Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Bertel Hintzen kirjoitukset

Stadsmotiv i fullt solksen. I förgrunden Guadalquivir skiftande i blått och rött med en brant stupande strand i ljusgrått och ljus rosa. I mitten en gammal stenbro. På stranden till vänster leder bron fram till en romersk port med kolonner. Genom brovalven synas i bakrunden vita hus inbäddade i grönska. Blå himmel. Dagmått: 22,2 x 28,7. Målad i Sevilla i slutet av april 1881.

Toimituksen kommentit

Marie-Sofie Lundström har identifierat motivet som den romerska bron i Córdoba, som Edelfelt besökte på vägen mellan Sevilla och Toledo i slutet av april 1881. (Se Marie-Sofie Lundström, Travelling in a Palimpsest, 2007, 364–365)

Esiintymiset kirjeissä

Toledo d. 28 april 1881 28. huhtikuuta 1881
Från Sevilla reste vi till Cordova – Mosquén är bland det mest märkliga man kan se, men staden är så dyster, ser så öfvergifven och död ut och landskapet med Sierra Morena har något så solbrändt, dödt i sig, att jag skulle bli hypocondrisk om jag bodde der. Córdova liknar Palestina sådant jag föreställer mig det efter plancher och teckningar. Jag gick och vandrade som i Gamla testamentets tid med Mohriska minnesmärken omkring mig. Husen äro små, hvita, utan fönster åt gatan, staden, som engång varit bland de största i verlden, är för stor för sin folkmängd och Guadalquivir som här är mycket bred rullar trögt fram sina rödgula böljor under en monumental bro som romarne byggt. Jerusalem, Betlehem måste se så ut. Märkvärdigt var det. Hettan var stor, och ingen vindflägt var till finnandes. Jag har aldrig varit så totalt borta från vår tid, och vi föreföllo oss helt "ostiliga", i denna omgifning. Ty här borde man bära turban och fotsida kläder.

Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.

Tälle taideteokselle ei löydy kuvia.