Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

ateriat luutnantit naiset näyttelyt ravintolat ruhtinaat sää sanomalehdet seuraelämä taidekritiikki tiedemiehet

söndag 2 maj 86
Älskade Mamma,
Nog är det ändå skamligt att jag
under hela vernissagedagen och hela
gårdagen ej fick tid och tillfälle att
skrifva till Mamma och berätta, att
min "salon" lyckats mycket bättre än
jag någonsin kunnat vänta. Jag
har haft det som jag alltid längtat
efter, d. v. s, en temmeligen allmän
succès d'artiste – publiken den stora, vet
jag ännu
ej
något om. Alla, om hvilkas om-
döme jag verkligen bryr mig, ha i de
vackraste ord uttrycket sin belåtenhet med
min Pasteur och med pastellen, och tidnin-
garne ha varit mycket hyggliga. Alla etablera
de en jemförelse mellan mitt porträtt och
Bonnats, och alla till min förmån.
I förrgår, fredag, var verissagen.
Efter en mycket dålig sömn spratt jag
upp ur sängen klockan 6, och fann till

min förskräckelse att vädret var
ohyggligt, från 25 grader hade termo
metern fallit till 5, storm och regn
i floder. Ännu voro inga tidningar
att fås, först kl. ½ 8 fick jag Figaro
och blef då lugnare, sedan jag läst
hvad Wolff skref. Mamma, som fått
tidningarna, hoppas jag, ser hur Wolff
går åt de allra flesta, derför är hans
rader om mitt porträtt att betrakta
som ett stort erkännande.
På salongen hade jag samma obehagli-
ga känsla som alltid: mitt
eget
måleri
föreföll småaktigt, kantigt och fullt
med grågröna demiteinter. Sedan jag
regretterat att jag skickat upp Hammars
taflan (som ser obetydlig ut mellan två stör-
re dukar) och konstaterat att Pasteur
kunde ha varit bättre placerad, samt
att pastellen hade vunnit sedan den
kom i ram skyndade jag mig genom
en massa salar för att se Bonnats
porträtt. När man känner gubben
Pasteur så måste man tillstå att Bonnat

icke uppfattat karaktären det ringaste.
Så har han haft den olyckliga idéen
att förstöra gubben, göra hans ögon
glänsande, hans mun nättare o. d.
med ett ord, jag kunde alls ej med
denna målning så mycket jag än
högaktar (men icke älskar) Bonnats
talent.
Till följd af det ohyggliga vädret var
vernissagen ej så briljant som annars
bl. a. var der stor brist på vackra
toiletter och dito damer. – Så fick
Cazin tag i mig och såg så verkligen
upprigtig ut när han gratulerade mig
till min "grand succès" att jag blef helt
rörd – jag hade således "un grand succès!
det kunde jag aldrig tro. Och så kom
den ena efter den andra, småningon
började folket stanna framför min
Pasteur, diskussionerna började, alla
talte om Bonnats och mitt tillsammans,
och, så egenkärt det än låter måste
jag säga att man gaf företrädet åt mitt
– Så kom den obligatoriska skandi-
navfrukosten hos Ledoyen. – Ingen

af skandinaverna, med undantag
af Carl Larson, (som med rigtigt värme
kom och talte om mina taflor) och Pauli
ingen, hvarken Wahlberg eller Salmson
eller Hagborg eller de andra sade ett
ord, utan sågo bara arga ut – är
det icke karakteristiskt? Neiglick
och Meyer voro förtjusta öfver min
succès, Chambure likaså, alla mina
franska bekanta kommo och oläsligt hand
med mig vid bordet, Benjamin Constant
Baude, Bastien Lepage (Emile) m. fl. men
mina nordiska landsmän moltego.
– I går var jag igen på Salongen. Då
var det det roligaste af allt. Gubben
Meissonier började på långt håll vinka
åt mig, och sade ord för ord, inför ett
auditorium af tre, fyra äldre målare: mon
cher Edelfelt, je tiensù vous remencier,
vous m'avez fait un bien grand plaisir
vous avez en excellent salon, et votre
portrait est autrement bien que celui
de Bonnat. A la bonne heure, voilà de
la peinture". Jag tror nästan att jag

fick tårar i ögonen, åtminstone skyn-
dade jag mig bort, sedan jag tackat
gubben, och när jag var ute i Champs
Elysées, tog jag en öppen droska och
åkte uppåt avenuen. Gråten stod
mig i halsen, hjertat klappade och
jag var rigtigt glad. Träden skimrade
i solglansen, aldrig hade jag sett
Champs Elysées så strålande granna,
alla fruntimmer i vagnarna voro
vackra som englar och jag tyckte att
fiakre
kuskarne sågo ut som rigtigt hyggliga
och trefliga kurrar. Jag kände att
jag icke var så lastgammal ännu
och att jag kan vara glad trots mina
grå hår. Rysligt roligt hade det
varit att
ha
fått ha Mamma här då.
När jag kom hem satt lilla Kaufmann
och väntade för att få mig utpum
pad på Salongen och måleriet, hvaraf
han ej förstår ett det ringaste grand,
men är ändå tvungen att skrifva om
dessa ting till sina tidningar. Så åt
jag middag hos Kaufmann, som pratade
persilja om konst, som verkligen är
så fjerran från honom som möjligt,

och derefter gick jag på soirée
till Ehrenborg, der jag tyckte att
alla dessa svenska löjtnanter och
knoddar voro tarfligare än vanligt.
Den der absoluta tystnaden från
de svenska målarnes sida (och der
voro de alla utom Larson och Pauli)
plågade mig igen, och de der koloratur
mamsellerna, sångerskorna, intresserade
mig föga. En tjock herre spilde ett glas
öl öfver mitt skjortbröst och hvita
väst, och så gick jag mina färde.
Jag har fått lust att göra bättre
och mera, försöka komma ifrån det
der "mièvrerie"t som jag allt ännu
finner i mitt måleri, gå svårare upp-
gifter på lifvet, brottas litet – Gud
låte icke alla dessa goda föresatser
vara det de vanligen äro, gatläggnings
stenar på vägen till ett fult ställe.
I afton går jag och äter middag hos
Chambure; han har verkligen vänskap
för mig, det såg jag i går, då han alltjemnt
sade att han var "content de son neveu".

På vernissagen träffade jag stor fursten
Wladimir, som var öfvergifven af
trötthet och påstod att alla taflor
na dansade
runt
i den vildaste fart för
hans ögon.
Om Salongen
i sin helhet
ids jag ej skrifva nu.
Jag är förargad åt mycket drafvel
som beundras och några rigtigt
utmärkta saker som man ej låtsar
se och begripa. Mycket saknade
jag Bastien Lepage och Dagnan och
jag gingo ofta och suckade: Il n'y
à pas un seul comme lui ici.
Då dessa Gervex'ar och andra som
nu, genom intriger och skoj, obscent
måleri och smicker för massan, kommit
sig upp, låtsa glömma hvad Bastien
Lepage var, skär det en i hjertat.
Majoriteten af konstnärer, likasom all
majoritet i verlden, är ett samvets-
löst pack, och denna majoritet ser
ut att trösta sig ytterst lätt öfver förlusten
af den största talent på de sista tjugo
åren. Men det finns rättvisa i framtiden

och Bastien Lepage kommer att
stå när alla de der uppsnyggade
parisersluskarna äro totalt glömda.
– Jag skickar ett utklipp från "I'In-
transigeant" icke för att jag är stolt
öfver beröm från det hållet, men
för att visa hur pressen i allmän-
het är enstämmig. Ledsamt vore
det om jag genom detta finge en
fiende i Bonnat, som är en
så utmärkt hygglig karl. Men en
sådan stor mästare han väl ej anse
sig stukad af en ungdom som jag
hoppas jag. – För resten är det ju ej jag som skrifver
i tidningarna.
Och nu farväl, måtte detta lända
mig till bot och bättring, isynnerhet
till kur mot den kommoditet och
lättja, likgiltighet hade jag så när
sagt, som varit mitt värsta fel på
den sista tiden, och som tilltar med
åren och min mage.
Helsa alla hjertligt från
Atte

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö