Gud hem jul konst konstnärer mat nordisk identitet

Beskrivning

Albert Edelfelts brev till Alexandra Edelfelt från Antwerpen några dagar för julen 1873, 4 sidor.

[...] Gerna ville jag skicka Mamma någon julklapp; jag ville måla, skapa något ädelt, rent och skönt, någonting hvari jag kunde inlägga hela min själ, - men jag kan det icke; dag för dag lär jag mig huru usel jag är, huru oändligt mycket jag har att lära. I detta fall är jag öfvertygad om att det var en lycka för mig att komma ut, ut från det lilla Helsingfors, der det är rent af omöjligt att försvinna ibland mängden, och der man dock tror sig vara något, åtminstone något bättre än den eller den. Här har jag de störst, de ädlaste exempel, inga små själar, som nöja halft arbete, halft snille, half ära, ty jag ser Rubens och Van Dyck, jag ser dem och njuter i stora, långa drag den friska atmosfer, som omger dessa stora andar. Jag har läst Wiertz’ Rubens, och jag har härigenom lärt mig att beundra båda dessa män högre än förut. – Konsten, målarekonsten särskildt, är icke gjord till en leksak för rikt folk, icke till ett experimental fält för pennfäktares kritiker, icke till en behaglig dekoration för kejsares och kungars palats, den bör, såsom poesin, uttala ett helt folks, ett helt tidehvarfs intellektuela lif, de högste de allvarsammaste idéer, som herrskat hos detta folk eller under denna tid. Jag ångra rätt innerligt alla de många barnsliga, förhastade, dumma omdömen som jag derhemma minns mig ha uttalat öfver de stora mästarne; det är icke uteslutande snobberi af en hop konstkritici att i timtal stå framför en gammal mörknad tafla af Rubens. Det finnes så mycket snille, så mycket storhet i hvarje sådan duk, att vi, nutidens pygmeer behöfde veckor för att rätt uppfatta den. ”Målarekonstens Homerus” kallas Rubens af Wiertz, och det är en träffande liknelse. Homerus beskrifver sina hjeltar så stort, så gigantiskt, att vi ofta finna dem onaturliga, emedan vi sjelf äro så små, men han är och förblir dock skaldernas fader. [...]

Innehåll

  • Edelfelt önskar Alexandra Edelfelt och alla därhemma en glad och fridull julhelg; måtte Gud välsigna det hem han har allt att tacka för; "Se, i mitt hem, vid min moders bröst har jag lefvat min bästa stunder, har jag kännt mig lycklig, hänryckt äfver allt stort och skönt, der tändes hos mig de vackraste känslor, hvaraf jag är mägtig, der lärdes jag älska frihet, ljus och fosterland."

    Alexandra Edelfelt
  • Dag för dag inser Edelfelt hur usel han är, hur mycket han har att lära; i detta fall var det en lycka att komma bort från Helsingfors, där det är omöjligt att försvinna i mängden, och där man tror sig vara något, åtminstone vara bättre än någon annan.

    Helsingfors
  • Här har Edelfelt de största och ädlaste exemplen; då han ser Peter Paul Rubens och Anthonis Van Dyck njuter han i stora, långa drag den friska atmosfär som omger dessa "stora andar"; han har läst Antoine Wiertz Rubens; Wiertz kallar Rubens målarkonstens Homeros.

    Peter Paul Rubens Anthonis van Dyck Antoine Wiertz Homeros
  • Konsten bör, som poesin, uttrycka ett helt folks, ett helt tidevarvs, intellektuella liv, de högsta, de allvarsammaste idéer, som härskat hos detta folk eller under denna tid.

  • Inför julen kommer Edelfelt att tänka på allt som Alexandra Edelfelt gjort för honom; hemmet finns i nordbons tankar; Edelfelt drömmer sig hem till julafton, systrarna Ellen, Anni och lilla Butti (Berta) Edelfelt springer omkring julklapparna eller blickar med skygghet på Tajta (Fredrika Snygg) som agerar julbock; Alexandra Edelfelt reser inte till Kiala på julen; Edelfelt ber henne hälsa Morbror August Streng.

    Kiala Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt Ellen Edelfelt Fredrika Snygg August Streng
  • Edelfelt ber Alexandra Edelfelt hälsa Erik Benzelstjerna, Tajta (Fredrika Snygg), Mari, Tante Emilie Levong.

    Alexandra Edelfelt Emelie Levong Fredrika Snygg Erik Benzelstierna Mari / Marie