Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

transportmedel förälskelse personlighet kyssande illalliset Jumala juomat kihlaus luonteenpiirteet museot naiset porvarillisuus rakkaus samppanja seuraelämä tulevaisuus ulkonäkö venäläisyys

Petersburg fredag d. 13/25 Jan.
84.
Älskade Mamma,
Detta blir ett märkvärdigt bref –
men jag ber Mamma tills vidare hålla
innehållet för sig, flickorna och Tante
Gadd. 1• reser jag ej i morgon, och
Gud vet när jag reser – 2• kom-
mer kanske
ännu
till Helsingfors, och då i
det bästa sällskap – allt detta för
att jag – ja, jag kan alls ej tro
det, förstå det – är förlofvad med
fröken Sophie Manzey sedan i går,
lycklig, ännu uppskakad af dessa
tre sista dagars vånda, halft abruti
af total sömnlöshet. – Inga
andra än vi och föräldrarne
veta af det, derföre ber jag också
Mamma vänta några dagar.
Hvad hon är förtjusande, Sonia,

jag hade aldrig trott att det fanns
så mycket inom henne – någonting
så nobelt och fint att jag känner
mig helt bourgeois, dum och simpel
som i åratal gått och tviflat på
henne, trott henne omsnärjd af för-
domar som hon ej vet af.
Hur allt detta gått till? Ja jag
vet knappt sjelf.
Jag vet ej hur det kom sig att vi
liksom på en gång kom att säga
hvarandra häromaftonen att vi
höllo af hvarandra – men då reste
sig Mischa Wolkoffs dumma löfte emellan
oss, och hon förklarade att hon ej
mera var fri, att hon sedan åratal
ej varit det, att det var en olycka
som endast kunde botas genom att
jag sökte glömma henne. – Jag blef
till den grad tokig af sorg, att jag
aldrig trodde mig kunna slita så gräsligt
ondt. Hon var mycket uppskakad då

vi skildes, och jag gick i den gräsligaste
ångest hela natten. Jag tror det var
första gången jag insåg huru
mycket
jag
älskade henne. Hon hade bedt
mig att ännu komma följande om
två
dagar ditupp, emedan jag lofvat dem
att gå på Ermitaget, fröken Ellis
och henne – allt detta för att ej ställa
till skandal – jag skulle resa och låtsa
om ingenting, resa för sista gången.
Då vi träffades var hon förstörd
likasom jag – och jag kunde bara
säga henne i flykten. Il faut que
cela change, il le faut. – Sedan
dess ha vi haft rendez-vous utom
och inom hus – alltid förfärliga genom
att detta så kallade löfte stod och
hotade vår lycka – men när vi
kommo till klarhet, när jag rigtigt
fick reda på hvad hon lofvat, så
var det så vagt, så otydligt att
hvarken Gud eller menniskor deraf
kunde anse henne tvungen att gifta
sig med en karl som hon ej älskar.

Med ens sade hon. "j'ai été poltron-
ne, mais je ne suis plus – och
då, då gaf hon sig, sträckte
vapen och talade som en engel.
Gud hvad hon var söt! Sedan
vi slutat ett samtal som verkligen
var "feu et flammes” sade hon små-
leende: Je suis sûre qu'aucune
de mes tantes n'en a jamais dit
autant de sa vie. Är hon en Jacobs-
son hvad finskhet och renhet i tanken
vidkommer, så är hon åtminstone
inte kall. – Gud välsigne henne!
Emellertid ville hon i går morgse
att jag skulle resa – hon skulle tala
med Mischa och jag skulle komma
hit i maj – "trois mois c'est beau-
coup, c'est horriblement long, mais
nous aurons toute la vie après.
– På aftonen var det troik-parti
hos Manzeys. Jag passade på att
tala med fadren, på hennes inrådan,
– detta var nu mycket lustigt

satt i scen, allt detta, ty hon pratade
med sina gäster, gossarne Etter cirku-
lerade och alla dörrar voro öppna –
i en handvändning hade jag sagt
mitt ärende, talt om den der
Wolkoffska historien och om vår plan
att jag skulle resa nu och komma
igen i maj. Gubben M. föll mig
om halsen och sade: vous ne partirez
pas, non, vous ne partirez pas. –
Midt i salen kysste jag Sophie – allt
för öppna dörrar med folk rundt-
omkring
som ej såg det
– ja, man vet ju icke hvad
man gör ibland – och hon bara smålog:
"tant mieux, me voilà compromise".
Fadren lär ha frågat henne om hon
lofvat Wolkoff att vara hans hustru
hvilket hon ej har gjort. Det har
alltid varit frågan om "fördom" och
deras bestämning för hvarandra och
dumheter. –
Så bar det af i troikor till Ozerki
der dansades, superades, dracks cham-
pagne – nog vore gossarne Etter bra

blinda om de ej sågo något – Paul
såg mycket blek ut – Gubben Manzey
hade tårarna i ögonen och skålade
alltjemnt med mig – Han åtar
sig den Wolkoffska förklaringen –
till dess – om några dagar, stanna
allt oss emellan, en petit comité.
Sophie var bara glad åt att jag
stannade
att fadren tvingat mig att stanna
– . Et puis, emmenez
moi au bout du monde, je ne
demande pas mieux.” – "nous
retournerons quelquefois à Borovna,
n'est pas, Petersbourg ça m'est bien
égal. – Allt detta afbrutet.
ofta sagt "en passant" – Hon var
glad, strålande, söt. – Sophie
har bedt mig skrifva till Mamma
detta bref : Croyez vous qu'elle m'aimera
un peu? je voudrais tant qu'elle m'aime.
Och Annie och Bertha – ! – Jag vet
ingenting om huru vi nu skola
göra. Hemkomna kl. 4 i morgse,

fick jag igen ej en blund i mina
ögon – (fjerde natten). – Nu måste
jag säga återbud åt den arme
Heinricius som jag narrat hit
för att följa mig till Berlin.
Men han må begripa att
det finnes circonstances attenu
antes för en del löftesbrott.
Hvad skall jag få för en pretexte
för att stanna här? – I Gossar-
ne Etters ögon hufvudsakligast
– Jag har ju annoncerat min
afresa till höger och venster.
– Nej nu slutar jag. Detta bref
är lika fånigt som jag själv för
tillfället. Hon är den sötaste
flicka på jorden. Ryskheten
skrämmer mig ej numera – vore hon
hottentottska, vore det mig "ganz egal"
Några ord talades om att
resa till Helsingfors – tänk på

att allt hoppfullt och gladt
tal undangjordes under går-
dagen – dittils hade det bara
varit förtviflan – vi stod der
som antika tragiska figurer
och offrade åt pligten, som
när allt gick omkring ändå ej
var någon pligt.
Farväl, – är fru Etter der,
så låt henne förstå, men
säg ännu ej något definitivt
Gubben Manzey bad mig helsa
till Mamma – fru Manzey sade
mig detsamma. Fadren sade om
sin dotter: Elle peut avoir des defauts,
mais c'est un grand coeur et elle
a le sentiment de l'honneur.
Farväl, jag kysser Er alla
mera härnäst – Löjligt hvad jag
är uppskakad – stora, långa, starka
karlen. Tusen helsningar från
Atte

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Detta blir ett märkvärdigt bref – men jag ber Mamma tills vidare hålla innehållet för sig, flickorna och Tante Gadd.

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Adelaide Gadd Alexandra Edelfelt
  • 1• reser jag ej i morgon, och Gud vet när jag reser – 2• kommer kanske ännu till Helsingfors, och då i det bästa sällskap – allt detta för att jag – ja, jag kan alls ej tro det, förstå det – är förlofvad med fröken Sophie Manzey sedan i går, lycklig, ännu uppskakad af dessa tre sista dagars vånda, halft abruti af total sömnlöshet.

    Helsinki Sophie Manzey
  • Inga andra än vi och föräldrarne veta af det, derföre ber jag också Mamma vänta några dagar. Hvad hon är förtjusande, Sonia, jag hade aldrig trott att det fanns så mycket inom henne – någonting så nobelt och fint att jag känner mig helt bourgeois, dum och simpel som i åratal gått och tviflat på henne, trott henne omsnärjd af fördomar som hon ej vet af.

    Alexandra Edelfelt Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Hur allt detta gått till? Ja jag vet knappt sjelf. Jag vet ej hur det kom sig att vi liksom på en gång kom att säga hvarandra häromaftonen att vi höllo af hvarandra – men då reste sig Mischa Wolkoffs dumma löfte emellan oss, och hon förklarade att hon ej mera var fri, att hon sedan åratal ej varit det, att det var en olycka som endast kunde botas genom att jag sökte glömma henne. – Jag blef till den grad tokig af sorg, att jag aldrig trodde mig kunna slita så gräsligt ondt. Hon var mycket uppskakad då vi skildes, och jag gick i den gräsligaste ångest hela natten. Jag tror det var första gången jag insåg huru mycket jag älskade henne.

    Sophie Manzey Michail Sergejevitj Volkov
  • Hon hade bedt mig att ännu komma om två dagar ditupp, emedan jag lofvat dem att gå på Ermitaget, fröken Ellis och henne – allt detta för att ej ställa till skandal – jag skulle resa och låtsa om ingenting, resa för sista gången. Då vi träffades var hon förstörd likasom jag – och jag kunde bara säga henne i flykten. Il faut que cela change, il le faut. – Sedan dess ha vi haft rendez-vous utom och inom hus – alltid förfärliga genom att detta så kallade löfte stod och hotade vår lycka – men när vi kommo till klarhet, när jag rigtigt fick reda på hvad hon lofvat, så var det så vagt, så otydligt att hvarken Gud eller menniskor deraf kunde anse henne tvungen att gifta sig med en karl som hon ej älskar. Med ens sade hon. "j'ai été poltronne, mais je ne suis plus – och då, då gaf hon sig, sträckte vapen och talade som en engel. Gud hvad hon var söt! Sedan vi slutat ett samtal som verkligen var "feu et flammes” sade hon småleende: Je suis sûre qu'aucune de mes tantes n'en a jamais dit autant de sa vie. Är hon en Jacobsson hvad finskhet och renhet i tanken vidkommer, så är hon åtminstone inte kall. – Gud välsigne henne! Emellertid ville hon i går morgse att jag skulle resa – hon skulle tala med Mischa och jag skulle komma hit i maj – "trois mois c'est beaucoup, c'est horriblement long, mais nous aurons toute la vie après.

    Eremitaget Sophie Manzey Sofia Alexandrovna Ellis Michail Sergejevitj Volkov
  • På aftonen var det troik-parti hos Manzeys. Jag passade på att tala med fadren, på hennes inrådan, – detta var nu mycket lustigt satt i scen, allt detta, ty hon pratade med sina gäster, gossarne Etter cirkulerade och alla dörrar voro öppna – i en handvändning hade jag sagt mitt ärende, talt om den der Wolkoffska historien och om vår plan att jag skulle resa nu och komma igen i maj. Gubben M. föll mig om halsen och sade: vous ne partirez pas, non, vous ne partirez pas. – Midt i salen kysste jag Sophie – allt för öppna dörrar med folk rundtomkring som ej såg det – ja, man vet ju icke hvad man gör ibland – och hon bara smålog: "tant mieux, me voilà compromise". Fadren lär ha frågat henne om hon lofvat Wolkoff att vara hans hustru hvilket hon ej har gjort. Det har alltid varit frågan om "fördom" och deras bestämning för hvarandra och dumheter. – Så bar det af i troikor till Ozerki der dansades, superades, dracks champagne – nog vore gossarne Etter bra blinda om de ej sågo något – Paul såg mycket blek ut – Gubben Manzey hade tårarna i ögonen och skålade alltjemnt med mig – Han åtar sig den Wolkoffska förklaringen – till dess – om några dagar, stanna allt oss emellan, en petit comité.

    Ozerki Sophie Manzey Johan Emil (Ivan) von Etter Nikolaj von Etter Paul von Etter Nikolaj Nikolajevitj Manzey Michail Sergejevitj Volkov
  • Sophie var bara glad åt att jag stannade att fadren tvingat mig att stanna – . Et puis, emmenez moi au bout du monde, je ne demande pas mieux.” – "nous retournerons quelquefois à Borovna, n'est pas, Petersbourg ça m'est bien égal. – Allt detta afbrutet. ofta sagt "en passant" – Hon var glad, strålande, söt.

    Pietari Borovno Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey
  • Sophie har bedt mig skrifva till Mamma detta bref : Croyez vous qu'elle m'aimera un peu? je voudrais tant qu'elle m'aime. Och Annie och Bertha – ! – Jag vet ingenting om huru vi nu skola göra. Hemkomna kl. 4 i morgse, fick jag igen ej en blund i mina ögon – (fjerde natten).

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Sophie Manzey Alexandra Edelfelt
  • Nu måste jag säga återbud åt den arme Heinricius som jag narrat hit för att följa mig till Berlin. Men han må begripa att det finnes circonstances attenuantes för en del löftesbrott.

    Berliini Gustav Heinricius
  • Hvad skall jag få för en pretexte för att stanna här? – I Gossarne Etters ögon hufvudsakligast – Jag har ju annoncerat min afresa till höger och venster.

    Johan Emil (Ivan) von Etter Nikolaj von Etter Paul von Etter
  • Nej nu slutar jag. Detta bref är lika fånigt som jag själv för tillfället. Hon är den sötaste flicka på jorden. Ryskheten skrämmer mig ej numera – vore hon hottentottska, vore det mig "ganz egal" Några ord talades om att resa till Helsingfors – tänk på att allt hoppfullt och gladt tal undangjordes under gårdagen – dittils hade det bara varit förtviflan – vi stod der som antika tragiska figurer och offrade åt pligten, som när allt gick omkring ändå ej var någon pligt.

    Helsinki Sophie Manzey
  • Farväl, – är fru Etter der, så låt henne förstå, men säg ännu ej något definitivt Gubben Manzey bad mig helsa till Mamma – fru Manzey sade mig detsamma. Fadren sade om sin dotter: Elle peut avoir des defauts, mais c'est un grand coeur et elle a le sentiment de l'honneur. Farväl, jag kysser Er alla mera härnäst – Löjligt hvad jag är uppskakad – stora, långa, starka karlen. Tusen helsningar från Atte

    Alexandra Edelfelt Emilie von Etter Alexandra Ivanovna Manzey Sophie Manzey Nikolaj Nikolajevitj Manzey