adel amerikaner antiken arbetarrörelsen champagne drycker ekonomi engelska engelsmän fastetid fastlagen födelsedagar frimärken indianer karnevaler katolicism kläder kontorsanställda kvinnor mat musik öl opera (konstart) polacker politik präster processioner sällskapsliv språk studier (studieinnehåll) svarta svenska tävlingar i yrkesskicklighet utställningar väderlek världsutställningar viner visor

Beskrivning

Albert Edelfelts brev till Alexandra Edelfelt från Antwerpen den 22 februari 1874, 10 sidor.

[...] Karnavalen är förbi, och jag åter midt inne i arbetet i akademin. I thorsdags hade vi concours i ”kostumes & antiquités” i går i expression. I den förra tror jag mig ha lyckats rätt bra i den senare mindre lyckligt. Uppgiften: Spartansk konung i högtidsskrud, och för expression Brutus forskräckes af en spökgestalt, natten före det afgörande slaget vid Philippi. Jag tror visserligen att expressionen var bra, men som jag, dumt nog, valt en mycket svår ställning, med hufvudet och händerna i forkortning, så finnes några klumpigheter i teckningen. Det plågar mig att ens fickor undersökes af Surveillanten före hvar concours, att man är absolut instängd från 8 om morgonen till 9 om aftonen, att flämerna altid misstänka oss främlingar för underlef, o.s.v. med ett ord, concoursen är icke trevlig. Det blir dock bättre, sedan nästa vecka är öfver, och då vi får börja måla och teckna. Lyckliga dag, då jag får styra mina fjät till Paris. Om jag också återkommer, så har jag dock tagit tillräckligt frisk luft för att kunna svälja akademidam under några månader. – Förunderligt förefaller det mig att jag ännu ej fått något svar af Becker och Lindholm, till hvilka jag skrifvit för halfannan vecka, nej två eller tre veckor. – Måtte blott dessa bref ha kommit rigtigt fram. Jag skref Bategnolles ou Montmartre. Till Estlander har jag tänkt skrifva, men under nästa vecka tror jag mig ej få tid dertill. De allra svåraste sakerna, d.v.s. anatomi, skelett och muskler, hafva vi just då. (De engelsmän och amerikanare som i januari reste härifrån till Paris, hafva icke fått plats hos Gerôme, Bonnat eller någon annan af de förnämsta målarne, emedan dessa hafva elever mer än vanligt, och dessa ungdomar äro derföre tvungna att nu sitta och kopiera i Louvren. Tråkigt göra; det ville jag slösa min tid på). – Som sagt, jag väntar med otålighet svar på mina tvenne långa bref. – Och nu till karnavalen. Mångahanda föreställningar hade jag gjort mig om karnavalen här, men alla origtiga. Dess betydelse som förlustelse för det lägsta folket, för pöbeln, hade jag ej kommit att tänka på. Dock hade t.ex. måndagskarnavalen en rigtig trashankspregel. Tusentals arbetare, mest medlemmar i internationale, redo och åkte gatorna omkring, maskerade i de mest fantastiska drägter, några med anspelningar på vissa inom aristokratin nyligen passerade skandalhistorier. Och hvilken ohygglig trängsel, folkmassa, sjungande skrikande och framför allt kastande med apelsiner och pepparnötter. Det var ett bombardement, sådant som i de hetaste batalj, isynnerhet anföllos alla fönster, der vackra fruntimmer tittade ut, af ungherrar. Dessa kasta appelsiner konfekt o.d. och blefvo till tack öfverösta med mjöl och pepparnötter, så hårda som småsten. Roligt var det i alla fall. Scriba och jag voro snöhvita från topp till tå, jag hade ett rödt öga (af en kastad papparnöt) men lika roligt var det för det. Att en ofantlig massa fina masker rörde sig i kortegen är också klart. Men framförallt var folket sevärdt, denna vilda lössläppta hop, som utstyrdt så vidunderligt som möjligt, dansade, hoppade, skreko och grasserade, slogo på trummor, blåste i basuner, hvisslade med pipor och ställde till det grymmaste oljud. [...]

[...] Tisdagskarnavalen var mycket grannare. Bland vagnarne märktes en, som tilldrog sig allmän uppmärksamhet var ett storartadt apothek der kapucinermunkar utgjorde tjensteandarna. En jättelik flaska stod i midten och på en enormt stor skylt lästes: Remède infaillible: L’eau de l’Ourthe” (uttalas = Lourdes). – Bland arbetarne hurrades från alla sidor då denna machin passerade, men då jag redan måndagseftermiddagen visade vagnen åt min polska dam, vände hon sig bort och sade indignerad: C’est donc horrible qu’on se moque comme ça de la réligion, il fallait le defendre! – Att man i de flesta hus uppfattat skämtet på detta sätt är säkert. – Flera grupper med anspelningar på rent lokala förhållanden förekommo äfven, men deras sinnrikhet gick naturligtvis förlorad för oss utländingar. [...]

[...] Hela tisdagsnatten var det det grymmaste väsen på gatorna, men onsdagen kom, och jag såg till min förvåning, att historien om askkorset icke var ett talesätt blott. Nästan alla fruntimmer uppenbarande sig hela dagen med ett stort sotkors på pannan. Presten rita detta tecken såsom en grafskrift öfver karnavalsglädjen. – Det är en sed, som icke påträffas i Frankrike eller tyskland. [...]

[...] Nu till vår diner hos pelsfrun i söndags. Vi blefvo mycket vänligt emottagna, och intogo en fin diner som räckte från sju till 11. – Vin och Champagne fanns i öfverflöd, och stämningen var mycket lifvad. Sällskapet bestod af en engelsk fru, mager och tråkig, en ung amerikanare, två preussare, 1 bayersk f.d. officer och en flamländsk fru med en mycket vacker dotter. – Man behöfva ej fråga hvad ungherrarne här i A. äro. – De äro alla kontorister. Alla verldens köpmanspappor skicka sina söner hit för att såsom ”volontärer” d.v.s. utan lön, arbeta har i ett eller två år, isynnerhet för franskans skull. – Dottern i huset, till hvars 20de födelsedagsfirande festen gafs är rätt vacker men ohyggligt extremt kokett. Jag, såsom och Scriba och Schultz kände oss helt utmattade kl. 12. då vi tågade hem, efter att ha sett så mycken tillgjordhet och affektation. Den unga flamlandskan 17 år och med tycke af frih Walleen f. Etholén, en beau, bildade genom sin naturlighet en lysande kontrast mot den tyska påfågellika varelsen. – Sönerna i huset äro dumma kontorister. Den ena har varit länge i Amerika. Gumman, är också tillgjord, talar gerna om sina vidsträckta affärer, i Brüssel, i Gent och St Nicolas der hon har filialbutiken o.d., och är i hela sitt sätt fullkomligt theatralisk. – 4 språk talades vid bordet. Franska, tyska, engelska och flamländska. [...]

Innehåll

  • Karnevalen är förbi.

  • I concoursen [tävlingen] på konstakademien har de haft delmomenten "kostumes & antiquités" [kostymlära] och expression [uttryck]; uppgiften i den förra var: spartansk konung i högtidsskrud; i expression: Brutus förskräcks av en spökgestalt natten före det avgörande slaget vid Philippi; Edelfelt upplever förhållandena kring concoursen som otrevliga.

    Kungliga konstakademien i Antwerpen Filippi Marcus Junius Brutus
  • Lycklig den dag då Edelfelt får åka till Paris; även om han återvänder till konstakademien har han tagit tillräckligt frisk luft "för att kunna svälja akademidam under några månader".

    Paris Kungliga konstakademien i Antwerpen
  • Edelfelt har ännu inte fått något svar från Adolf von Becker och Berndt Lindholm; Lindholms brev adresserade han Batignolles eller Montmartre; han tänker skriva till Carl Gustaf Estlander, men hinner inte nästa vecka då de har anatomi på tävlingsprogrammet.

    Montmartre Batignolles Adolf von Becker Carl Gustaf Estlander Berndt Lindholm
  • De engelsmän och amerikaner som i januari åkte till Paris har inte fått plats hos Jean-Léon Gérome, Léon Bonnat eller någon annan av de förnämsta målarna; i stället sitter de och kopierar i Louvren.

    Paris Louvren Jean-Léon Gérôme Léon Bonnat
  • Karnevalens betydelse som "förlustelse för det lägsta folket, för pöbeln, hade jag ej kommit att tänka på"; tusentals arbetare som hörde till internationalen deltog i måndagskarnevalen, några med dräkter som anspelade på vissa skandalhistorier som nyligen passerat inom aristokratin; Sidney Adams var maskerad, medan Karel Scriba och Edelfelt deltog i festligheterna utan kostym.

    Karel Scriba Sidney Adams
  • Under karnevalen bjöds sällskapet in till en "pelsbutik" vid Place de Mer, där en tysk flicka som Karel Scriba känner bor med sin mamma; som vän till Scriba och Schultz blev Edelfelt bjuden till "diner" [middag] på dotterns födelsedag; Edelfelt ångrar att han antog inbjudan då han fick höra att seden fordrar att varje "ungherre" tar med en bukett; blommorna är dyra och buketten blir dyr fast han delar den med Scriba och Schultz; han skäms över hur mycket pengar han gjort av med under karnevalen.

    Place de Mer Karel Scriba Schultz
  • På måndagkvällen under karnevalen träffade de på den polska familj som Edelfelt även tidigare nämnt om; sällskapet gick till kafé Suisse, dit dagens alla finare masker samlades; Edelfelt kommer ihåg ett "utmärkt vackert fruntimmer", som till hans förvåning visade sig vara en herre.

    Café Suisse
  • Under karnevalen hade "tusentals" valt att klä ut sig till dottern Clairette i den populära operan ”Fille de Madame Angot”; tisdagskarnevalen var grannare än måndagskarnevalen; i karnevalståget drog i synnerhet följet som skämtade om katolikernas tro på vallfartsorten Lourdes undergörande vatten ner hurrarop från arbetarna; den polska dam som var Edelfelts sällskap blev i sin tur indignerad över att man förlöjligade religionen på detta vis; flera följen med anspelningar på rent lokala förhållanden förekom, men deras sinnrikhet gick förlorad på utlänningar som Edelfelt.

    Lourdes Clairette Angot
  • På tisdagkvällen hade Edelfelt gått till Sidney Adams för att rita anatomi; där umgicks han med amerikanarna Robert Minor, Jérôme Elliwell, Dewey Bates och John Hamilton; Edelfelt uppskattar amerikanarna för att de alla är bildade; som republikaner erkänner de endast bildningens aristokrati; med Minor vid pianot sjöng de amerikanska sånger som Excelsior av Henry Wadsworth Longfellow och Yankee doodle; Edelfelt fick veta att uttrycket yankee doodle hade sitt ursprung i indianernas svårighet att säga "english" (yankee) och "how do you do" (doodle), vilket engelsmännen under frihetskriget började använda som öknamn på amerikanarna; Minor var korrespondent för en New York-tidning vid expositionen [världsutställningen] i Wien.

    Wien New York Sidney Adams Dewey Bates Jérôme Elwell Robert Minor John Hamilton Henry Wadsworth Longfellow
  • Edelfelt vill börja studera engelska, även om Robert Minor, Dewey Bates och Sidney Adams talar bra franska; Minors historia var mycket amerikansk: rik pojke gifter sig ung och följer den inre böjelsen för målning först efter att ha förlorat allt på en dum spekulation, reste till Paris och målar goda tavlor som han säljer dyrt; för närvarande är Minor i Rom; Sidney Adams kan inte riktigt med amerikanarna; bland studentvisorna de sjöng fanns "Gaudeamus igitur".

    Paris Rom Sidney Adams Dewey Bates Robert Minor
  • Hela tisdagsnatten var det ett grymt väsen på gatorna; på onsdag uppenbarade sig nästan alla "fruntimmer" med ett askkors i pannan, som prästerna ritar som en gravskrift över karnevalsglädjen; denna sed påträffas inte i Frankrike eller Tyskland.

    Frankrike Tyskland
  • Brevet fortsatt på tisdag morgon.

  • Edelfelt uppskattade Alexandra Edelfelts berättelser om karnevalen i Helsingfors.

    Helsingfors Alexandra Edelfelt
  • I concoursen [tävlingen] har Edelfelt senast haft estetik; på Nicaise De Keysers uppmaning skrev han svaren på svenska; under skrivningarna får de andra maten tillsända från sina matställen, men hans hotellvärd Baptiste har ingen portör [bärare/bud]; nästa deltävling är anatomi, följt av komposition, han är således inne på sin svåraste vecka.

    Baptiste Nicaise de Keyser
  • Senaste söndag var Edelfelt tillsammans med Karel Scriba och Schultz på "diner" [middag] hos ”pelsfrun” [pälsbutiksinnehavaren]; dottern var rätt vacker men ”ohyggligt, extremt kokett”; sönerna var kontorister, liksom många ungherrar i Antwerpen; den ena sonen hade varit i Amerika; "gumman" var tillgjord och talade gärna om sina affärer i Brüssel, Gent och St Nicolas; en lysande kontrast bildade med sin naturlighet en 17-årig flamländska som påminde om friherrinnan Catharina Walleen, f. Etholén; fyra språk talades vid middagsbordet, franska, tyska, engelska och flamländska.

    Amerika Antwerpen Bryssel Gent Saint-Nicolas Karel Scriba Schultz Catharina Margaretha Walleen
  • Edelfelt ber Alexandra Edelfelt ge frimärken från en tacksam de Pape till Ellen Edelfelt; han hoppas att frimärkena han sände i brevet till Lulle (Julian) Serlachius kommit fram.

    Alexandra Edelfelt Ellen Edelfelt Julian Serlachius J. de Pape
  • Edelfelt är av samma åsikt som Alexandra Edelfelt beträffande att köpa halvtjocka vårkläder i stället för vinterkläder.

    Alexandra Edelfelt
  • *Edellfelt tackar Ellen Edelfelt för hennes brev och frimärken, som han skall vidarebefordra. Där är nu det härligaste solskensväder.

    Ellen Edelfelt