Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

personlighet översättning (informationsrelaterat skapande) telefoner landskap (fysiska helheter) militärer (personer) transportmedel svekomani kaffe forntida kungar (personsägner) arkkitehtuuri gotiikka henkilökuvat Jumala juomat kansalliseepokset kaunokirjallisuus kaupungit kielet kirjallisuus kirkkokunnat kuvitus muistelmat mytologia rokokoo ruoka ruotsin kieli sadut saksalaiset saksan kieli suomen kieli syntymäpäivät teatteritaide työjärjestys ulkonäkö vaatteet valamiehet venäjän kieli venäläiset vierailut viinit

Viborg söndag afton
1897. [med blyerts]
Hösten [med blyerts]
Älskade Mamma,
Tack för Mammas bref, som verkligen
gjöt olja på elden af mina samvets-
förebråelser vis à vis kommunikationerna
med Eder. Utom att man fått vänta
ändå till 3 timmar i bland med telefon
tur, har den ena ledningen dessutom
varit i olag under dessa senaste dagar
så att man haft mycket svårt att
höras eller höra. Emellertid lyckades det
ju temmeligen väl med Annie i går –
som Mamma stod bredvid henne
vid telefonen hörde Mamma att jag
fortfarande var nöjd med min Viborgs-
vistelse, med värdfolket o.s.v. – Hvad jag
icke kunde skrika i telefon var, att Det hittils
gått öfvermåttan långsamt med porträttet,
men att jag hoppas att det skall
gå raskare under de följande dagar-
ne. Dels är hon rätt svår att
måla (man vet ej om hon är fet
eller mager, glad eller sorgen, mjuk
eller skarp) – dels har jag ändrat
färg och ställning i oändlighet. Nog

kan det vara bra att vara grundlig,
men att jag nu efter 5 dagars arbete
icke kommit längre än till 2 stora
teckningar, det är dock för galet.
Och jag har ändå arbeta mycket
flitigt. Skulle jag ha svårare att
koncentrera mig nu än förut?
Säkert är att det numera är
svårare för mig att göra ett porträtt
på resa än förut. Just denna
hushållning med seancer och vistel-
sens längd, som trots alla goda
föresatser ändå sysselsätter mina
tankar gör mig litet nervös. Det
är likasom om jag skulle böra stå
till ansvar för hvarje stund och tim-
me som ej renderar ett nyttigt och
lyckadt arbete. I morgon hoppas
jag likväl lyckas bättre. Jag är nu
litet utgrubblad, och ser saken i mörkt.
I grunden är det ju ej så farligt
att förlora några dagar – en alldeles
ny och obekant uppgift, som jag
kanske tagit för allvarsamt.
Det som något deconterat mig är

af
att den unga frun i grunden är allde-
les annorlunda är jag tänkt mig hennes,
eller åtminstone annorlunda
än den bild
af henne
som jag gjort mig efter mina få och ytliga
sammanträffanden med henne. Hon
är ej glad ej sjelfsvåldigt pojkaktig som
jag trodde – mycket snäll och vänlig
(och anspråkslös i högsta grad), men
snarare reserverad och sorgsen. –
De lefva mycket fint, och här var,
andra dagen af min härvaro, en middag
i anledning af hans 40 födelsedag, som
Jag ej sett maken till i Finland – med
en massa saker och rätter från Peters-
burg, mycket goda viner o.s.v. – L. Knorring
Rola Borenius med fru, en fröken Alfthan
fr. Havis (Esther) fr. Norring (som sjöng)
konsul Dippell m.fl. Folk äro mycket
rädda att störa mig i målningen och
här har derför ej varit någon sedan
dess utom Adi Standertskjöld i dag på
middag. – Dessa viborgska afthaner, frun-
timmer äro mycket glada och språk-
samma. Jag känner mig omges af en
atmosfär af – ja, jag får väl lof att
säga – beundran, som stukar mig
oändligt – jag tänker: – bara det här
porträttet nu ville bli bra så att jag
ej får skämmas! – Jag bor i ett
rum med utsigt åt slottet, som

ju, trots restaurationen, ser mycket ståtligt
ut. Om morgnarne går jag och spatserar
i staden och konstaterar då att staden
till sitt yttre är rätt intressant (många
gamla hus med dörrar och galler från
förra århundradet, urgamla lemningar
af vallar, rätt intressanta befästningar
– jag har sällan sett ett sådant nordens
Gibraltar som Wiborg, ehuru de flesta
fästningsverken nu lära vara odugliga) –
– Ja, hvar var jag nu igen? – jo intressant,
stor till arealen och mycket mera
rysk än man kan tänka sig. Jag
är gladt öfverraskad då jag hör
svenska, hos perukmakaren t.ex. hör
man bara ryska, tyska och finska.
Alla menniskor tala ju ryska här flytande,
och en sådan mängd ryssar, civila och
militärer, möter en på hvarje steg att
man verkligen frågar sig om man ej
är i Novgorod eller Pskov. – Det är
så underligt att tänka sig att dessa
menniskor här stridde emot oss 1808–
1809 – och att allt deras intresse t.ex
för fänrik Stål, Runeberg, svekomani
o.d. är och måste var bara
påklistradt. På de gamla husen,
Wahls m.fl. äro ryska initialer inbundna
i rococo ornament från 1700talet –

Dessa gamla tyskryska Viborgsfamiljer
äro ju urinnevånarne, och alla Rolor
och Heiklar och Avellaner äro och för-
blifva kolonister som inbillar sig ha med-
borgarrätt här men ändå ej ha det.
Det Viborgskt-Petersburgskt tyska
är också något helt annat än det
tysk-tyska och har ingenting att göra
med Goethe och Heine, romantik
och filosofi. Jag tänker alltjemnt
på Katharinas memoarer med
alla dessa tyska och ryska
svenska
namn på
alla möjliga litet äfventyrliga figurer
i Petersburg under förra århundradet.
– Jag förstår och ursäktar Ahrenberg
och hans svenskhet och konstnärlighet
(båda gemacht i grunden) då jag ser hans
milieu. –
Ännu har jag ej gjort några visiter, emedan
herrskapet här äta kl. 12 och 6 och
jag arbetat så länge Jag kunnat se
d.v.s. till 4, 1/2 5 och då ej velat
besvära folk midt under deras mid-
dagstid. Men jag skall gå, redan i
morgon, till Forsmans. Rob. Runeberg
är der med familj. På teatern
der jag varit två gånger, sist i
afton, har jag träffat Avellan, Rola

tollet, några officerare som jag känner
dr Collander och unga Rothe. Ivar
Vallgren har jag ej sett till.
Dippell har bygt en ny finsk gotisk
kyrka som verkligen är mycket
bra – nog den bästa gotik här i landet –
och derjemte några boningshus i
flamländsk-dansk renaissance som
jag ej tycker om. – Ahrenberg har
gjort ett italienskt Guvernörsresi-
dens som ej är illa och ett stort
hus åt Wolff (det är farligt hvad
Wolffen har många stenhus här)
som också äro rätt bra.
– Som jag är invald i juryn kommer
jag till Hfors nästa söndag. Det
skall bli ganska roligt igen. – Är
då porträttet ej färdigt, hvilket jag nästan
fruktar, så kommer jag senare
hit för att fullborda det.
På Fjalar har jag försökt arbeta om
qvällarne vid elektriskt ljus (det
fins öfverallt här) men det har
ej velat gå. Jag får här mindre
än på Haiko och i Brunnsparken, tag

i den fornnordiska stämningen. –
Fröken Norrings röst är ej stor – och
hon bråkade fasligt med att ej kunna
utantill och ej ha passande noter.
Hon ser mycket forstensk ut, men
ej ditåt så vacker som modren.
– Jag har tittat på Malmströms
skamlösa illustrationer till fänrik
Stål – detta ger mig mod att åter
ta ihop med detta arbeta, ty alltid
kan jag göra bättre än det – eller rättare
sagdt, aldrig kan jag göra något
så genom gräsligt korkadt som
det der. Men då jag ser dessa
Malmströms ohyggligheter instoppade
jemsides med svenska bilder i ett
vackert bokskåp, båda lika obesedda,
lika fullkomligt glömda och borta från
dagens äflan och strid, så beklaga jag
ändå illustratörens öde, – pinas arbeta,
bedömas och berömmas en kort minut
och så för evigt begrafvas mellan
Gustave Doré och – Malmström.
– Kellgrens bref voro en liten deception
för mig. Det var ändå bra voltaireskt
torrt och snusförnuftigt, ehuru han
som vän tar sig bra ut – utan fraser och
tårar och Sensibilité. Jag läser en

tysk öfversättning af Eddan eller
Eddorna – och finner också der, jemte
den der hårda kraften, en slags
försigtig snusförnuftighet som förvånar
mig – alltid detta om att misstro
det och det och allt och alla, att
aldrig tala då man kan tiga o.s.v.
som blir så tråkigt i längden. Emeller-
tid skall jag, i Hfors få tag i V. Ryd-
bergs germaniska mytologi (som
jag förr läst i men ej läst) för att
försöka få nyckeln till ett och
hvarje. Tillsvidare verkar mycket
på mig lika obegripligt som t.ex.
Japanska sagor, der man efter ett
helt stycke som tyckes helt modernt
logiskt, kommer till en vändning som
man alls ej begiper, ja, der stämningen
och meningen alldeles undgår en.
– På eftermiddagarne har jag åkat
med frun och herrn i deras mycket
fina engelska vagn rundt omkring
till Havis, Tallikkala, Papula
Marcovilla etc. – det måtte vara
mycket vackert om sommaren, ehuru
landskapet med de smala vattendragen

icke är storslaget. – Nej, nu
är klockan öfver tolf, och jag
måste samla krafter till morgon-
dagens målning som måste lyckas.
annars blir jag på allvar miss-
modig. Nu har jag dessutom
fått ett
klädningslif
lif som passar att måla –
ljusgult istället för det ägggul-
gula som hon hade förut.
Tråkigt är att man dricker kaffe
tillsammans kl. 1/2 10 – det är
det tråkigaste som finns att ej ha
en stund rigtigt för sig sjelf på
morgonen. – Jag klär mig, barberar
mig och promenerar således på
nykter mage.
Gud låte Er fortfarande få vara
friska och raska. Snart råkas
vi. Inte passar jag till hofmålare,
ty jag kan ej måla fort och jag
kan ej posera som stor konstnär.
Helsa flickorna! till Ellan telefonerar
jag igen i morgon. –
Mammas
Atte
Fru Dippell ber helsa tante Gadd.
Vänd!

På theatern såg jag i dag Kekkonens
bockningsresa. Hvad jag ändå
förstår mig sjelf, som ej går
oftare på theatern! Det var
pinsamt att se fru Brander i
en tysk farce spelan en slinka –
hon var derigenom likaså andligt
som kroppsligt kutryggig och miss-
lyckad. En liten rysk flicka
från Viborg spelade anmärknings
värdt väl. Ryssarne (der är 3, 4 af
dem vid denna trupp) äro nästan
de som tala bäst svenska.
– Ack om Annie kunde köpa
mig några af Schaumans böcker
som gå till menskligt pris!
Stora skalder isynnerhet!

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Tack för Mammas bref, som verkligen gjöt olja på elden af mina samvetsförebråelser vis à vis kommunikationerna med Eder. Utom att man fått vänta ändå till 3 timmar i bland med telefontur, har den ena ledningen dessutom varit i olag under dessa senaste dagar så att man haft mycket svårt att höras eller höra. Emellertid lyckades det ju temmeligen väl med Annie i går – som Mamma stod bredvid henne vid telefonen hörde Mamma att jag fortfarande var nöjd med min Viborgsvistelse, med värdfolket o.s.v.

    Viipuri Alexandra Edelfelt Dagmar Dippell Alexandra Edelfelt Edvard Dippell
  • Hvad jag icke kunde skrika i telefon var, att Det hittils gått öfvermåttan långsamt med porträttet, men att jag hoppas att det skall gå raskare under de följande dagarne. Dels är hon rätt svår att måla (man vet ej om hon är fet eller mager, glad eller sorgen, mjuk eller skarp) – dels har jag ändrat färg och ställning i oändlighet. Nog kan det vara bra att vara grundlig, men att jag nu efter 5 dagars arbete icke kommit längre än till 2 stora teckningar, det är dock för galet. Och jag har ändå arbeta mycket flitigt. Skulle jag ha svårare att koncentrera mig nu än förut? Säkert är att det numera är svårare för mig att göra ett porträtt på resa än förut. Just denna hushållning med seancer och vistelsens längd, som trots alla goda föresatser ändå sysselsätter mina tankar gör mig litet nervös. Det är likasom om jag skulle böra stå till ansvar för hvarje stund och timme som ej renderar ett nyttigt och lyckadt arbete. I morgon hoppas jag likväl lyckas bättre. Jag är nu litet utgrubblad, och ser saken i mörkt. I grunden är det ju ej så farligt att förlora några dagar – en alldeles ny och obekant uppgift, som jag kanske tagit för allvarsamt.

    Dagmar Dippell
  • Det som något deconterat mig är att den unga frun i grunden är alldeles annorlunda är jag tänkt mig hennes, eller åtminstone annorlunda än den bild af henne som jag gjort mig efter mina få och ytliga sammanträffanden med henne. Hon är ej glad ej sjelfsvåldigt pojkaktig som jag trodde – mycket snäll och vänlig (och anspråkslös i högsta grad), men snarare reserverad och sorgsen.

    Dagmar Dippell
  • De lefva mycket fint, och här var, andra dagen af min härvaro, en middag i anledning af hans 40 födelsedag, som Jag ej sett maken till i Finland – med en massa saker och rätter från Petersburg, mycket goda viner o.s.v. – L. Knorring Rola Borenius med fru, en fröken Alfthan fr. Havis (Esther) fr. Norring (som sjöng) konsul Dippell m.fl.

    Suomi Pietari Havis Carl Borenius Dagmar Dippell Anton Leonard von Knorring Edvard Dippell Olga Borenius Esther Alfthan Elsa Norring Wilhelm Dippell
  • Folk äro mycket rädda att störa mig i målningen och här har derför ej varit någon sedan dess utom Adi Standertskjöld i dag på middag.

    August Standertskjöld
  • Dessa viborgska afthaner, fruntimmer äro mycket glada och språksamma. Jag känner mig omges af en atmosfär af – ja, jag får väl lof att säga – beundran, som stukar mig oändligt – jag tänker: – bara det här porträttet nu ville bli bra så att jag ej får skämmas!

  • Jag bor i ett rum med utsigt åt slottet, som ju, trots restaurationen, ser mycket ståtligt ut. Om morgnarne går jag och spatserar i staden och konstaterar då att staden till sitt yttre är rätt intressant (många gamla hus med dörrar och galler från förra århundradet, urgamla lemningar af vallar, rätt intressanta befästningar – jag har sällan sett ett sådant nordens Gibraltar som Wiborg, ehuru de flesta fästningsverken nu lära vara odugliga) – – Ja, hvar var jag nu igen? – jo intressant, stor till arealen och mycket mera rysk än man kan tänka sig.

    Viipuri Pohjoismaat Gibraltar
  • Jag är gladt öfverraskad då jag hör svenska, hos perukmakaren t.ex. hör man bara ryska, tyska och finska. Alla menniskor tala ju ryska här flytande, och en sådan mängd ryssar, civila och militärer, möter en på hvarje steg att man verkligen frågar sig om man ej är i Novgorod eller Pskov. – Det är så underligt att tänka sig att dessa menniskor här stridde emot oss 1808–1809 – och att allt deras intresse t.ex för fänrik Stål, Runeberg, svekomani o.d. är och måste var bara påklistradt. På de gamla husen, Wahls m.fl. äro ryska initialer inbundna i rococo ornament från 1700talet

    Novgorod Pskov Johan Ludvig Runeberg Stål Paul Wahl
  • Dessa gamla tyskryska Viborgsfamiljer äro ju urinnevånarne, och alla Rolor och Heiklar och Avellaner äro och förblifva kolonister som inbillar sig ha medborgarrätt här men ändå ej ha det. Det Viborgskt-Petersburgskt tyska är också något helt annat än det tysk-tyska och har ingenting att göra med Goethe och Heine, romantik och filosofi. Jag tänker alltjemnt på Katharinas memoarer med alla dessa tyska och ryska svenska namn på alla möjliga litet äfventyrliga figurer i Petersburg under förra århundradet. – Jag förstår och ursäktar Ahrenberg och hans svenskhet och konstnärlighet (båda gemacht i grunden) då jag ser hans milieu.

    Viipuri Pietari Johan Jacob Ahrenberg Carl Borenius Heinrich Heine Katarina II Johann Wolfgang von Goethe Felix Heikel Carl Johan Tollet Herman Avellan
  • Ännu har jag ej gjort några visiter, emedan herrskapet här äta kl. 12 och 6 och jag arbetat så länge Jag kunnat se d.v.s. till 4, 1/2 5 och då ej velat besvära folk midt under deras middagstid. Men jag skall gå, redan i morgon, till Forsmans. Rob. Runeberg är der med familj.

    Naëma Runeberg Paul Emil Forsman Robert Runeberg
  • På teatern der jag varit två gånger, sist i afton, har jag träffat Avellan, Rola tollet, några officerare som jag känner dr Collander och unga Rothe.

    Carl Johan Tollet Herman Avellan Paul Collander Emil Rothe
  • Ivar Vallgren har jag ej sett till.

    Ivar Vallgren
  • Dippell har bygt en ny finsk gotisk kyrka som verkligen är mycket bra – nog den bästa gotik här i landet – och derjemte några boningshus i flamländsk-dansk renaissance som jag ej tycker om.

    Viborgs domkyrka Edvard Dippell
  • Ahrenberg har gjort ett italienskt Guvernörsresidens som ej är illa och ett stort hus åt Wolff (det är farligt hvad Wolffen har många stenhus här) som också äro rätt bra.

    Landshövdingens hus Johan Jacob Ahrenberg Eugen Wolff
  • Som jag är invald i juryn kommer jag till Hfors nästa söndag. Det skall bli ganska roligt igen.

    Helsinki
  • Är då porträttet ej färdigt, hvilket jag nästan fruktar, så kommer jag senare hit för att fullborda det.

  • På Fjalar har jag försökt arbeta om qvällarne vid elektriskt ljus (det fins öfverallt här) men det har ej velat gå. Jag får här mindre än på Haiko och i Brunnsparken, tag i den fornnordiska stämningen.

    Brunnsparken Haikko Fjalar
  • Fröken Norrings röst är ej stor – och hon bråkade fasligt med att ej kunna utantill och ej ha passande noter. Hon ser mycket forstensk ut, men ej ditåt så vacker som modren.

    Hanna Norring Elsa Norring
  • Jag har tittat på Malmströms skamlösa illustrationer till fänrik Stål – detta ger mig mod att åter ta ihop med detta arbeta, ty alltid kan jag göra bättre än det – eller rättare sagdt, aldrig kan jag göra något så genom gräsligt korkadt som det der. Men då jag ser dessa Malmströms ohyggligheter instoppade jemsides med svenska bilder i ett vackert bokskåp, båda lika obesedda, lika fullkomligt glömda och borta från dagens äflan och strid, så beklaga jag ändå illustratörens öde, – pinas arbeta, bedömas och berömmas en kort minut och så för evigt begrafvas mellan Gustave Doré och – Malmström.

    August Malmström Gustave Doré Stål
  • Kellgrens bref voro en liten deception för mig. Det var ändå bra voltaireskt torrt och snusförnuftigt, ehuru han som vän tar sig bra ut – utan fraser och tårar och Sensibilité.

    Voltaire Johan Henric Kellgren
  • Jag läser en tysk öfversättning af Eddan eller Eddorna – och finner också der, jemte den der hårda kraften, en slags försigtig snusförnuftighet som förvånar mig – alltid detta om att misstro det och det och allt och alla, att aldrig tala då man kan tiga o.s.v. som blir så tråkigt i längden. Emellertid skall jag, i Hfors få tag i V. Rydbergs germaniska mytologi (som jag förr läst i men ej läst) för att försöka få nyckeln till ett och hvarje. Tillsvidare verkar mycket på mig lika obegripligt som t.ex. Japanska sagor, der man efter ett helt stycke som tyckes helt modernt logiskt, kommer till en vändning som man alls ej begiper, ja, der stämningen och meningen alldeles undgår en.

    Helsinki Viktor Rydberg
  • På eftermiddagarne har jag åkat med frun och herrn i deras mycket fina engelska vagn rundt omkring till Havis, Tallikkala, Papula Marcovilla etc. – det måtte vara mycket vackert om sommaren, ehuru landskapet med de smala vattendragen icke är storslaget.

    Havis Talikkala Papula Markovilla Dagmar Dippell Edvard Dippell
  • Nej, nu är klockan öfver tolf, och jag måste samla krafter till morgondagens målning som måste lyckas. annars blir jag på allvar missmodig. Nu har jag dessutom fått ett klädningslif som passar att måla – ljusgult istället för det ägggulgula som hon hade förut.

    Dagmar Dippell
  • Tråkigt är att man dricker kaffe tillsammans kl. 1/2 10 – det är det tråkigaste som finns att ej ha en stund rigtigt för sig sjelf på morgonen. – Jag klär mig, barberar mig och promenerar således på nykter mage.

  • Gud låte Er fortfarande få vara friska och raska. Snart råkas vi.

  • Inte passar jag till hofmålare, ty jag kan ej måla fort och jag kan ej posera som stor konstnär.

  • Helsa flickorna! till Ellan telefonerar jag igen i morgon. – Mammas Atte

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Fru Dippell ber helsa tante Gadd.

    Adelaide Gadd Dagmar Dippell
  • Vänd!

  • På theatern såg jag i dag Kekkonens bockningsresa. Hvad jag ändå förstår mig sjelf, som ej går oftare på theatern! Det var pinsamt att se fru Brander i en tysk farce spelan en slinka – hon var derigenom likaså andligt som kroppsligt kutryggig och misslyckad. En liten rysk flicka från Viborg spelade anmärkningsvärdt väl. Ryssarne (der är 3, 4 af dem vid denna trupp) äro nästan de som tala bäst svenska.

    Viipuri Kekkonen Ida Brander
  • Ack om Annie kunde köpa mig några af Schaumans böcker som gå till menskligt pris! Stora skalder isynnerhet!

    Alexandra Edelfelt Berndt Otto Schauman