Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Bertel Hintzen kirjoitukset

Stadsbild i solsken med byggningar till höger och det blånande Sierra Nevada i bakgrunden. I mittplanet till höger en kulle med hus och träd. Blå himmel. Dagmått: 25 x 17,3. Daterad: Granada 13 avril 81. På framsidan intyg av Berta Edelfelt 1933. Inramad inom samma kartong som nummer 163 & 165. Omnämnd av Edelfelt i brev 13 april 1881 (Resor och intryck, s. 55).

Esiintymiset kirjeissä

Söndag d. 7 nov. 1880. 7. marraskuuta 1880
Möjligen får Edelfelt resa till Spanien i vår med Jean-Joseph Benjamin Constant för att göra studier i Alhambra; denne känner Spanien och spanskan, är en stor talang och hygglig karl.

Alhambra d. 13 april 1881. 13. huhtikuuta 1881
Epävarma yhteys Sedan gjorde vi en utflygt i Zigenarstaden. Los gitanos äro ett förfärligt tiggarpack, bo i hålor, som kanske vore pittoreska, men dit ingen vågar gå af fruktan för ohyra. De skrika om en, tigga, sjunga, ha sina ungar att dansa, rigtiga tattare med ett ord. Här gjorde jag en liten aqvarell med Boït (som verkligen har mycket talent) och sedan promenerade vi nere i staden.

Torsdag d. 21 april 21. huhtikuuta 1881
I dag har här varit stor exposition af mina studier, d.v.s. en massa folk i hotellet har bedt att få se dem

Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Tälle taideteokselle ei löydy kuvia.