Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Tämä kirje

studentmössor fennomania hotellit insinöörit isänmaallisuus kielet kirkkokunnat laulaminen linnat matkat merimiehet museot musiikki passit patsaat ruotsin kieli skandinavismi suomen kieli taidekokoelmat talous yliopistot ylioppilaat


Sorrtelge d. 14 Juli 1871.
Mottes tyst, tala aldrig om et"
Älskade Mamma!
Hvad! Norrtelge!? hör jag e Mamma med på
en gång frågande och förvånade blickar utropa!
Jo, så är förhållandet, att Mammas förstföd-
de för det närvarande befinner sig på en
skullreja till Konungarihet Sverige i den lilla
goda staden Norrtelge för att om en timma
stiga ombord på den ångbåt, som härifrån
afgår till Stockholm. Huru jag, såsom hörande
till expedationen och utan pass kunnat kom-
ma mig öfver, kan jag ännu sjelf ej rigtigt
begripa, och först då jag i minnet upprepar
alla de omvägar vi tre. Fabritius, Collander
och jag, haft för att resa hit samt vår goda, i
härdiga vilja, tyckes saken mera naturligt
Jag tror, att hos hvar och en, som har hjer-
ta i bröstet och lust till äfventyr vid åsynen
af lands haf, der det ligger blankt och

9
öppet utanför Eckeri redd. Lusten vaknat
att komma dit öfver till det gamla goda
Ivealand, isynnerhet då man vet, att
det icke är mera än 5 mil, en väg som med
båt han till ryggaläggas på en half dag
Länge hade vi inom expeditionen på skämd
talat om ett resa öfver hit, men ingen
tänkte då på att nära planer engång skulle
blifva verklighete Odo Reuter är den som
mest agaterat för detta ändamål, och sedan
vi på de sista dagarna lyckades få
Mandelsen och Nerrander för saken, var
blott konsten att kunna ställa så till, att
se
vi utan synnerlig risk komma öfver så
utan pass från känslen och universitetet som
vi voro. I rikeri finnes en pastor som
heter Molies och är en särdeles glad själ.
Sedan vi sällskapat med honom en dag vid
undersökningen af Ecker kyrka, yppade vi
när pesjekt för honom, och han lofvade nu
åtaga sig var sak, genom att tala med fullför
valtar
Om e
och ser
komini
förvå
att h
rike
det k
bjöd
sig o
sit till
gjord f
han är
följand
o.s.v.
vi skr
söka a
om hon
vi bor
var i

t
8
valtar som skulle vara en raisonabel mande
Om aftonen reste hela sällskapet till Aunförvaltar
och sedan Algren och Pastern efter långa omvägna
kommit fram med saken, fingo vi från från tills
förvättarens läppar höra den förskräckliga domen
att han ingenting hade mot resan, men att vi
riskerade en plikt af 400 mk. Föga kunde
det kalas på hvilket den något slipade tillaren
bjöd oss skingra de dystra känslar som hvalfe
sig i våra bröst, och då Mandelgien vid afton
min hemkomsten förklarade, att han icke ville råda
oss till alla, då han sett, hvilka svårigheter man
gjort för oss som studenter, uppgåfvo vi alla uppla-
ner. Lugut sofva vi natten ut under tänker att
följande dag fortsättar resan till Geta, Saltvill
o.s.v. på Aland. Om morgonen, just förrän
vi skulle begifva oss af, ville vi dock för
söka att sista utväg. Vi frågade en iblands bonde
om han ej ville föra oss öfver han såsom kapten
vi som beställning. Förslaget antogs, och presten
var nog hygglig att gifva oss prestbevis såsom

välfrejdade, ledige
sjömännerna R. Wilhelmfon, A. Carlson (Jag)
och J. Carlsjön. På grund af prestbeviset till
delades oss opass af tillförvaltaren; båten ut-
klarerades i ordentlig ordning, våra namn
uppropades och så bar det af för oss.
Af fullförvältaren. Nervander och mandelgren
hade vi blifvit afrädda att uppträda som
studenter, och i sista ögonblicke fick jag län-
en hatt af Lilist, som visserligen var något för stor
men dock antoys. Något som dock låg som ett
moln öfver vår glädje vår, att odo R. ej kunde
komma med, då presten vågrade honom bevis sätt
religerad. Han hade en ofantlig lust att kom-
ma med, och hade redan packat in sina saker
då sorgebudskapet från Pastorna hans honom.
Nu bar det af öfver Alands haft i en
liten öppen båt. Vinden var god och himler
var klar och snabbl gick det. Knappt hade
Signelskars klippor förvunnit för våra blicka och
med dem den sista skeputen af Juloinen Suomen
man, då likt en blå strimma i fjerrar syntes
Sveas älskade strand. Vi uppstämde ett danande
hurrak! Och

6
snart begynte skogen, byggnaderna i griska-
hamn synas allt tydligare, tills vi kl. 10 på
aftonen seglade in i den svenska hemma
efter en for timmars färd, således mil i timmar
vår första syn utgjordes af några leda nyfiken
ha tullfyaren, som ifrigt frågade hvad och
hvarifrån vi voro o.d., hvarpå det gaf
den, det bejkad att vi vore från Aland, sjö
män och mellans till profession. Efter anställe
visitering, gingo vi upp till Grisslekamns
anspråkslösa gästgifvare gård för att vederqvicka vi
trötta sinner med litet mat. Olyckligt vis var
der stort kalas i ej han hos postmäster, och
bl. andra två upptalienser Kolmodin som mycket
frågande tittade på oss. För oss, som då voro
intagna af den första berusningen, var det bra
svårt att icke på presentera sig som frisk
student utan låtsa om ingenting och gå hyrt
förbi. – Olycklig fögade också så, att vi
kommo för sent för att hinna upp på den
ångbål som går från Gefla till Sthina, och vi

9
fingo derföre följande jag resa först land vägen.
till norstilje, det vi kunna om aftonen d. v. s.
i går afton. Norrlelje är för närvarande
besökt af två till brehundra badgaster, mest
gamla lanter o.d., och förster derföre mera
lif än den annars skulle göra.
Stockholm d. 17 Fluszal!!! Nu är jag i
Stockholm, i det gamla i det vackra Stock-
hole. Om lördag fredags afton kommo vi hit.
och nu är det måndag och i morgon skola vi
återsända. Vacker var färden från Norntilja
lill Stockholm. Isynnerhet vägen från Furusum
hit. Att se den guddomliga djurgården med
sina trefliga villor, och Stockholms stad med
sina tornspiror och det gamla slottet i bakgrunda
det är något, som qvarsten såsom ett minne
för lifvet. Med förtjusning dröjda min blick vid
hvarje föremål, under det att ångbåtsa långsamt
skred in till Skeppsbron, och eftermiddagssalen
tycktes ankom för vår skull vilja genom sitt
röda skall förlåna dubbel skönhet är allt hvad
jag a
fantise
lifvels
o.s.v.
hos är
åt resa
ger.
ska va
jag ej
at
ja gör
Det nu
Hvad
de stor
relsen
histof
nas sta
holm,
det är
som ho
känsla

Svagen f
d.v.s.
är
must
mera
stock-
vi hit.
vi
el
usel
ej
med
akgrund
minne
blick vid
till långsam
afsaten
hvad

jag sågo. På skeppsbron afbröts de poetiska
fantasier, som hittils intagit mig själ af detta jorde
lifvels små omsorger stedsbud, hamnbusar, rum,
o. s. v. Enligt Odo Ri rekommendation togo vi in
hos en fru Suindelin, Fredsgatan 19, som hyr ett rum
åt resande finnar, och der sitter jag nu och skrif-
er. Här bör, eller rättare sagdt sofver man gång
ska väl för en Rde i dygnet. För resten tror
jag att att vår Resa ej belöper sig på men
än ciska 70 milif för person, en summa som
jag godt kan disponera öfver då jag ännu har
300 mk qvar, af hvilka 40 mk äro Tilgmannska
Hvad det ändå är roligt att vara här! Icke
de stora husen, de granna värdshusen, den stora rö
relsen fängsla mig mest. Nej, det är det
historiska Stockholm, denna de store koningar-
nas stad med sina tusen minnen, det är det Stock
holm, som man vet mormor Lindertha talat om,
det är denna hufvudstad i ett land, som hvarje finne
som har den minsta gnister af tacksamhet och heders-
känsla måste älska, som trögt mig i ett egendomligt

glad sinnes stämning. Första aftonen voro de första
vi sågo i Strompartessen två finnar, magg. Castien
o.stspelin, som med förvåning och hupnad säga
oss der, oss, som de visste att hafva arbete på
Åland. De bjödo oss på punsch, vill underhålla
oss sedan hela aftonen med rassonnement om fenne
mant o.d. ett ämna som jag numera är utlednin
Jag satt naturligtvis och tog, men satt såsom på
nålar och tänkte på min hårda lott att sitta
första gången i sitt lif i Stockholm och höra på
finnomanska föreläsningar. Ändteligen tog detta
ett slut och vi gingo att supera på Opris.
och derefter, restvätta som vi vore till kojs. Ander
morgonen hade jag stämt möte med etspelin i Natio
nalusien, der et. presenterade oss för föreständer
de Hildebrandt, som var särdeles förekomma
och visade oss alla historiska samlingar, ehuru muse
vin egentligen icke om lördagarne är öppet.
hela dagen sedan gick Tabrutiss och jag omkring
och skalojade i staden. Slotter är vackrare än jag
någonsin kunnat tro. Riddarholmskyrkan föreställde jag

se
mig mera storartad. Af Italierna tycker jag kanske
mest om Gustaf IIIs. Ellan att ega skaldens lika
fontasi, måste hvarje sinne mottagligt för konst uti
bildstaden se en lefvande ljustaviad i brons.
och tänka på den "förunderlig – magt som konstvär att
änder färdig så till strids som sängs.
De andra statyerna äro visst bra, men kanske nå-
got konventionella. Carl XIIs bör dessa undantager,
men derföre, att man sett den afbildar i hundrade
tals exemplar, gör den icke ett så storartat intryck.
Malins baltes pannare tycker jag mycket om, der
är lif och der är fast i dem. – Den ingenor
Bergstrand till hvilken Mandelgren rekommenderade oss, hafva
vi fåfängt sökt efter, emedan gubben Mr uppgifvit alldeles orikter
adress. Vi hafva derföre varit alldeles för oss sjelfva, illa
att känna en katt, förutom våra två finska magistrar i sant magista
na Schauman. – Jag har nu varit på de flesta märklig
ställen på Norr och i staden samt på Djurgården. På moseburg
ko och på söder öfverhufvudtaget har jag ännu ej varit mig
å skall jag gå dit. Till lust slotter lärer man väl icke kom
na till denna gång, men jag antager för gifvit att jag i nästa
nan med Mamma kommer hit, isynnerhet då jag ser att
resan ej är förenade med så alltför dryga kostnader. – Mig
några svenska studenter har jag icke gjort bekantskap, och sann
gara att säga hafva alla de jag sett något tråkiga ut.
deremot har jag blifvit bekant 6 danska studenter, som
följe med de 600 skåningarna. I nationalmuseum-
formerade jag först bekantskap med en af dem, cand.
thaol. Pettersen, och då han hörde att jag var finsk stu

19
duets gjorde han mig bekant med de andra. Flere af dem äro alldeles
inga, alla glada, qvicka och ytterst lifliga. Vi gingo först tillsam
mans igenom Nationalmuseet lafvelsamling, och då jag icke
fönn rätt på mina kamrater, följde jag med den till Berns salong
för att äta, men då der var fullt hus, gingo vi till Bergel kallare
likheten i vårt öde att inte känna ett eneste menniskjas,
förenade oss ännu mer, inom en half timme voro vi förbrodrade
och de bästa vänner i verlden. Jag, min finska flagnistiker
skämdes rigtigt, då jag såg deras sprattande liflighet. Vi företog,
sedan spatsertur till obsevelosion, longit borta på norrmalen
till källare – tro remmare, för att bese Bellmans rum, o.s.v.
Hela dagen var jag tillsammans med dem och hade mycket
roligt. På aftonen foro vi till Djurgurder, som vi ströfvade
ljekom. Under de gröna charma slogo vi oss ner, långt
fort från folkrörelsen och sjöngo, det är ett yndigt länge Hos
Kristian Suomis sång och vi i landt det låg en poetisk, glande
stämmer afton varit som grän i de voro förvånade öfver att man
Finland på nöja kände till den danska litteraturen och konsten
omt till danska förhållander i allmänhet. Runeberg och Topelii
kände de väl, och kunde långa stycker utantik af dem.
då jag så enthusiastisk jag kunde, läste upp det är et gudet lång
blefvo de alla en utom sig af förtjusning arm i den tågade
till kasselbacker, vid Hellmans byst upphöjda vi ett gladt
öfverop, och beslöta sedan att supera på Hasselbacker, och
sedan drick en flaska panska vid Bellmans eller. Olyckligt vis
blef det det ohyggligaste regnväder. Och insvepta i scha
spricingo vi efter maten icke till Bellmanschen utan till
ingbåtte som just afgick till stider för sista gånger. Det
legnade som om himmelen varit öppen, och det lika
ynkliga som löjliga i vår belägenhet, der vi stodo genom
basta stegrade om möjligt ännu glädjen. På strömparter
var det proppfullt af folk som velat rädda sig undan
eqvalregnet, och med möda sofvade vi oss ett bord. Här beslött
att hvar och en skulle utbringa en skål. Cand. Pedersen utbri-
sade nu en skål för Finland och dess framtid, som var utmär
väl framsagd. Sedan omvexlade skål för Danmark för Norden
för den Nordiska qvinde. En skål för vore svenska flamma
fransades utmärkt qvickt af stad Lübschitz. glada skildes
vi åt, sedan vi beslutat att träffas i dag. – De, som
varit längre till i Stockholms lofvade i dag föra deres finsk
vara till Haga, och några andra ställan utom staden. I går afton
i strimparterren presenterade jag Fabritius för dem, ty har

181
vår af en händelse der med Max Schauman. Men nu måste
jag sluta, ty mina kamrater bedja mig komma med
sig ut i staden. Ett måste jag bedja eder
är
alla om: det är att hålla denna min
absolut
resa hemlig, så att hvarken univer
sitetsmenniskorna eller någon af förn-
minnesföreningen får veta det
Minista deröfri. – Hvad jag gerna
ville fara hem skedens till Eder, för att rigtigt få
berätta, ty under sommarens lopp blekna kanske
intrycken något, och berättelsen kan aldrig blifva så
liflig som den är då den är alldeles färska.
Helsa Ellen och Anni och säg att jag gerna ville
hemta med mig något af allt det vackra i kon-
fekt och leksaksväg åt dem och de små kusineran,
Men då man är döm till en lika evinnerlig vändig
som den vandrande Juden, är detta svårt att göra.
Då jag kommer till Hfors i höst skall jag söka att
reparera skadan. –
Ett ögonblick före det mig
i går in att resa till Södertelga, men då jag
besinnade att jag var här så att säga inkognits
och då i Södertilja många finskar finnes som känslor
kunde berätta om att jag varit i Sverige, samt att jag
borde använda min knappa tid att bese Stockholm,


så slog jag reseplanerna en högen. – Få se
hvarifrån jag nästan gång kommer att skrifva
till Mamma. Både Degerby och Åbo kommer
jag att passera i slutat af Juli – början Augus
och Mamma han adressera bref, poste restante
till båda stationeran. Det är ledsamt att jag
i detta tarfliga bref icke kunnat inlägga
mera af den glädje jag sjelf känner,
men då jag skrifver till Eder i hemmet, behöfs
Mammas
jag ej frukta för att icke blifva förstådd. Jag
vet, huru jag med mina skandinaviska sympathi
ser allt här i Sverige, och jag vet att om jag också
då jag komma tillbaka till expedition kommer att
måla den fennomanska uppfattningar, det dock finnes
hjertan derhemma som lysa samma känslor som
dem jag återfinner hos mig. Nu farväl Älska
Mamma, helsa Morbror och moster, de snälla
Syskonen och Kejsinerna, Morbror August och
från
after
Adde.
Obs! Detta bref är till raspat i största hast mig
en usel penna, som jag lånat af Fru Sundelins piga.
Pare sett

Avaa näköispainos Kirjeet on litteroitu koneellisesti ja saattavat sisältää pieniä virheitä.

Sisältö

  • Motto: tyst, tala aldrig om’et”.

  • Edelfelt har tillsammans med Reinhold Fabritius och Jonathan Collander rest från Eckerö till "gamla goda Svealand", Sverige, utan att kanslern och universitet har utfärdat pass till expeditionsmedlemmarna; Odo Reuter var den som mest agiterat för resan, slutligen har de lyckats vinna Nils Mandelgren och Emil Nervander för saken; de har fått hjälp av pastor Karl Moliis, som gjorde dem sällskap då expeditionen undersökte Eckerö kyrka; tillsammans med Mandelgren har pastorn talat med tullförvaltaren, som skulle vara en "raissonabel mand"; tullförvaltaren hade meddelat att de riskerade en bot på 400 mk; före de fortsatte resan till Geta och Saltvik, gjorde de ett sista försök; en bonde gick med på att som kapten ta dem som besättning över till Sverige; pastorn utfärdade "prestbevis" på att sällskapet var sjömännen R. Wilhelmson, A. Carlsson (Edelfelt) och J. Carlsson; tullförvaltaren gav dem sjöpass och avrådde liksom Nervander och Mandelgren dem från att uppträda som studenter; Ernst Lilius lånade Edelfelt en mera passande hatt; Odo Reuter förvägrades prästbevis i och med att han för en tid varit relegerad från universitetet.

    Ruotsi Eckerö Geta Saltvik Emil Nervander Jonathan Collander Ernst Kasimir Lilius Odo Reuter Nils Månsson Mandelgren Reinhold Fredrik Fabritius (epävarma yhteys) Karl Alfred Konstantin Moliis
  • De åkte över Ålands hav i en liten öppen båt; färden gick snabbt, knappt hade ”Suloinen Suomenmaa”, Finland, försvunnit innan ”Sveas älskade strand”, Sverige, syntes i fjärran; de stämde upp ett dånande: hurrah!

    Suomi Ruotsi Ahvenanmeri
  • Efter en färd på fem timmar seglade de in i Grisslehamn; på tulltjänstemännens förfrågan angav de att de kom från Åland, var sjömän och "mekanici" [mekaniker/ingenjör] till yrket; det var stort "kalas" i Grisslehamn; två uppsaliensare Kolmodin tittade frågande på dem; det tog dem emot att inte få presentera sig som finska studenter.

    Ahvenanmaa Grisslehamn Johan Kolmodin (epävarma yhteys)
  • Resesällskapet missade ångbåten som trafikerade mellan Gävle och Stockholm, i stället fick de ta landvägen till Norrtälje, som var fyllt av badgäster.

    Tukholma Norrtälje Gävle
  • Ångbåtsfärden från Norrtälje till Stockholm var vacker, i synnerhet Furuviken, Djurgården, vyn över tornspirorna i Stockholm stad och gamla slottet.

    Tukholma Norrtälje Stockholms slott Djurgården
  • På Odo Reuters rekommendation tog de in hos fru Sandelin, som hyrde rum åt resande finländare.

    Odo Reuter Sandelin
  • Resan kostade cirka 70 mark per person; Edelfelt hade fortfarande 320 mark kvar, av vilka 40 mark var "Tilgmannska".

    Ferdinand Tilgmann (epävarma yhteys)
  • Det mest fängslande i staden var det historiska Stockholm, som mormor Linderth talat om.

    Tukholma Johanna Sofia Linderth
  • Första kvällen hade de träffat på två finländare, magistrarna Jonas Castrén och Eliel Aspelin; de blev bjudna på punsch och resonemang om fennomani; Edelfelt teg och tänkte "på min hårda lott att sitta första gången i sitt lif i Stockholm och höra på fennomanska föreläsningar"; kvällen avslutades på "Opris", Operakällaren.

    Tukholma Operakällaren Eliel Aspelin-Haapkylä Jonas Castrén
  • Edelfelt hade följande dag stämt möte med Eliel Aspelin på Nationalmuseum; Aspelin presenterade dem för föreståndaren dr. Bror Emil Hildebrandt, som visade dem alla historiska samlingar, trots att muséet egentligen inte var öppet på lördagar.

    Nationalmuseum Eliel Aspelin-Haapkylä Bror Emil Hildebrand
  • Edelfelt har gått omkring i staden med Reinhold Fabritius: slottet var vackrare än han kunnat tro, Riddarholmskyrkan var inte så storartad som han hade väntat; bland statyerna tyckte han mest om statyn av Gustav III, de andra var något konventionella, med undantag för Carl XII; Johan Peter Molins bältespännare [staty] tyckte han mycket om.

    Tukholma Stockholms slott Riddarholmskyrkan Gustav III Karl XII Reinhold Fredrik Fabritius Johan Peter Molin
  • Nils Mandelgren hade föresett dem med rekommendationer till ingenjör Per Emanuel Bergstrand, men adressen stämde inte.

    Nils Månsson Mandelgren Per Emanuel Bergstrand
  • De har fått klara sig på egen hand; de enda bekanta var magistrarna Castrén och Aspelin, samt magistrarna Schauman.

    Eliel Aspelin-Haapkylä Jonas Castrén Karl Frans Johan Schauman (epävarma yhteys) Maximilian Schauman
  • Edelfelt har besökt de flesta märkliga (sevärda) ställen på Norr och i staden samt på Djurgården; han planerade att ännu besöka Mosebacke och Söder; lustslotten fick lämna till en annan gång, kanske nästa sommar med Alexandra Edelfelt.

    Tukholma etelä Mosebacke Djurgården Alexandra Edelfelt
  • Edelfelt har på Nationalmuseum blivit bekant med danska studenter, bl.a. cand.theol. Pedersen och stud. Lübsewitz; de gick till Berns salong och Berzelii källare; deras färd fortsatte till Observatorium och till källaren Tre remmare på Norrmalm för att titta på Carl Michael Bellmans rum; på Djurgården fortsatte den finsk-danska förbrödningen med sångerna "Det är ett yndigt land", "Kong Kristian", "Suomis sång" och "Vårt Land"; de danska studenterna kände till J.L. Runeberg och Zacharias Topelius; vid Bellmans byst på Hasselbacken höjde de leverop, och beslöt att dricka en flaska punsch vid Bellmanseken; ett regnoväder satte stopp för deras plan; kvällen avslutades med skålar för Finland, Danmark, Norden och den nordiska kvinnan i parken Strandparterren, där de också träffade på Reinhold Fabritius och Max Schauman; danskarna lovade att följande dag visa "deres finske vaen" Haga och några andra ställen utanför staden.

    Suomi Tukholma Tanska Hasselbacken Norrmalm Pohjoismaat Djurgården Berns salonger Berzelii källare Observatoriet Tre remmare Haaga Strandparterren Johan Ludvig Runeberg Carl Michael Bellman Zacharias Topelius Reinhold Fredrik Fabritius Pedersen Lübsewitz Maximilian Schauman
  • Familjen måste hålla informationen om hans resa till Sverige absolut hemlig, i synnerhet för universitetsmänniskor och Fornminnesföreningen; Edelfelt hade gärna åkt direkt hem för att med resan i färskt minne kunna berätta allt han varit med om; han hade gärna tagit med sig något i "konfekt- och leksaksväg" till systrarna Ellen och Annie, men det var svårt att förverkliga då han "som den vandrande Juden" var dömd till evinnerlig vandring.

    Alexandra Edelfelt Ellen Edelfelt
  • Edelfelt hade lekt med tanken att åka till Södertälje, men övergav planen; det fanns tillräckligt att se i Stockholm.

    Tukholma Södertälje
  • Alexandra Edelfelt kunde sända brev till post restante adresser i Degerby och Åbo, som han skulle passera i slutet av juli eller början av augusti.

    Turku Degerby Alexandra Edelfelt
  • Alexandra Edelfelt förstod hur Edelfelt med sina skandinaviska sympatier sett allt i Sverige; samma förståelse väntade inte då han skulle återförenas med resten av expeditionen, där den fennomanska uppfattningen var starkt repsresenterad.

    Ruotsi Alexandra Edelfelt
  • Avskedshälsning till Alexandra Edelfelt, morbror Gustaf och moster Fanny Brandt, syskonen och kusinerna, morbror August Sträng och Tajta (Fredrika Snygg); Edelfelt påpekade att brevet var skrivet i all hast med en penna som han lånat av fru Sundelins piga.

    Sundelin Alexandra Edelfelt Berta Edelfelt Fanny Brandt Gustaf Brandt Alexandra Edelfelt Ellen Edelfelt Fredrika Snygg August Streng