Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Bertel Hintzen kirjoitukset

På en gräsbevuxen strand med några stora, gråbruna stenar i förgrunden till höger samt några tallstammar och ett notskjul i mittplanet till höger står till vänster en gammal präst i svart kåpa vid ett improviserat altare i vitt, predikande för ett 20-tal fiskare, bondkvinnor och barn, som sitta i halvkrets till höger. Prästens gestalt avtecknar sig i skarp silhuett mot bakgrunden av Haiko fjärd, som skiftar i ljusblått, rosa och lila. Kvinnorna i förgrunden i rosa dräkter, huvudsakligen ljusblått och ljusrött, männen, som sitta längre bort, ha mörka kläder i svart eller blått. Rumsdjupet framhäves av några båtmaster, som synas bakom notskjulet. Gråväder med svaga skuggor; mellan de ljusa, rosaskiftande molnen enstaka blå fläckar. 122 x 178. Signerad: A. Edelfelt 1881. Målad i det fria på Nynäs udde, Haiko, juli-september 1881. På Paris-Salongen 1882 belönad med II klassens guldmedalj. Inköpt i maj 1882 för 3,000 franc av Franska staten för Luxembourg-museet. Efter 1913 överförd till museet i Lille.

Toimituksen kommentit

Redan då Edelfelt stod i beråd att ställa ut "Ett barns likfärd" (H128)på Salongen i Paris våren 1880, funderade han på ett motiv med kvinnor i olika åldrar. Då tänkte han sig ännu ett historiskt motiv från Vasatiden. Vintern 1880-1881 skrev Edelfelt om att han ville måla något "större", "soligt och glatt" från Haiko. Efter resan till Spanien våren 1881 skrev Edelfelt att han ville måla "något dugligt och allvarsamt" i den karga finländska naturen.

Esiintymiset kirjeissä

Paris d. 16 mars 1880 16. maaliskuuta 1880
Nästa år blir det åtmintsone ingen likkista; Edelfelt skulle helst välja något historiskt eller modernt ämne där han kunde måla "fruntimmer" i olika åldrar; där uttrycket vore huvudsak och han kunde ägna tid åt karaktäriseringen.

Paris, måndag d. 12 april 1880. 12. huhtikuuta 1880
Edelfelt funderar på en historisk tavla från Vasatiden med kvinnor; han kan inte se "Kung Märtha" framför sig; Karin Månsdotter är redan gjord.

Paris d. 1 Maj 1880. 1. toukokuuta 1880
Edelfelt funderar på en stor tavla för nästa år.

Fredag d. dec. 1880 1. joulukuuta 1880
Epävarma yhteys Edelfelt har en brinnande lust att på nytt göra något större på Haiko; han vill göra något glatt, sommarvarmt, ljust i de skära jungfruligt rena och fina toner som karaktäriserar deras sommarhem.

Paris fredag d. 12 mars 81. 12. maaliskuuta 1881
Epävarma yhteys Ack, jag är ännu alldeles hänförd. Det är så innerligt lyckligt, herrligt att se något så bra och dugligt. Det är verklig konst. Jag har ej i år sett något som så hänfört mig. Då jag såg taflan genomströmmades jag af nytt lif, och jag svor att i sommar på Haiko måla något soligt, gladt rigtigt bra, bra såsom Dagnans taflor. – Hvad betyda alla brackors fröjder mot att åter ett ögonblick vara riktigt hänförd af konst! Jag vore ett nöt om jag ej i år gjorde något utmärkt bra – Dagnan uppmuntrar mig, råder mig anser mig ha talent men säger att jag ännu ej har tillräckligt metod i arbetet; jag vill försöka att ordna mina tankar ordna min tid och mitt arbete, och tänka på att detta, måleriet, ändå är det allra vigtigaste i mitt lif och att det gäller för mig att nu, just nu bli något. Det finnes tusentals hyggliga ungdomar, och att endast vara en hygglig ungdom är derföre ej ärofullt. Jag vill derföre arbeta, lemna ett spår efter mig då jag dör, jag vill njuta af den högsta fröjden, den att tänka, drömma och frambringa, vare det sig blott en ömklig vrång bild af det man känt och drömt.

Paris d. 18 mars 1881 18. maaliskuuta 1881
Detta års salong blir fullkomligt utan pretention. Jag tror t.o.m. att det kan vara bra att visa publiken att jag har tillräckligt att göra utan att behöfva skicka något storartadt till Salongen. Efter succèsen i fjol väntar man heller ingenting betydande, men jag samlar krafter till nästa år – då skola de få se.

Måndag d 21 mars 1881 21. maaliskuuta 1881
Epävarma yhteys Jag har hvilat i dag, men har redan fått ledsamt t.f. af lättjan. Som jag verkligen ej arbetat öfver höfvan på min salong, märker jag att jag nu först får det rätta kuraget på mig, och gör derföre upp stora planer för sommaren.

Toledo d. 30 april 1881. 30. huhtikuuta 1881
Helst skulle jag vilja komma hem redan omkr. d. 15 juni, får se om jag det kan. – I alla fall stanna jag så länge i Finland att jag kan få en god tafla med mig från Haiko, dröjde det också från Juni till November.

Paris d. 15 Maj 1881. 15. toukokuuta 1881
Ack jag längtar att få komma hem och arbeta efter en karg och karaktäristisk natur; jag vill, jag vill göra något dugtigt, manligt till nästa år. En dugtig ansträngning ett försök att spänna bågen så att det knakar i den. – Jag känner på mig att jag är förlorad om jag låter mig gå åt "la peinture facile", och tror t.o.m. att jag är född till något bättre. Den Spanska resan har lärt mig mycket och jag behöfver blott tänka på några taflor i Madrid för att ödmjukt erkänna att allt hvad jag gjort till dato varit underhaltigt, och innerligt be Gud Om kraft, flit och ihärdighet, det som kanske mest fattas mig.

Paris d. 31 Mai 1881. 31. toukokuuta 1881
Jag funderar ofta på mina blifvande taflor som nu redan intressera mig ofantligt. Då ingen exposition blir i Moskva och Manzeys ej äro dernere, kommer naturligtvis ingen rysk resa i fråga, och så bra kan det vara, ty jag vill försöka att vara rigtigt flitig. Mamma må ej beklaga sig öfver att jag arbetar då jag kommer hem och derföre icke helt och hållet kan lemna mig åt hemmets och landtlifvets fröjder – men å andra sidan vet Mamma att jag är glad, munter och på allt sätt angenämare då jag har något att göra. Ingenting gör mig så dyster som sysslolöshet. Dessutom har jag ju lofvat att stanna hemma så länge Mamma någonsin vill denna gång. Jag tänker derföre i lugn och ro börja min tafla i Juli, arbeta hela Augusti och halfva September derpå, på mellantiderna göra ett porträtt (stort) af mina två systrar göra teckningar o.s.v. sommardagen är ju lång i Norden och om jag anslår 5 à 6 timmar om dagen till arbete (jag måste stiga tidigare upp i år) så finnes ju alltid tillräckligt öfver till simning, ridt, sång o.d.

Café de la Régence d. 7 Juni 1881. 7. kesäkuuta 1881
Jag längtar mycket efter att få göra något dugligt, allvarligt (om ej till ämnet, så åtminstone till sättet och uppfattningen). Blir det kallt, regnigt och ruskigt, blir det omöjligt att hinna med mera än 1 tafla.

Petersburg söndag 30 okt 81 30. lokakuuta 1881
I morgon går jag till Jacobi för att tala om taflan

Onsdag 2. marraskuuta 1881
Då storfursten väntas hit i slutet af veckan vore det af vigt att få taflan så fort som möjligt Säg derföre åt Schauman att han telegraferar till mig eller kommissionären i Petersburg – Jag hoppas näml. att taflan verkligen afreser torsdag afton med snälltåget Jacoby menade att storfursten borde se taflan – publiken vore likgiltig sade han, samt att jag skall exponera den på akademin Dock finnes intet hopp i verlden att sälja, ty ingen köper och 1000 rubel för en tafla anses enormt men att supa upp 1000 rubel på en qväll är den naturligaste sak i verlden.

Tisdag 8 nov. 1881 8. marraskuuta 1881
Taflan är nu på akademin. Jag har beställt ram till Buttis porträtt, som också skall exponeras. Om fredag morgon kl. 10 skall jag vara der i frack och hvit duk för att bli H. K. H. Wladimir förestäld. – Om tre år får jag titeln af professor, hvilket qvittar mig lika. I dag har jag ändtligen träffat Iseeff, som berättat mig allt detta. Många bugningar på ömse sidor, – Jag en stor talent, han ett utmärkt geheimeråd. – Kejsarn kommer ej hit på hela vintern, och låter i allmänhet ingen menniska närma sig. Men tiden lider och jag måste göra mig i ordning för middagen. Som jag tidigt i morgse begaf mig ut för att få taflan, har jag så godt som alls ej sett fru Etter i dag

Petersburg d. 9 nov. 1881 9. marraskuuta 1881
Taflan är nu lyckligen förd till Akademin, Bertha likaså, (nu infattad i en magnifik ram som Beggrow lånat mig. Hade jag ej sjelf begifvit mig till Akademin i dag, så skulle jag ha fått en ytterst usel plats ibland gipsritningar af eleverna. Nu krånglade jag en stund och fick en enorm sal för mig – måtte de nu blott få vara der, tills Storfursten kommer. I morgon kl. ½ 10 skall jag vara der uppsträckt i frack.

Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22. joulukuuta 1881
Storfursten som jag träffade, sade att kejsarinnan och kejsaren varit der i Zarskoïe på middag tisdag afton, inga andra än de. Kejsarinnan hade då så mycket tyckt om porträtterna att hon genast tänkt på att beställa sina barn. – Tänk hur det passade! Emellertid lofvade han ge mig ytterligare besked. Jag bad att få visa mina taflor åt Hennes Mt och tillsades då att genom Gregarowitsh afsända mina opera omnia först till Zarskoïe, derifrån de genom Storfurstens försorg skola afgå till Gatschina. Inte ett ord om betalning – han tog mig i handen, tackade mig och sade att han var mycket nöjd samt att jag hade gjort Storfurstinnan och honom ett stort nöje och en stor tjenst. Jag hoppas emellertid på att snart få pengar, för många orsakers skull. I dag på morgonen sof jag ut – gick derefter till Grigorovitshs och bestyrde om taflorna, åt frukost hos Manzeys (derifrån jag skrifver) och gick sedan ut och spatserade med Mlle Sophie. Vi fingo idén att resa till Staraja Derevna, gingo hem och fingo fru Manzey och Kaleschen. Nu först, kl. närmare sju kommo derifrån. Denna lilla tur var mycket uppfriskande, flickan söt och glad. Hos dem, i de iskalla rummen, sökte vi rätt på portvin och biscuits och restaurerade oss litet.

Onsdag afton 4 dag jul 1881 28. joulukuuta 1881
Jag steg in och Dagmar stod der och såg ytterst fin och behaglig om också alls ej Kejsarinnelik ut. hennes enkla väsen och snälla, goda blick hennes lilla växt och något blyga uppträdande kontrasterade med ståten och ceremonierna förut. Hon var klädd i svart atlas. – Tilltalade mig genast på franska – om att hon var förtjust i mina porträtt, taflorna hade ännu ej kommit från Zarskoje, samt önskade att jag skulle göra hennes barn – I morgon skall jag börja och installera mig. Hon frågade om jag talade svenska, hvarpå jag svarade att det var naturligt eftersom det var mitt modersmål; men hon fortsatte icke destomindre på franska. – Det var litet krångligt för mig att passa in Votre Majesté – veut-Elle o.s.v. Hon sade sig ha ett alldeles utmärkt minne från Helsingfors – j'aime tant la Finlande, et je serais très heureuse de voir votre tableau – Derpå sade hon att ännu ingenting kunde bestämmas om porträtternas storlek och hvilka af barnen skulle målas – i morgon får jag se dem. Kejsarinnan har något i sin blick som påminner om fru Leuhusen. Detta egendomligt fixerande och drömmande på engång – en utmärkt vacker blick. Hon står hela tiden – det gjorde hon med de andra med såg jag. Slutligen sade hon att hon var "charmée d'avoir fait min bekantskap.

Gatschina d. 30 dec. 1881 Kejserliga slottet 30. joulukuuta 1881
A propos sade hon, Deres billeder ære nu her, jeg har allereden seet dem – De ær dejlige, jeg syns så godt om den store, de ære alle saa andægtige och der ær saadanne udmærkede typer, jeg kenner dem godt igjen. Och den lille röde pige, hvem ær det? – Det är min lilla syster, Ers Majestät, – "Saa har De en såe lille och saa blond Søster! På tal om taflorna bad jag henne säga mig hvar de funnos, och jag fördes nu ned i en sal på nedre botten, der mina taflor voro mycket illa placerade i dålig dager. Jag bad "le grand maître de la cour" grefve Narischkin, en gammal hofman med ytterst distinguerade drag, hjelpa mig. Han hoffuriren, 5 betjenter och jag höllo just på att släpa dem i en bättre dager, då jag hörde steg bakom oss – "Sa Majesté" och alla bockade; Kejsarinnan som händelsevis passerade, vände sig till Narischkin och sade: N'est pas qu'ils sont excessivement jolis les tableaux? Så såg hon åter på dem, frågade om det var en vanlig gudstjenst eller om någon fiskare drunknat och detta var likpredikan hvarpå jag svarade och gaf besked. – "Ja jag tänkte det sade hon, de äro andäktiga utan att vara sorgsna – det är just det jag tycker om. Och så frågte hon igen om Bertha, hvad hon heter, hur gammal hon är och sade att hon var söt utan att vara regelbundet vacker, och sade om Schura Manzeys ögon att de voro magnifika. – Kejsarinnan har ett sätt att se tvärs igenom en – der ligger något melankoliskt, men så genomgodt i hennes blick.

Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31. tammikuuta 1882
Epävarma yhteys Om söndag var jag hos Grigorovitsch – mina taflor ofantligt illa exponerade, och så råka de komma samtidigt som några af Kuindji, dessa utbasunerade i hela Petersburg. Jag var arg, arg, arg, så mycket mera som Grigarowitsch ej visat den minsta goda vilja då det gällt att låta mig komma till min fulla rätt. De äro ej vänligt stämda mot mig. Det qvittar mig lika, och jag betalar dem med samma mynt. Om ryssarne genom sin falska patriotism tro sig vinna mera sympathier så misstaga de sig högeligen. Fru Etter var mankerad å mina vägnar. Vänta, vänta bara i Paris, ifall de ej helt och hållet ha glömt mig der nu redan. – Grigarowitsch en bland de värsta blagueurer jag träffat på – ljuger allt hvad han säger – lofvade emellertid skaffa mig bättre platser till i morgon – De foderfäna ha placerat Bertha högt upp, så att det är rakt omöjligt att se henne – och så ha de ännu aplomben att säga: Mais ce sont des places que vous avez choisies vous même….– Quand, où comment, moi, ?!!!!

Gatschina Onsdag d. 2 febr. 1882 2. helmikuuta 1882
I morgon lärer jag resa in till staden på qvällen för att om fredag morgon återkomma. Öfverste Bogaewsky berättade mig att ”Golos” i dag talt om mina taflor i välvilliga ordalag. – Den gamle kommendanten som är så vänlig ehuru han tyckes vara litet ålderdomsvag heter Baguwut (Baggehufvud) och kommer alltid och himlar sig öfver mitt "excellent travail – permettez moi de vous féliciter – priskurant samma sak. En mycket pratsam herre är kosacköfversten Ivaschkin-Patapoff. Han liknar Skobeleff och ser ganska grann ut i den långa kaftanen med silfverpatronerna på bröstet. – Jag börjar nu känna alla officerarne och nästan alla underofficerarne här. Också går och kommer jag nu som jag vill och tycker, löper i lönntrappor och korridorer utan att någon bekymrar sig om mig.

Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.

Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20. helmikuuta 1882
I morgon skall jag således börja Madam Miatleff det är då den 21 8 dagar af februari, 14 af mars, summa 22, på hvilken tid jag måste få det färdigt – ack Mamma – hur blir det med resan till Finland då. Jag måste vara i Paris förrän den 20 mars, annars får jag ej min tafla på Salongen.

Gatschina torsdag d. 23 febr. 23. helmikuuta 1882
Mitt största bekymmer är att få taflan till Paris till den 20 mars. – Jag vågar ej skicka den ens med grande vitesse, ty Wladimirs ramar som sålunda afsändes från Paris d. 18 Januari äro ännu ej här. Jag skall derföre hos den stora franska bokhandlaren Mellier här i Pburg höra åt om ingen säker person reser till Paris och mot betalning åtar sig att ta taflan med som passagerargods. Det kan ju hända att jag blir färdig med fru Miatleff till den 15 mars – men det är ändå riskabelt att vara så der bunden af en datum. Jag tar taflan rullad, och har beställt ny ram i Paris. Den gamla skickar jag tillbaka till Mamma, den kan ju alltid tjena till ett eller annat.

Petersburg d. 26 febr. 1882 26. helmikuuta 1882
Jag har nu låtit höra åt på posten, och der antages min tafla, rullad i bleckfodral, och lofva de att på 8 dagar få den till Paris, ty med Grande Vitesse vågar jag ej skicka den efter den sorgliga erfarenheten med Wladimirs ramar. I grunden tror jag att jag är i Paris omkr. den 20 mars, ty Madame Miatleff går som en dans och

Torsdag d. 2 mars 1882 2. maaliskuuta 1882
Det ser verkligen ut som om det Romanoffska husets örn svajade öfver mig, såsom Mamma engång skref. Jag fick neml. i går en officiel skrifvelse från Wladimir, deri säges att Kejsaren ”vill köpa de af mina taflor som vore till salu, eftersom de i Gatchina exponerade tillhörde enskilda personer.” Nu är det något missförstånd. Endera ha de ljugit för honom att den stora taflan redan är såld, eller också tror Han att jag har ett helt lager af småtaflor här. Jag for i går afton till Iseeff, som rådde att i morgon gå till Worontzoff (här i Winterpalatset). Iseeff trodde att Kejsarn ville beställa något af mig, hvilket ju skulle bevisa att han är mycket nöjd med taflan. Nu är min tafla färdig inpackad hos Beggrow, för att i morgon afgå med posten – men nu kan jag ju ej skicka den innan jag fått besked från Kejsarn. En annan utväg finnes ännu – Om tio dagar afgår en kurir från franska ambassaden direkte, och genom fru Miatleffs förmedlande har en af de franska sekreterarna vid ambassaden tillåtit honom ta paketet eller rullen med sig. Ända till den 25 mars kunna taflor inlemnas. Tråk och bråk. Med grande vitesse skulle jag i intet fall ha kunnat skicka den, efter min sorgliga erfarenhet med Wladimirs ramar. Alla säga att detta är dagligt bröd och alls ej förvånande. En Narischkin lär ha bjudit 3000 för min skärgårdstafla – skall jag sälja den. I intet fall utan att exponera den i Paris. Heimbürger, ljusfabrikanten har skickat skogsinteriören, den gamla till Beggrow för att säljas, ty han tycker ej om den. Det är nu tråkigt för mig, ty taflan är klen, och jag konstaterade med nöje att skärgårdstaflan var hundragånger bättre. Jag har således gjort framsteg sedan 78. Men tråkigt är det att den der smörjan står och skyltar hos Beggrow. Kostymerna förefaller redan gammalmodiga, och det hela saknar chic, är hårdt, och pojken är en vaxdocka.

Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Min tafla afreser om några dagar med franska ambassadens kurir. Orolig som jag är till mitt lynne, intjett, som det heter, är jag dock säker på att jag kommer att vara orolig ända tills jag fått telegram från Paris att taflan är i Industripalatset.

Petersburg 8 mars 1882 8. maaliskuuta 1882
Om nu ej denne Olchin, öfversten vid konnogardet bestyr om att taflan afsändes med franska ambassadens kurir, så reser jag söndagen den 19. (taflorna kunna lemnas in till den 25).

Måndag 13 mars 1882 13. maaliskuuta 1882
Åtminstone en sten har fallit från mitt hjerta. Min tafla är afsänd till Paris. Olkin hade försummat kuriren, och tvang då militär attachén, öfverste R. de Boisdeffre att ta med sig kistan som passagerargods. Jag var hos denne herre – han lofvade göra det ehuru han afklädde sig all ansvarighet för tullnärernas förfarande, kollision m.m. – Måtte det nu gå bra. Om torsdag kommer han till Paris, och jag har skrifvit till Baude att ta ut den och genast låta spänna upp den på blindram.

torsdag 16 mars 1882 16. maaliskuuta 1882
I dag har min tafla troligen kommit fram till Paris. Baude telegraferade i går att han var beredd på att ta den och att han fått mitt telegram – mera har jag ej hört.

Lördag afton kl. ½ 12 på kvällen hos Manzeys 25. maaliskuuta 1882
Baude har skrifvit och sagt att taflan i Paris gör ett godt intryck och att man funnit den ”bien vu et largement peint”.

Torsdag d. 30 mars 1882 30. maaliskuuta 1882
Botkin har varit mycket vänlig mot mig, och jag tror att jag i honom har en allierad. Han sade att Tretjakoff, som spekulerat på salongstaflan är i Paris och stannar der till den 10 maj, samt bad mig söka upp honom på Grand Hôtel.

Paris d. 7 april 1882 7. huhtikuuta 1882
Berndtson var mig till möte – lika trist som förr. – Snart träffade jag Courtois och Dagnan m.fl. – de anse min tafla (för salongen) bra, bättre än likfärden, dock tycka de ej om vattnet. Sargent likaså. I går afton var jag med Schulténerna, Casper Wrede och Berndtson.

Paris d. 8 april (lördag) 82 8. huhtikuuta 1882
Jag är litet rädd för hans omdömen om mitt måleri – han är bland de få som säga mig sanningen, om den också någongång är hård att höra.

Fredag d 15 april 82 15. huhtikuuta 1882
Walter Runeberg fortfar att påstå att mina bönder ej äro några finska bönder, att jag ej ser naivt, utan med franska ögon. – Jag tror att Jag ger dem tusan, en gång för alla dessa finska bönder – Jag kan ju ej skapa om mig sjelf, och kan ej se dem annorlunda än jag ser dem – Emellertid tror jag att taflan kommer att göra effekt på Salongen – Courtois och Dagnan tycka att den är mycket bättre än likfärden.

Paris d. 20 april 82 20. huhtikuuta 1882
och gick upp till Gubben Bogoluboff, som var vänlig och hygglig. Han sade att Wladimir alls ej skulle komma till Paris och att Tritiakoff rest redan innan jag anländt till Paris. Denne senare har köpt Dagnans tafla, och skulle nu gubben B. skrifva till honom att min fortfarande stod till hans disposition. Får nu se om det lyckas – ty föga troligt är att jag här säljer den till det priset. Sedan gick jag till Harlamoff, som icke gjort några synnerliga framsteg sedan sist. Båda öfvertalade mig att inträda i de ryska artisternas förening – nu är jag ju redan i den skandinaviska vid avenue de l'Opera – och jag skulle aldrig hinna måla tillräckligt många taflor för att ställa ut dem öfverallt. I morgon går jag till Antokolsky, och så har jag gjort undan de tre förnämsta ryssvisiterna – sedan till ambassaden.

Paris d. 1sta maj 1882 1. toukokuuta 1882
Min tafla tar sig rigtigt bra ut, fastän den förefaller förskräckligt liten. Jag hade gerna kunnat gjort den 1 meter större på hvar sida. Färgen är behaglig, och det något kritartade i himlen försvinner helt vid Salongens starka ljus. – Komplimanger från höger och venster. resumén af alla omdömen är ungefär följande: Jag har gjort framsteg hvad färg, helhet och utförande beträffar. Likfärden var kanske mera slående, till följd af solljuset och den egendomliga kompositionen, men detta eger mera helhet, harmoni och mera en tafla. Många talte om medalj – det få vi se sedan. Platsen är god, ramen vacker, jag var i allo nöjd. Hvarken i Hfors eller i Petersburg såg taflan ditåt så bra ut. Jag kom igår underfund med, att om jag också ej skall måla bönder, så skall jag måla, ljusa, glada saker – eleganta à la Butti, men göra det bra omsorgsfullare än hittils, så går det nog framåt för mig. Publiken gjorde jemförelser med likfärden – ofta dumma naturligtvis, men det betyder så litet. Under frukosten steg munterheten till sin höjd. Vid Bordet bredvid oss satt en svensk affärsman Starck som bor här – Hans ena dotter har jag ej sett på 2 år – sista gången var hon ett rigtigt barn, och har nu vuxit upp till en förtjusande lång, smärt flicka. Hon var förfärligt hänryckt öfver taflan, och fadren kom och sade att hon nödvändigt ville bli presenterad. Kl. 2 såg Jag Bogoluboff komma med storfursten Konstantin. Jag presenterades, storfursten förklarade att han mycket hört talas om mig och bad mig visa sig min tafla. Olyckligtvis befanns den i andra ändan af Palatset, så att vi hade 20 salar att gå igenom. Jag fick då gå som guide. Han ser temmeligen trött ut, Konstantin, hade en gammal hatt och paletå. Han var mycket kategorisk i sina omdömen – endera var det "saftsjem nje durno" eller "Kakaia garis" "Vous aimez ça, et bien moi pas du tout". Han frågade mig om

Paris d. 5 maj 1882 5. toukokuuta 1882
Hur skall jag göra – skall taflan säljas till Luxembourg – 10 år efter min död kommer den då till Louvren. – Tala ej om priset, tala blott om äran. Tre köpare ha anmält sig för min tafla – en af dem franska staten, för Luxembourg gallerie. Väl har jag alltid vetat att 3000 frcs varit deras högsta pris, men nu ha de bjudit 2000 för min, hvilket dock är nedrigt litet. Jag tror mig ej ha råd att skänka bort 5 à 6 tusen för äran att sitta i Luxembourg. En af dem som skrifvit, tyckes, på namnet vara ryss. Hvad Tritiakoff beträffar få jag ej något svar. Jag litar numera ofantligt litet på ryssar. De lofva tre gånger mera än de någonsin kunna hålla. Min tafla behagade mig mindre än första gången. Fonden med gubbarna är bäst det tycka alla, figurerna i första planet kunde ha litet mera relief.

Fredag 11 maj 1882 11. toukokuuta 1882
Ännu har jag ej fått något besked från Tritiakoff angående taflans försäljning – hvilket är så mycket mera ledsamt, som spekulanterna här vilja ha ett bestämdt svar.

Paris d. 15 maj 1882 15. toukokuuta 1882
Daudet kom genast och komplimenterade mig öfver min tafla – frågade hvar jag varit så länge o.s.v. samt sade att han och Charpentier tänkt ge ut en illustrerad praktupplaga af alla hans verk – samt frågade om jag ville ta något af dem på min del – Dagnan och Bastien Lepage skulle också engageras. – Jag svarade naturligtvis att jag var en af Daudets varmaste beundrare och att jag vore ett otacksamt nöt om jag ej med glädje antog detta. Antonin Proust, Gambettas minister för de sköna Konsterna – sade att det varit frågan om Sargent och mig under middagen, och att han var särdeles lycklig att göra min bekantskap. Rådde mig för resten att sälja min tafla till Staten – han skulle nog bestyra om att den kom till Luxembourg – Vous avez l’avenir devant vous et vous gagnerez autant d’argent que vous voulez – ne regardez donc pas à quelques milliers de francs de plus ou de moins. Courtois och Dagnan tycka att jag ej bör sälja till staten för 2000 – Jag skall gå upp till ministeriet och tala med dem. Jag tror ej att jag får medalj i år ehuru jag är på flere listor – dels emedan det finnes en massa kandidater till 2 klassens medalj i år, dels emedan det ej kommer att ges så många som förr.

Paris, tisdag d. 23 maj 1882. 23. toukokuuta 1882
Att jag är rigtigt nöjd och glad behöfver jag väl ej säga. Min andra klassens medalj gör mig så mycken större glädje som jag ej tagit ett steg, ej sagt ett ord för att få den. I söndags på aftonen åt jag middag hos Baude som vanligt, och jag hade minsann ej tänkt en tanke på medaljen, då Bastien L. kom från juryn och sade att jag nästan enhälligt erhållit medalj dock berodde utgången på de Definitiva skrutinierna på måndagen. Cazin Duez, Bastien lära isynnerhet ha hållit på mig. Jag känner mig nu åter ha en oförtjent framgång. Jag har, apropos taflans inköp, lofvat Bogoluboff att vänta till i morgon på svar från Tretiakoff – visserligen vore det ju till följd af ett löfte (och 8000 frcs) som jag skulle ge taflan åt honom. Emellertid har jag mycket tänkt på såväl Mammas som mina finska vänners ord, och skall gå upp till Statssekreteraren för att fråga om det ännu ej är för sent. Dagnan Bastien, Baude mena alla att det är skamlöst litet och att jag nog har tid att få något till Luxembourg senare – I artisters ögon betyder detta ej mycket, men det stora publikum, strömmen af utländingar o.d. – och så kommer jag 10 år efter min död i Louvren. Medaljen ges i slutet af Juni den är värd 700 frcs i guld och jag ger den åt Mamma som den förra. Jag vet nog att dessa medaljer ej betyda så mycket i grunden, men denna gången tror jag min medalj var ett allmänt uttaladt erkännande från de yngre artisternas sida, och derföre gläder den mig. Redan nu på morgonen ha flere kort med lyckönskningar ankommit.

Paris tisdag 23. Maj 82 23. toukokuuta 1882
Tusen tack för telegrammet. Just nu var Wahlberg här och gratulerade mig.

Annies födelsedag d. 25 maj 1882 25. toukokuuta 1882
I dag var jag på ministeriet för de sköna konsterna, men fick der ej träffa Statssekreteraren utan endast hans hjelpreda. I morgon skulle jag återkomma, sade man. Efter alla vill det derhemma så säljer jag taflan – måtte nu blott ej dröjsmålet ha gjort något hinder. Jag njuter allt ännu af min succes. Bref och lyckönskningar komma från alla sidor, och tidningarna tyckas säga bara gillande saker om min medalj. Svenskarne tycka naturligtvis att det är väl mycken utmärkelse En sade i går: Ser du, en 3dje klassens medalj är redan fint, men en andra klassens, ser du, det är djefligt fint.

Paris d 29 Maj 2dra dag Pingst 1882 29. toukokuuta 1882
Jag väntar allt fortfarande på brefvet som skulle svara på mitt telegram om medaljen. Det borde komma i dig. Det förvånar väl ej om jag är nyfiken att veta hvad Ni säger och tycker. Emellertid har Braun nu fotografirättigheten. Den gamle gravören Ramus är förtviflad. Det gör mig ondt om honom. Han var kär i taflan, och som han ej sjelf kan ta gravuren på förlag blir det ej något af – Stackars gubbe. Det är sannt, jag fick igår ett lyckönskningstelegram signeradt Etter och Manzey, hvilket bevisar att mitt bref kommit fram – Det är snällt af dem att tänka på mig helsningar Atte

Fragment 30. toukokuuta 1882
Ännu har jag ej fått något svar från ministeriet angående taflan, men skall, så snart jag får tid gå ditupp och höra åt.

Paris d. 1 Juni 1882 1. kesäkuuta 1882
Jag har haft ganska mycket språng för min taflas inköp. Jag ville näml. ha, om möjlig, ett skriftligt anbud för Luxembourg. Statssekreteraren, Paul Mantz (förr konstkritiker i le Temps) tog utmärkt vänligt emot mig och sade att han gjort anbudet i akt och mening att få taflan till Luxembourg – men, sade han, att ge ett skriftligt löfte vore för regeringen omöjligt, dels emedan ministeriet när som helst kan störtas och efterträdarne då ej behöfva hålla de förres förbindelser, dels emedan han förutsåg det fall att jag i framtiden skulle måla en bättre tafla, hvarvid denna skulle få vika för den senare. Emellertid lofvade han göra allt för att få taflan på Luxembourg, som från början varit meningen. Han sade att det pris som bjudits vore löjligt, och lofvade, bara för att reparera skammen, gå upp till ministern, Jules Ferry, för att be om ett extra anslag för taflan C'est un tableau tout-à fait remarquable, dont la place est certainement au Luxembourg. Svenskarne lära näml. skälla betydligt på min Medalj. Ingenting i min talang duger för dem. Naturligtvis ger jag dem en god dag, då, jag nu fått andra, säkrare bedömanden från franskt håll och af personer på hvars insigt jag sätter det högsta värde. – Men jag vill visa alla att detta endast är en helt liten haltpunkt i min utveckling, en af de första stationerna på resan. Och så har jag en ofantlig lust att måla nu. Icke något stort, några taflor, utan "un beau morceau de peinture”. Gubben Arago, conservateur för Luxembourg, till hvilken jag hade ett varmt rekommendations bref af Koechlin, sade mig detsamma. ”Nous ne sommes pas inamovibles, et promettre que votre tableau sera au Luxembourg et qu'il y restera toujours, ce serait comme quand on jure un amour éternel à une femme. Tout ce que je puis dire ce que M. Mantz et moi désirons très vivement vous avoir dans notre galerie nationale, et que nous ferons, au besoin, enlever de vieux tableaux pour y mettre le votre – mais quant à prendre un engagement formel, nous n'en avons pas le droit". Luxembourg är som Mamma vet öfverfullt. Jag är den enda utländing af hvilken staten velat köpa till Luxembourg i år – Emellertid har jag att vänta officielt bref om allt detta. – Med dessa språng har tiden temmeligen slinkit mig ur händerna. En utgifvare af gravyrer har velat köpa taflan, med vilkor att få uteslutande reproduktionsrätt. Epävarma yhteys Och nu farväl för denna gång här medföljer ett utklipp från Journal des Debats, signerad Clémens.

Fragment 6. kesäkuuta 1882
Staten har nu gjort ett anbud på min tafla på 3000, och brefvet från ministeriet säger angående Luxembourg: le gouvernement ne peut à present prendre aucun engagement formel – mais etc. je crois toutefois pouvoir vous donner, Monsieur, dès maintenant l'assurance que l’administration des Beaux-Arts, désireuse de s'assurer la possession de votre tableau, fera tout ce qui dépendra d'elle pour qu'il soit donné satisfaction à votre désir. – Jag tror jag säljer den ty både Mantz och Arago ha lagt att det är för Luxembourg de velat ha den och att de önska det. Dessutom kunna de ej gerna skicka en tafla som fått en 2dra klassens medalj till provinsen.

Paris 16 Juni 1882. 16. kesäkuuta 1882
Medaljerna utdelas med stor ceremoi den 23 Kl. 2 på dagen i Industripalatset.

Paris d. 20 Juni 1882 20. kesäkuuta 1882
Staten har nu skrifvit att jag. har att lyfta pengarne för min tafla. Således skall jag skrifva till Schauman, då jag skickar [saknar slut]

Fragment 23. kesäkuuta 1882
Krohn vill nödvändigt att jag skall skicka något till Köpenhamn men jag tror ej att staten går in på att ge taflan till icke-Officiella expositioner, och annat har jag ej.

d. 28 juni 1882 28. kesäkuuta 1882
Min vän Kauffman som är danska Dagbladets korrespondent har skrifvit en artikel om skandinaverna i Salongen, Jag och min tafla upptaga en tredje del af korrespondensen, en hel spalt. Det är då grannt. Han skildrar mig som en Aladdin natur för hvilken allting lyckas – ledsamt dock att jag ej fick gå igenom artikeln förut, så att jag kunnat stryka åtskilliga dumheter. Bl.a. säger han att Köpenhamn är min favoritstad, att jag alla år reser dit, och talar Kjobenhavnsk som en Kjøbenhavner. Tvärsäkert påstår han att om jag ej skulle ha blifvit en "feteret pariser maler" jag otvifvelaktigt hade blifvit en nordisk forfatter, samt säger att jag följer med och är inne i den danska litteraturen som få! Dessutom heter det att jag är af gammal svensk Adel m.m onödigt och ej till ämnet hörande.

d. 17 Nov. fredag 17. marraskuuta 1882
Hvilken tur på Gatchina! Jag fick genast företräde hos Kejsarinnan. Hon har embellerat ofantligt, var utmärkt välklädd i "velours frappé vieil or et feu” – och var vänligheten sjelf – Hon gratulerade mig till succèsen i Paris, talte om Moskva – Frågte hur Mamma och mina systrar mådde, samt förklarade att jag måste ha haft det "godt hjemme, for det De er bleven saa tyk" – således också hon tycker det!! Länge pratade hon, vänligt, snällt rigtigt som om hon varit glad att se mig igen, så pretentiöst det än låter. Derpå såg hon på skizzen den schjerfbeckska som hon fann "nydelig, saa rigtig naturlig og enkel" "Den gør saadan et godt Indtryk" o.s.v. – Jag explicerade att jag skulle skicka skizzer ytterligare från Paris – "Ja de kan De göre, men jeg vil ha det Billedet, saa kan De ju gøre et andet til Kejseren" – Jag talte om expositionen hos Petit, och hon gick in på allt – önskade mig lycka och gaf sin hand att kyssa hvarpå jag, med tacksamhet tog afsked af henne, den söta och snälla menniskan. Jag kom ut strålande naturligtvis

Paris d. 2 Dec 1882 2. joulukuuta 1882
På Luxembourg har jag varit. Min tafla är utmärkt väl placerad. Der är icke många nya, och endast 3 eller fyra från årets Salong. Jag skall dock göra bättre saker, vänta bara!

Paris d 6. joulukuuta 1882
En gammal Mr de Marillon, påminnande om Gustaf Philip, förvånade mig genom att han hade reda på allting – från Sveriges och Rysslands historia – till alla mina salongstavlor – och han lefver ändå hela året om ute på sitt gods.

Paris d. 9 dec. 1882 9. joulukuuta 1882
Igår var Gérome här. Han var särdeles vänlig – sade att jag haft orätt i att ej ha varit hos honom på två år, och att han, långt ifrån att ej sympathisera med mig och min konst, följt med mig med största intresse. "Vos succès m’ont fait un véritable plaisir, et j'ai beaucoup admiré votre tableanu qui est au Luxembourg. Som jag uti den "froid” som varit mellan min gamle lärare och mig, ovilkorligen är den som haft rätt – erkände jag att jag varit dum, och lofvade ha mera förtroende till honom. Jag talade om den stora skiljaktighet som fanns mellan hans principer och det jag nu gör, hur jag allt mer och mer kommit bort från mitt första maner o.s.v. "Mais vous croyer donc, mon cher Edelfelt, que je ne comprends pas cela? – Mais tant mieux! Que chacun garde sa personnalité.

d. 2 febr 83 2. helmikuuta 1883
Epävarma yhteys Hvad skall jag skicka till Köpenhamn? Ledsamt att jag ej kan få någon af mina föregående större taflor dit. Hertig Karl är så omogen som tafla att jag ej mera står derför!

Paris d. 17 juni 85. 17. kesäkuuta 1885
Johnson, som har köpt "Lekande pojkar på stocken", har en av de bästa konstsamlingarna i Amerika; han har inte varit i Paris på fem år, men känner väl till "Gudstjänst i nyländska skärgården" och "På havet".

Petersburg 14 februari 95 14. helmikuuta 1895
Makovski höll talet för mig (på ryska) lyckligtvis förstod jag det ganska bra – mycket hjertligt, så att jag kom i stämning. Han prisade det nationella i den finska konsten – det icke akademiska. – Jag steg upp utan att så noga veta hvad jag skulle säga – men det gick bra. på talte på franska naturligtvis om den alltför stora ära som bevisades mig – att jag ej kunde fatta den som personlig, utan såsom en gärd af aktning för vår unga konst i Finland, och såsom ett bevis på den nya, generösa ande som besjälade den nya akademin – jag talte om den ryska litteraturen, om den djupa mensklighet och det medlidande, hvaraf den genomandades – derefter, vände jag mig till Rjepin och Makovski som i färger sagt verlden detsamma som Tolstoi och Dostojvski sagt den i ord och drack för den nya Akademin, och för detta illustra sällskap som var den säkraste borgen för att den ryska konsten nu slagit in på sin rigtiga, naturliga bana, – en konst som under den realistiska ytan dolde ett behof af, en längtar till det som är "au délà", till det eviga, till den stora kärleken. – Så kom det tal på tal. Rjepin talte så vackert till Finland, om detta poesirika land som nu höll på att skapa en ädel och nationel konst, och drack för Finland. – Grefve Tolstoi talte om kärleken till konsten och broderade på ett ryskt ordspråk "gde ljubof. tam Boch" – der kärlek finnes, der finnes och Gud – och så följde tal på tal. Gubben Semenoff talte på en alldeles ypperlig franska för den nya akademin. – Mycket vänligt sades om Finland – till slut utbrast någon: Nu fattas det bara att Suvorin (Novoje Vremjas redaktör) vore här – det skulle göra honom godt att höra hvad vi säga om Finland och finnarne. – Finland i 19 seklet har gjort susen: – de kallade den la plus belle manifistation nationale qu'on ait jamais vue. – Rjepin behagade mig oändligt. Han liknar alls ej porträttet i Harper. Han ser melankolisk ut – mager och mild. Jag talade åtminstone 10 gånger slutade med en slags improvisation öfver geniet – gudomligt till sitt ursprung – gudomligt till sina verkningar – och rigtade talet till Rjepin, tackade honom så hjertligt jag kunde. Och så började omfamningarna och det ryska pussandet – utan ända.