Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

balett (konstarter) tidningspapper opera (konstart) uppvärmning englannin kieli hedelmät hotellit italian kieli junat kaupungit kesä kielet kirjat kirjeet kirkkokunnat kylmyys laivat lämpö lapset (perheenjäsenet) lumi matkustaminen mausteet meret museot musiikki naiset näyttelijät puut puutarhat raha rannikot ranskan kieli sää sade taidekokoelmat talous talvi taudit tullit vaatteet valokuvat viinit vuoret

Genua, hôtel de Paris, via Ugo
Foscolo, tisdag 26 Jan. 91.
Älskade Mamma,
Jag vet ej huru jag kommit att söla så förskräckligt
med att skrifva, att jag nu har sofvit min andra natt
här utan att ha tackat Mamma för brefven (2 i söndags
ett rekommenderadt jemte Gebers just nu). Kanske det är
för att intrycken varit så mångfäldiga och många,
och för att jag hela dagen i går var i Nervi, en
timmes väg härifrån österut, för att söka några billigare
rum åt oss, ty här på detta dyra hotell hvarken kunna
eller vilja vi vara. Allt är så bra som möjligt,
Gud se lof, alla äro vi friska och raska – trakten
här är gudomlig och vi hoppas, som sagdt få någon
tillflygtsort i Nervi, der man kan lefva för menskligt
pris och bestämdt billigare än på franska sidan.
Resan från Luzern genom St Gotthard tunneln var
till den grad storartad att jag aldrig glömmer den
i mina lifsdagar. Skyhöga alper, svindlande bråddjup
stora vattenfall frusna, här och der en isfri bergsjö
djupt nere, hundradetals fot under oss, byar, schweitzer
hyddor mörkbruna, mahognyfärgade mot skyn och
hela landskapet sedan i hvitt – men alla nyanser
af hvit som man kan tänka sig – guldskimrande, krit-
hvitt, gräddhvitt, marmorhvitt, stärkelse hvitt, blåhvitt
som cigarrök. Jag stod som förstenad, vid anblicken
af allt detta sagolika, ute på vaggonafsatsen i
Schweitz ha de sådana vaggonar som i Finland. Så kom St-
Gotthard tunneln 25 minuter lång. Det skramlade och
ekade i berget, men pojken sof som en stock. Strax
på andra sidan bara italienska namn och så kom
småningon lägre alper och sist Belungona, förtjusande
vackert och den enda något så när snöfria plats vi
sågo förrän vi voro här. Lugano och sjöarna voro
vackrare än jag tänkt mig dem, och jag ångrade
ett ögonblick att är ej stannat någonstädes här i stället
för i Milano. Tullen var hyggligare än man kunde
föreställa sig. Då en af bärarne fick se pojken började
han genast skrattar och prata med honom och kallade honom
bambino – och han skrattade tillbaka och sade "bambino", också

I allmänhet har han varit utmärkt, utmärkt snäll
hela tiden. Inte en tår, intet ett skrik – men många
mer och mindre lyckade skämt och ett oaflåtligt
ritande hela tiden – på gamla tidningar och i annottions
böcker. – Jag har fåfängt sökt efter fotografier
af alperna i snö, för ett skicka till er. – Kanske
får jag ändå några i Paris – det kan ej beskrifvas
hur storartadt, hemskt, besynnerligt det var,
och jag är rädd att fotografierna ej heller ge
intrycket tillräckligt stort. Resan från Luzern till
Milano kostar 25 frcs i andra klass – och "on en
a pour son argent" det försäkrar jag. – Med
ens upphör bergen och den lombardiska slätten
börjar snö, snö och is – och klockan 7 på aftonen
voro vi i Milano, stort, tråkigt kallt och snöklädt.
På hotellet var det lyckligtvis varmt i våra rum –
vi hade telegraferat om eldning och fingo naturligt
vis betala som bojarer. Gräsligt klådda blefvo
vi i den goda staden. Milano lemnade på mig
troligen till följd af vädret, det ledsammaste in-
tryck. 3 à 4 grader köld och gråfuktig, genom-
trängande kyla. Domen är vacker men staden
bra ledsam och opittoresk. Och så alla dessa
kalla gallerier!! I Sakristiseän der Leonardos
Nattvard visas, var det som i ett hundstall,
nej i ett isbjörnside – och tänk, der satt en
fattiga fan till målare och kopierade (uselt,
naturligtvis) la Cena. – Taflan är ju ej så för-
störd som man säger, och naturligtvis tusen
gånger bättre än alla kopior – Den fina,
gröngrå färgen hade jag aldrig kunnat tänka
mig efter afbildningarna och teckningen är
"Leonardesk" d.v.s. bland det finaste som
tills dato blifvit gjordt. Desarneaux' kopia
i Borgå återger ej originalet. I Pinakoteket
såg jag många utmärkta taflor – en af

Gentele Belini som slog an på mig mycket.
Rafaels berömda Sporatizio lemnade mig
kall – som de flesta oljetaftor af R. Sanzio. –
freskerna äro miljoner gånger bättre. Roligt
att se Luinis fresker, porträtter af några för mig
alldeles obekanta målare sådana som Andrea
de Milano och några andra – det var mycket att
se. Isynnerhet behagade mig några lombardiska
saker i ett privat Galleri Poldo-Pezzoli.
– På aftonen skulle vi gå på la Scala – men
så blef jag, troligen till följd af mina promenader
i gallerier och kyrkor, öfverfallen af en så
häftig migrän att jag kl. 7 lade mig till kojs
med kompresser på hufvudet och senapsdegar
på benen – och saknade alls ej la Scàla –
der de för resten gåfvo en 1 akts opera
Cavaleria rusticana och en balet. – Folket
i Milano såg utsöka tråkigt – vackra flickor
i svarta ulldukar – herrar som liknade Fredrik-
son och Brander eller, då de voro slätrakade
sågo ännu mera typiskt komediantmässiga ut.
Alla i kappor och blåfrusna. – Rysligt mycket
teaterfolk så man, och det är ju ej underligt.
Den finska flickan Alma Fohströms ande lika
som Freys, hvilka otvifvelaktigt hvilade
öfver staden kunde dock ej försona mig med
detta kalla och dyra näste. – Följande mor-
gon kl. 9 bröto vi upp. Jag hade tänkt stiga
af vid Pavia, för att se la Cartosa – men
då jag erfor att jag ej kunde komma dit
direkt och att jag skulle få vänta der hela
dagen, och då stationen Cartosa låg lika
insnöad och frusen som allt det andra, och
mest af allt liknade Åggelby, så tänkte
jag att det skulle ha varit att rent af
förstöra intrycket af ett mästerverk, att se
det under sådana ogynsamma förhållanden.

Jag följde der för med min familj och har
ej ångrat det. – Vi kommo allt närmare
de Liguriska bergen, och allt ännu var
det bara snö och is – det hvita, landet,
det hvita landet. Och jag började rakt
att misströsta då ändtligen, just som
man kommer till hafvet, vid San Pier d'Arena,
naturen förändrade sig med ens. – "Nu sken
på var resa för första gång en strimma
af sol och vår" och jag begerep att jag
var i Italien. Det var varmt, det var
ljust, det var klart och vackert och
hafvet låg blått mellan husen, fartyg seglade
derute och jag ropade som Ackates i Euriden
"Italien, Italien" – Cypresser, lager, orangeträd
och så Genua, Genova la superba i söndasg
drägt – med alla menniskor ute - fruntimmer
i bara klädningar med små svarta slöjor på
hufvudet. Palatserna skeno röda, gula
och hvita och gröna i solen. Hvad vi voro
glada. Ändtligen således värme och ljus!
Klockan var 1 då vi kommo till hotellet – som
har en stor trädgård med palmer och orangeträd
inom ett ögonblick var jag omklädd – Ellan
likaså och pojken fördes ned i trädgården der
han lekte med "alla bollarna" de nedfallna
apelsinerna – (de se eländiga ut efter frosten).
På eftermiddagen togo vi en båt och rodde
flera timmar ute i hamnen. Jag bara
såg och såg och tänkte på Mamma och
Mammas spruckna parasoll – (i dag
ha vi ätit frukost på Café Concordia och
jag har tänkt på Mamma och skålat för Mamma.
– Ellan Att jag strax efter ankomsten
rusade till posten efter de kära brefven behöfver
ej sägas. – – fastän jag skrifvit till Ra-

vina, och han så vänligt erbjudit sig att gå
till hotellet, fanns ej spår af honom här, och
jag beslöt mig derför att i går morgse fara ut
till Quinto al Mare för att ta reda på
honom. Jag skulle just ta tåget då jag
såg en rankig Omnibus med påskrift Nervi
köra förbi – der satt fullt med folk, qvinnor
med stora korgar, fickor i röda mössor, och
fastän det naturligtvis räckte längre att fara
med detta ofullkomliga åkdon, senterade jag
ej ett ögonblick utan klef upp bredvid kusken
på framsätet, och så rukade vi af i en tim-
mes tid backe upp, och backe med. Solen sken
stekande hett. En sådan färd! Strax utanför Stads-
porten steg den allra vackraste gråögda unga
fru upp med en 5 års ännu vackrare flicka och
satte sig bredvid mig – hvad hon var förtjusande
der hon satt och pjollrade med ungen – de båda
aftecknade sig mot hafvet med dess blå uddar
höga, brådjupa stränder och terasser med torn
och kyrkor på. – Jag vet ej hvad som var vackrare
gruppen eller bakgrunden – båda glittrade
af välbehag och syntes förtjusta öfver min
beundran – både damen och naturen. Naturen
tog ändå lofven af damen, som för resten steg
af vid nästa haltpunkt. Jag tror jag aldrig
sett något så vackert som denna väg – mycket
mera rustik och mycket mera backig, klippig
omvexlande än den franska delen af rivieran
och tusen gånger intressantare än San Remo-
sidan – Så Gudomligt fint och klart och
vältecknadt! Ack att en massa dåliga målare
och dåliga poeter ha kunnat vanställa italien
så det rysligt. Jag hade velat ta hela verlden
i famn och brista ut – icke i en Snoilskysk
Sonett – nej i ett latinskt, koratianskt ode
formfulländadt, – besjungande glädjen att lefva,

för nöjsamheten utan ärelystnad och
bråk och tacka vänliga Gudar för deras
skydd. – Och kusken klatschade åt
sina magra ök – nya backar, nya
byar eller städer med röda, gröna; gula,
smutsiga, höga hus och öfverallt nya
uddar med nya klippor och hafvet ber-
linerblått med hvitt skum och ljusgröna
kammar strax under skummet – det
klaraste, renaste man kan tänka sig, och
hafslukt blandad med lukten af vinter
träden, den der egendomliga kryddlukten
och här och der en fläkt af stekt olja –
Mamma känner till till södern luktar,
starkt, berusande som de Italienska
vinerna. – I Quinto frågade jag fåfängt
efter M. Ravina – jag gick och gick och
gick – slutligen efter 1 1/2 timmes letande
fick jag en pojke som visade mig till
en stor förfallen villa – der kommo Pappa
Ravina och Mamma Ravina och togo emot
mig, förtviflade öfver att "Pepito" var
sängliggande i en slags påssjuka, "un
coup d'air" som de sade, med stark feber.
han ville emellertid se mig och jag gick
in – Han var svullen dugtigt och såg
ynklig ut – förtviflad att ha kunnat
tjena mig och vara mig till mötes. Modren
presenterade mig för några vänner –
alla artister gamla gubbar som hade gemen
samma vänner med mig i Paris och som
bodde här. – En talte bara italienska och
jag fick lof att tala med honom. Så
skulle vi dricka vin – och dricka a la
Salute del mio povero Pepito, sade gumman

Som Pepito ej kunde visa mig omkring
i Nervi och Quinto, så kom Gumman
med – Jag protesterade men hon var en-
vis och så gingo vi 5, säger fem
timmar omkring i dessa herrliga trakter
skulle Mamma göra efter det? En sådan
lustig gumma – rätt behaglig med grått
hår – gester, lifliga åtbörder och sist
ett underbart språk franska med långa
italienska meningar uti – mest öfversätt-
tning af hvad hon sade sist på det andra
språket – oh, j'ai été enshumée, et j'ai creint
hier une petite fluxion, una piccola palmo-
nia – Ah, vous avez en le tèfo à Rome,
ah, povero Signore, Pepito anche s'ava amelatia
o.s.v. – och vi gingo från hotell till hotell
pension till pension – fullt öfverallt, utom
i ett hotell i Quinto, dit vi fara just nu.
– Under vår promenad talade vi om allt
på jorden – om Hfors om Italien, om
litteratur från Dante till Tolstoi – om
konst – en högst egendomligt gumma, alls
ej dum och frånvarande. Och så sådan der
italiensk expansion – jag skulle betrakta
henne som min mor – det påminte
mig om en gumma i Frascati som
tyckte att jag liknade hennes son som
var ayrassier och som sade mig behandla
henne "come si io fusse la madre". –
Nej nu måste jag sluta ty kl. är
redan 3 och jag vill ha Ellan ut till
Nervi – der vill jag bo åtminstone

några veckor – Der är herrligt, der
kan jag måla. I dag regnar
det vi ha varit i några palatser
helsa alla alla hjertligt
från
Eder Atte
Pojken har det ypperligt, han
sofver nu, och drömmer om
"fatta kogen" (cypresserna härutanför)
och "alla bollarna" – Han talte
i morgse om da Maman Edefett igen.

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Jag vet ej huru jag kommit att söla så förskräckligt med att skrifva, att jag nu har sofvit min andra natt här utan att ha tackat Mamma för brefven (2 i söndags ett rekommenderadt jemte Gebers just nu). Kanske det är för att intrycken varit så mångfäldiga och många, och för att jag hela dagen i går var i Nervi, en timmes väg härifrån österut, för att söka några billigare rum åt oss, ty här på detta dyra hotell hvarken kunna eller vilja vi vara. Allt är så bra som möjligt, Gud se lof, alla äro vi friska och raska – trakten här är gudomlig och vi hoppas, som sagdt få någon tillflygtsort i Nervi, der man kan lefva för menskligt pris och bestämdt billigare än på franska sidan.

    Nervi Alexandra Edelfelt Hugo Geber
  • Resan från Luzern genom St Gotthard tunneln var till den grad storartad att jag aldrig glömmer den i mina lifsdagar. Skyhöga alper, svindlande bråddjup stora vattenfall frusna, här och der en isfri bergsjö djupt nere, hundradetals fot under oss, byar, schweitzer hyddor mörkbruna, mahognyfärgade mot skön och hela landskapet sedan i hvitt – men alla nyanser af hvit som man kan tänka sig – guldskimrande, krithvitt, gräddhvitt, marmorhvitt, stärkelsehvitt, blåhvitt som cigarrök. Jag stod som förstenad, vid anblicken af allt detta sagolika, ute på vaggonafsatsen i Schweitz ha de sådana vaggonar som i Finland. Så kom St-Gotthard tunneln 25 minuter lång. Det skramlade och ekade i berget, men pojken sof som en stock. Strax på andra sidan bara italienska namn och så kom småningon lägre alper och sist Belungona, förtjusande vackert och den enda något så när snöfria plats vi sågo förrän vi voro här. Lugano och sjöarna voro vackrare än jag tänkt mig dem, och jag ångrade ett ögonblick att är ej stannat någonstädes här i stället för i Milano.

    Suomi Sveitsi Sankt Gotthard Milano Alpit Luzern Sankt Gotthardspasset Belungona Lugano
  • Tullen var hyggligare än man kunde föreställa sig. Då en af bärarne fick se pojken började han genast skrattar och prata med honom och kallade honom bambino – och han skrattade tillbaka och sade "bambino", också

    Erik Edelfelt
  • I allmänhet har han varit utmärkt, utmärkt snäll hela tiden. Inte en tår, intet ett skrik – men många mer och mindre lyckade skämt och ett oaflåtligt ritande hela tiden – på gamla tidningar och i annottions böcker.

    Erik Edelfelt
  • – Jag har fåfängt sökt efter fotografier af alperna i snö, för ett skicka till er. – Kanske får jag ändå några i Paris – det kan ej beskrifvas hur storartadt, hemskt, besynnerligt det var, och jag är rädd att fotografierna ej heller ge intrycket tillräckligt stort. Resan från Luzern till Milano kostar 25 frcs i andra klass – och "on en a pour son argent" det försäkrar jag. – Medens upphör bergen och den lombardiska slätten börjar snö, snö och is – och klockan 7 på aftonen voro vi i Milano, stort, tråkigt kallt och snöklädt.

    Pariisi Lombardia Milano Alpit Luzern
  • På hotellet var det lyckligtvis varmt i våra rum – vi hade telegraferat om eldning och fingo naturligtvis betala som bojarer. Gräsligt klådda blefvo vi i den goda staden.

    Milano
  • Milano lemnade på mig troligen till följd af vädret, det ledsammaste intryck. 3 à 4 grader köld och gråfuktig, genomträngande kyla. Domen är vacker men staden bra ledsam och opittoresk.

    Milano Duomo di Milano
  • Och så alla dessa kalla gallerier!! I Sakristiseän der Leonardos Nattvard visas, var det som i ett hundstall, nej i ett isbjörnside – och tänk, der satt en fattiga fan till målare och kopierade (uselt, naturligtvis) la Cena. – Taflan är ju ej så förstörd som man säger, och naturligtvis tusen gånger bättre än alla kopior – Den fina, gröngrå färgen hade jag aldrig kunnat tänka mig efter afbildningarna och teckningen är "Leonardesk" d.v.s. bland det finaste som tills dato blifvit gjordt. Desarneaux' kopia i Borgå återger ej originalet.

    Porvoo Milano Leonardo da Vinci Desarneaux
  • I Pinakoteket såg jag många utmärkta taflor – en af Gentele Belini som slog an på mig mycket. Rafaels berömda Sporatizio lemnade mig kall – som de flesta oljetaftor af R. Sanzio. – freskerna äro miljoner gånger bättre. Roligt att se Luinis fresker, porträtter af några för mig alldeles obekanta målare sådana som Andrea de Milano och några andra – det var mycket att se. Isynnerhet behagade mig några lombardiska saker i ett privat Galleri Poldo-Pezzoli.

    Lombardia Milano Pinacoteca di Brera Museo Poldi Pezzoli Rafael Bernardino Luini Gentile Bellini Andrea di Milano
  • – På aftonen skulle vi gå på la Scala – men så blef jag, troligen till följd af mina promenader i gallerier och kyrkor, öfverfallen af en så häftig migrän att jag kl. 7 lade mig till kojs med kompresser på hufvudet och senapsdegar på benen – och saknade alls ej la Scàla – der de för resten gåfvo en 1 akts opera Cavaleria rusticana och en balet.

    Milano La Scala
  • – Folket i Milano såg utsöka tråkigt – vackra flickor i svarta ulldukar – herrar som liknade Fredrikson och Brander eller, då de voro slätrakade sågo ännu mera typiskt komediantmässiga ut. Alla i kappor och blåfrusna. – Rysligt mycket teaterfolk så man, och det är ju ej underligt. Den finska flickan Alma Fohströms ande lika som Freys, hvilka otvifvelaktigt hvilade öfverstaden kunde dock ej försona mig med detta kalla och dyra näste.

    Milano Alma Fohström-von Rode Hjalmar Frey Fredrikson Brander
  • – Följande morgon kl. 9 bröto vi upp. Jag hade tänkt stiga af vid Pavia, för att se la Certosa – men då jag erfor att jag ej kunde komma dit direkt och att jag skulle få vänta der hela dagen, och då stationen Cartosa låg lika insnöad och frusen som allt det andra, och mest af allt liknade Åggelby, så tänkte jag att det skulle ha varit att rent af förstöra intrycket af ett mästerverk, att se det under sådana ogynsamma förhållanden. Jag följde der för med min familj och har ej ångrat det.

    Certosa di Pavia Pavia Åggelby
  • – Vi kommo allt närmare de Liguriska bergen, och allt ännu var det bara snö och is – det hvita, landet, det hvita landet. Och jag började rakt att misströsta då ändtligen, just som man kommer till hafvet, vid San Pier d'Arena, naturen förändrade sig med ens. – "Nu sken på var resa för första gång en strimma af sol och vår" och jag begerep att jag var i Italien. Det var varmt, det var ljust, det var klart och vackert och hafvet låg blått mellan husen, fartyg seglade derute och jag ropade som Ackates i Euriden "Italien, Italien" – Cypresser, lager, orangeträd och så Genua, Genova la superba i söndasg drägt – med alla menniskor ute - fruntimmer i bara klädningar med små svarta slöjor på hufvudet. Palatserna skeno röda, gula och hvita och gröna i solen. Hvad vi voro glada. Ändtligen således värme och ljus!

    Liguriska bergen San Pietro d'Arena Ackates
  • Klockan var 1 då vi kommo till hotellet – som har en stor trädgård med palmer och orangeträd inom ett ögonblick var jag omklädd – Ellan likaså och pojken fördes ned i trädgården der han lekte med "alla bollarna" de nedfallna apelsinerna – (de se eländiga ut efter frosten).

    Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • På eftermiddagen togo vi en båt och rodde flera timmar ute i hamnen. Jag bara såg och såg och tänkte på Mamma och Mammas spruckna parasoll – (i dag ha vi ätit frukost på Café Concordia och jag har tänkt på Mamma och skålat för Mamma.

    Café Concordia Alexandra Edelfelt
  • – Ellan Att jag strax efter ankomsten rusade till posten efter de kära brefven behöfver ej sägas. – –

  • fastän jag skrifvit till Ravina, och han så vänligt erbjudit sig att gå till hotellet, fanns ej spår af honom här, och jag beslöt mig derför att i går morgse fara ut till Quinto al Mare för att ta reda på honom.Jag skulle just ta tåget då jag såg en rankig Omnibus med påskrift Nervi köra förbi – der satt fullt med folk, qvinnor med stora korgar, fickor i röda mössor, och fastän det naturligtvis räckte längre att fara med detta ofullkomliga åkdon, senterade jag ej ett ögonblick utan klef upp bredvid kusken på framsätet, och så rukade vi af i en timmes tid backe upp, och backe med. Solen sken stekande hett. En sådan färd!

    Nervi Quinto al Mare Ravina
  • Strax utanför Stadsporten steg den allra vackraste gråögda unga fru upp med en 5 års ännu vackrare flicka och satte sig bredvid mig – hvad hon var förtjusande der hon satt och pjollrade med ungen – de båda aftecknade sig mot hafvet med dess blå uddar höga, brådjupa stränder och terasser med torn och kyrkor på. – Jag vet ej hvad som var vackrare gruppen eller bakgrunden – båda glittrade af välbehag och syntes förtjusta öfver min beundran – både damen och naturen. Naturen tog ändå lofven af damen, som för resten steg af vid nästa haltpunkt.

  • Jag tror jag aldrig sett något så vackert som denna väg – mycket mera rustik och mycket mera backig, klippig omvexlande än den franska delen af rivieran och tusen gånger intressantare än San Remo-sidan – Så Gudomligt fint och klart och vältecknadt! Ack att en massa dåliga målare och dåliga poeter ha kunnat vanställa italien så det rysligt. Jag hade velat ta hela verlden i famn och brista ut – icke i en Snoilskysk Sonett – nej i ett latinskt, koratianskt ode formfulländadt, – besjungande glädjen att lefva, för nöjsamheten utan ärelystnad och bråk och tacka vänliga Gudar för deras skydd. – Och kusken klatschade åt sina magra ök – nya backar, nya byar eller städer med röda, gröna; gula, smutsiga, höga hus och öfverallt nya uddar med nya klippor och hafvet berlinerblått med hvitt skum och ljusgröna kammar strax under skummet – det klaraste, renaste man kan tänka sig, och hafslukt blandad med lukten af vinter träden, den der egendomliga kryddlukten och här och der en fläkt af stekt olja – Mamma känner till till södern luktar, starkt, berusande som de Italienska vinerna.

    San Remo / Sanremo Carl Snoilsky
  • – I Quinto frågade jag fåfängt efter M. Ravina – jag gick och gick och gick – slutligen efter 1 1/2 timmes letande fick jag en pojke som visade mig till en stor förfallen villa – der kommo Pappa Ravina och Mamma Ravina och togo emot mig, förtviflade öfver att "Pepito" var sängliggande i en slags påssjuka, "un coup d'air" som de sade, med stark feber. han ville emellertid se mig och jag gick in – Han var svullen dugtigt och såg ynklig ut – förtviflad att ha kunnat tjena mig och vara mig till mötes.

    Quinto al Mare Ravina Ravina Ravina
  • Modren presenterade mig för några vänner – alla artister gamla gubbar som hade gemensamma vänner med mig i Paris och som bodde här. – En talte bara italienska och jag fick lof att tala med honom. Så skulle vi dricka vin – och dricka a la Salute del mio povero Pepito, sade gumman

    Pariisi Ravina Ravina
  • Som Pepito ej kunde visa mig omkring i Nervi och Quinto, så kom Gumman med – Jag protesterade men hon var envis och så gingo vi 5, säger fem timmar omkring i dessa herrliga trakter skulle Mamma göra efter det? En sådan lustig gumma – rätt behaglig med grått hår – gester, lifliga åtbörder och sist ett underbart språk franska med långa italienska meningar uti – mest öfversätttning af hvad hon sade sist på det andra språket – oh, j'ai été enshumée, et j'ai creint hier une petite fluxion, una piccola palmonia – Ah, vous avez en le tèfo à Rome, ah, povero Signore, Pepito anche s'ava amelatia o.s.v.

    Nervi Quinto al Mare Ravina Ravina
  • – och vi gingo från hotell till hotell pension till pension – fullt öfverallt, utom i ett hotell i Quinto, dit vi fara just nu.

    Nervi Quinto al Mare Ravina
  • – Under vår promenad talade vi om allt på jorden – om Hfors om Italien, om litteratur från Dante till Tolstoi – om konst – en högst egendomligt gumma, alls ej dum och frånvarande. Och så sådan der italiensk expansion – jag skulle betrakta henne som min mor – det påminte mig om en gumma i Frascati som tyckte att jag liknade hennes son som var ayrassier och som sade mig behandla henne "come si io fusse la madre".

    Helsinki Frascati Lev Tolstoj Dante Alighieri Ravina
  • – Nej nu måste jag sluta ty kl. är redan 3 och jag vill ha Ellan ut till Nervi – der vill jag bo åtminstone några veckor – Der är herrligt, der kan jag måla.

    Nervi
  • I dag regnar det vi ha varit i några palatser

  • Helsa alla alla hjertligt

  • Pojken har det ypperligt, han sofver nu, och drömmer om "fatta kogen" (cypresserna härutanför) och "alla bollarna" – Han talte i morgse om da Maman Edefett igen.

    Alexandra Edelfelt Erik Edelfelt