Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

biljetter militärer (personer) religion (fenomen) personlighet landsflykt transportmedel jiddisch aateli akatemiat ansiomerkit diplomaatit gotiikka hotellit junat juutalaiset kadetit kansanluonne kartanot katolisuus kauppa kaupungit kielet kirkkokunnat kunniakirjat luistelu luonteenpiirteet matkat naiset näyttelyt osoitteet paavit posti puolalaiset pyhimykset rokokoo sotilaat taideyhdistykset taiteilijat talous ulkonäkö venäjän kieli venäläiset yhteiskuntaluokat

Vilna d. 10 januari 1899
Älskade Mamma!
Min trötthet var stor och min kärlek var stark,
och jag ångrar alls icke att jag stannat här i dag.
Vilna är icke på det satt intressant, som jag trodde.
Hvad här erbjudit af historiskt eller konsthistoriskt
intresse är ej mycket – deremot kan man på en
enda dag karta en inblick i det polsk-judiska
lifvet. Jag hade af en herre på jernvägen fått
adress på Hôtel d'Europe, såsom det bästa i staden.
Min natter var förstörd af en mosaisk familj som
steg på i Dunsburg, och som skräflade olidligt
på denna underbara rotvälska som vi kunna höra
på Narinken – frun tog då vi närmade oss villa, af
sig en chignon, kammade den och satte på den igen,
allt under ett porträtt pratande. – Här finnes det 80,000
innevånare således två gånger så mycket som i Helsingfors
och detta, stadens bästa hôtel han dock ej liknas vid socie
tetshuset. Grannt men smutsigt grått af bara smuts
bara judar naturligtvis, börjande med egaren och slutan
de med skoputsaren. Detta rum ha de lofvat mig för i
rubel. Jag somnade genast då jag kom hit, och
väcktes af en sakta knäckning på min dörr kl.
11 vid lag. – Jag öppnade, och såg ett långt blekt

jud-ansigte "Brauchen se pit scheine Petrwaarer
werden se dock verdiene, wenne se ins ansland gehn,
och derpå kallade han på Schult, en förhoppnings
full yngling om 15 år. Schmul har en tack och
nu drogs det fram ur säcken, trots mina pro
tester pelsar, skinnfallar, huffar allt under
hundert rubel – nok – ich verlière die Halfte – Nehmen så
dock – fikfrig Rubel – 20 rubel o. s. v. – till slut hörde
jag ut honom och Schmul med och såg, till min
fägnad att ingen af mina saker var försvunnen.
Det var icke rätt att hitta på Mamonten
Hvar jude jag träffade (andra menniskor säger
ej visade mig till ett nytt ställe, hvilket jag
sedan hörde förklarar derigenom att Ms bott
på alla dessa ställer någon tid. Jag blef mycket
vänligt emottagen, men kom så tillvida olägligt
att sonen i huset kl. 1 skulle fara af till
Fredrikshamn till kadettkorpsen – Jag blef bjuden
på frukost och så kom afskedet, genralen följde
sin son till bangården, och jag stannare qvar.
– Jag hade naturligtvis ett och ämnat att be-
rätta från Finland som intresserade dem, fastän
de voro så förunderligt väl underrättade om hvarje
måsak, att jag hade föga nytt att komma mig

hvarje
rma med
Fröknarna erbjödo mig att följa mig på en
upptäcktsresa genom staden. Vi besågo nu en
massa katolska kyrkor (Vilna har 28 romerik-
katolska kyrkor) undergörande Madonnor o.s.v. –
Intressantait var San et Benedictus kyrkan, den
enda der den gothiska facaden var bibehållen.
– Men smuts, smuts öfverallt – I ett kapell
finnes en slags seala santa, och der låg nu
äfven en hel här, bedjande ett paternöster
på hvart trappsteg. Jag gick med general
Mexmontans theaterickare i hand och halsen
och med ens rusade några bedjande käringar
upp kastade 1 kopeksslantar på theaterkika
lade
jar
ren och tagant någon lång polsk pämsa. Jag
trodde de voro spritt galna, då mina vackra
följeslagarinnor slags till ett gapskratt och för-
klarade att gummorna tagit mig för en
kollektsamlare och theaterlekaren för en spårbössa.
Jag var stor och tonade dem 10 faldigt.
I allt kan man spåra en fanatism och en
smaklöshet, som tillsammans gifvit åt deras
kyrkor något vulgärt och hemskt. De otäckaste
helgonbilder utstyrda som polska bönder i
helsdagsdrägt pappersblommor och har och

der högar af smuts och dame Rococo
stilen i dess mest förtvifladt barbariska
form är genomgående i kyrkorna. Stillös –
heten är drifven till stil. Fult, österländskt,
underligt. Folket helt polskt – då man någon
gång ser annat än judar, af hvilka jag i
dag sett de mest vidliga exemplar jag
ännu skådat i mitt lif. Fröknarna M. vågade
sig med mig till det egentliga gudeqvarteret,
i min mening intressantare än hetton i
lär
Rom. Smutsen, eländet, lifvet öfverträffa
betydligt gretto. Denna ohyggliga röra med
en bakgrund af en trång gala, djupa, låga port-
hvalf, tar snö och smuts lemnar ett så egen
domligt dystert intryck att man icke lätt glöm-
mer det. – Sedan gjorde vi en tripp till katedralen
(modern och förfärlig, men der alla de polska ko-
nungarnes statyer i silfver finnas, naturligt storlek)
och gingo derifrån till skridskobanan, der
fröknarne i förmodade att den eleganta
verlden skulle finnas hôte bene den ryska elegantar
verlden, ty polackerna gå nästan aldrig ut.
Jag blef har presenterad för en fru och fröken
Holmblad, antagligen af svenskt ursprung men
nu helt rysk polska – Skridskobanan ligger

midt i en park, och är artificiel, ty den bi-
flod till Wilia som flytta genom staden är ungefär
2 alnar bred. Mest värkar såg man här
ryska officerare, om möjligt ruskigare än
dem man ser i Hfors. Vi gingo tillbaka
längs stadens förnämsta gata, en lång, krokig
grand, med blå grön och gulmålade 2 vånings
stenhus på sidorna. Vi fingo se några af
de polika högdjuren i smaklösa, granna,
utpyntade åkdon med siltyg och tommar om
livréer i ljusblått och utrongult – månne ett
svenskt minne? Ingen enda butik kunde
förliknas vid bodarne hemma vid Unionsga-
tan. Deremot var der ett lif och en trängsl
som gjorde en helt skrämd, ty det är minnen
ej roligt att komma nära dessa judar, man
beundrar dem hellre på distans. – Men denna
underliga, brokiga tafla var ändå bra intressen
Polackerna voro alla bleka, blonda, magra och
i renlighet kunde de just jemnt måla sig med
judarna. – Vi beko in på en konstut-
ställning, och då man gick upp för den smults
drypande trappan kunde jag föga alla

att jag der skulle få se rigtigt goda
taflor af Kuindschi, Beggrow, Boyeljubor
Halamoff m.fl. – Det var ryska konstföreningar
flygande" utställning. – Då vi återvända
hem till Genralens var kl. nära 5 och
middagstiden inne. Familjen behagade
mig mycket. Modren måtte ha varit
bra vacker, och döttrarne ha något lugnt.
värdigt och verldsvant men tillika godt och
gladt i sitt väsende. De båda äldsta flickor-
ha äro rigtigt vackra, de två yngre ännu
växande, se ingenting ut. Roligt var
det att höra om societetslifvet har
spänningen mellan de ryska officerarne och
polackerna tyckes vara stor – det enda ställe
der de förenas är i generalguvernörens
salonger. Mest talades det om Titschkewelskor
Wittgensteinar, Hornar och andra polska
aristokrater, hvilka skildrades som blå –
serade, okunniga benglar. Om nu detta
endast var det ryska omdömet kan jag
ej afgöra. – Mycket taltes om huntran
här, som af påfven är bannlyst, men
k
jag
per

än

Atte
unter
men
bor
eller
understädes af Kejsaren, och som hjertligt
hatas af folket. Att han tyckes vara
ett radikalt få, framgick af allt – en
stor tjuf som håller sig väl med med rys-
sarne genom att årligen ge åt kronan
2 miljoner rubel – gissa då hvad har
med sina undergörana madonnor förnär
pressa ut af det arma, förfäade folket.
många af de stora godsen omkring
vilna äro nu bortgifna åt ryska
genraler – deras rätta egare roa
sig så godt de kunna i Sibieren eller
i landsflykt. – Att försvara denna slags
rättvisa med det skålet att alla polacker
äro fähundar, öfvertigar mig dock ej rigtigt
Men återvändom till Fröknarna och
Familjen. Det är roligt att se den varma
kärlek hvarmed de omfatta Finland,
och detta är ju äfven naturligt – fingo
jag välja mellan det här landet och
peraserna Joki, så valde jag pera seinäjoki
så pittoreskt eller rättare sagdt bizarrt
än det här han vara. – Fröken Wera

är en ovanligt fin flicka – jag beundrar.
isynnerhet hennes hufvud, som sitter så väl
på axlarna – det är något så distingueradt i
hennes sätt att vända det åt sidorna.
fröknarna bådo mig skicka mitt porträtt, hva
ket jag äfven lofvade. – Den trefnad och
snygghet som rådde hos Mexmontans stack
ofantligt af mot det omgifvande snurket.
Jag är sesu Landsman tack skyldig för
att hon ledde min stråt hit. – Fru Mexmo
tan bad mig framföra min helsning till
Mamma. –
Det beror på huru trött jag är om jag
stannar i Berlin, annars har jag tänkt
att det ändå ej blir någon hvila der,
om jag skall bråka med att ta in på hotell,
springa på museet o.s.v.
– Sista morgonen jag var i Petersburg fick
jag mig tillsändt mitt diplom från Akademin
Direkta biljetten kostade 110 rubel det
är ungefär 275 mk. – Och nu farväl, älskade Mam-
Helsa hjertligt alla från
I morgon bittida reser jag
Mammas
är kl. 1 i Eydtkuhnen och i
Atte
öfvermorgon kl. 10 i Berlin

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Edelfelts trötthet var stor och hans kärlek stark, han stannade sålededes en dag i Vilna; i Vilna bjuds inte på mycket av historiskt eller konsthistoriskt intresse, däremot kan man få en inblick i det polsk-judiska livet.

    Vilna
  • Edelfelt hade av en herre på tåget fått adressen till Hôtel d'Europe, som ansågs som det bästa i staden.

    Hôtel d'Europe
  • Nattron stördes av en mosaisk [judisk] familj som steg på i Dünaburg och som skrävlade på denna rotvälska som man kan höra på Narinken; då de närmade sig Vilna, tog frun av sin chignon, kammade den och satte på den igen [menas scheitel – peruk?].

    Vilna Dünaburg Narinken
  • Staden har 80 000 invånare, således två gånger så mycket som i Helsingfors; stadens bästa hotell kan inte liknas vid Societetshuset; det är grannt men smutsigt, och bara judar naturligtvis; Edelfelt fick ett rum för 1 rubel; Edelfelt väcktes kl. 11 av en knackning på dörren, det var en jude och ynglingen Schmuel som försökte sälja honom pälsvaror; Edelfelt körde slutligen ut dem och såg till sin glädje att inget av hans saker var försvunnet.

    Helsinki Societetshuset Schmuel
  • Det var inte lätt att hitta till Fridolf Leonard Mæxmontan; varje jude Edelfelt träffade visade honom till ett nytt ställe; han fick sedan reda på att Mæxmontans bott på alla dessa ställen i något skede; då Edelfelt anlände skulle sonen i huset fara till Fredrikshamn till kadettkorpsen [kadettkåren]; generalen följde sonen till bangården medan Edelfelt stannade kvar; han kunde berätta ett och annat från Finland, men de var väl underrättade så han hade inte mycket nytt att komma med.

    Suomi Hamina Fanny Mæxmontan Fridolf Leonard Mæxmontan Nikolaj Mæxmontan Louise Mæxmontan Vera Mæxmontan Sofie Louise Charlotta Mæxmontan Maria Mæxmontan
  • Fröknarna Mæxmontan erbjöd sig följa Edelfelt på en upptäcktsresa genom staden; de såg en massa katolska kyrkor och undergörande Madonnor (Vilna har 28 romersk-katolska kyrkor); intressantast var Sanct Benedictus kyrkan som var den enda med bibehållen gotisk fasad; det var smutsigt överallt; i ett kapell fanns en slags scala santa [helig trappa] och där låg en hel här bedjande ett pater noster [Fader vår] på varje trappsteg; Edelfelt gick med general Fridolf Leonard Mexmontans teaterkikare i ett fodral i band om halsen; några "bedjande käringar" tog honom för en kollektsamlare och kastade 1 kopeksslantar på kikaren och rabblade någon lång polsk ramsa; rococostilen i dess mest förtvivlade barbariska form är genomgående i kyrkorna; stillösheten är driven till stil, fult österländskt, underligt; folket är helt polskt, då man någon gång ser annat än judar.

    Vilna Sankt Benedictuskyrkan Fanny Mæxmontan Maria Fridolf Leonard Mæxmontan Vera Mæxmontan Sofie Louise Charlotta Mæxmontan Maria Mæxmontan
  • Fröknarna Mæxmontan vågade sig med Edelfelt till judekvarteret, som var intressantare än Ghetton i Rom.

    lukumuistit Ghetto Fanny Mæxmontan Vera Mæxmontan Sofie Louise Charlotta Mæxmontan Maria Mæxmontan
  • De gjorde en tripp till katedralen, som var modern och förfärlig, där finns alla polska kungars statyer i silver; därefter gick de till skridskobanan, där fröknarna Mæxmontan förmodade att den eleganta, ryska, världen skulle finnas; Edelfelt presenterades för en fru och fröken Holmblad; skridskobanan ligger mitt i en park och är artificiell; bifloden till Wilia som flyter genom staden är ungefär 2 alnar bred; man såg mest ryska officerare, om möjligt ruskigare än dem man ser i Helsingfors.

    Helsinki Vilnius katedral / domkyrka Neris (Vilija) Fanny Mæxmontan Karoline Holmblad Vera Mæxmontan Sofie Louise Charlotta Mæxmontan Maria Mæxmontan Henriette Holmblad
  • På tillbakavägen gick de längs stadens förnämsta gata, en lång krokig gränd, med blå-, grön- och gulmålade tvåvåningsstenhus på sidorna; de såg några av de "polska högdjuren" i smaklösa, utpyntade åkdon med seltyg, tömmar och livréer i ljusblått och citrongult – ett svenskt minne?; ingen av butikerna kunde liknas vid bodarna hemma vid Unionsgatan; däremot var det liv och trängsel; det är inte roligt att komma nära dessa judar, man beundrar dem hellre på distans; det var ändå intressant; polackerna var bleka, blonda och magra, renligheten kunde nästan jämt mäta sig med judarna.

  • De vek in på en konstutställning där det till Edelfelts förvåning fanns riktigt goda tavlor av Archip Kuindschi, Alexander Beggrow, Aleksej Bogeljubow och Alexej Harlamoff; de var en del av ryska konstföreningens ”flygande" utställning.

    Alexander Beggroff Aleksej Bogoljubov Alexej Charlamov Archip Kuindzji
  • De återvände till generalens vid middagstiden; familjen Mæxmontan behagade Edelfelt; modern måtte ha varit vacker och döttrarna har något lugnt, värdigt och världsvant, men tillika gott och glatt i sitt väsende; de två äldsta flickorna är riktigt vackra, de två yngre, ännu växande, ser ingenting ut.

    Fanny Mæxmontan Fridolf Leonard Mæxmontan Louise Mæxmontan Vera Mæxmontan Sofie Louise Charlotta Mæxmontan Maria Mæxmontan
  • Det var roligt att höra om societetslivet i staden; spänningen mellan de ryska officerarna och polackerna tycks vara stor; det enda ställe där de förenas är i generalguvernörens salonger; mest talades om Titschkewitsch, Wittgensteinar, Hornar och andra polska aristokrater som skildrades som blaserade och okunniga bänglar [slynglar]; det talades mycket om nuntiern [det påvliga sändebudet], som är bannlyst av påven, men understöds av kejsaren och hatas hjärtligt av folket; många av de stora godsen omkring Vilna är bortgivna åt ryska generaler – deras rätta ägare är i Sibirien eller på landsflykt; Edelfelt är inte övertygad om att denna slags rättvisa försvaras med skälet att alla polacker är fähundar.

    Siperia Vilna Alexander II Titjkevitj Wittgenstein Horn Leo XIII
  • Det är roligt att se med vilken kärlek familjen Mæxmontan omfattar Finland; Edelfelt skulle hellre bo i Peräseinäjoki än i detta bisarra land om han måste välja; fröken Wera är en ovanligt fin flicka, det är något distingerat i hennes sätt att vända huvudet åt sidorna; fröknarna bad Edelfelt skicka sitt porträtt; trevnaden hos Mexmontans skilde sig mot det omgivande snusket.

    Suomi Peräseinäjoki Fanny Mæxmontan Fridolf Leonard Mæxmontan Louise Mæxmontan Vera Mæxmontan Sofie Louise Charlotta Mæxmontan Maria Mæxmontan
  • Edelfelt är Lisa Landtman tack skyldig för att ha lett honom till familjen Mæxmontan.

    Fridolf Leonard Mæxmontan Elisabet Landtman Louise Mæxmontan
  • Fru Louise Mexmontan ber hälsa till Alexandra Edelfelt.

    Alexandra Edelfelt Louise Mæxmontan
  • Det beror på hur trött Edelfelt är om han stanna i Berlin.

    Berliini
  • Sista morgonen i Sankt Petersburg fick Edelfelt sitt diplom från akademin.

    Pietari Ryska konstakademien
  • Direkta biljetten kostade 110 rubel, ungefär 275 mark; Edelfelt tar farväl av Alexandra Edelfelt.

    Alexandra Edelfelt
  • Edelfelt reser följande morgon; han är kl. 1 i Eydtkuhnen och följande dag i Berlin.

    Berliini Eydtkuhnen / Tjernysjevskoje
  • *Stora tavlan bör adresseras först till Axel Antell i Viborg, sedan till konferenssekreteraren Iseeff, Akademien, för de skriva bara på ryska.

    Viipuri Ryska konstakademien Axel Antell Pjotr Feodorovitj Isejev
  • *Edelfelt fick betala 7 rubels övervikt.