Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

avioliitto huolestuneisuus keisarit keskenmeno kirjeet lääkärit laulut maaseutu matkat miehet musiikki raskaus tilaukset uni

Paris d. 29 juni 1888
Älskade Mamma,
Det är ej bara en händelse som gjort att
jag så rysligt länge låtit bli att skrifva
Utröttad, nervös, tvekande och missnöjd
i högsta grad, gör det mig verkligen ett
rigtigt qval att nedskrifva adressen
Borgå Haiko, nu då jag ser mig allt längre
och längre borta från detta mål. Ellan
har nämligen nu fått läkarens ultimatum
och om han än finner hennes tillstånd
i allmänhet godt, anser han dock
den långa fram och återresan vara riska-
bel – en olycka kan ju hända. Natur-
ligtvis finnes det intet egentligt tvångs-
mål för denna resa hem – Kejsarens
tafla kan jag ju måla här om det
gäller, och på två månader skulle
jag ändå ingenting uträtta i Finland,
isynnerhet om jag skulle gå med den
oroliga tanken på en snart förestående
farlig resa, och dessutom vore tvungen
att dela min knapt utmätta tid mellan
Haiko, Saaris och Ruokolaks.
Jag är således tveksam och orolig i

högsta grad – förlåt mig, älskade mam-
ma att jag besvärar Mamma med mina
eländen, men hvem skulle jag i detta
fall tala med, om ej med Mamma.
Det är orätt att jämra sig för den dag
man ej sett, det vet jag, men jag
har detta fel, uppdrifvet nästan till
rang af last, och isynnerhet då jag
är utarbetad och slut som nu, kan
ingenting hindra mig att se allting i de
dystraste färger. – Söta, snälla Mamma,
låt mig klaga ut – det lättar mitt
hjerta. Det tyckes mig ofta som om
hela denna styrande sida af den
äktenskapliga värdigheten tolalt skulle
saknas mig. Hvarken regeringstömmar-
na eller regeringsansvaret förorsaka
mig annat än känslan af obehag.
Mina tankar och min ärelystnad lig-
ga åt ett annat håll, och huru jag
än bjuder till att sätta mig in i
den nya tankegången så blir jag
alldeles främmande för mig själf när
jag försöker styra och ställa det klokt
för mig och de mina – ty jag
får ju lof att tala om de mina nu.
Herre Gud gif mig kraft att vara an-

nat än en drömmande slattrus!
— Min käraste önskan vore att se mam-
ma och litet få tala och vara med
Mamma, och på ett eller annat sätt
måste vi väl ställa det så att vi rå-
kas om ej annat så på utrikes botten.
Tänk om Mamma mot höstsidan
skulle ta båda flickorna med sig och kom-
ma till Köpenhamn, der jag skulle
möta er? Eller om ni skulle komma
hit till Paris i slutet af September
och vara här en månad – sängar ha
vi nog och Mamma skulle denna gång
få det mycket, mycket bättre än sist.
Ellan är outröttlig att göra upp kom-
binationer för att få träffa Er. —
Läkaren sade att hon icke genom egen
oförsigtighet bör skämma ut en sak som
ser ut att gå så bra. På alla sidor
om oss ha vi fruar som fått ligga
och ännu ligga 3, 4, 6 månader till
följd af tidigare missfall, flängande
under grossessen, stora emotioner
under denna tid o.s.v. – Jag har natur-
ligtvis ingen erfarenhet och är der-
för på ju famnars vatten då det
gäller att taga ett beslut.
Mitt måleri? Ja det får nu gå som

det kan tills allt detta är öfver —
Jag har ingen lefvnads ro innan denna
stora katastrof är öfverstånden. Kanske
kan jag ute vid kusten här i Frankrike
måla någon tafla.
Nu är jag alldeles bortkollrad af för
mycket, nervöst arbete, oro och tvek-
samhet. Mamma skall veta att jag är
i mitt värsta nu, och att jag nödvändigt
vis öfverdrifver allt hvad jag sägrr. –
Ett sjukligt stadium som Mamma
nog sett förut hos mig. –
Ellan har samma sätt som Mamma
att smådrifva med mig – det hjelper
för stunden, men det är klent med
mitt kurage öfverhufvudtaget. —
Ack hvad det var bra och nyttigt för
mig att få Mammas lugnande bref –
jag rigtigt välsignade det.
Förlåt mig detta osammanhängande
ynkliga bref – vi resa troligen till
Montbeliard i början af nästa vecka –
men bestämma oss alls ej för hur länge
vi stanna der eller hvart vi fara
efteråt. – Svårt är det ju att komma
dit i september, då Ellans tillstånd
redan är mycket avanceradt.
Bra mycket lugnare skulle jag bli

om jag en afton bara fick tala
med Mamma – höra Mamma spela
litet, sjunga till Mammas accompagne-
mang! Ack ja den dagen kommer
väl någon gång. Det är en sådan hjelp
för mig att sålunda någongång få
rigtigt få hvila ut.
— Läs nu allt detta med den stadiga
tanken på att jag är utpinad och ut-
tröttad af mycket och föga intressant
arbete, af dessa porträtt som jag ändtli
gen i dag lemnat ifrån mig efter
att i en månad dagligen ha svurit
i dem. Dertill kommer att jag nästan
alls ej sofvit i natt. Hvad är det
mot den stackars Ellan som nu sedan
4 månader ej sofvit en enda natt rigtigt
ordentligt.
Gud vare med Eder och med oss
Helsa alla hjertligt från
Atte
skrif i alla fall till 147 av. de
Villiers, – skrif, skrif.

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö