Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

arkitekter Årstider baderskor besök beställningar brev ekonomi finländare franska hypnos hysteri instrument italienskhet jurymedlemmar kvinnor läkemedel lån litteratur magnetism musik neurologer opera (konstart) porträtt sällskapsliv sjukdom (tillstånd) sjukhus skådespelare skulptörer skulptur slang (språk) sömmerskor tonsättare ungerskhet utställningar väderlek vår

Paris d. 19 mars 79.
Älskade Mamma
Hvad det var roligt att få Mammas bref!
Äfver det andades vårluft mod och hopp.
Alla misèrer som min tafla förorsakar,
kunna dock ej helt och hållet för-
juga den naturliga känsla af lefnadslust
och med som ett herrligt vårväder ingen.
I dag har jag ej gjort mycket. Lauren
hade lofvat komma till Payen i
dag, och jag satt derföre hela för mid-
dagen derinne för att knipa honom i fastän
och ha honom in till mig. Han kan emel-
lertid ej. Jag ser till min stora bedröfvel
se att jag börjar bli likgiltig för taflan
nu då det lider mot slutet – låt är
jag ej men jag är ej så orolig och
olycklig som förr. Skulle denna sorgläcket
ha någon armans orsak än trötthet
och leda och oförmåga, så kunde det ännu
gå att, men nu tycker jag mig närmast
likna en brottsling, som väl vet att han
med vist och vilja begått någon illgerning
men som af lättja, begrämlighet och fruktar
icke ungar reflektera så mycket som skulle
fordras för att föra honom till ordentliga

Samvetsqval, bot och bättring. Det är
nu knappt en vecka qvar till inlemnandet.
M. Morian Vauthier (skulptör var här
för några dagar sedan och tröstade mig
så godt han kunde – då var jag också
mera förtviflad än nu. Han trodde med
säkerhet, att jag skulle vara mindre min
nöjd med taflan då jag kommer att se
den på salongen – Det får vi se
Det enda jag önskar är att få vara
i fred dessa sista dagar – men nu skall
det naturligtvis börjar ett rännande ut
och så af kriti och pleti, som förhindrar
mig totalt och gör mig ännu galnare än
jag är.
Då jag sist sade att jag alls ej varit
utomhris, glömde jag bort de regelbundet
återkommande musikaliska soiréer som
jag varit med om hos Friset, och som skänka
mig stort nöje – det är en liten genommu-
sikalisk klick – I första violin (Friset) en
2dra fågel) en alte och en vioionell (Clasquin)
I flöjt, Redon) – alla dessa arkitekter, en
pianist ex professo Lebourf och några
andra som klinkar piano, så der um-
miligen – De ha spelat igenom alla
Humils trion, en massa saker af Mendel-
dock
part
Bra
och
ha
är
til
Er
mo
d

E
sa
op

ät
id
här
mig
också
med
e his
att se
vara
skall
at
ln
ätt
varit
elbundet
eer som
om skänkt
ommu-
en
nin
en
några
a till-
alla
Mendel-
son, sista gången Berthovens symphonier
pastorale Schuberts småsaker, alla de
Brahmska ungerska marscherna (violin
och piano) Saint Sains danse Macabre
det bästa han har skrifvit) Berlins dam
nation de Faurt m.m. – Der spelas nästan
antbrutet. Friset sjelf är särdeles musika
fiskt, likaså Clasquin, pianisten spelar
visst litet själlöst, men det gör ej så
mycket då han mest accompagnerar.
Emellertid äro Friset Lebourf och Clasquin
så långt komma att de spela från bladet
och derföre alltjemnt kunna spela nya
saker. Det är annars ganska lustigt att
se Frisets lilla rum, som arkitektoniska
ritningar linialer och ritbråden göra ännu
mindre, fullt af folk. Vi bricka vara der
ungefär 12 à 15 man sitter på hvarandra
och tröstar sig med att sämjan ger rum.
För resten skall man knappast se sin granner
för tobakssök. Alla de som höra till
denna klick äro af den nya skolan;
endast tysk musik godkännes och Wagner
beundras mycket – likaså Berlios,
som de anse vara Frankrikes enda och
bästa kompositör. Liblanc, arkitekten,
Parisien jusqu'aux bouts des origles,
har då och då komiska intermerron-
för utom en massa dumheter han pratar
och det gör han nästan hvarje gång har
öppnar munnen, hvilket sker mycket ofta

har han en förunderlig förmåga att emiter
och parodiera opera opera comique melo-
drame och sedan hans forcee italiensk opera
som han gör till mästerlighet bra – allt
med ord och musit improviserade för
tillfället. Han är ensam primo amor
pimadonna, bas, orkester och kör – och
när han efter en akt saller utmattad
ned på en stol, badande i svett efter de
dramatiska ansträngningarna utbrister
han melankoliskt – "bli, si vous saviez
combien cela demande d'étude!"
I går var jag på en magnetisk
soisie, det Bastienerna och Petit
Geran lockat mig. Det var högst
huruvid
intressant. Om detta var skoj, derpå
vill jag inlåta mig, men all den ani
måla magnitismen är ett erkändt paktur
det är saker och Schultén, som följt
med Charcots föreläsningar och experimen
til under vintern säger sig icke en minne
tvifla på att ett anormalt, s.k. magnitiskt
tillstånd rätt ofta kan framkallas isynner
het hos nervösa och hysteriska fruntim-
mer. – Charcot är en af de utmärkta
ärdfessorerne vid Medicinska fakritinen och
här under detta är endast sysselsatt
sig med magnitiska observationer

på la Salpetrière. Det magnitiska
tillståndet framhållas på många sätt,
genom att starkt ficera palienten eller
mediet" låta en elektrisk ström genom-
gå detsamma, kasta elektriskt ljus rakt
in i ögonen eller låta den som skall magne-
tiseras sätta sig på ett lätt vidserande plan
ss. t.ex. en resonnansbotten. Hvad det
magnitiska tillståndet är, vet ingen, ehuru
man mycket väl observerat dess mångfal-
– På den magnitska
diga egenheter.
seancen i går, som försiggick hos en magni-
tisor vid namn Bangerville, sågo vi
några högst egna finomen. Sjelfva in
sofvandet gick till såsom man vet: starka
fuxerande med ögonen och rörelser med händer
na emot modret. Om 10 minuter somnade
den första af de magnitiserade flickorna,
och följde sedan med slutna ögon magni-
Lesonen hvart han gick – Han öppnade
ögonen på henne och lät henne fixera en
punkt, framkallade sympathi eller anti-
pathi mot gentemot den af honom
designerade personen i sällskapet.
Nu visade sig det märkvärdigaste.
Allt efter de olika själsrörelserna
intog den magnitiserade ställningar
och rörelser som tydligt återgaf der
inre intrycken, men dessa ställningar

intagas så ypperligt och voro
så fulla af natur och skönhet
att de endast kunde tyda på två
lösningar af gatan: antingen, att
de magnetiserade (vanliga små på
resiskor, sömmerskor eller badmamseller) voro
utmärkta skådespelerskor och i plastiken
sjelfa Sarah öfverlägsna, eller om
detta ej var skoj, att menniskan från
början är ett graciöst djur, då
hon lyder instinkten och att hon
endast genom sällskapslifvet och
förhållandena blifvit obehaglig, kantar
i rörelserna och stel. Schulten
talade om de makalöst vackra
ställningar som de sjuka på la Sal-
petrière (der Charcot föreläser intaga
för att uttrycka hat, kärlek bör
fruktan o.s.v, under den magnitiska sömnen.
Hvad jag kunde konstatera var att
den magnitiserade flickan alls ej blir
hade med ögonen under den halftimme
hon hölls i magnetisk sömn att ögonen
voro fullkomligt orörliga och att Eris
ej det ringaste sammandrags då ett
lyns närmades ögot, såsom facket är
p
änn
rea
ang
att
och
ktar
geno
han
eller
den
till

de
pa-
eller) voro
kärleken
den
af
till
en
att
ej blir
timme
ögonen
eris
då ett
det är
En massa andra experi-
annars. –
ment företagas med andra sujefter, alla
unga flickor. Det egendomligaste är
att man genom magnitismen kan
försätta vissa lemmar i kanslolöst till.
stånd så att stora knappnålar kunna slika
genom armen utan att den suröfda
känner något deraf. Att magnationen
eller rättare sagdt, mottaglighet för
densamma är ett sjukligt, nervöst
tillstånd är bevisligt, och stora städer
som Paris, der alla menniskor äro mer
eller mindre nervösa, lemnar derföre det
största antalet sujetter. Något obehaglig
har den magnitiska sömnen alls ej – de
se mindre fåniga ut än menniskor som
gå i sömnen. – Hvad jag i tysthet
med Payen rätt dugtigt grinade åt
var den ofantliga har andakt kom-
med en massa vidskepliga käringar
betraktade fenomenen, likasom den
yngre Bastiens narraktighet att tro
sig kunna magnetisera folk. Han
littade derföre till höger och venster och
sig vild ut men det gick ändå ej –
Hvad menniskan ändå är för ett kröka
Det är ändå bra länge man bråkat
med magaitismen, och ändå har man
ej kunnat lyfta på denna slaga för en
af naturens hemligheter. Der står hela

Faculté de Medicine de Paris och ett
tusental läkare från alla länder och
konstaterar högst märkvärdiga fäkta
på la Salpetière, men hvarken Charcot
eller någon annan kan säga något mera
derom – icke ens framkasta en något
så när sannolik hypothes.
– Jag är rätt alla led vid Bastien
Lepage. Han har blifvit ofantligt bort-
skämd genom sin stora succès, egenkär,
narraktig och har en sjelftillet som är
gränslös. Nu då alla tidningar ställa
upp honom som kandidat förs juryn till
Salongen med Laurens, Bonnat Gérôme
m. fl. 1 år han naturligtvis ännu galnare
Han var mycket angenämare förr. – det
utom har han nu, genom Sarah Bernharde
kommit in i en verld der han alls ej passar
i theaterverlden. Han är i grunden landsbi
naturmenniska, och ser sig med ens förflytta
i en egendomlig societé som hvarken är "le
vrai monde eller le demimonde, men som
ändå ger sig en viss åre. Theaterfolk äro
desamma öfverallt.
Sarah porträtt skall vara mycket bra –
hon har ej beställt det, men Bastien har bedt
att få måla henne. Sarah har gifvit sitt
fotografi, der hon är aftagen, liggande
i sin likhesta och derpå har hon

skrifvit: à Bastien Lepage
J'admire son talent et je suis son amie
Sarah Bernhardt.
till allt detta kan man endast svara
med rigtig pariser gavrache accent.
As-tie fini, vieille poseuse"? eller
något dylikt. – Hon har genom sina sista
litterära måndater mycket mera skadat än
gagnat sitt anseende. Hennes temmeligen
tarfliga bok lemnar på ett betänkligt
sätt ett tillfälle åt beläckarne att tvifla
på hennes djup och hennes talent i den
vägen – hon som man trodde vara och
som bestämdt tror sig vara ett universal-
geni. Bastien blir mycket smickrad hos
henne och det vill han, för resten lär hon
då och då på ett bestämdt sätt korrigen
hans prononciation, som ofta har en
lätt, tolkringisk släpning
Hos Runebergs voro vi en dag i skym
ningen. Walter har ännu ej gjutit sin
grupp för salongen, men det skall väl
slig i dessa dagar. Den blir bättre än allt
hvad han gjort hittils. – Runebergs brydde
mig starkt för fr. Bertha Cleman, och
Walter, hvars styrka ligger i dåliga ord-
rekar, (som utgjorde Krohns förtviflan),
påstod att jag snart skulle bli accliman
tiserad", om jag aftare vore i sällskap
med henne.

Från Gustaf Philp hade jag bref
i dag långt med många reflexioner.
och mycken välvilja. helsa honom.
Ack, äter en tråkig beställning.
Estlander säger att konstföreningen
ville gifva V. Hovings porträtt af brodren
i Wiborg – Jag skall måla det och Wise
skall skära ramen, men Runeberg
är det ju ingen brådska" säger han. För
detta dödstråkiga arbete utlofvas den
glänsande belöningen af 5 à 600 mk.
Jag har ännu ej svarat derpå. Men
vet ej om jag kan förlora min tid med
sådant. Jag förtjenar mera pengar med
att göra de små beställningarna hemifrån.
– Älskade Mamma, skicka pengar.
Jag tror mig ej så snart kunna indrifva
mina fordringar, ty finska kolonin be-
finner sig "à sec, och jag skall betala
mina dyra ramar – och taflan har
också kortat mig vacker i modell. –
Och nu farväl och Godnatt, kyss de
nära må systrarne få mig och helsa alla
rigtigt hjertligt från Mammas,
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Alexandra Edelfelts brev andades vårluft, mod och hopp; all misär som Edelfelts tavla orsakar kan inte helt förjaga den levnadslust och mod som ett härligt vårväder inger.

    Alexandra Edelfelt
  • Edelfelt väntade hela förmiddagen på att knipa Jean Paul Laurens i farten, då denne besökte Ennemond Payen; men Laurens kom inte.

    Jean Paul Laurens Ennemond Payen
  • Edelfelt ser till sin stora bedrövelse att han börjar bli likgiltig för tavlan; skulptören Monsieur Augustin Moreau-Vauthier tröstade med att Edelfelt säkert kommer att vara mindre missnöjd med tavlan då han ser den på Salongen; Edelfelt önskar vara i fred de sista dagarna före inlämningen, men nu börjar ett rännande ut och in av kreti och pleti.

    Augustin Moreau-Vauthier
  • De regelbundet återkommande musikaliska soaréerna hos Frizet har skänkt Edelfelt stort nöje; det är en liten genommusikalisk klick bestående av arkitekterna Frizet, Fagel, Clasquin, Redan och en pianist ex professo [professionell] Leboeuf; de har spelat Johann Hummel, Felix Mendelsohn, Ludwig van Beethoven, Frans Schubert, Johannes Brahms ungerska marscher, Camille Saint Saën och Hector Berlioz "Damnation de Faust"; alla som tillhör klicken är av den nya skolan, endast tysk musik godkänns och Richard Wagner beundras; Hector Berlioz anses vara Frankrikes enda och bäste kompositör; i Frizets lilla rum är trångt och man ser knappt sin granne genom tobaksröken; arkitekten Lucien Leblanc, Parisien jusqu'au bouts des ongles [parisare ut i fingerspetsarna] gör emellanåt komiska intermesson; han kan imitera och parodiera opera, hans styrka är italiensk opera.

    Frankrike Ludwig van Beethoven Richard Wagner Felix Mendelssohn Johann Hummel Franz Schubert Hector Berlioz Lucien Leblanc (osäker koppling) Frizet Redan Leboeuf Johannes Brahms Camille Saint-Saëns Faust Clasquin Fagel
  • Föregående kväll hade Bastienerna och Pierre Petit Gerard lockat Edelfelt på en magnetisk soarée (animal magnetism); Max Schultén har följt med Jean Martin Charcots föreläsningar och experiment på la Salpetrière och säger sig inte tvivla på att ett anormalt, så kallat magnetiskt, tillstånd kan framkallas i synnerhet hos nervösa och hysteriska fruntimmer; det magnetiska tillståndet kan framkallas genom att starkt fixera patienten (mediet), låta en elektrisk ström genomgå mediet, kasta elektriskt ljus in i ögonen eller låta mediet sätta sig på ett lätt vibrerande plan (exempelvis en resonansbotten); den magnetiska seansen föregående kväll försiggick hos magnetisören d'Angerville; de magnetiserade (vanliga parisiskor, sömmerskor eller badmamseller) intog ställningar som var fulla av natur och skönhet; Edelfelt antog att de antingen var utmärkta skådespelerskor överlägsna självaste Sarah [Bernhardt?], eller om det inte var på skämt är människan från början ett graciöst djur som genom sällskapslivet och förhållandena blivit obehaglig och kantig i rörelserna; det är bevisat att ett sjukligt nervöst tillstånd gör en mottaglig för magnetism, och många kandidater hittas därför i stora städer som Paris där alla är mer eller mindre nervösa; Edelfelt och Ennemond Payen satt i tysthet och flinade åt hur "en massa vidskepliga käringar" andäktigt betraktade fenomenen, och åt den yngre Bastiens narraktighet att tro sig kunna magnetisera folk; fastän hela Faculté de Medecine de Paris [medicinska fakulteten] och ett tusental läkare konstaterar märkvärdiga fakta på la Salpetière har ingen kunnat lyfta på slöjan för en av naturens hemligheter och ge en hypotes på vad det magnetiska tillståndet är.

    Paris Salpêtrière / Hôptial de la Salpêtrière Jules Bastien-Lepage Sarah Bernhardt Jean Martin Charcot Ennemond Payen Maximus af Schultén Émile Bastien-Lepage Pierre Petit-Gérard d'Angerville
  • Edelfelt är ofta led på Jules Bastien-Lepage; hans stora succé har gjort honom bortskämd, egenkär och han har en gränslös självtillit; alla tidningar ställer upp honom som kandidat för juryn till Salongen med Jean Paul Laurens, Léon Bonnat och Jean-Léon Gérôme; genom Sarah Bernhardt har han kommit in i teatervärlden, som inte passar Bastien som är landsbo och naturmänniska; Bastien har bett att få måla Sarah Bernhardts porträtt och hon har gett honom sitt fotografi, där hon ligger i sin likkista; till detta kan man bara svara henne med riktig pariser gavroche accent: "As-tu fini, vieille poseuse?" [Räcker det nu, gamla posör?]

    Jules Bastien-Lepage Sarah Bernhardt Jean-Léon Gérôme Jean Paul Laurens Léon Bonnat Gavroche
  • Sarah Bernhardt har skrivit en tarvlig bok, som mer har skadat än gagnat hennes anseende; hon som man trodde (och hon själv trodde) vara ett universalgeni; Jules Bastien smickras mycket hos henne; hon lär korrigera hans prononciation [uttal], som ofta har en lätt lothringisk släpning.

    Jules Bastien-Lepage Sarah Bernhardt
  • Edelfelt har varit hos Runebergs; Walter Runeberg har ännu inte gjutit sin grupp för salongen; den [Amor och Bacchus som barn] blir bättre än allt vad han gjort hittills; Runebergs förde starkt fram Bertha Cleman för Edelfelt; Walter påstod att Edelfelt snart skulle bli "acclemantiserad" om han oftare var i hennes sällskap; Pietro Krohn brukar förtvivlas över Walters dåliga ordlekar.

    Pietro Krohn Lina Runeberg Walter Runeberg Bertha Kleman
  • Gustaf Philip Armfelt har skrivit ett långt och välvilligt brev.

    Gustaf Philip Armfelt
  • Edelfelt har åter fått en tråkig beställning; Carl Gustaf Estlander skriver att konstföreningen vill ge Victor Hovings porträtt åt brodern i Wiborg; som ersättning utlovas 500–600 mark; Estlander menar att det inte brådskar med Johan Ludvig Runebergs porträtt.

    Johan Ludvig Runeberg Carl Gustaf Estlander Victor Hoving Walter Hoving
  • Edelfelt ber Alexandra Edelfelt skicka pengar; han tror inte att han kan indriva sina fordringar inom den närmaste tiden, eftersom den finska kolonin befinner sig "à sec" [har penningtorka] och han måste betala sina dyra ramar och modellarvode.

    Alexandra Edelfelt
  • Edelfelt önskar Alexandra god natt och sänder kyssar till småsystrarna.

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt