Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

militärer (personer) akatemiat arkkitehtuuri gondolit historia italialaiset junat kevät kirkkokunnat kuvitus laulajat laulelmat matkaoppaat matkat musiikki naiset palatsit teatteritaide veneet vuodenajat

Venezia 13 mars 1876.
P. Jag tänker alltjemnt. Här har Mamma gått, sett,
känt och njutit som jag!
Älskade Mamma,
Venezia! Norne celebre! Hon posso
recitarle senza estasi! Coviva la citta
antica dei maisfri de Tiziano i Finlouette
Har Mamma fått mitt bref från Triest?
Vi foro ej med ångbåt, och det var lycka det,
ty natten hade varit stormig och alla passagerar
ombord på Frieste, sjösjuka. Efter en rättig störd
af tillbesigtningar, in- och utstigningar o.d, började
vi gringga oss i ögonen kl. 5 vid lag, och i morgongry-
ningen söka efter någon skymt af Venedigs spiror
och palatser längst borta i kafébrynet; vi rullade
han öfver laganerna, och just då solen gick upp
purpeer i vester satte vi foten på Station skusste
marmortrappa vid Canal grande. En gondal förde
oss längs hela canalen till vårt hôtel, dettade
Monaco, helt nära marinsplatsen, i samma linje
som Dogepalatset. Från våra fönster sågo vi
med förtjusning ut åt San Giorgio och hafvet,
gondolièrerna började redan sätta sig i rörelse
och hafvets drottning, fick sitt lifliga utseende,
då vi af om tanke för den gångende dagens vändrig

gar till lands och vatta, gingo till hvila, sofvo
så 2 timmar i rigtig bäddad sång, och begåfva
oss sedan ut. Mamma vet huru det är i början
då man anländt till en berömd ost. Man ser sig
genast omkring efter gamla bekanta monumenter,
släddrar i Bædeker, går vilse, och uppfängar
under några timmar flere och mera omvexlande
intryck än under dagatal efteråt. Det finnes ju
här knappast ett enda hus, en kyrka, än
bro, som man ej sett tusen gånger förut i tafla
teckning eller fotografi. Att en massa af dessa
arkitekturens mästerverk se förfallna ut, då
man kommer från en så genomfin stad som Wien, är ett
factum, men säkert är, att inte jag är ledsen deröfver.
egendomliga äro de alla dessa rödgrå palatser
med marmorfönster i det rikaste bildverk, de grannt.
målade pålarne vid trappan och gondolerna som
ligga i långa rader derutanför. Hvilken rikedom
och hvilken konstnärlighet i hvarje snickel i
hvarje infattad sten! Och denna blandning af
olika stilar, har Marinskyrkan, Lyzantinsk
med guldmösäck och kupoler, här åter ett palats
rent gothiskt-venitianskt, så ett i herrlig renaisser
o.s.v. – Man ville vara arkitekt för att förstå
allt detta, om man ej vore målare och kunde

te
edom
tensk
i palats
renais
första
unde
se det hela med gondaler på det klargröna vattne
den fina varma tonen på husen och den
vackra ljusblå himmelen. Titian, Fintoretto
Paolo Seronese o. Grorgione voro stora kolorister der.
före att de ej kunde annat här i denna under bara
stad. – Fintoretto begriper jag ändå ej rigtigt;
Jag har nu sett hans mästerverk i Dogipalatsch
och konstakademien, men känner mig ändå
bra mycket mera anslagen af de andra. Men här här
i deras egen stad bör man se Venetianarnes bilder,
och här kan man få en bild af deras skola, liksom
man måste se Rubens i Antwerpen. Det som gjort
kanske det underbaraste intrycket på mig här är
det inre af Marinskyrkan. De nerrökta hvalfven
med deras mörknade guldmosaik, de byrantenska hel-
gonbildern, pelarna af mörk marmor, allt bildar
Fillsammans ett så mystiskt, urgammalt och storartade
helt, att jag aldrig kan se mig mått derpå. I fler
af de gamla palatsen, som nu stå tomma och författare
har jag varit. Den ödslighet som der möter ögot,
gör ett sorgligt intryck, och man måste ta fantasien
till hjelp för att söpa bort dammet och spindelvefvar
och åter befolka dessa praktfulla boningar med
lika patricier i sammet och siden, sköna damer med
peslor och diamanter, utpyntade mohrer som hålla

svajande solfjädrar öfver denna, och grekiske
lärde, som flytt för turkarnes förföljelser. – Vackra
typer ser man här: Venetianskorna tafla med Milanos
korna hvad skönhet beträffar. I går, söndagsafton,
en mild, vacker vår afton, var hela Venedig i
rörelse, och gondolierna sjöngo i två chörer vid
Dagepalatset. Tro mig, en sådan afton glömmer man
ej så lätt. Då man med ens får se ett femtiotal karlar
som se ut så här, och som vi derhemma skulle
kalla sluskar, ställa sig i ring och stämma
upp den vackraste trestämmiga sång,
med en samklang, takt, nyansering
som våra studenter derhemma fåfängt sträfva efter, så
blir man i sanning förbluffad, så mycket man än hört tala
om gondaler sång. – Rosterna äro oförlikneliga mjuka och
böjliga, och deras pianissimo är någonting så gripande
att jag tårades som ett barn då jag hörde dem sjunga
Tusentals personer stods och ohörde sången på quain,
och den afbrots och stördes ej heller af annat än något
lätta år sig och vattnets sakta sqvalpande mot marmor-
trappan. Åtminstone i två timmar hörde jag
på dem. De tvenne chörarne alternerade och sjöngo
en massa af dessa italienska melodier, som alla
tyckes så bekanta emedan de alla äro litet slägt
med Sante kuria och de många andra som man känner så
för Solopartierna i sången voro ofta komiska, och

tycktes blifva improviserade för tillfället af sängaren, åt-
minstone skrattade publiken dugtigt. Han sjöng
näsan och var litet hes, men så sjöngo de
andra bra i stället. Publiken gnolade med och
följde sången med det lifligaste intresse. Gondalien
na ha speciel orsak att hålla sin säng upp, ty efter
hvar nummen springer en och begär pengar
8
af folk som sitter i fönstren. Det är förfärligt
tycker man, att menniskor som en minut sjunga som
englar, den andra skall stå och ligga några usla fyrkar,
men arbetarn är sin lön värd freser det, och dessa rodden
skära väl ej annars guld med täljknif. Se här något af publika
Mlle
en bära här slöjor, återisk
de
ser man det hos qvinnor af läger
vinterkappor, bruna med skinn från
stånd
De ital offi
Nej nu tror jag
cerarn äro
rekanta för
det ej är värdt att
och
illa mera, kl. är
histor
redan 1/2 1 på natten
och i morgon kl.
12 på dagen skola
vi resa af till Alorens.
las

har ännu rätt mycket att se i morgon bittida och skall derföre
snart till kojs. Pal. Grovanelli, tillh. fursten af samma namn,
fullk. modernt, är något så praktfullt att jag tror högst
få kungliga familjen kunna uppvisa något dylikt. Vi
voro der i dag. Ha bade i går och i dag vistats timtal
på vattnet. I dag läto vi ro oss ut till Il Lido, der vi
åto ostion och drucko Larrymo Christi och sågo på adriatiska
hafvet blankt och utan en enda holm. Med Hoving
trifs jag rätt bra. Han vill ibland spela mjeltsjuk
lörd och yttrar sig särdeles kategoriskt om allting,
jag förargare mig visserligen må, lasainte fari.
Harling veta vi ej mycket af. I grunden är kovins
hjertegod, tycker om att äta och dricka bra, och det
kan ju ingen förtänka honom då han har råd de still.
Bra gerna skulle jag stanna längre här, och jag kan
ej förstå Hovingsbrådska att komma till Rom. Han
känner redan Venedig o. Florens, säger han, men vet,
enl. mitt tycke ändå bra litet om det förstnämn-
stället. Nog reser man som en vansinnig då
man stanna här blott 2 dagar, men jag hoppas kom-
na hit en gång till och då kanske med Mamma.
Utmärkt schangtil är Hoving i allting och jag
känner mig ej ett ögonblick flat öfver att han betalar
resan. Dock är jag lycklig att kunna, om Gud vill, till
någondel afbörda min tacksamhetsskuld, ty annars skulle
jag känna det svårt att stå i beroende af honom
Att utförligt relatera om hvad jag sett vore att till
stor del repetera Bædeker. I afton voro vi på theater
Malibran stor, vackra röster, kostymer o. dekorationer, spe
lif så der. – Inte ett enda lof är ännu utsprucket, här
saknar man det mindre, då man i allmänhet i der träd
i Venedig. – Godnatt, älskade goda Mamma, om
tre à 4 dagar är jag i Rom och får då bref! Helsa
alla, och icke minst systrarna o. Morbror Gustaf
från Atte.

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Venedig! Det berömda namnet! Edelfelt säger det inte utan upprymdhet: Leve mästarnas, Tizians och Tintorettos, gamla stad; har Alexandra Edelfelt fått hans brev från Triest?

    Trieste Venetsia Alexandra Edelfelt Tizian Tintoretto
  • De hade tagit tåg och inte ångbåten till Venedig, vilket var tur för natten hade varit stormig; då solen gick upp i purpur satte de foten på Stationshusets marmortrappa vid Canal grande; de åkte gondol till deras hotell Città de Monaco, som låg nära Marcusplatsen i linje med Dogepalatset; från fönstret såg de ut mot San Giorgio och havet.

    Venetsia Canal Grande Città de Monaco Markusplatsen Dogepalatset San Giorgio Maggiore
  • Alexandra Edelfelt vet hur det är i början då man anlänt till en berömd ort; man ser sig genast omkring efter kända monumnet, bläddrar i Bædeker [förlag med en serie av Bædekers reseguider] och fångar på några timmar många och omväxlande intryck; det är ett faktum att många av dessa arkitekturens underverk ser förfallna ut då man kommer från en så "genomfin och ny stad" som Wien, men Edelfelt är inte missnöjd; där finns en blandning av olika stilar: Marcuskyrkan i byzantinsk stil med guldmosaik och kupoler, palats i gotisk-ventiansk stil, andra i renässansstil; man borde vara arkitekt för att förstå allt detta, målarna kan i stället betrakta det de ser i ljuset av färger; Tizian, Tintoretto, Paolo Veronese och Giorgione var kolorister för att de inte kunde annat i denna vackra stad.

    Wien Markuskyrkan Alexandra Edelfelt Tizian Tintoretto Paolo Veronese Giorgione
  • Edelfelt begriper inte Tintoretto; Edelfelt har sett hans mästerverk i Dogepalatset och Konstakademien, men tilltalas mer av de andra; man bör ändå se den venezianska skolans bilder i deras egen stad, på samma sätt som man måste se Peter Paul Rubens i Antwerpen.

    Antwerpen Dogepalatset Accademia di Belle Arti di Venezia Peter Paul Rubens Tintoretto
  • Det inre av Marcuskyrkan har gjort det mest underbara intryck på Edelfelt; han har varit till flera av de gamla palatsen som står tomma och förfaller; de gör ett sorgligt intryck och man måste ta fantasin till hjälp för att på nytt befolka de praktfulla boningarna med rika patricier, sköna damer, utpyntade morer och grekiska lärda som flytt för turkarnas förföljelser.

    Markuskyrkan
  • Venetianskorna tävlar med milanesiskorna vad skönhet beträffar.

  • Föregående kväll var hela Venedig i rörelse i den vackra vårkvällen och Edelfelt hade i två timmar lyssnat på då gondoljärerna sjöng i två körer vid Dogepalatset; då ett femtiotal karlar, som man där hemma skulle kalla sluskar, stämmer upp i den vackraste trestämmiga sång som våra studenter fåfängt strävar efter blir man förbluffad; de italienska melodierna tycktes bekanta i och med att de alla är släkt med Santa Lucia; efter varje sång springer en av dem och begär pengar av folk; "Det är förfärligt tycker man, att menniskor som en minut sjunga som englar, den andra skola stå och tigga några usla fyrkar, men arbetarn är sin lön värd heter det".

    Venetsia Dogepalatset Lucia
  • Illustration i brev: publiken; damerna bär slöjor, åtminstone kvinnor av de lägre stånden; bruna vinterkappor; de italienska officerarna är kända för sin vackra uniformer och sin elegans.

  • Det är sent och följande dag ska de kl. 12 på dagen resa till Florens; Edelfelt vill på morgonen ännu hinna till Palazzo Giovanelli, som tillhör en furste med samma namn; de har vistats timtals på vattnet; i dag lät de sig ro ut till Il Lido, där de åt ostron och drack Lacryma Christi [napolitanskt vin] och såg på det blanka adriatiska havet.

    Firenze Adrianmeri Palazzo Giovanelli Lido di Venezia Giovanelli
  • Edelfelt trivs rätt bra med Victor Hoving, även om denne ibland vill spela "mjeltsjuk lord" och yttra sig kategoriskt om allting; Harling ser de inte mycket till; Edelfelt förstår inte Hovings brådska att åka vidare till Florens och komma till Rom; man reser som en vansinning då man stannar bara 2 dagar i Venedig, men Edelfelt hoppas komma tillbaka, kanske med Alexandra Edelfelt; Hoving är vänlig i allt och Edelfelt känner sig "flat" över att denne betalar resan; han räknar med att på något sätt avbörda sin tacksamhetsskuld.

    Firenze lukumuistit Venetsia Alexandra Edelfelt Harling Victor Hoving
  • Om Edelfelt utförligt skulle beskriva vad han sett vore det att repetera Bædeker [reseguide]; på kvällen var de på theater Malibran; löven har inte spruckit ut på träden, vilket man inte saknar i Venedig eftersom där i allmänhet inte finns träd; om några dagar är han i Rom och kan då vänta brev hemifrån; han ber Alexandra Edelfelt hälsa systrarna och Morbror Gustaf Brandt; *P.S. Edelfelt tänker hela tiden att på samma platser har Mamma gått, sett, känt och njutit som han.

    lukumuistit Venetsia Teatro Malibran Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Gustaf Brandt Alexandra Edelfelt Ellen Edelfelt