Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

opera (konstart) religion (fenomen) epidemiat huolestuneisuus kaunokirjallisuus kirjailijat kirjallisuus kuolema lääkärit lääkeaineet lapset (perheenjäsenet) laulajat laulut mallit (ammatti) matkat musiikki palvelusväki sanomalehdet säveltäjät seuraelämä syksy tilaukset uni väsymys

Paris, onsdag 8 januari 1890
Älskade Mamma,
Hvilken upprörd, brokig dag! Se här kontuerna:
Jag lemnade kl. 12 Ellan och pojken, som var feberfri
och munter för att gå till Thegerström på frukost för
Griegs. Kl. 5 kom jag hem i exstas, ännu med
glädjetårar i ögonen och med jubel i sinnet, ty
Jag hade hört det herrligaste det mest intensiva
i musikväg – och finner Ellan alldeles förgråten,
ty pojkens feber hade tilltaget och vuxit till 41.
och den lilla stackarn var alldeles likgiltig, matt
och eländig, bara sof. – Ändtligen har nu läkare
varit här och lugnat oss. Det är influenza
och den kommer att räcka 6 dagar till tänker
han. Febern skulle ej oroa oss; sade han, ingen
fara är för handen. I morgon tidigt kommer han
igen. – Vi äro relativt lugna, om än
alltid den hotande lunginflammationen står
och lurar bakom influezan. Under de några
timmar som gingo emellan min hemkomst
och läkarns besök var jag alldeles herunter –
Man märker föst vid sådana tillfällen den ofantliga
platsen en sådan der liten stackare har i ens
hjerta – Gud låte honom snart bli frisk –
och måtte Ellan ej alldeles trötta ut sig med
detta nattvak och denna oro. – Hon var glad
Grieg har också legat i influenza, Jonas Lie likaså. Imorgon äro Griegs hos Jonas Lies med fru
Edgren och Kovalevski – Denna sistnämndas bok är ju rätt bra litet torr.

att hon ej kommit till Thegerströms ehuru
hon i morgse, då pojken var alldeles
bra, skulle ha kommit ofelbart om
hon bara orkat. Men hon hade vakat
största delen af natten och var uttröttad.
Det var jag för resten också, men jag hade
ej kurage att undvara Grieg nu för tredje
gången
Ellan sofver, pojken ändas lugnt der han
ligger rosig af febern, så söt och trygg och
herrlig i sin hvita säng, amman har somnat
på sin soffa och jag börjar nu ändtligen ta
mitt förnuft till fånga. Läkaren var för resten
så lugnande som möjligt. Hvarje min invänd-
ning visste han med förnuftskäl bekämpa,
och det går nu bara som slags dyningar
af rörelse genom mig, ehuru jag ändå
är bra mycket lugnare för den älskade pojken.
Minnet af Griegs musik står icke som
något skärande, samvetsoroande då jag
sammanställer det med aftonens sorger –
nej jag känner mig som om jag varit
i kyrkan. Af den slags konst blir man
icke bättre utan bra, försonad, sofrad
luttrad och den ville man gerna ta med sig
i döden.
Under frukosten satt jag bredvid fru Grieg.

Hon ser ju besynnerlig ut (Bertha har
sett henne) men är klok och själfull och
sjunger Griegs saker så som man i
sina mest klarseende, inspirerade
ögonblick tänker sig dem sjungna.
Efter frukosten gingo de båda till pianot
och der sutto de till kl. 5 endast med
afbrott af Thegerström som då och då
spelade något af Grieg också. – Så hon
sjöng! Enkelt och helt intellektuelt
d.v.s. så att man ej ett ögonblik kom att
tänka på yrket, rösten, sättet, ingenting
emot att konstverket sjelft. Alla de
gamla sångerna, tusen gånger tar hörda fingo
ett annat lif: de rullade fram som strömmar
af den starkaste poesi, alltid med
denna nordiska bakgrund af barrskog
och linnea som utmärker Grieg. – Jag
gaf tapt vid andra sången och gick
bakom en dörr för att torka mina
tårar – jag behöfve ej skämmaa, ty snart
så jag hur den ena efter den andra –
Thegerstöm, hans unga fru, hans svägerska
fr. Lamn, Bell (och Bulls son) t.o.m. trävaru
handlaren Zimmer och hans spanska fru
började torka sig i ögonen. – Ett sådant
oläsligt har Grieg ej haft tror jag – jag
senaste koncert hos Pleyel och Wolff lär det

ha varit likadant. Också såg
man att de voro lifvade att musicera
för oss – efter hvar sang var det
handtryckningar med fuktiga ögon och
denna glädje som man erfar då man
ser en liten flik af himmelen öppna sig.
Hon sjöng t.ex. min tankes tanke, utfilad
som den är, så att jag tyckte mig höra
den för första gången. Det var som om
hon sjungit den i drömmen: den
djupaste consentration, likasom en
uppgörelse för "tid och evighet", en helig
bekännelse och enkelt, enkelt och derigenom
stort. – Under frukosten talte Grieg
så mycket med mig – han förklarade mig
för en Aladdinnatur och allt det der –
ungdom – o hvad jag skämdes – der stod
han en af de störste konstnärer i vår tid
och sade mig, mig sadant der. Jag kände
min ringhet och tarflighet. Grieg
gör för resten det enklaste behagligaste
intryck man kan tänka sig – icke alls skrodör
icke ens den vänliga norska dosen deraf –
han förefaller glad, klok och litet satirisk.
Oläsligt Så talade han
om de olika länderna, Frankrikes, Tysklands
och Englands publik och orkestrar. Han sade
att det var så svårt att anföra en fransk

orkester till följd af denna "förbandede"
måttfullhet, denna form som går igenom
i all fransk konst, och som
om
den öfverskridas
går icke till himlastormande passion
utan till deklamation. – Hvad är det
som fattas dem, sade han gång på gång
Emellertid har han blifvit mycket firad
här af den musikaliska verlden d.v.s
den yngre Saint Saêns, Godard, Colonne,
Lamoureux. Då någon gick åt Gounod sade
han: han är hvad han är och har fyllt
sin plats bra – icke för att det är mitt
ideal af konst. Att han alls ej tyckte om
Musset gladde mitt hjerta. Jag bad honom
komma till Helsingfors, hvilket han
lofvade. Ack jag sade honom hur vi
alla känna igen vårt bästa, vårt
innersta väsen i hans saker, huru kär
han är oss. – Jag kom också öfverens
med dem om att måla deras porträtter,
när det vet jag ej, men jag vill måla
dem i en slags halfdager vid pianot,
med hela den intallektuella skönheten
den högre som föraktar de banala fomler
na. – Då jag såg honom sitta vid pianot
som ett slags litet gråblondt troll, såg
han några gånger upp till sin fru liksom
för att ge signal till känsloutbrottet

Den der flammande blicken, detta
inre ljus som strålar öfver all denna
verldens skröplighet själen – se det
ville jag måla.
Ack om jag alltid kunde komma
ihåg detta: måleriet är konsten
att med synliga medel framställa
det osynliga! –
Min stackars lilla gosses sjukdom
upptager mig nu så mycket att jag
icke kan tänka på mitt måleri som
Jag ville – men låter Gud honom bli
frisk, som jag innerligt ber om, så
skall jag ta i rigtigt ordentligt igen.
Ack all den uselhet jag gjort för-
tretar och degoûterar mig!
Det är så tyst i huset, det ser så
fridfullt ut och dock är der en
gränslös oro i mitt sinne. Det är
pojkens första sjukdom och huru många
gånger jag än förberedt mig derpå
i tankarna, huru mycket – Jag än sagt
mig att han skulle och måste bli sjuk
en vacker dag, så har ja dock haft
fula tankar af knot och missnöje nu

då han
min fruktan
blifvit en verklighet
Om jag bara kände vara lugn!
Jag var inne och såg på honom just
nu igen. Han sofver så lugnt, fastän
han är brännhet, den lille stackarn.
Vi ha aldrig sett honom så der hängsjuk
och det är så svårt att vänja sig dervid.
Min snälla, glada gosse som alltid var
färdig till ett skratt midt under den
värsta sorgen, som alltid kom så inner-
ligt gemytligt och klapnade mig och
gjorde alla sina små konster med picka
picka och djurläten och allt det der;
nu ligger han så slokig och allvarlig
och likgiltig. – Hvad man ändå kan
älska ett sådant der litet kräk gränslöst.
Det har varit en svår tid för alla
denna höst och vinter, hittills ha vi
kunnat ta det temmeligen lugnt;
men nu då pojken blef så der illa deran,
nu är det litet svårt att "se glad ut
ändå". – Ingen oförsigtighet kunna
vi förebrå oss vis à vis pojken – men
denna lömska smitta hittar ju vägen
till alla, hög och låg, gammal och ung.
Enligt en statistik jag såg i dagens tidnin
gar har influenzan tagit lifvet af mera

folk än någon af de tre sista kolera
epidemierna. Dock äro qvinnor och
barn märkvärdigt skyddade. De
flesta som dött ha varit män från
20 till 60 år – gubbar öfver 60 år mycket
mindre. – Richard Berg, som
gick och var små suck här innan han
reste, har legat för döden i Stockholm,
men är enligt nu ingånget telegram
bättre. Salmson och Wahlberg ligga sjuka –
Hos Dagnan ha alla varit sjuka (lika många
som vi 2 pigor) på en gång. Det ä r
fasligt.
Tack för Mammas snälla bref som jag
fick hu på qvällen. Sköt rigtigt väl
om Bertha – lät henne på inga vilkor
gå ut. Kan det trösta henne att jag
som hon
har dugtig ryggvärk ännu, då kan jag berätta
henne det, likasom att jag är förskräckligt
trött efter den minsta ansträngning.
Tack för Ahrenbergs bok – Jag skall läsa
den mera af pligtkänsla en af begär
efter den litteraturen. Jag har aldrig haft
något nöje af detta "de chic", skrifveri
med alla möjliga kända effekter. –
Jag har under mina somnlösa nätter
läst några saker af Balzac och står

oläsligt för Grieg som plötsligen
flammade upp på Operan då vi
sågs den der i våras. – Det är
så godt och lyckligt då man kan
tacka en menniska för några
af de bästa stunderna i ens lif – för-
visso är det Gud som spelar på
fiolen då den ljuder så som Griegs
musik. Jag tänkte derpå då jag
såg denne klena, skröplige man
som vår Herre gjort till en af sina
bästa oläsligt.
Torsdag morgon. Nu är pojken igen
lika bra, lika feberfri och lika munter som i går
morgse. Vi göra oss likväl inga illusioner då
Vi sågo hur febern steg i går under dagens
lopp. – Om qvällarne får han 25 centigram anti-
pyrin om morgonen kinin.
I dag går jag till Mr Lyon och börjar ändtligen
teckna den lilla pojken.
Mr och Mme Marti ha båda influenza, får
Se när han kommer hit för att sitta för porträttet

alltid slagen af häpnad inför detta
enorma geni. Der finnes observation
och stoff för tjugo andra författare
och dock var han så produktiv. –
Och så har jag läst Jobs bok.
Gud låte litet gladare tider randas
för oss. Det är ej af feghet och
rädsla för sorgen jag ber så, nej
det är för att jag åter skall kunna
få måla, syssla med det enda jag
kanske duger till.
God natt älskade Mamma – i morgon
skrifver jag igen. Helsa flickorna
tusenfaldt från oss. Måtte ni få
vara friska och måtte vi få bli
friska igen. Tänk Tajta som så
raskt hållit farsoten stången, hon som
ändå är anfäktad af lunginflamnation.
Jag hoppas pojken är bättre i morgon – läkaren
försäkrade att det ej var tecken till fara.
och han ser ut att vara en allvarlig
och förståndig man – Gud vare med
Eder alla –
Eder
Atte
Jag talade om Berthas och min en-

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö