Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

opera (konstart) sjukdom (tillstånd) förälskelse militärer (personer) sötsaker personlighet soaréer avioliitto häät henkilökuvat Jumala juutalaiset keisarinnat keisarit kielet kuninkaalliset kuolema lapset (perheenjäsenet) laulajat mallit (ammatti) musiikki naamiaiset naiset näyttelijät päivälliset rakkaus ravintolat sähkeet sanomalehdet seuraelämä talous tanssiaiset tanssit teatteritaide tilaukset tullit ulkonäkö vaatteet valokuvat venäjän kieli

Gatchina fredag
Älskade Mamma,
Jag har förtret med min tafla, är
modersallena, och har dödande tråkigt –
tag derföre icke allt elände jag möjligen
kommer fram med, för banko, utan skrif
upp det på den temmeligen trista
situationens räkning. Ännu har ej
Kejsarinnan sett taflan – ännu är
den lille lika olik som förr, och
ännu är det alldeles osäkert när
jag ändtligen skall få det här slut.
Visserligen skulle med mycken möda
ett och annat kunnat göras – men taflan
är en gång för alla en af dem som från
början ej gått, och jag är så enerverad
nu, att jag formligen ej kan göra något
för att få den bättre. Det enklaste
sättet vore att måla en ny tafla,
och då skulle jag nog veta huru det borde
gå till. Först bråka med att få en duglig
fotografi i helfigur och grupp, så modeller
i Petersburg o.s.v. Det är nämligen
bland de galnaste illusioner man kan

ha då jag trodde att jag skulle få
dessa barn att sitta. Under de 4
dagar jag var i Petersburg, kopi-
erade jag Bertha, ganska bra, så
att jag nu i alla fall kan ha en
åt Mac Lean om också kejsaren
köper den andra. – Jag har igen
fått lof att låna af fru Etter –
som försäkrade att detta ej gjorde
henne något förfång. Ytterst ledsamt
är det här – Gud vet när jag
får några pengar härifrån. – Ofta
ofta tänker jag på att den här
vintern ändå gått mig ur händerna
på ett bra fatalt och gagnlöst sätt.
– Men ångra sig och förarga sig
efteråt duger ej. – Maria Pawlov-
na är ytterst skral – hvar minut
berättas i Petersburg att hon dött –
dock sade Mme Flotow i dag att
hon var bättre. Dör hon nu, så
är det ej att tänka på pengar för
än om lång tid. – Med allt detta
blir jag alldeles på efterkälken med

fru Miatleffs porträtt, det som
ovillkorligen skulle ha lyckats bäst,
betalats bäst och roat mig mest.
Då jag i dag efter 5 dagars borta-
varo återkom hit, såg min tafla
otäck ut för mina ögon – detta
alldeles entre nous – målad nästan
helt och hållet de chic, utan teckning
utan natur – men hvad har varit
att göra, ty sämre modeller har jag
aldrig haft. –
– Mina små förtreter kommer
mig helt att glömma Lampéns
sorgliga öde. Hans fru måtte ha
varit alldeles förtviflad, oförberedd
som hon var på en så tragisk
upplösning. Jag tycker hvad gubbens
dödsfall ändå måste ha åstadkommit
för en uppståndelse bland eder alla.
Roligt var det att läsa hvad
Mamma skref om Lampéns barn
och deras uppförande nu. Jag läste
hos Casimir Ehrnrooth en nekrolog
i Morgonbladet öfver Kristian. –
– A propos – Ehrnrooths äro
nu längesedan hemma, och Mamma

har väl genom dem fått såväl konfekten
som färska helsningar från mig. De ha
också kunnat berätta något om den
Durassoffska balen och att jag skulle
på musikalisk soirée till Buistroff
efter theatern. Likaså vet Mamma
om Casimirs sjudundrande middag
hos Borel, för Mimmi o Anna, Hartmans
och mig. – Det var en öfverdådig
festmåltid, der stämningen var ganska
lifvad, så när som på Anna som
ej var en train. – Nog har der
varit något spektakel mellan dessa
tre, det är tydligt. Flickan var så
förstämd hela tiden. Casimir är nog
också kär i henne, det märker man –
huruvida det är någon okuflig
passion det vet jag ej, tror det knap-
past. Att det lilla missförhållandet
mellan de tre haft sin grund i
detta och ej i betjentens sjukdom, det
tror jag också. Hvad fru Mamma
tycker och tänker är svårt att säga.
Det är tröttsamt med deras hemligheter
började meningar och ” – nej, nej jag
säger int ändå”. Jag är nervös förut
och blir det ännu mera af sådant
der. – Annas konversation är ändå

bra ofullständig och underlig – det
der att inte vilja säga ut, helt
enkelt och naturligt hvad man
tänker, ty någonting måste man
ju tänka. På ”Aida” var det
löjligt rigtigt. Vare sig att dessa
haft någon scen eller att musiken
så tjusade Anna, men högst få
ord voro de som jag fick höra
från hennes purpurläppar. Två
gånger hviskade grefvinnan mig
något i örat, som jag till följd
af bullret i orkestern ej hörde,
och som hon ej, nej inte, ville
upprepa. – Emellertid sade hon
på middagen att jag på Terviks
bröllopet var ”rigtigt led” och att
hon då för enda gången var ledsen
på mig – protesterades – halp ej.
Anna sade sig längta så mycket
tillbaka till H.fors, och icke för allt
godt i verlden vilja bo i Petersburg.
– Angående Durassoffska balen,
så var den hvad kostymerna be-
träffar ganska misslyckad (efter
mina begrepp) ehuru folk ansåg
det hela vara fint. Hvar gång vi
hos Manzeys kostymerat oss med
Jacobys drägter, ha vi erbjudit

en vida mer pittoresk och omvexlan-
de anblick. Kostymerna voro ingenting
att tala om, utan någon särdeles
smak eller originalitet. Jag plågades
af Lise Odingoff som stälde så till
att jag dansade en française och
cotillonen med henne. Trött och
full af sött vin från den Ehrnrooths
middagen, trodde jag rakt att
jag skulle somna der jag satt
med min Lisa. Hon tyckte natur-
ligtvis att jag var tråkig, och deri
hade hon rätt. Ingen enda af
de unga damerna der intresserade
mig. Kitty var monumental i
sin polska korta kostym, med nakna
armar och decolletée – des cascades
de chair rose, – skulle en tredje
klassens romanförfattare säga. Levaschoff
bytte om kostymer och slutade som
Montenegrin – der han hade vanliga,
sina egna bottiner med stroppar
och gummi – högst tarfligt. Sembrich
var der, ”hon är söt – ”ana pri-
ljesnaja” skall man säga här, annars
är det inte bra. – Emellertid är
hon ful och tillgjord samt har den

ohyggligaste lilla smutsiga jude till
man – detta kan hon ju vara
utan att hennes artistvärde derige-
nom det ringaste förminskas –
Jag har sagt att Chr. Nilsson har
något fräckt och pigartadt i sig
och kommer att säga det alltid –
detta förhindrar henne ej att vara
en av verldens största artister.
Det der modets magt och bristen
på sjelfständighet i omdömen och
idéer plågar mig ofta här.
Musikaliska soiréen hos Buistroff
kan jag ej bedöma då jag kom först
efter theatern då allt var slut.
Ryska sångerskan Slavina sjöng
dock några romancer för mig;
hon har en dugtig contrealto, men
hvad som är bättre ungdom och
lif. Hon är stor, vacker, och
kan vara 20 år, samt har en
viss stil och stoika på sig, talar
ej annat än ryska. Supén var
magnifik och riklig. En Buistroffs
nevö, en lusig ingeniör söp sig
full och var till den grad plump
och ostädad vid bordet, att B.

ofta fick ryta ett ”maltschi” åt
honom; denne herre höll tal till
Slavina deri han hoppades den tid
skulle komma då alla utländska
element skola uteslutas från våra
theatrar!! Vidare var han dum mot
Sasha Jacobson, som i sin tur förakta-
de honom. Buistroff var dock till
sin fördel den aftonen, mycket artig
värd, välmenande och gästfri. En
lurk är också Bffs assistent Terert-
schenko, som plågar folk med att
sjunga falskt malorossiska visor.
Guitarristen, som Mamma vet, var
också der och spelade samma stycken,
åt och drack. I går afton bjöd
Sascha oss Etters o. mig på franska
theatern der Maison neuve af
Sardou gafs – ett spännande stycke,
väl speladt, så när som på hjeltin-
nans, Dica Petits, rôle. Fru Etter var
mycket road och vi kommo till
följd af pjesen in i en lång diskussion
som fortsattes under hemvägen och
långt på natten. Det var naturligt
vis om äktenskapliga förhållanden,
och hvad som gaf den dolda an-
ledningen till alltsammans var

Sebastian telegraferat tre
gånger på samma dag för det
han ej fått bref på två dar. Är
han icke faslig? Han skrifver för
resten de mest argsinta bref.
Det är nu någon penningaffär
och tråk han haft med sin bror
(Eug. Armfeldts man) som gifvit
upphofvet åt hans särdeles
jämerliga lynne. Då fru Etter härom-
dagen sade att nutidens ungdo-
mar stälde helt andra fordringar
på äktenskapet, tänkte sig mera
in i saken och gjorde mera svårigheter
”autrefois cela se faisait plus simp-
plement” – så kunde jag ej låta bli
att säga att jag ej ansåg att resulta-
terna af det förra systemet (att giftas
bort af pappa och mamma) vore så sär-
deles glänsande. –
Jag är litet lugnare nu sedan
jag skrifvit om ett och annat
och fått tankarna bort från detta
eviga: taflan, taflan, och när skall
jag slippa detta Gatchina och när
skall jag få min plånbok full?

– Jag är ändå lyckad, som tar
mig utaf sådant här, och ännu
löjligare är det att jag klagar för
Mamma – men medge att en
hel hop små förtreter ställt sig
i min väg och att detta tögande,
tågande i evighet är så odrägligt.
Från Berndtson har jag haft ett
långt bref, ganska deskriptift,
som kommit mig att längta till
Paris på en dugtig fazone. Bara
namnena på alla dem han träffar,
och på ställena dit han går gör
mig ”tout drôle”. Det är ändå en
artistisk landsflykt för mig det
här, och det enda som skulle
försona mig dermed är minnet
af Etters-Manzeys och en fylld
börs.
Otur har jag haft i afton –
Heath borta, Wesander borta, Duperré
– ja hvad hans betjent berättade för-
stod jag ej, alltnog han var ej der,
furst Scherbatoff utgången, och
till de andra ids jag ej gå. Trå-

kigt, tråkigt.
Ack om jag kunde göra något
af taflan i morgon! Skall jag
ännu fortsätta nästa vecka så
blir jag galen – ej stormande,
men småtassig och slö. Nog
kan denna verldens store vara
bra att känna, men nog förlorar
man tid med dem, tills man
sist förlorar tålamodet.
Jag har läst om Helsingfors
Dagblad från början af Januari
för att fördrifva tiden, och denna
lektyr har förskaffat mig ett
högst mediokert nöje.
Konni lär ska’ komma hit, sade
Ehrnrooths.
Nog är Berthas porträtt bättre som
tafla än de här kejserliga barnen.
Jag såg det så tydligt i dag då
de stodo bredvid hvarandra.
När jag får svar på huruvida
Kejsaren verkligen köper Butti
vet jag ej, troligen om några
veckor, ty vänta får man.

I dag kom jag hit med Bruun och
Oker Blom. Under samtalets lopp
kom jag att tala om Odensö och
kartan, utan att nämna några namn
och Bruun skrattade och mente att det
finns barnsliga mennsikor som tro
att man kan sitta och jutta och prata
och proponera och pradaja med de
kejserliga, så snart man känner dem,
och att han redan fått en massa dy-
lika privat-angelägenheter sig an-
förtrodda. – För resten ficks ej den
olyckliga kartan ut så att jag kunde
skicka den med Ehrnrooths, det
var prasnik – och Feodor har nu
varit der 3 gånger, på tullen (Wassi-
li ostroff) utan att ha fått ut den.
Och nu god natt – jag skulle verkli-
gen behöfva litet mera kurage
nu för tillfället – isynnerhet eme-
dan jag kommit underfund med
att jag behöft 1 ½ månad för
att åstadkomma en äkta Petter-
son, som bara kommer att lända
mig till skam.
God natt och Gud välsigne
Er.
Atte

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Jag har förtret med min tafla, är modersallena, och har dödande tråkigt – tag derföre icke allt elände jag möjligen kommer fram med, för banko, utan skrif upp det på den temmeligen trista situationens räkning. Ännu har ej Kejsarinnan sett taflan – ännu är den lille lika olik som förr, och ännu är det alldeles osäkert när jag ändtligen skall få det här slut. Visserligen skulle med mycken möda ett och annat kunnat göras – men taflan är en gång för alla en af dem som från början ej gått, och jag är så enerverad nu, att jag formligen ej kan göra något för att få den bättre. Det enklaste sättet vore att måla en ny tafla, och då skulle jag nog veta huru det borde gå till. Först bråka med att få en duglig fotografi i helfigur och grupp, så modeller i Petersburg o.s.v. Det är nämligen bland de galnaste illusioner man kan ha då jag trodde att jag skulle få dessa barn att sitta.

    Pietari Maria Fjodorovna Michail Alexandrovitj Xenia Alexandrovna
  • Under de 4 dagar jag var i Petersburg, kopierade jag Bertha, ganska bra, så att jag nu i alla fall kan ha en åt Mac Lean om också kejsaren köper den andra.

    Pietari Berta Edelfelt Alexander III Mac Lean
  • Jag har igen fått lof att låna af fru Etter – som försäkrade att detta ej gjorde henne något förfång. Ytterst ledsamt är det här – Gud vet när jag får några pengar härifrån. – Ofta ofta tänker jag på att den här vintern ändå gått mig ur händerna på ett bra fatalt och gagnlöst sätt. – Men ångra sig och förarga sig efteråt duger ej.

    Emilie von Etter
  • Maria Pawlovna är ytterst skral – hvar minut berättas i Petersburg att hon dött – dock sade Mme Flotow i dag att hon var bättre. Dör hon nu, så är det ej att tänka på pengar för än om lång tid.

    Pietari Maria Pavlovna Marie von Flotow
  • Med allt detta blir jag alldeles på efterkälken med fru Miatleffs porträtt, det som ovillkorligen skulle ha lyckats bäst, betalats bäst och roat mig mest.

    Varvara Iljinitjna Mjatleva
  • Då jag i dag efter 5 dagars bortavaro återkom hit, såg min tafla otäck ut för mina ögon – detta alldeles entre nous – målad nästan helt och hållet de chic, utan teckning utan natur – men hvad har varit att göra, ty sämre modeller har jag aldrig haft.

    Michail Alexandrovitj Xenia Alexandrovna
  • Mina små förtreter kommer mig helt att glömma Lampéns sorgliga öde. Hans fru måtte ha varit alldeles förtviflad, oförberedd som hon var på en så tragisk upplösning. Jag tycker hvad gubbens dödsfall ändå måste ha åstadkommit för en uppståndelse bland eder alla. Roligt var det att läsa hvad Mamma skref om Lampéns barn och deras uppförande nu. Jag läste hos Casimir Ehrnrooth en nekrolog i Morgonbladet öfver Kristian.

    Selma Adolfina Lampén Kristian Lampén Casimir Ehrnrooth
  • A propos – Ehrnrooths äro nu längesedan hemma, och Mamma har väl genom dem fått såväl konfekten som färska helsningar från mig. De ha också kunnat berätta något om den Durassoffska balen och att jag skulle på musikalisk soirée till Buistroff efter theatern.

    Alexandra Edelfelt Wilhelmina Ehrnrooth Alexandra Durasov Nikolaj Ivanovitj Bystrov Anna Ehrnrooth
  • Likaså vet Mamma om Casimirs sjudundrande middag hos Borel, för Mimmi o Anna, Hartmans och mig. – Det var en öfverdådig festmåltid, der stämningen var ganska lifvad, så när som på Anna som ej var en train. – Nog har der varit något spektakel mellan dessa tre, det är tydligt. Flickan var så förstämd hela tiden. Casimir är nog också kär i henne, det märker man – huruvida det är någon okuflig passion det vet jag ej, tror det knappast. Att det lilla missförhållandet mellan de tre haft sin grund i detta och ej i betjentens sjukdom, det tror jag också. Hvad fru Mamma tycker och tänker är svårt att säga. Det är tröttsamt med deras hemligheter började meningar och ” – nej, nej jag säger int ändå”. Jag är nervös förut och blir det ännu mera af sådant der.

    Borel Alexandra Edelfelt Wilhelmina Ehrnrooth Alice von Haartman (epävarma yhteys) Anna Ehrnrooth Rafael von Haartman (epävarma yhteys) Victor von Haartman (epävarma yhteys) Petterson Casimir Ehrnrooth Fanny Maria von Haartman (epävarma yhteys)
  • Annas konversation är ändå bra ofullständig och underlig – det der att inte vilja säga ut, helt enkelt och naturligt hvad man tänker, ty någonting måste man ju tänka. På ”Aida” var det löjligt rigtigt. Vare sig att dessa haft någon scen eller att musiken så tjusade Anna, men högst få ord voro de som jag fick höra från hennes purpurläppar. Två gånger hviskade grefvinnan mig något i örat, som jag till följd af bullret i orkestern ej hörde, och som hon ej, nej inte, ville upprepa. – Emellertid sade hon på middagen att jag på Terviks bröllopet var ”rigtigt led” och att hon då för enda gången var ledsen på mig – protesterades – halp ej. Anna sade sig längta så mycket tillbaka till H.fors, och icke för allt godt i verlden vilja bo i Petersburg.

    Helsinki Pietari Tervik Anna Ehrnrooth Aida
  • Angående Durassoffska balen, så var den hvad kostymerna beträffar ganska misslyckad (efter mina begrepp) ehuru folk ansåg det hela vara fint. Hvar gång vi hos Manzeys kostymerat oss med Jacobys drägter, ha vi erbjudit en vida mer pittoresk och omvexlande anblick. Kostymerna voro ingenting att tala om, utan någon särdeles smak eller originalitet. Jag plågades af Lise Odingoff som stälde så till att jag dansade en française och cotillonen med henne. Trött och full af sött vin från den Ehrnrooths middagen, trodde jag rakt att jag skulle somna der jag satt med min Lisa. Hon tyckte naturligtvis att jag var tråkig, och deri hade hon rätt. Ingen enda af de unga damerna der intresserade mig. Kitty var monumental i sin polska korta kostym, med nakna armar och decolletée – des cascades de chair rose, – skulle en tredje klassens romanförfattare säga. Levaschoff bytte om kostymer och slutade som Montenegrin – der han hade vanliga, sina egna bottiner med stroppar och gummi – högst tarfligt.

    Alexandra Ivanovna Manzey Alexandra Durasov Sophie Manzey Catharina Fjodorovna Durasov Valery Jacobi Levasjov Nikolaj Nikolajevitj Manzey Jelizaveta Alexejevna Odintsova Casimir Ehrnrooth
  • Sembrich var der, ”hon är söt – ”ana priljesnaja” skall man säga här, annars är det inte bra. – Emellertid är hon ful och tillgjord samt har den ohyggligaste lilla smutsiga jude till man – detta kan hon ju vara utan att hennes artistvärde derigenom det ringaste förminskas – Jag har sagt att Chr. Nilsson har något fräckt och pigartadt i sig och kommer att säga det alltid – detta förhindrar henne ej att vara en av verldens största artister. Det der modets magt och bristen på sjelfständighet i omdömen och idéer plågar mig ofta här.

    Christina Nilsson Marcella Sembrich Wilhelm Stengel
  • Musikaliska soiréen hos Buistroff kan jag ej bedöma då jag kom först efter theatern då allt var slut. Ryska sångerskan Slavina sjöng dock några romancer för mig; hon har en dugtig contrealto, men hvad som är bättre ungdom och lif. Hon är stor, vacker, och kan vara 20 år, samt har en viss stil och stoika på sig, talar ej annat än ryska. Supén var magnifik och riklig. En Buistroffs nevö, en lusig ingeniör söp sig full och var till den grad plump och ostädad vid bordet, att B. ofta fick ryta ett ”maltschi” åt honom; denne herre höll tal till Slavina deri han hoppades den tid skulle komma då alla utländska element skola uteslutas från våra theatrar!! Vidare var han dum mot Sasha Jacobson, som i sin tur föraktade honom. Buistroff var dock till sin fördel den aftonen, mycket artig värd, välmenande och gästfri. En lurk är också Bffs assistent Terertschenko, som plågar folk med att sjunga falskt malorossiska visor. Guitarristen, som Mamma vet, var också der och spelade samma stycken, åt och drack.

    Alexandra Edelfelt Maria Alexandrovna Slavina Nikolaj Ivanovitj Bystrov Bystrov Alexander Jacobson Teretjenko
  • I går afton bjöd Sascha oss Etters o. mig på franska theatern der Maison neuve af Sardou gafs – ett spännande stycke, väl speladt, så när som på hjeltinnans, Dica Petits, rôle.

    Franska teatern i Sankt Petersburg Emilie von Etter Dica-Petit Paul von Etter Alexander Jacobson Victorien Sardou
  • Fru Etter var mycket road och vi kommo till följd af pjesen in i en lång diskussion som fortsattes under hemvägen och långt på natten. Det var naturligtvis om äktenskapliga förhållanden, och hvad som gaf den dolda anledningen till alltsammans var Sebastian telegraferat tre gånger på samma dag för det han ej fått bref på två dar. Är han icke faslig? Han skrifver för resten de mest argsinta bref. Det är nu någon penningaffär och tråk han haft med sin bror (Eug. Armfeldts man) som gifvit upphofvet åt hans särdeles jämerliga lynne. Då fru Etter häromdagen sade att nutidens ungdomar stälde helt andra fordringar på äktenskapet, tänkte sig mera in i saken och gjorde mera svårigheter ”autrefois cela se faisait plus simplement” – så kunde jag ej låta bli att säga att jag ej ansåg att resultaterna af det förra systemet (att giftas bort af pappa och mamma) vore så särdeles glänsande.

    Emilie von Etter Sebastian von Etter Alexander von Etter Eugenie von Etter
  • Jag är litet lugnare nu sedan jag skrifvit om ett och annat och fått tankarna bort från detta eviga: taflan, taflan, och när skall jag slippa detta Gatchina och när skall jag få min plånbok full? – Jag är ändå lyckad, som tar mig utaf sådant här, och ännu löjligare är det att jag klagar för Mamma – men medge att en hel hop små förtreter ställt sig i min väg och att detta tögande, tågande i evighet är så odrägligt.

    Gattjina Alexandra Edelfelt
  • Från Berndtson har jag haft ett långt bref, ganska deskriptift, som kommit mig att längta till Paris på en dugtig fazone. Bara namnena på alla dem han träffar, och på ställena dit han går gör mig ”tout drôle”. Det är ändå en artistisk landsflykt för mig det här, och det enda som skulle försona mig dermed är minnet af Etters-Manzeys och en fylld börs.

    Pariisi Emilie von Etter Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Gunnar Berndtson Paul von Etter Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Otur har jag haft i afton – Heath borta, Wesander borta, Duperré – ja hvad hans betjent berättade förstod jag ej, alltnog han var ej der, furst Scherbatoff utgången, och till de andra ids jag ej gå. Tråkigt, tråkigt.

    Henri-A. Duperret Charles Heath Oskar August Wesander Scherbatoff
  • Ack om jag kunde göra något af taflan i morgon! Skall jag ännu fortsätta nästa vecka så blir jag galen – ej stormande, men småtassig och slö. Nog kan denna verldens store vara bra att känna, men nog förlorar man tid med dem, tills man sist förlorar tålamodet.

  • Jag har läst om Helsingfors Dagblad från början af Januari för att fördrifva tiden, och denna lektyr har förskaffat mig ett högst mediokert nöje. Konni lär ska’ komma hit, sade Ehrnrooths.

    Wilhelmina Ehrnrooth Anna Ehrnrooth Konrad Zilliacus
  • Nog är Berthas porträtt bättre som tafla än de här kejserliga barnen. Jag såg det så tydligt i dag då de stodo bredvid hvarandra. När jag får svar på huruvida Kejsaren verkligen köper Butti vet jag ej, troligen om några veckor, ty vänta får man.

    Berta Edelfelt Alexander III Michail Alexandrovitj Xenia Alexandrovna
  • I dag kom jag hit med Bruun och Oker Blom. Under samtalets lopp kom jag att tala om Odensö och kartan, utan att nämna några namn och Bruun skrattade och mente att det finns barnsliga mennsikor som tro att man kan sitta och jutta och prata och proponera och pradaja med de kejserliga, så snart man känner dem, och att han redan fått en massa dylika privat-angelägenheter sig anförtrodda. – För resten ficks ej den olyckliga kartan ut så att jag kunde skicka den med Ehrnrooths, det var prasnik – och Feodor har nu varit der 3 gånger, på tullen (Wassili ostroff) utan att ha fått ut den.

    Odensö Vasilij ostrov Wilhelmina Ehrnrooth Anna Ehrnrooth Feodor Christian Theodor Oker-Blom Theodor Bruun
  • Och nu god natt – jag skulle verkligen behöfva litet mera kurage nu för tillfället – isynnerhet emedan jag kommit underfund med att jag behöft ½ månad för att åstadkomma en äkta Petterson, som bara kommer att lända mig till skam. God natt och Gud välsigne Er. Atte

    Hugo Birger (epävarma yhteys)