Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

förälskelse genialitet militärer (personer) personlighet rykten ägg sjukdom (tillstånd) ansiomerkit henkilökuvat Jumala kaunokirjallisuus kihlaus kirjailijat kirjallisuus kosinta kuljetus kuolema lähetystöt lapset (perheenjäsenet) löytöretkeilijät luonteenpiirteet lyriikka mallit (ammatti) miehet naiset näyttelyt nuoruus paasto palvelusväki rakkaus sähkeet sanomalehdet taide taidenäyttelyt taiteilijat taiteilijuus tilaukset turkit ulkonäkö

Petersburg d. 5 mars 1882
Älskade Mamma,
Pappas dödsdag – och åter ett år
som försvunnit. Gud låte oss alla få
vara friska hädanefter som hittills. Goda,
snälla Mamma var försigtig och gör allt
i verlden för att förekomma dessa
svindlar och illamåenden! Jag hoppas
till Gud att detta onda ej är farligt –
lek emellertid ej dermed. Hvad säger
Holmberg?
Sebastian är här sedan i morgse, och
hela huset, med undantag af Lilli
och Froufrou, har undergått en af
dessa hastiga scenförändringar som
vi känna till från Haiko. Ett tråkigt
allvar och en pinsam tystnad.
Gossarne äro stumme som fiskar,
och fru Etter och jag ha ej just
mycket att påstå. Måtte han nu
ej tycka att jag varit indiscret som
stannat här så länge – jag hatar

ogrannlagenhet – men hvad har under
denna vinter varit att göra?
Fru Miatleffs porträtt avancerar med
raska steg. Framgången är för mig
åtminstone en ypperlig skola – jag arbetar
bättre och mera och känner mig på
allt sätt lyckligare. Klädningen som
jag gör efter en mannequin, har
tagit 3 dagar af mig. Frun säger
att hon saknar seancerna och kom-
mer derföre ofta med sitt arbete och
sätter sig i trappan der jag målar.
Hennes visitörer uppsöka henne der.
Bl.a. har en grefve Keller, Etters
adjutant, varit der alla dagar –
nu är han åter i Moskva. Det är
en mycket orolig och fjeskig men
glad och fin liten blond herre.
Man skulle tro att han endast är
bra i salongerna, och dock lär han
vara en krigslysten och tapper man –
har 2 Georgskors och har deltagit i
alla möjliga fälttåg trots sina 34 år.
– Kl. 11 är jag der. Kl. 12 äter man

frukost – Fru M., en guvernant (en äldre
värdig ryska) och jag, och så målar jag så
länge jag ser. Gubben äter skildt,
ty han stiger upp först kl. 1 och somnar
aldrig förrän 6 på morgonen. Han små-
roddar och går fram och åter, skrifver
vers, ritar karrikaturer och gör utkast
till byggnadsförändringar, trädgårdsan-
läggningar o.d. och tror sig vara en
homme d’esprit. Han är för resten
mycket artig och hygglig mot mig,
såsom alla der i huset.
(Se så, nu skriker husets herre
(här nämligen)
– Gud
vet hvad han nu diskuterar – det är
då märkvärdigt att alltid, alltid gräla).
– Worontzoff kunde ej ge närmare
besked om Kejsarens mening än att
han velat ha en tafla till af mig,
och hört sägas att jag hade andra här
i Pburg än dem han sett. W. förklarade
derföre att jag kunde fatta detta
som en beställning. Jag bör skicka
en skizz från Paris – hvad mått
och ämne beträffar, får jag välja –
icke alltför stort och icke sorgligt.

I dagens hufvudstadsblad läste
jag en historie om mig – ”en rik
och skön dam” – hvilket mycket roade
Madame M. – Hon förtretade en öfvertse
Olkin, (som gör henne sin kur –) och som
hon ej tål på sina utmarker) med att
tala om detta, och att torgmadamerna
i Helsingfors nu tala
endast
om henne. Olkin har
näml. påstått att hon är för litet
rädd för publiciteten, och att
han
ej ens
ens förstår att hon vill ha sitt porträtt
på Akademin eller i Parisersalongen.
O. handteras af henne grymt och obarm-
hertigt. ”Voyer vous” sade hon på tal om
hennes skoj med denne herre ”j’ai voué une
véritable haine à la bêtise, et il a
un peu ce defaut-la, le pauvre garçon.
– Hennes pojke, en 9 årig, har verkligen
ovanliga anlag för de sköna konsterna.
Han har i dag modellerat
i vax
en Kristoffer
Kolumbus, med en fana i ena handen
och ett ägg i den andra. Den store upp-
täckaren, i spansk kostym, är så ur-
komisk, men derjemte så originell
att jag haft ett speciellt nöje i att
betrakta detta skulpturverk. Han

pojken, pratar och ritar, och är alltid
ny, alltid oväntad och oförutsedd i hvad
han kommer fram med. Hans Kolum-
bus var en frukt af hans lektyr
i går. Han svärmar för upptäckter
och tillika för stora målare, och roddar
och frågar oupphörligt om Vasco di
Gama, Michel Angelo o.d. – Han
känner taflorna derhemma på sina
fem fingrar – Teniers, Correggio, Rafael
m.fl. – och när han i verlden stufvas
i en kår blir han naturligtvis en
gardesofficer som alla de andra –
adjö då med Rafael och Columbus!
– I dag såg jag en utställning
i akademin af Aivasoffskys och
en Köhlers (porträttmålares) arbeten.
Dåligt, dåligt. Jag vågar ej
alltför uppenbart komma fram
med mina tankar, ty folk ljuger
redan på mig ett och annat, hvartill
jag dock är fullkomligt oskyldig. Så
t.ex. har Jacoby berättat följande,
med nödiga exklamationer öfver min
”otacksamhet mot de ryska målarne”:

Kejsarn skulle ha frågat mig
hvad jag tyckte om Akademin och
målarne der, och jag skulle ha
svarat att det var bara skräp! –
Så dumt hopljuget. Det är åt fru
Armfelt och fru Spetschinsky han
berättat detta, och dessa ha besvu-
rit mig vid allt hvad heligt är att
ej sjelf säga något åt Jacoby.
De skola nog försvara mig.
Emellertid ligger nu Jacoby för
ankar, i rheumatism så att
han ej kan stöda på sina ben,
och läkarne
an
se
det
betänkligt. Den stackarn,
tänk om han blir en annan Nikiforaki.
Jag var och helsade på honom i
hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt
att ändtligen få igen mina skizzer –
men der är allt ännu ingen nyckel
till skåpet der de äro. Får jag dem
ej i morgon, så blir jag arg. –
Jag är verkligen sen till vrede
är jag inte? – Det måste bevisa
slapphet i karaktären att jag ej
blir mera arg öfver lumpenhet,

men jag föraktar den ändå bra
djupt.
Stackars fru Etter, hvilken andlig faste-
och botgöringstid går hon ej emot.
Och detta stadiga drypande som kan
göra en menniska, hvad säger jag,
en hel generation galen. –
Är Kasimir rasande? Håller han
ännu på med den gamla historien?
– Vet Mamma, att jag funnit en
synnerlig vederqvickelse i att om
nätterna läsa – skalder. Victor
Hugo, Milton, Heine ( il y en a pour
tous les goûts). – Det är ändå an-
nat toista än detta ”hvardagslifvets
K.” –. Kommer Mamma ihog det
der lilla stycket ”Wandere” af Heine – den
sista strofen slår mig nu igen som förr
(sedan du hunnit bergets topp):
Dort wirst du Selbst ein Adlerfart,
Du bist wie neugeboren,
Du fühlst dich frei, du fühlst: du hast
Dort unten nicht viel verloren. –
– Det är eget, att jag numera bra
litet tänker på hvilka satser eller hvilken
lefnadsåskådning en författare predikar.
Det är geniet som mest gläder mig

och all Heines bitterhet, elände o.s.v.
gör nu alls intet intryck på mig
men hans geni gör mig stark och glad.
Verklig konst uppfyller mig alltid med
glädje, bröstet vidgas, jag känner mig
fri och erfar fysiskt denna outsägliga
känsla af lycka och stolthet – hvar-
före – ja det är svårt att förklara. –
Jag vågar ändå ej säga åt någon annan
än Mamma, hurudan fantast jag är –
och Gud ske lof för att jag ännu ej är
fullkomligt förfäad just af samma
hvardagslifvets K. – Ack Mamma, Mam-
ma, hvad jag känner mig lycklig då
jag kan få sjunga ut, just och endast
i Mammas sällskap, hela mitt hat
och förakt för dumheten, och min beundran,
min kärlek, min glöd för snillet! Detsam-
ma har jag erfarit de få gånger jag ensam
smugit mig på eremitaget. – Hvad dessa
menniskor här äro sömninga, döda, utan
kraft och utan energi. Jag är på vippen
att bli lika som, ja värre än de, men
det måste bli slut, och det skall bli
bra igen. – I dag på Akademin
såg jag en liten Meissonier – jag försäkrar
att den satte lif i mig för flere dagar.
– Än kommer tid, än är ej allt förbi.

Jag finner bland ungdomen här i
familjen alls ingen genklang hvad
dylika känslor beträffar. Fru E. är den
enda som har sinnet lifligt och öppet
för det som går utom lifvets nödtorft
(dit jag räknar ett och annat, såsom chevalier-
gardister, familjehistorier o.d). Och de
våga säga mig, fröken Manzey i spetsen,
att jag icke mera är ung. Det är
sannt, jag är och blir alltmera comme il
faut och tråkig, men detta är ej min
natur. Jag vet att jag har mera
ungdom under rocken än de. Kunna
de blott spela på fiolen, så nog skall
den ljuda. – Men unga fruntimmer äro
nu engång för alla omöjliga.
Apropos ungdom och oförstånd så
möter jag ofta den förhoppningsfulla
Acku Björksten (i hvit fårskinnspels.)
Han går här och väntar på någon
plats
i Baku tror jag
. Stackars Fanny som skall öfver-
ge sitt fula Boe. Skall gumman nu
slå sig i kompaniskap med sin Robbert
för att gemensamt drifva affärer?
– Hvad fröken Manzey beträffar tänker
jag då och då som fru Etter: det hade
kunnat vara så bra. Att jag icke gick
åstad och friade i somras på kommando

eller så godt som , det högaktar jag
mig sjelf för. Jag vet ej om hon
har möjlighet att följa med mig på
mina irrfärder i tanken och fantasin –
jag tror det knappt – och har hon det
ej så skulle hon ha dödstråkigt i
mitt sällskap. Och så saknas hufvud-
saken i allt detta, tonen som skall ge
klang åt det hela, lifvet, glöden.
Min tafla afreser om några dagar
med franska ambassadens kurir. Orolig
som jag är till mitt lynne, intjett,
som det heter, är jag dock säker på
att jag kommer att vara orolig ända
tills jag fått telegram från Paris
att taflan är hos i Industripalatset.
– Nu är det sent. Sebastian slumrar.
Jag har afskickat en teckning till
Ahrenberg. Det är naturligtvis för sent
att få den skuren till festbladet, men
jag afsände den för att bevisa min
goda vilja.
God natt, god natt. Gratulera
Butti hjertligt till hennes födelse
dag. Jag skall skicka henne något
i öfvermorgon, då jag hoppas få
pengar. –
Mammas
Atte

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Pappas dödsdag – och åter ett år som försvunnit. Gud låte oss alla få vara friska hädanefter som hittills. Goda, snälla Mamma var försigtig och gör allt i verlden för att förekomma dessa svindlar och illamåenden! Jag hoppas till Gud att detta onda ej är farligt – lek emellertid ej dermed. Hvad säger Holmberg?

    Alexandra Edelfelt Carl Albert Edelfelt Axel Fredrik Holmberg
  • Sebastian är här sedan i morgse, och hela huset, med undantag af Lilli och Froufrou, har undergått en af dessa hastiga scenförändringar som vi känna till från Haiko. Ett tråkigt allvar och en pinsam tystnad. Gossarne äro stumme som fiskar, och fru Etter och jag ha ej just mycket att påstå. Måtte han nu ej tycka att jag varit indiscret som stannat här så länge – jag hatar ogrannlagenhet – men hvad har under denna vinter varit att göra?

    Haikko Emilie von Etter Alexander von Etter Emilia (Emilie) von Etter Johan Emil (Ivan) von Etter Nikolaj von Etter Paul von Etter Sebastian von Etter
  • Fru Miatleffs porträtt avancerar med raska steg. Framgången är för mig åtminstone en ypperlig skola – jag arbetar bättre och mera och känner mig på allt sätt lyckligare. Klädningen som jag gör efter en mannequin, har tagit 3 dagar af mig. Frun säger att hon saknar seancerna och kommer derföre ofta med sitt arbete och sätter sig i trappan der jag målar. Hennes visitörer uppsöka henne der. Bl.a. har en grefve Keller, Etters adjutant, varit der alla dagar – nu är han åter i Moskva. Det är en mycket orolig och fjeskig men glad och fin liten blond herre. Man skulle tro att han endast är bra i salongerna, och dock lär han vara en krigslysten och tapper man – har 2 Georgskors och har deltagit i alla möjliga fälttåg trots sina 34 år.

    Moskova Varvara Iljinitjna Mjatleva Sebastian von Etter Fjodor Keller
  • Kl. 11 är jag der. Kl. 12 äter man frukost – Fru M., en guvernant (en äldre värdig ryska) och jag, och så målar jag så länge jag ser. Gubben äter skildt, ty han stiger upp först kl. 1 och somnar aldrig förrän 6 på morgonen. Han småroddar och går fram och åter, skrifver vers, ritar karrikaturer och gör utkast till byggnadsförändringar, trädgårdsanläggningar o.d. och tror sig vara en homme d’esprit. Han är för resten mycket artig och hygglig mot mig, såsom alla der i huset.

    Varvara Iljinitjna Mjatleva Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • (Se så, nu skriker husets herre (här nämligen) – Gud vet hvad han nu diskuterar – det är då märkvärdigt att alltid, alltid gräla).

    Sebastian von Etter
  • Worontzoff kunde ej ge närmare besked om Kejsarens mening än att han velat ha en tafla till af mig, och hört sägas att jag hade andra här i Pburg än dem han sett. W. förklarade derföre att jag kunde fatta detta som en beställning. Jag bör skicka en skizz från Paris – hvad mått och ämne beträffar, får jag välja – icke alltför stort och icke sorgligt.

    Pariisi Pietari Alexander III Illarion Ivanovitj Vorontsov-Dasjkov
  • I dagens hufvudstadsblad läste jag en historie om mig – ”en rik och skön dam” – hvilket mycket roade Madame M. – Hon förtretade en öfvertse Olkin, (som gör henne sin kur –) och som hon ej tål på sina utmarker) med att tala om detta, och att torgmadamerna i Helsingfors nu tala endast om henne. Olkin har näml. påstått att hon är för litet rädd för publiciteten, och att han ej ens förstår att hon vill ha sitt porträtt på Akademin eller i Parisersalongen. O. handteras af henne grymt och obarmhertigt. ”Voyer vous” sade hon på tal om hennes skoj med denne herre ”j’ai voué une véritable haine à la bêtise, et il a un peu ce defaut-la, le pauvre garçon.

    Helsinki Ryska konstakademien Varvara Iljinitjna Mjatleva Olchin
  • Hennes pojke, en 9 årig, har verkligen ovanliga anlag för de sköna konsterna. Han har i dag modellerat i vax en Kristoffer Kolumbus, med en fana i ena handen och ett ägg i den andra. Den store upptäckaren, i spansk kostym, är så urkomisk, men derjemte så originell att jag haft ett speciellt nöje i att betrakta detta skulpturverk. Han pojken, pratar och ritar, och är alltid ny, alltid oväntad och oförutsedd i hvad han kommer fram med. Hans Kolumbus var en frukt af hans lektyr i går. Han svärmar för upptäckter och tillika för stora målare, och roddar och frågar oupphörligt om Vasco di Gama, Michel Angelo o.d. – Han känner taflorna derhemma på sina fem fingrar – Teniers, Correggio, Rafael m.fl. – och när han i verlden stufvas i en kår blir han naturligtvis en gardesofficer som alla de andra – adjö då med Rafael och Columbus!

    Varvara Iljinitjna Mjatleva Correggio Michelangelo Mjatlev Rafael David Teniers Christofer Columbus Vasco di Gama
  • I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

    Ryska konstakademien Nadine Armfelt Eugénie Spetschinsky Ivan Aivazovskij Alexander III Valery Jacobi Johann Köhler Nikolaj Jegorovitj Nikiforaki
  • Stackars fru Etter, hvilken andlig faste- och botgöringstid går hon ej emot. Och detta stadiga drypande som kan göra en menniska, hvad säger jag, en hel generation galen.

    Emilie von Etter
  • Är Kasimir rasande? Håller han ännu på med den gamla historien?

    Casimir Ehrnrooth
  • Vet Mamma, att jag funnit en synnerlig vederqvickelse i att om nätterna läsa – skalder. Victor Hugo, Milton, Heine (il y en a pour tous les goûts). – Det är ändå annat toista än detta ”hvardagslifvets K.” –. Kommer Mamma ihog det der lilla stycket ”Wandere” af Heine – den sista strofen slår mig nu igen som förr (sedan du hunnit bergets topp): Dort wirst du Selbst ein Adlerfart, Du bist wie neugeboren, Du fühlst dich frei, du fühlst: du hast Dort unten nicht viel verloren. – – Det är eget, att jag numera bra litet tänker på hvilka satser eller hvilken lefnadsåskådning en författare predikar. Det är geniet som mest gläder mig och all Heines bitterhet, elände o.s.v. gör nu alls intet intryck på mig men hans geni gör mig stark och glad. Verklig konst uppfyller mig alltid med glädje, bröstet vidgas, jag känner mig fri och erfar fysiskt denna outsägliga känsla af lycka och stolthet – hvarföre – ja det är svårt att förklara. – Jag vågar ändå ej säga åt någon annan än Mamma, hurudan fantast jag är – och Gud ske lof för att jag ännu ej är fullkomligt förfäad just af samma hvardagslifvets K. – Ack Mamma, Mamma, hvad jag känner mig lycklig då jag kan få sjunga ut, just och endast i Mammas sällskap, hela mitt hat och förakt för dumheten, och min beundran, min kärlek, min glöd för snillet! Detsamma har jag erfarit de få gånger jag ensam smugit mig på eremitaget. – Hvad dessa menniskor här äro sömninga, döda, utan kraft och utan energi. Jag är på vippen att bli lika som, ja värre än de, men det måste bli slut, och det skall bli bra igen.

    Eremitaget Alexandra Edelfelt Heinrich Heine Victor Hugo John Milton
  • I dag på Akademin såg jag en liten Meissonier – jag försäkrar att den satte lif i mig för flere dagar.

    Ryska konstakademien Ernest Meissonier
  • Än kommer tid, än är ej allt förbi. Jag finner bland ungdomen här i familjen alls ingen genklang hvad dylika känslor beträffar. Fru E. är den enda som har sinnet lifligt och öppet för det som går utom lifvets nödtorft (dit jag räknar ett och annat, såsom chevaliergardister, familjehistorier o.d). Och de våga säga mig, fröken Manzey i spetsen, att jag icke mera är ung. Det är sannt, jag är och blir alltmera comme il faut och tråkig, men detta är ej min natur. Jag vet att jag har mera ungdom under rocken än de. Kunna de blott spela på fiolen, så nog skall den ljuda. – Men unga fruntimmer äro nu engång för alla omöjliga.

    Emilie von Etter Sophie Manzey
  • Apropos ungdom och oförstånd så möter jag ofta den förhoppningsfulla Acku Björksten (i hvit fårskinnspels.) Han går här och väntar på någon plats i Baku tror jag. Stackars Fanny som skall öfverge sitt fula Boe. Skall gumman nu slå sig i kompaniskap med sin Robbert för att gemensamt drifva affärer?

    Boe Baku Vivica af Björksten (epävarma yhteys) August af Björksten Fanny af Björksten Robert af Björksten
  • Hvad fröken Manzey beträffar tänker jag då och då som fru Etter: det hade kunnat vara så bra. Att jag icke gick åstad och friade i somras på kommando eller så godt som, det högaktar jag mig sjelf för. Jag vet ej om hon har möjlighet att följa med mig på mina irrfärder i tanken och fantasin – jag tror det knappt – och har hon det ej så skulle hon ha dödstråkigt i mitt sällskap. Och så saknas hufvudsaken i allt detta, tonen som skall ge klang åt det hela, lifvet, glöden.

    Emilie von Etter Sophie Manzey
  • Min tafla afreser om några dagar med franska ambassadens kurir. Orolig som jag är till mitt lynne, intjett, som det heter, är jag dock säker på att jag kommer att vara orolig ända tills jag fått telegram från Paris att taflan är i Industripalatset.

    Pariisi Industripalatset i Paris
  • Nu är det sent. Sebastian slumrar. Jag har afskickat en teckning till Ahrenberg. Det är naturligtvis för sent att få den skuren till festbladet, men jag afsände den för att bevisa min goda vilja. God natt, god natt. Gratulera Butti hjertligt till hennes födelsedag. Jag skall skicka henne något i öfvermorgon, då jag hoppas få pengar. – Mammas Atte

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Johan Jacob Ahrenberg Sebastian von Etter