Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

ester opera (konstart) personlighet sjukdom (tillstånd) punsch whiskey apostlar japaner negrider alankomaalaiset henkilökuvat juomat kansanluonne kaunokirjallisuus kirjeenvaihtajat kirjeet kuvitus laulajat lyriikka maailmannäyttelyt näyttelijät päivälliset palvelusväki pohjoismaalaiset Raamattu ranskalaiset ranskan kieli ravintolat ruoka ruotsalaiset sähkeet saksalaiset sanomalehdet suomalaiset tilaukset vaatteet valokuvat venäläiset

Söndag 1sta Advent 2 december 1900
Älskade Mamma,
Jag måste säga, att jag ganska intensivt
önskade bref från Mamma, då jag i dag
på morgonen hade den stora glädjen att
få det hurtiga podagerbrefvet, jemte ett
mycket uppiggande bref från Kicki. Gud
vare tack och lof för att Mammas
onda nu är öfver, och att Mamma
tyckes taga det ganska raskt. Det
lär ju vara en duktig plåga – är det
i samma stil som reumatisk feber så vet
jag hur det känns. – Ja, jag njuter obeskrif
ligt af att få måla igen. Då man ofta
i ungdomen sagt att jag fått gåfvor och an-
lag för denna konstart, då jag ju dessutom
tidtals sysslat med densamma, så vore det
bra, bra roligt att nu få egne sig litet
deråt – istället för åt packlådor, språng hos
ministrar, bokföring och affärskorrespondens.
Jag har derför med jubel gjort några skizzer
till fr. Acktés porträtt, börjat på med
Moltke och påtat på Mechelins stats-
mannaapparut, bord i Empirestil, lagbok, papper
m.m. – Då N. Ps album telegraferade

sin otålighet att få bidraget, afsände jag
i går hvad jag hade färdigt skrifvit, 6
sidor (skrifpappersark) för att de nu kunna
begynna med sättningen. Jag bad Lille låta
Bertha läsa korrektur emedan hon, såsom
väl kännande verldsutställningen och mina
tankar om det ena och det andra der,
är förtrogen med ämnet och känner namnen
som förekomma. Jag ber Mamma också
vars god och se igenom det och jemte A. och
B. stryka ut och rätta till huru mycket
som helst. 3 sidor komma ännu med kläm-
men – Finlands roll och nödvändigheten att
föreviga minnet af denna seger genom
uppbyggandet af paviljongen i Helsingfors. –
I går var jag på operan, bjuden af fr. Ackté
med Ville Vallgren – egentligen för att se hennes
kostymer i Romeo och Julia. Hon var icke
till sin fördel der och kostymerna voro ej heller
rigtigt klädande. Nej, skall det vara kostym
så tar jag den antika från Alceste,
lång och veckrik, och för att undvika
hvitheten gör jag henne då hon närmar sig
altaret och belyses af offerelden (en
gaslampa på hvilken jag låtit sätta
Auerbrännare.) – Der finnes ju vackra

saker, duetter i Romeo och Julia och deras:
Non, ce n'est pas le jour
Ce n'est pas l'alouette!
C'est le doux rossignol
messager de l'amour, som går igenom en hel akt
är förtjusande. Jag mins när jag första gången
hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren,
bjuden af henne – huru hon underströk hvarje,
ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet
för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne
det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt
barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var
en af de bästa sångerskor jag hört och som
funnits, kunde, trots sin väldiga volym,
få fram mera af detta omedvetna och unga.
Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon
verkligen spelar med med lif och själ, väcka
rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tän-
ker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der
hon var utmärkt. – Men körerna i
Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och
så boulevard-franska – Nåja, något djupt
snille var ju Gounod icke. Jag hade sist
varit på utställning Operan med hela ut-
ställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar
och skandinaver, och operasalen föreföll nu
så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten
som man sett här i åratal.
Ingenting har jag hört af Leygues, som nog inte
är gascognare för ro skull: lofvar rundt och all-
tid, och glömmer att hålla. Men jag skall nog

klämma efter honom. – I dag har jag varit
länge hos Dagnan, och det var mycket roligt –
ehuru jag icke rigtigt kan med den gulaktiga
färg han nu kommit in i. En utmärkt konst-
när är det i alla fall. Han ger till Museum
i Hfors för ett löjligt billigt på (500 fr.) ett
hufvud i pastell – en af apostlarna i Emaus,
och jag är glad deråt. – I afton skall jag på
middag till tre konstälskande, rika fruar: mor-
mor, mor och dotter. (Mme Potrel, som Bertha
känner). Jag gjorde en afton hos Vallgrens en
teckning af denna Mme Potrel och de äro öfver
lyckliga åt den. Hos Vallgrens har jag ätit många
middagar – sist i förrgår då de telegreferade att
de hade en fasan att bjuda på. Det är nog
roligt, då man är ensam, och jag kan icke nog
tacka dem för deras vänlighet. Chambure klagar
öfver sin gikt, men han är också mycket
gästfri mot mig. Att sitta ensam på restauratio
nen vid rue Brémontier blir allt svårare för
mig ju äldre jag blir. Jag har derför några gånger
haft Madame François att bjuda mig på sin
middag, och här i ateliern, som Ehrensvärd
omgifven af mina verk, har jag suttit och
ätit och haft det utmärkt bra.
Det känns i luften som om det skulle
komma snö – och det är icke det värsta –
nordanvinden är värre, den känns så svår

här i detta drifhus (ateliern) För resten hvarken
kan eller vill jag klaga öfver vädret, som
varit ganska hyggligt. – Det der neoviuska
kalaset tycks ju ha varit rätt öfverflödande
på peppar om också inte på salt-attiskt NB. –
Ni är en underlig menniska, som man al-
drig får reda på. – Stor fennoman är han,
det är säkert, och sist och slutligen tycker
han ändå att han är den enda kloka i hela
verldsalltet – fenicerna icke ens undantagna!
– Stackars Kaba Lindh! Jag har sörjt honom
så bittert. Många sådana vänner får jag
ej mitt lif! Jag telegraferade till Sparre
om en krans och hoppas att såväl den
som den som Ellan lofvade bestyra om ned-
lades på den hederliga mannens graf. –
Helsa Kicki och säg att jag är mycket,
mycket tacksam för hans bref. Jag
skulle ej bättre begära än att komma
hem till jul – men då måste jag komma
hit igen – huru skall jag göra! – det var der
ingen der visste! Otänkligt att få Moltke
och fr. Ackté färdiga på tre veckor och inte
ens det om man får räkna resedagar.
Skall jag komma hem på ett ryck och in-
cognito, så att jag ej genast behöfver
gå på möten på Catani eller på Socis
eller arrangera tablåer eller i allmänhet

fylla mina små slafsysslor derhemma?
När jag nu ser på fänrik Stål, så der
en gång i veckan, så måste jag vara
tillstå att jag
är
rätt nöjd. De här sista årens harm
och elände ha hjelpt till att få kläm
i teckningarna. Visserligen finnas helt
misslyckade som Sandels apoteos och
Den döende krigaren, som markerar,
som B sade, men så finns der andra som
Döbeln och korpral No 7 Standar, trumslagar Nord, Rissa-
nen (hvad betyder det att det ej är Runebergs ynglingar
det är finska folket jag ville rita) Soldatgossen
Schwerin, No 15 Stolt "säg har du glömt hur du
tog dig gevär" och bröderna – som gör att jag sjelf får
litet kalla kårar öfver ryggen.
Det är det allra största beröm för mig
att dessa teckningar icke verka störande
på intrycket af fänr. Stål – som har sin
underbara trollmakt – det der att man
icke han låta bli att lipa när man är
finne och bara tänker på vissa rader!
Ville och Antoinette Vallgren hade suttit
en hel afton och lipat öfver bilderna –
och när fr. Ackté med sin sällskapsdamen
en Estniska, satt och såg på dem här i ateliern,
såg jag med hos
ens
hur det började rycka
i Aino As ansigtsmuskler, under det att

fräulein Schmidt satt tyst, tänkte uppå intet
just, och såg förvånad på sin fröken – men
så brast det löst och tårarna började
rinna ned för kinderna på fr. Ackté – hon
stortjöt!! – Jag undrar om svenskar
känna det så? Det såg ej så ut – när jag
var på svenska klubben här i torsdags
och åt ärter och fläsk – det såg ej så ut
på deras ofårade ansigten. Alla dessa
köpmän ha verkligen underligt ofårade
ansigten – La pensée n'y a pas creusé
de profonde sillons! Men de ha god mage
och kunna förtära ärter och fläsk och punsh
och whisky utan att harmonin störes.
Hyggliga och artiga för resten, jag vill in-
genting ondt säga om dem. Svenska
folkets lycka är dess olycka – de ha det
för bra!
Nej nu säger jag farväl. Gud vare med
Eder alla. Helsa tusen gånger flickorna och
Ellan och Kicki från Mammas
Atte
Jag har fått proftryck af de 3 bilderna till
den holländska bibeln – herdarnas tillbedjan
och engeln äro rigtigt bra, dernäst komma
de till konungar – De ha begärt min fotografi
och min biografi från Amsterdam, för att

införas i enskild publikation om denna
stora bibels tillkomst. Allt hvad jag
haft att göra med dem tyder på,
det jag redan visste, att holländarne
äro ett utmärkt hyggligt folk.
Har ni läst Krügers alla tal här? Han
är ju en bondehöfding bara och talar
med sådant allvar, sådan kraft och
sådan takt att det är ej ett nöje.
Entusiasmen för honom har varit allmän,
alla ha mötts deri. Han hade med
sig en dotterdotter Mlle Guttmann, som
der utomordentligt söt ut. Gubben
sjelf fick jag inte se fastän jag stod och
väntade med plebs utanför Old England –
han bodde midt emot hôtel Scribe. – –

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Jag måste säga, att jag ganska intensivt önskade bref från Mamma, då jag i dag på morgonen hade den stora glädjen att få det hurtiga podagerbrefvet, jemte ett mycket uppiggande bref från Kicki. Gud vare tack och lof för att Mammas onda nu är öfver, och att Mamma tyckes taga det ganska raskt. Det lär ju vara en duktig plåga – är det i samma stil som reumatisk feber så vet jag hur det känns.

    Alexandra Edelfelt Erik Edelfelt
  • Ja, jag njuter obeskrifligt af att få måla igen. Då man ofta i ungdomen sagt att jag fått gåfvor och anlag för denna konstart, då jag ju dessutom tidtals sysslat med densamma, så vore det bra, bra roligt att nu få egne sig litet deråt – istället för åt packlådor, språng hos ministrar, bokföring och affärskorrespondens. Jag har derför med jubel gjort några skizzer till fr. Acktés porträtt, börjat på med Moltke och påtat på Mechelins statsmannaapparut, bord i Empirestil, lagbok, papper m.m.

    Leopold Mechelin Aino Ackté Léon Moltke-Hvitfeldt
  • Då N. Ps album telegraferade sin otålighet att få bidraget, afsände jag i går hvad jag hade färdigt skrifvit, 6 sidor (skrifpappersark) för att de nu kunna begynna med sättningen. Jag bad Lille låta Bertha läsa korrektur emedan hon, såsom väl kännande verldsutställningen och mina tankar om det ena och det andra der, är förtrogen med ämnet och känner namnen som förekomma. Jag ber Mamma också vars god och se igenom det och jemte A. och B. stryka ut och rätta till huru mycket som helst. 3 sidor komma ännu med klämmen – Finlands roll och nödvändigheten att föreviga minnet af denna seger genom uppbyggandet af paviljongen i Helsingfors.

    Helsinki Suomi Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt Axel Lille
  • I går var jag på operan, bjuden af fr. Ackté med Ville Vallgren – egentligen för att se hennes kostymer i Romeo och Julia. Hon var icke till sin fördel der och kostymerna voro ej heller rigtigt klädande. Nej, skall det vara kostym så tar jag den antika från Alceste, lång och veckrik, och för att undvika hvitheten gör jag henne då hon närmar sig altaret och belyses af offerelden (en gaslampa på hvilken jag låtit sätta Auerbrännare.)

    Parisoperan Ville Vallgren Aino Ackté Julia Romeo Alceste
  • Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.

    Parisoperan Berta Edelfelt Pauline Ahlberg Charles Gounod Aino Ackté Caroline Miolan-Carvalho Christoph Wilibald Gluck Julia Romeo Tannhäuser Alceste
  • Ingenting har jag hört af Leygues, som nog inte är gascognare för ro skull: lofvar rundt och alltid, och glömmer att hålla. Men jag skall nog klämma efter honom.

    Georges Leygues
  • I dag har jag varit länge hos Dagnan, och det var mycket roligt – ehuru jag icke rigtigt kan med den gulaktiga färg han nu kommit in i. En utmärkt konstnär är det i alla fall. Han ger till Museum i Hfors för ett löjligt billigt på (500 fr.) ett hufvud i pastell – en af apostlarna i Emaus, och jag är glad deråt.

    Helsinki Emmaus Pascal Dagnan-Bouveret
  • I afton skall jag på middag till tre konstälskande, rika fruar: mor-mor, mor och dotter. (Mme Potrel, som Bertha känner). Jag gjorde en afton hos Vallgrens en teckning af denna Mme Potrel och de äro öfverlyckliga åt den. Hos Vallgrens har jag ätit många middagar – sist i förrgår då de telegreferade att de hade en fasan att bjuda på. Det är nog roligt, då man är ensam, och jag kan icke nog tacka dem för deras vänlighet.

    Berta Edelfelt Antoinette Råström Ville Vallgren Suzanne Potrel
  • Chambure klagar öfver sin gikt, men han är också mycket gästfri mot mig.

    Emile de Chambure
  • Att sitta ensam på restaurationen vid rue Brémontier blir allt svårare för mig ju äldre jag blir. Jag har derför några gånger haft Madame François att bjuda mig på sin middag, och här i ateliern, som Ehrensvärd omgifven af mina verk, har jag suttit och ätit och haft det utmärkt bra.

    Carl August Ehrensvärd François
  • Det känns i luften som om det skulle komma snö – och det är icke det värsta – nordanvinden är värre, den känns så svår här i detta drifhus (ateliern) För resten hvarken kan eller vill jag klaga öfver vädret, som varit ganska hyggligt.

  • Det der neoviuska kalaset tycks ju ha varit rätt öfverflödande på peppar om också inte på salt-attiskt NB. – Ni är en underlig menniska, som man aldrig får reda på. – Stor fennoman är han, det är säkert, och sist och slutligen tycker han ändå att han är den enda kloka i hela verldsalltet – fenicerna icke ens undantagna!

    Lars Neovius (epävarma yhteys)
  • Stackars Kaba Lindh! Jag har sörjt honom så bittert. Många sådana vänner får jag ej mitt lif! Jag telegraferade till Sparre om en krans och hoppas att såväl den som den som Ellan lofvade bestyra om nedlades på den hederliga mannens graf.

    Johan Albert Lindh
  • Helsa Kicki och säg att jag är mycket, mycket tacksam för hans bref.

    Erik Edelfelt
  • Jag skulle ej bättre begära än att komma hem till jul – men då måste jag komma hit igen – huru skall jag göra! – det var der ingen der visste! Otänkligt att få Moltke och fr. Ackté färdiga på tre veckor och inte ens det om man får räkna resedagar. Skall jag komma hem på ett ryck och incognito, så att jag ej genast behöfver gå på möten på Catani eller på Socis eller arrangera tablåer eller i allmänhet fylla mina små slafsysslor derhemma?

    Societetshuset Catanis kafé Aino Ackté Léon Moltke-Hvitfeldt
  • När jag nu ser på fänrik Stål, så der en gång i veckan, så måste jag tillstå att jag är rätt nöjd. De här sista årens harm och elände ha hjelpt till att få kläm i teckningarna. Visserligen finnas helt misslyckade som Sandels apoteos och Den döende krigaren, som markerar, som B sade, men så finns der andra som Döbeln och korpral No 7 Standar, trumslagar Nord, Rissanen (hvad betyder det att det ej är Runebergs ynglingar det är finska folket jag ville rita) Soldatgossen Schwerin, No 15 Stolt "säg har du glömt hur du tog dig gevär" och bröderna – som gör att jag sjelf får litet kalla kårar öfver ryggen. Det är det allra största beröm för mig att dessa teckningar icke verka störande på intrycket af fänr. Stål – som har sin underbara trollmakt – det der att man icke han låta bli att lipa när man är finne och bara tänker på vissa rader! Ville och Antoinette Vallgren hade suttit en hel afton och lipat öfver bilderna – och när fr. Ackté med sällskapsdamen en Estniska, satt och såg på dem här i ateliern, såg jag med ens hur det började rycka i Aino As ansigtsmuskler, under det att fräulein Schmidt satt tyst, tänkte uppå intet just, och såg förvånad på sin fröken – men så brast det löst och tårarna började rinna ned för kinderna på fr. Ackté – hon stortjöt!!

    Johan Ludvig Runeberg Berta Edelfelt Antoinette Råström Ville Vallgren Aino Ackté Wilhelm von Schwerin Stål N:o 15 Stolt Juho Rissanen Johan August Sandels Georg Carl von Döbeln Standar Nord Schmidt
  • Jag undrar om svenskar känna det så? Det såg ej så ut – när jag var på svenska klubben här i torsdags och åt ärter och fläsk – det såg ej så ut på deras ofårade ansigten. Alla dessa köpmän ha verkligen underligt ofårade ansigten – La pensée n'y a pas creusé de profonde sillons! Men de ha god mage och kunna förtära ärter och fläsk och punsh och whisky utan att harmonin störes. Hyggliga och artiga för resten, jag vill ingenting ondt säga om dem. Svenska folkets lycka är dess olycka – de ha det för bra!

  • Nej nu säger jag farväl. Gud vare med Eder alla. Helsa tusen gånger flickorna och Ellan och Kicki från Mammas Atte

    Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Alexandra Edelfelt Erik Edelfelt Ellan de la Chapelle
  • Jag har fått proftryck af de 3 bilderna till den holländska bibeln – herdarnas tillbedjan och engeln äro rigtigt bra, dernäst komma de till konungar – De ha begärt min fotografi och min biografi från Amsterdam, för att införas i enskild publikation om denna stora bibels tillkomst. Allt hvad jag haft att göra med dem tyder på, det jag redan visste, att holländarne äro ett utmärkt hyggligt folk.

    Amsterdam
  • Har ni läst Krügers alla tal här? Han är ju en bondehöfding bara och talar med sådant allvar, sådan kraft och sådan takt att det är ej ett nöje. Entusiasmen för honom har varit allmän, alla ha mötts deri. Han hade med sig en dotterdotter Mlle Guttmann, som der utomordentligt söt ut. Gubben sjelf fick jag inte se fastän jag stod och väntade med plebs utanför Old England – han bodde midt emot hôtel Scribe.

    Old England Hôtel Scribe Paul Kruger Guttmann