skulptören
Malmberg här; han var så förtjust i det
stora porträttet af fröken Ackté att han
sade att det var bland de bästa kvinno-
porträtt i verlden, talade om "la Jaconde" af
Leonardo! – Men, så öfverdrifet det låter,
är det icke så alldeles galet – Jag har näml.

försökt (och måste delvis ha lyckats) få
in något intensivt i hennes ögon.
Någon sade att jag fått så bra fram
det finska allvaret som underström
i porträttet. – Den Eneberg, den Eneberg,
hur kan han vara så fräck. Hur kunna
i allmänhet folk som ha orätt stå
emot en hel folkmening. Jag har en
sorts respekt för sådana afvigvända
hjeltar likasom för banditer och Haapa-
ojor, fastän jag icke alls förstår dem.
Det kan ju icke vara brödkakan
bara utan måste vara en sorts öfver-
tygelse också. Och att i Finland, nu,
hålla emot folkets röst, bevisar åtminstone
en okänslighet som
skulle
grensa till mod. Om
ej språket redan hade ett ord för detta: fräck-
het. – Spåre, hvad säger har under detta?
Fick han också kattserenad? Och Cronhjelm?
Björnson var mycket, mycket förtjust
i Mme Menard Dorian – säg Bertha
det! "Hon er dejlig, syns du ikke det?"
sade han gång på gång. Jag undrar om
han är der i kväll – jag skall dit på middag.
Björnson är ändå konstnär framför allt,
mera än profet i Israël, och det håller jag
honom räkning för. De unga litteratoriena
har skicka honom sina arbeten och han läser

dem. Han hade många utmärkt bra omdömen
om deras konst – men då det gäller att bedöma
menniskorna diktar han nya karaktärer
på dem i ondt som i godt och då är
det slut med psychologin. Han tyckas ha
förtjenat mycket pengar på Over Evne i
Tyskland. – Det här är det mest o-
sammanhängande bref jag skrifvit på länge –
men det är ibland en hvila att slippa
logiken. och när man talar, pratar, är det ju
heller inte så farligt om man gör de vildaste
hopp fram och tillbaka. Jag är häpen då jag
ser på almanackan och ser att vi bara
ha 4 dagar kvar af februari månad.
Ja den tiden, den går om den också icke
går framåt mot framsteg och mensklighetens
lycka. – All den tysta reaktion som började
efter 1889 i symbolism, katolicism och
spiritism den har nu burit dessa frukter:
imperialism och förtryck och antalets
ena saliggörande välde. Men än finnas 70 rätt-
färdiga i verlden och derför skall den icke för-
gås i denna unkna stank. Och Vår
Herre skall lära oss, genom pröfningen, att
lefva för idéer och för andra, för en bättre
mensklighet för rättvisa och för de ringas
sak. Och så tar pappret slut och jag önskar
Eder helsan och kurage. Helsa alla hjertligt
från Mammas
Atte

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Jag kan ej nog tacka för det innerligt kära brefvet. Hela eftermiddagen i går hade jag tänkt på Er, ty manifestationen manifestdagen stod långt och vidt och bredt relaterad i Journal des Debats efter Finljandskaïa Gazeta, och i samma tidning fanns också ett telegram om att Gordie fått afsked. Denna sista underrättelse gjorde mig djupt sorgsen och jag förstår nog betydelsen deraf. Det fortsätta således allt värre och värre! Och hvad blir det af om en rysk spionhöfding van vid knutpiska och ihjälskjutna studenter kommer på Gordies plats? – Men nog skall det mycket till förrän de få våra goda finnar uppviglade till uppror – som de naturligtvis önska. Då man kan skjuta ned 8 studenter, skicka 180 till China o.d. utan att det väcker någon slags indignation i den ryska "publiquen" så kan man vänta sig hvad som helst. Men ändå, ändå, få vi icke förtvifla – tvärtom spänna våra krafter till det yttersta för att på laglig och fredlig väg få vår rätt. Det var ju ett menskligt drag af Plehwe att han lyssnade på de 850 damerna. ty derborta hade nog våra statshandlingar försvunnit i obekanta öden för alltid.

    Kina Vjatjeslav Plehwe Ivar Gordie
  • Här var en ung bretagnare, (som ofta besökt mig) som svärma för Finland der han känner Biaudet och fröken Krook i Wasa. Han sade att många bref kommit bort för dem – Ja, må de öppna, må de stjäla brefven – må de studera alla de tusen bref från Finland och till Finland som vexlar mellan landsmän – ett få de då se, att alla finnar tänka lika, och att hvarje slag riktadt mot en träffar alla som en personlig förolämpning.

    Finland Vasa Augusta Krook Yann Morvran Henry Biaudet (osäker koppling)
  • Innan dessa underrättelser kommit var Björnson här i går, rätt nöjd med den franska förvisningen. Han sade att de skulle ha två middagar, en för skandinaver och en för fransmän, att de tänkt bjuda mig, som "den felande länken" till den franska middagen men om jag ville komma på den skandinaviska – kunde jag komma på den skandinaviska som i går afton. Jag valde så mycket hellre den franska, som jag ej varit riktigt klar i min mage och fört diet dessa sistadagar.

    Bjørnstjerne Bjørnson
  • Björnson var för resten intressant som vanligt – talte klokare än förr om germaner och latinare, men visade sig samma dåliga psycholog som alltid då han talte om Georges Clemeuceau, den han nu beundrar öfver alla andra. Hvartenda epitet om denne, som också jag beundrar, var, enligt min anspråkslösa mening alldeles galet. Deremot går jag in på allt som kan säger om Picquart. – "De fransmän, som känna och tänka som européer äro de första i verlden" sade han – men de äro ej många.

    Bjørnstjerne Bjørnson Georges Clemenceau Marie-Georges Picquart
  • Grefvinnan Moltke med sina två söner voro här i går och afsynade porträttet som de funno bra, men hon hade ännu en massa anmärkningar – aldrig får hon sin man tillräckligt elegant och grand seigneur. De voro här visst en timme i går. Den yngre som skall igen fara till Petersburg – hvad han gör der vet ingen, jag antar att det är någonslags affärer, ty den behöfver inte litet pengar. Glad blir jag den dagen det porträttet är borta och hos dem, och den dagen hoppas jag blir onsdag eller torsdag. I morgon kommer v. Stetten och klär sig i hans uniform han har samma resliga och adeliga figur, smärt om lifvet och bred öfver axlarna, och det hoppas jag skall hjelpa mig bra nära slutet.

    Sankt Petersburg Carl von Stetten Maria Moltke-Hvitfeldt Adam Moltke-Hvitfeldt Leon Moltke-Hvitfeldt
  • I förrgår fick jag ändtligen tag i min kusin, bjöd honom, på middag och passerade aftonen med honom. Jag åt just ingenting, ty jag har, som sagdt, varit skral i magen. Han är ganska klok och hygglig, gör ett duktigt och säkert intryck, kort, bredaxlad, rak och trygg som han är – soignerad som en svensk. Han har en viss äfventyrslusta som jag tycker om har varit, sedan han lemnade de juridiska studierna i Uppsala i stora affärer i Genua, London, Mannheim, Schweitz Rotterdam, Rouen och är nu här sedan 3 år. Han tyckes tala alla dessa språk mycket bra och mycket bra franska, med mycket litet svensk accent. Han är här 1sta man hos en stålhandlare (svenskt jern och stål) Lindberg, som sjelf är kontrakt i sina ben. – Han tycker att Svenska klubben är tråkig (när Antoinette Vallgren hörde det ropade hon: Men då är det ju en riktigt stilig pojke, som jag måste få bli bekant med!) Mycket uppriktigt talte han om fadrens död och hans förfärliga förtviflan då. Sin äldste bror Robert talte han om, visserligen med vänskap men med ett visst något som liknade medlidande med den mindre begåfvade.

    London Schweiz Genua Uppsala Rouen Mannheim Rotterdam Antoinette Råström Erik Edelfelt Albert Edelfelt Robert Edelfelt Lars Uno Lindberg
  • Svenskar ha alldeles förfärligt svårt att förstå vår ställning – de begripa ej att vi hålla ut i Finland och med alla våra hjerterötter äro fästade vid det landet. Offervilligheten hos oss beundra de och påstår att endast i yttersta nödfall något sådant kunde åstadkommas i Sverige, der de ha det för bra.

    Finland Sverige
  • Ack hvad jag tänka på Er när den politiska horisonten börjar mörkna – måtte vi bara ha tålamod några år ännu, Jag är säker om att det blir någon ljusning, ty alla ryssar jag träffat mena att alla dessa våldsåtgärder äro onödig och dumma. Svjet och Novoje Wremja, Pobenonostzeff och andra kunna ju ej vara vid makten i evighet. Det är ju visst sannt att ryssar prata mycket, men icke en har gillat lefvernet i Finland och Bobrikoff, – kanske de ljuga! Troligt är dock att de i grunden äro likgiltiga så länge de sjelfva, personligen, icke få piskrappen. Men omöjligt, absolut omöjligt är det att döda den finska nationen och den finska anden och det finska fäderneslandet numera – så djupt och fast äro dessa begrepp rotade. Och rikskonseljen har ju uppskjutit behandlingen af värnepligtslagen – det är ju också ett godt tecken och bevisar att de ha litet skrupler i alla fall.

    Finland Nikolaj Bobrikov Konstantin Pobedonostsev
  • Jag har varit rätt mycket med polacker – och de ha ju till stor del förtjenat sitt öde genom hur eländet förr i verlden, slapphet, aristokratvälde och katolicism – men ändå säga de alla att den polska fosterlandskänslan aldrig varit så lefvande som nu, fastän de i 30 år haft ryska skolor och allting ryskt. Gud låte detta aldrig komma i fråga i Finland! Men den dagen de skulle försöka införa ryskan der blir en sorglig dag för dem, ty "somt" och nio tiondedelar komma att falla på hälleberget. Så att det smattrar på stenarna.

    Finland
  • Fråga B. om hon tror att denne Jann Morvran, bretagnaren (han ser ut som en tjock rödbrusig goss-docka med lösskägg) kunde ha någonsorts framgång som föreläsare i Finland – så att han kunde få sin resa betalt – han har näml. ingenting och brinna af lust att komma till sina drömmars hand. Han skulle tala om Bretagne, celtiskt språk, sägner i sånger och minnen samt om finsk konst vid verldsutställningen. Han har hållit en massa föredrag om Finland i landsorten här och har lika så sunda som finska idéer.

    Finland Bretagne Berta Edelfelt Yann Morvran
  • Fröken Ackté har jag ännu ej sett efter hennes återkomst. – I dag var skulptören Malmberg här; han var så förtjust i det stora porträttet af fröken Ackté att han sade att det var bland de bästa kvinnoporträtt i verlden, talade om "la Jaconde" af Leonardo! – Men, så öfverdrifet det låter, är det icke så alldeles galet – Jag har näml. försökt (och måste delvis ha lyckats) få in något intensivt i hennes ögon. Någon sade att jag fått så bra fram det finska allvaret som underström i porträttet.

    Aino Ackté Leonardo da Vinci Viktor Malmberg Mona Lisa
  • Den Eneberg, den Eneberg, hur kan han vara så fräck. Hur kunna i allmänhet folk som ha orätt stå emot en hel folkmening. Jag har en sorts respekt för sådana afvigvända hjeltar likasom för banditer och Haapaojor, fastän jag icke alls förstår dem. Det kan ju icke vara brödkakan bara utan måste vara en sorts öfvertygelse också. Och att i Finland, nu, hålla emot folkets röst, bevisar åtminstone en okänslighet som skulle grensa till mod. Om ej språket redan hade ett ord för detta: fräckhet. – Spåre, hvad säger har under detta? Fick han också kattserenad? Och Cronhjelm?

    Finland Valfrid Spåre Waldemar Eneberg Matti Haapaoja Alexander Cronhielm af Hakunge
  • Björnson var mycket, mycket förtjust i Mme Menard Dorian – säg Bertha det! "Hon er dejlig, syns du ikke det?" sade han gång på gång. Jag undrar om han är der i kväll – jag skall dit på middag.

    Berta Edelfelt Bjørnstjerne Bjørnson Aline Ménard-Dorian
  • Björnson är ändå konstnär framför allt, mera än profet i Israël, och det håller jag honom räkning för. De unga litteratoriena har skicka honom sina arbeten och han läser dem. Han hade många utmärkt bra omdömen om deras konst – men då det gäller att bedöma menniskorna diktar han nya karaktärer på dem i ondt som i godt och då är det slut med psychologin. Han tyckas ha förtjenat mycket pengar på Over Evne i Tyskland.

    Tyskland Israel Bjørnstjerne Bjørnson
  • Det här är det mest o-sammanhängande bref jag skrifvit på länge – men det är ibland en hvila att slippa logiken. och när man talar, pratar, är det ju heller inte så farligt om man gör de vildaste hopp fram och tillbaka.

  • Jag är häpen då jag ser på almanackan och ser att vi bara ha 4 dagar kvar af februari månad. Ja den tiden, den går om den också icke går framåt mot framsteg och mensklighetens lycka. – All den tysta reaktion som började efter 1889 i symbolism, katolicism och spiritism den har nu burit dessa frukter: imperialism och förtryck och antalets ena saliggörande välde. Men än finnas 70 rättfärdiga i verlden och derför skall den icke förgås i denna unkna stank. Och Vår Herre skall lära oss, genom pröfningen, att lefva för idéer och för andra, för en bättre mensklighet för rättvisa och för de ringas sak.

  • Och så tar pappret slut och jag önskar Eder helsan och kurage. Helsa alla hjertligt från Mammas Atte

    Alexandra Edelfelt
  • *Det ser ut som om kölden skulle slå sig nu – det duggregnar och är 4° varmt – det var icke för tidigt.