Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

religion (fenomen) asunnot huolestuneisuus hyväntekeväisyys junat kansallispäivät linnoitukset maaseutu matkat miehet muistomerkit museot musiikki naiset näyttelyt palvelusväki passit politiikka puutarhat raskaus ruoka sää säveltäjät seuraelämä sodat synnytys tilaukset varallisuus

Montbéliard 11 Juli 1888
Älskade Mamma,
Som Mamma ser af dateringen äro vi här; sedan
fredag afton då vi kommo ha vi haft det mycket
bra och isynnerhet erfait en lika så efter-
längtad som nödvändig förbättring af våra nervsystem.
Jag skulle ha blifvit tassig om jag stannat längre
i Paris, så utfaren var jag af verkliga och
inbillade omsorger, tveksamhet och oro. Ellan var
grönblek med djupa fåror i ansigtet, outsöfv, elän-
dig och förstörd af flyttningbestyen. Först då vi
voro i kupén kände vi oss som menniskor
igen efter att under flera veckor ej ha varit
annat än ett par öfveransträngda nervnät.
— Sjelfva jernvägen är utmärkt ängenäm, tio
gånger trefligare än Nord och Paris-Lyon banan,
ty här (på Östbanan) reser betydligt mindre folk,
finnas utmärkta bufetter, och lugnet är vida större
kl. 4 på e.m (kl. 9
på morgonen
reste vi från Paris) voro vi i
Belfort, der vi fingo vänta i två timmar på
lokaltåget till Montbéliard. – Belfort är en enda
stor kasern och fästning. Le châteu, med de kolossala
fästningverken reser sig högt öfver staden, och
monumentet öfver 1870-71 års krig (ett kolossalt
granitlejon som stöder sig mot berget och tyckes
försvara fästningen) synes från alla punkter. Sällan
har ett monument gjort större intryck, på mig.
Jag tror jag var rigtigt rörd när jag såg det, och
ändå kände jag väl till detta lejon från Salongen
i Paris; men naturen, det allvarliga i landskapet
och sjelfva himmeln, höljd som den var af åskmoln
gåfvo åt skulpturverket en infattning sådan,
att det hela verkade absolut majestätiskt

30 minuters jernvägsresa till Montbeliard.
Mr Grosjean var emot oss med vagn och två
hästar, och så reste vi upp till hans landställe,
efter att ha farit igenon stadens förnämsta gata och
sett Mamsellerna glänta på gardinerna för att
se vår färd. De bo så långt från staden som
Näse är från Borgå, men utsigten breder sig ej
åt Mönsbeliad utan ut ofver den förtjusande
bördiga gröna slätten med Jurabergen som fond.
Man ser 30 verst långt – på ena sidan
Vogeserna, på andra sidan Jura – det är så
oändligt vackert och rikt och grönt, att
man t. o.m i det gröna Frankrike frapperas
deraf. Alla bergen äro skogbevuxna: Ek,
gran, bok o.s.v. Poppelalleer i dalarne, frukt-
träd som digna under äppelkart och körsbär
och enomma pilar som hänga helt ner i floderna.
– Mlle Grosjean och Madam (som jag aldrig sett förr)
voro vid trädgårds porten emot oss. – Vi
ha blifvit utmärkt väl emottagna installerade
i två stora rum med utmärkt uppassning och rönt
en vänlighet och omsorg som är rörande.
Hufvudsaken är att här är stilla, att man får
sköta sin beqvämlighet och får en veckas and-
rum – Jag känner mig som en annan menniska
nu redan. Vi ha beslutit att ej besluta något
innan vi få Mammas bref, och jag har Gudske-
lof kunnat låta bli att oroa mig dessa dagar.
Skall jag börja tänka på hemresa, rumhyrning
i Paris, sommarplaner, verldsutställningen
det der rysliga eländet som förestår oss på sen-
hösten, så blir jag alldeles ifrån mig igen – Jag
måste få andas litet och lefva som en ko
några dagar – d.v.s som en målande ko, ty jag
målar alla dagar på sonens porträtt.

Sonen som är löjtnant och forstmästare, är en
riktig landspojke, lång, sportsman, blond, öppen
ärlig, naiv – någonting i Gustaf Leuhusens stil.
Märkvärdigt provinsiel fastän han varit i
St Barbe i Paris. – Han är mycket musikalisk,
spelar utmärkt och komponerar en massa svåra
saker, dock utan någon synnerlig karaktär. Musik
har man så mycket man vill här – mest Chopin
och Brahms, men också Massenet, Grieg, Tchai-
kowspy – flickan spelar också bra. Hon är för
resten ännu sötare här än i Paris i fjol. Ellan
tycker att hon är rigtigt utmärkt nätt och isyn-
nerhet så "behändig" – Fadren har jag förut talt
om – en misskänd politiker, idealist, optimist,
och glödande patriot. Han har mycket att berättta
Krimkriget Afrika, Magenta och Solferino, allt
det der har han varit med om som geniofficer,
och sedan 1870-71, då han var prefekt först i
Colmar och sedan i Belfort, och var med om
allting just i dessa trakter. – Modren,
som varit rikare från början (ehuru gubben också
nu skaffat mycket pengar till huset). är schweit-
ziska, slående lik tant Krook i magerhet och
nuttighet – enfaldig så att man aldrig kan
begipa att den ytterst pigga flickan är hennes
dotter. Hela lifvet här är mycket patriar-
kaliskt, närmast påminnande om svenskt
landtlif. "Det här påminner om Sverige var det
första Ellan sade när vi åkte upp för allén.
Jag målar ett litet porträtt af sonen (så
stort som Berthas porträtt i röda lufvan) i
unifom – med ena handen håller han om sabel-
fästet och tittar med sitt ärliga, litet runda
rödblonda ansigte mot åskådaren. – Skulle
någon tro att det är riktigt kallt här,
i mellersta Frankike, i medlet af Juli? Så

är det emellertid – Idag 13 grader med otäck
blåst. Jag målar på en öppen veranda, der
jag ordentligen frusit i dag. – I lör-
dags fick jag göra en inblick i Montbeliard
sociteten ( – 10,000 invånare, protestanter och
märkvärdigt nog lutheraner, ej reformerta)
Mlle Elisabeths spellärarinna en tjock gumma
med glasögon och karmosinrödt ansigte bjuder
en gång om året ett 30 tal personer på
middag ute på landet, på ett ställe som heter
Bart, ty hemma i staden har gumman det
trångt. Hennes man en likaledes tjock 60 års
gubbe är ritlärare i lyceet här. – Rika provins-
bor, hennes klienter, utgjorde sällskapet – doktorn
Maison, Grosjean voro honaratiores. – Hvad der
åts förfärligt: 3 fiskrätter har Mamma någon
sin hört talas om dylikt, så skinka, så stek,
så pastej och sist jordgubbar med grädde
i floder, i stora muggar, och alltsammans
nedsköljdt af ett ljus rödt "vin du pays" som
är utmärkt godt. På denna första afton
kom jag redan temmeligen underfund med
montbéliardais'erna, och kan redan tala
med mycken sakkännedom om les Lalance (första
familjen här) les Saler, les Marty, les Dorcint
les Japy och les Courant – I måndags var
här stor middag med ungefär samma menniskor
dock märktes en viss rangskillnad: här var det
ett steg högre upp i rangskalan. Hyggliga men-
niskor öfverhufvud, utmärkt hyggliga. Herrarne
äro mindre småstadsaktiga än damerna. Mr
Lalance t.ex. (som spelat en roll under kriget
kusin till den elsassiska Lalance, deputerad vid le
Reichstag) är en fullständig europé, som alltjämt

reser till Paris, är god vän till Gérôme, och känner
London och New York på sina fem fingrar.
Lustigt är det att konstatera att jag här
i provinsen är så känd: egenkärt låter det,
men sannt är det att flere af herrarna
kommo och talade med mig om den och den
taflan. Alla, herrar och damer, hade trott
att jag var en till åren kommen man: "Mais
Monsieur" sade en fru till mig "il faut lainer
quelques choses aux jenues aussi – le talent
et la jeunesse, c'est trop de bonheur à la fois".
I allmänhet mycket mindre pretention här
än i Helsingfors – ehuru menniskorna äro mycket
rikare: Mme Marty har 4 miljoner, Lalance
2, Grosjean 1, les Saler 1 alla äro de miljo-
närar mer eller mindre. Alla ha de sina vagnar
och egna hus, men det hela är allt ej stäldt
på skryt. Som sagdt mycket af det svenska
och rakt intet af det ryska lifvet.
Alla möjliga protestantiska sekter florera
här: baptister, armée de Salut o.s.v.
och välgörenheten ser ut att vara mycket
stor.
Sjelfva staden är gammal, mest från
1600-talet, pittoresk genom de höga
brutna taken och portarna med klumsiga
skulpturer på, men utan något egentligt
arkitektoniskt värde. Härifrån resa vi
till Basel, hvars museum jag vill se:
Holbein och Dürer! Hvart vi än resa,
kunna vi taga vägen öfver Basel, som

ligger några timmar härifrån. Öfver
Elsass kunna vi ej resa då vi ej ha
pass
af ryska ambassaden i Paris påtecknadt
(Mamma känner till det nya Elsassiska
passtvånget, som gör de arma fransmännen
och Elsassarne ännu mera rasande än förr).
– Jag måste tillstå att vi äro rätt
nöjda med vår utflygt hit. Mycket
artiga äro de mot Ellan, som i allmän-
het tyckes ha lätt att ta seden dit hon
kommer och slår sig ypperligt ut öfverallt
på Europeiskt område.
Om lördag är d. 14 juli med parad här (!!)
En bataljon jägare och alla i staden varande
andra officerare. Unga Daniel Grosjean
skall då också uppträda och hans slitna
uniform putsas och fejas hvarenda dag
för att ta sig rigtigt stilig ut.
Farväl för i afton, i morgon skall jag
försöka måla dugtigt. Nu måste jag i
säng – Jag tror ej jag åtar mig några
nya porträtt här. I hvilket fall som
helst ha vi sluppit slamret på gator-
na i Paris, oron der och bråket med
flyttning, Marguérite som ej gjorde annat
än dumheter de sista dagarna, upp-
köp och fläng – Tusen helsningar till
alla från oss genom Eder Atte
[med blyerts: 1888]

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö