Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

badning nattvard sparande religion (fenomen) sjukdom (tillstånd) liberalism uppvärmning asunnot huolestuneisuus kalusteet kesä kielet kirjallisuus kirjeet lapset (perheenjäsenet) liikunta lyriikka matkat naiset näyttelyt nuoruus pääsiäinen postiliikenne ruotsin kieli sää sanomalehdet seuraelämä sivistys suomen kieli taidekauppa talous tilaukset velat ylioppilaat

Paris 3 april 90
Älskade Mamma,
Mamma gör nog rätt i att behandla mig som
en sjuk – jag måste verkligen skrifva största delen
af min melankoli och olust på influensans
räkning. Den tar då aldrig slut denna
sjukdom! Tack för att Mamma, utpinad
som Mamma borde vara genom mina
halftokiga bref, ännu bryr sig om att trösta
mig – det hjelper otroligt åtminstone för ögon-
blicket. Om Moltkes porträtt blefve bra skulle
det nog vara annorlunda – men orsak
och verkan ha här varit ömsesidiga –
sjukdomen har gjort det dåliga arbetet och
det dåliga arbetet har gjort sjukdomen. Emeller-
tid är nu följden att jag i 2 månader
kommit så långt på porträttet som i vanliga
fall efter 3 à 4 seancer, att jag af
grubbel och sjukdom gjorts inkapabel att
måla något annat, och att min ekonomi
derför råkat i betänkligt olag: så snart
jag får litet pengar måste en massa skulder
klubbas. Naturligtvis vet jag att jag senare
får pengar, att jag med Guds hjelp engång
blir menniska i gen att måla och gå framåt

samt att min ställning i jemförelse med
många andras är lysande – men just denna
gräsliga oro, denna nöd, dagligen och stundligen
denna brist på sjelfbeherrskning – äro de ej
rent sjukliga fenomen,
med
på hvilka min vilja
har föga magt? – – Att svänga ihop.
något, som Mamma säger, för att få pengar
är för det första ej så lätt i dessa tider
då ingenting säljes, då målare äro menniskor
med undantag af Zorn och några andra) – för
det andra orkar jag ej. Jag har försökt
flere gånger men det går rakt inte – det
är som om några oläsligt i hjernan vore
slitna. Kanske få de sin spenstigtet igen om
de finge hvila, men när, huru och hvar
skall jag kunna stänka derpå?
Mycket har jag funderat på att vara
hemma nästa år om dermed något kunde
vinnas i ekonomiskt hänseende. Men då
har hela vår installation här, alla utgifterna
för den varit förgäfves.
Hvad finnarna beträffar, har Mamma
rätt – jag borde behanda åtminstone en
del af dem med mera öfverseende – så
t.ex. Ville Vallgren. – Men då man förut

är mycket nedslagen är man ej just disponerad
att uppfostsa någon annan, deller begna
ej
heller
kan man då
bygga
ha
den öfverlägsna sinnesjemvigt som behöfs
för att faderligt förlåtande behandla en
fullvuxen menniska. – Han må vara out-
verklad och obildad – de ämnen och saker
som vår meningsskiljaktighet rört sig om
ha ingenting af perlstickeri – de äro
temmeligen enkla och lättfattliga för den
som bara har litet hygglighetskänsla.
Jag blir folkskygg så till vida att jag helst
undviker menniskor som ställa till obehag
för mig – är det så underligt? Ensam
med mig sjelf säger jag mig bara obehagliga
saker, då vill jag åtminstone ha någon
ovexling af sällskapslifet.
Som jag tror att Moltkes porträtt aldrig
blir färdigt – det är nu som en mara,
en själsjukdom för mig) – som jag således
ej får pengar för det – som Kejsarinnans
taflar först än ett halft är eller så
blir betalad; som Bulla ej tyckes vilja
köpa något; så måste jag tänka på att
ta ut några tusen mark af mina
usla till gånger – det hjelpas ej – jag
måste åtminstone kunna skicka hem

de mina, för att sedan försöka slå
mig ut här på ett eller annat sätt (om
jag anser mig behöfva vara här).
som jag ju ej har den ringaste reda på
mina pengar ber jag Mamma vara god
och säga mig om detta låter sig göra – jag
måtte väl kunna låna af mig sjelf lika
så bra som af andra. – Jag är att anse som
sjuk, och har man litet pengar aflagda,
så måste de väl kunna beggnas då man
är sjuk och ej arbetsför. – Det är gräsligt
dyrt här i Paris. Gud skall veta att vi
ej fört eller vilja föra bud – icke ditåt
som flere svenska snobbar. Ha vi gjort af
med mycket har det varit af oförstånd.
Dessutom är det ju klart som dagen: ett
år då man depenserar mycket mera
än vanligt (genom installation o.d) och förtjenar
mycket mindre än vanligt, måste ju
sluta med deficit.
Valter Runeberg sade i fjol: nu har jag lefvat
till 50 år och får först nu höra sanningen
om min konst – jag säger: – nu har jag
lefvat så länge utan ekonomiska bekymmer
och får dem just när menniskorna tro
att jag alls ej mera behöfver tänka
på dylika saker.

Juhani Aho var hos oss i går på middag.
Han uttrycker sig så styft på svenska
att konversationen derigenom blir litet svår,
Men han är klok och har idéer. Det är
eget att se har ungdomen förändrat sig
sedan min tid. De veta ändå bra mycket
mera nu och lära mycket mera. Allt tack
vare Norge. – När jag blef student hade
ingen, säger ingen studentkamrat läst
Brand och de brydde sig för resten ej ett
dugg om litteratur. Det var en idiotisk
hviloperiod efter den Runebergska storhets
tiden –
vi kommo i sista
slutet af idiotperioden. Till dess
äldre representanter hörde alla Dagbladister
Gabriel Lagus, m fl. – ett underligt uppkok
på lösa liberala idéer, på tam poesi
på "bildning" – Man talar bra mycket
mindre om bildning nu än då tycker jag,
och man ger personligheten bra mycket
större rätt och rum. – Helst ville
jag vara ung nu – jag tycker det skulle
gå bra mycket bättre och jag skulle ej
behöfva sjelf göra den tråkiga erfarenheten
att en massa idoler från den tiden stå på

lerfötter. – Den nyare generationen
är brutalare men sannare. Den ljuger
mindre för sig sjelf. att den derför skulle
vara mindre idealistisk är fest- och
punschidealisterna från min tid vill jag
ej oläsligt försäkra.
Långfredag. Sedan ofvanstående skrefs
har jag fått ett långt och kärt bref från
Mamma – Tack för att Mamma håller kuraget
uppe
på mig
uppe mycket mera än jag skulle förtjena – så
hopp och modlös som jag är. – Mamma
talar om ett bref till Ellan, skrifvet
några dagar förut: detta har aldrig kommit
fram. Är det icke besynnerligt med dessa
bortkomna bref på sista tiden?
I går afton var jag mycket hos Er, då jag
visste att ni voro nattvardsgäster. Jag önskar
Er innerligt sinnesfid – kunde jag någongång
få detsamma!
I går gick jag med Chambure på Pastellist-
utställningen. Han är visst en mycket snäll
och godhjertad menniska, men verldsligt ytlig
på samma sätt som fru Etter – fru Etter har ändå
sin stora kärlek till barnen och sitt heroiska sätt
att bära sin ekonomiska oläsligt, som motvigt mot

detta ja och oläsligt till det verldsligt godkända
och sauktionerade. – Knappt voro vi inom dörren
förrän Mme de Lurcy och hennes Geneviève stigo in.
Jag gick då och led och förklarade – men
led mest af detta säkra, färdiga, genast
till hands varande bedömande af allt i
verlden, konst nu för tillfället.
Jag är helt förvånad öfver nu att jag icke
varit mera upprörd öfver detta mondaina
förr, i min ungdom – likasom jag förvånar
mig alltjemnt öfver den goda smak hvar-
med jag kritiklöst körde i mig allt möjligt
i min ungdom, det var ändå något
fjolligt, planlöst principlöst hos mig som
ung – måtte det blifva bättre nu då jag börjar
bli gammal.
I dag är det kallare än de föregående dagarna.
Vi göra sedan en vecka ingen eld vidare
än i pojkens rum, och det käns derför ganska
kusligt. Mina kalla bad i kallt rum
ha alls ingenting ljufligt det kan jag försäkra.
Bra roligt skall det bli att återse
Mamma och er alla i sommar. Jag
tror alltid att det kan arrangeras så
att jag får vara mycket med Er. Måtte
helsa och krafter och humör återkomma
ändtligen under sommarn. – Jag är också
bra säker om att det är influensan som
ännu sitter i kroppen – den starka ryggvärken
som jag aldrig haft vidare än under och efter

influenzan, har jag alltjemnt nu.
Med mitt myckna promenerande blir
det ej mycket gjordt. Häromdagen var
jag halfvägs till St Germain med en
landskapsmålare Barau – och ja var kry och
munter och alls ej trött efter denna långa
promenad. Till St Cloud har jag gått och
skall snart bege mig till Versailles. Paris
omgifningar äro alldeles herrliga nu –
körsbärsträdens hvita blommor, persikoträdens
ljusröda, stora gröna blad på kastanjerna
brungul skiftning på almar och lindar, alla
buskar fullt utslagna och öfver allt detta
en klar, högblå vårhimmel – det är alldeles
förtrollande – Blåsten har varit litet
otreflig de sista dagarne – men då man
hållit sig i lä, har illusionen af full sommar
varit complett.
Pojken är ute – han är rysligt snäll och treflig
att ha – alltid munter och vänlig. Ellan
ber helsa och jag tar Er alla i famn
önskar er en god helg, helsa och allt
godt, innerligen
Eder Atte

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Alexandra Edelfelt gör nog rätt i att behandla Edelfelt som sjuk; måste skriva melankolin och olusten på influensans konto; influensan går aldrig över; tack för att Alexandra Edelfelt fortfarande bryr sig om att trösta Edelfelt, trots att hon är "utpinad" av Edelfelts "halvtokiga" brev; Alexandra Edelfelts tröst hjälper mycket, åtminstone för ögonblicket.

    Alexandra Edelfelt
  • Om porträttet av Moltke skulle bli bra, skulle Edelfelt känna sig bättre till mods; nu har sjukdomen förosakat det dåliga arbetet och det dåliga arbetet förorsakat sjukdomen; följden är att porträttet framskridit på 2 månader som porträtt vanligen gör på 3-4 seancer.

    Léon Moltke-Hvitfeldt
  • "Grubbel" och sjukdom gjort Edelfelt inkapabel att måla något annat; ekonomin är därför i "betänkligt olag"; så fort Edelfelt får litet pengar, måste "en massa" skulder betalas; Edelfelt vet nog att han får pengar någon dag och att han med Guds hjälp "blir menniska" igen och kan gå framåt i sin konst; Edelfelt vet också att hans situation i jämförelse med många andra är "lysande".

  • Är den ständiga oron och bristen på självbehärskning inte sjukliga fenomen, som Edelfelts vilja inte har makt över?

  • Det går inte att "svänga ihop" något för att få pengar, som Alexandra Edelfelt föreslår; ingenting säljer och konstnärer är bara människor, med undantag av Zorn och några andra; orkar dessutom inte måla, det är som om något i hjärnan vore slitet; kanske hjärnan kunde få tillbaka sin späsntighet om den fick vila, men när och hur skulle Edelfelt kunna tänka på det?

    Anders Zorn
  • Har funderat mycket på att tillbringa nästa år i Finland, ifall det kunde finnas ekonomiska fördelar med det, men i så fall har alla utgifterna för våningen i Paris varit förgäves.

  • Alexandra Edelfelt har rätt: Edelfelt borde behandla finländarna med mera överseende, t.ex. Ville Vallgren; men när man själv är nedslagen, är det svårt att uppfostra någon annan och behandla andra med sinneslugn; meningskiljaktigheterna med Vallgren bottnar i saker som borde vara lätt förstådda av e person med litet "hygglighetskänsla".

    Alexandra Edelfelt Ville Vallgren
  • Edelfelt känner sig folkskygg såtillvida att han helst undviker människor som ställer till obehag för honom; tycker Alexandra Edelfelt att det är underligt? Edelfelt säger bara obehagliga saker åt sig själv då han är ensam; då vill han ha omväxling av sällskapslivet.

    Alexandra Edelfelt
  • Porträttet av Moltke har blivit som en mara, en "själssjukdom"; Edelfelt tror inte att det någonsin blir färdigt; "Från Köpenhamns redd" kommer att bli betald först om ett halvt år; Bulla vill inte beställa något; Edelfelt är således tvungen att ta ut av sina besparingar.

    Joseph Bulla Léon Moltke-Hvitfeldt
  • Behöver pengar för att kunna skicka hem Ellan och Erik och vid behov själv stanna i Paris för att arbeta; kan Alexandra Edelfelt berätta hur mycket pengar Edelfelt har, själv har han inte den ringaste aning, men tänker att det måste gå att låna av sig själv lika bra som av andra.

    Alexandra Edelfelt Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Edelfelt måste anses sjuk; har man sparat pengar, måste de kunna användas då man är sjuk och inte är arbetsför.

  • Allt är dyrt i Paris; Ellan och Edelfelt vill inte "föra bud" som en del "svenska snobbar"; ifall Ellan och Edelfelt gjort av med mycket pengar, har det varit "av oförstånd"; situationen är ju klar: om man ett år har större utgifter än vanligt, men förtjänar mindre än vanligt så slutar det med deficit.

    Ellan de la Chapelle
  • W. Runeberg sade förra året: "nu har jag levt till 50 år och får först nu höra sanningen om min konst"; Edelfelt säger i år att han själv levt så länge utan ekonomiska bekymmer, att han får dem nu när alla tror att han inte mera behöver tänka på sådant.

    Walter Runeberg
  • Juhani Aho på middag igår; han uttrycker sig så styvt på svenska att konversationen blir litet svår, men han är klok och har idéer.

    Juhani Aho
  • "Eget" att se hur ungdomen förändrat sig från "Edelfelts tid": de vet mera och de läser mera; allt är tack vare Norge; då Edelfelt blev student hade ingen av hans kamrater läst "Brand" och de brydde sig inte om litteratur; det var en "idiotisk viloperiod efter den Runebergska storhetstiden"; Edelfelt hörde till de sista av "idiotperioden", till de äldre hörde alla "Dagbladister", Gabriel Lagus m.fl.; det vare ett underligt uppkok på liberala idéer, tom poesi och "bildning"; nu talar man mindre om bildning och ger personligheten mera rum; skulle helst vara ung nu: dels skulle det ghå bättre, skulle dels inte behöva se att idoler från förr står på lerfötter; ungdomen nu är brutalare men sannare, ljuger mindre för sig själv, vet inte om den är mindre idealistisk än "fest- och punschidealisterna" från Edelfelts tid.

  • Långfredag.

  • Fått ett långt brev från Alexandra Edelfelt; tack för att hon håller Edelfelts kurage uppe mer än han skulle förtjäna.

    Alexandra Edelfelt
  • Alexandra Edelfelt talar om ett brev till Ellan, men det har aldrig kommit fram; är det inte konstigt med de många bortkomna breven?

    Alexandra Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Följde Alexandra, Annie och Berta Edelfelt i tankarna igår då de gick till nattvarden; önskar dem sinnesfrid och hoppas själv kunna få detsamma.

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt
  • Igår på utställning med Chambure; Chambure är en snäll människa, men ytlig på samma sätt som fru Etter; fru Etter har ändå sin kärlek till barnen och sitt heroiska sätt att bära sin ekonomiska situation som motvikt.

    Emilie von Etter Emile de Chambure Alexander von Etter Emilia (Emilie) von Etter Johan Emil (Ivan) von Etter Nikolaj von Etter Paul von Etter
  • Träffat Madame de Lurcy och hennes dotter på utställningen; Edelfelt gick omkring och led över alla de "färdiga åsikterna" om allt, särskilt om konst; Edelfelt förvånad över att han inte varit mera upprörd över detta mondäna i sin ungdom; han var fjollig och principlös; hoppas att det blir bättre med åldern.

    de Lurcy Genéviève de Lurcy
  • Idag har det varit kallare än tidigare; Ellan och Edelfelt har slutat tända eld för en vecka sedan, utom i Eriks rum; Edelfelts kalla bad i kallt rum känns inte roliga.

    Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Ska bli roligt att träffa Alexandra, Annie och Berta Edelfelt i sommar; det ska nog gå att arrangera så att Edelfelt kan vara mycket tillsammans med dem.

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt
  • Hoppas att hälsa, humör och krafter återkommer under sommaren; är säker på att det är influensan som håller i sig: har värk i ryggen hela tiden, har tidigare haft det bara i samband med influensor.

  • Promenerar mycket: hinner inte arbeta mycket; promenerat halvvägs till St Germain med landskapsmålaren Bacau [?]; har promenerat till St Cloud och ska promenera till Versailles; Paris omgivningar härliga nu: körsbärsträden blommar, träden får löv, över detta vårhimlen; det är förtrollande; blåsten varit otrevlig de senaste dagarna, men i lä är illusionen av sommar komplett.

    Bacau [?]
  • Erik är ute; han är snäll och trevlig att ha; alltid munter och vänlig.

    Erik Edelfelt
  • Ellan hälsar; Edelfelt önskar god helg.

    Ellan de la Chapelle