Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Bertel Hintzen kirjoitukset

En ung dam i rödviolett balklänning, skiftande i brons, med bara axlar och stora ärmpuffar; stående knäfiggur i fas åt höger. Mörkt hår med en diamantprydd kam, i höger handen en solfjäder av grå plymer. Mörkgrön fond. 102x70. Signerad A. Edelfelt 1895. Målat i Viborg hösten 1895 på beställning av arkitekt W. Dippell.

Toimituksen kommentit

På färgskissen har Dagmar Dippel grön klänning och står mot röd fond. På det slutgiltiga porträttet har Edelfelt, enligt Hintzes beskrivning, bytt färgsättningen så att klänningen är röd och fonden grön.

Esiintymiset kirjeissä

Paris måndag 13 maj 95 13. toukokuuta 1895
Dippel var i dag hos mig och frågade ödmjukast om jag ville måla hans fru och när. Jag lofvade göra det i September – ifall jag ej då målar grefvinnan Raben. Wiborg ligger ändå närmare till än Falster.

Paris 24 maj 1895 24. toukokuuta 1895
Tikkanen skrifver att jag i höst skall måla Rabbe Wrede för Nyl. afd. – Dippel var här och bad mig måla frun i Wiborg – När skall grefvinnan Raben bli målad? – Och när skall jag få tid att göra alla mina illustrationer – det går rundt i min stackars hjerna när jag tänker på allt detta.

Viborg söndag afton [blyerts 1897 hösten] 1. lokakuuta 1895
Hvad jag icke kunde skrika i telefon var, att Det hittils gått öfvermåttan långsamt med porträttet, men att jag hoppas att det skall gå raskare under de följande dagarne. Dels är hon rätt svår att måla (man vet ej om hon är fet eller mager, glad eller sorgen, mjuk eller skarp) – dels har jag ändrat färg och ställning i oändlighet. Nog kan det vara bra att vara grundlig, men att jag nu efter 5 dagars arbete icke kommit längre än till 2 stora teckningar, det är dock för galet. Och jag har ändå arbeta mycket flitigt. Skulle jag ha svårare att koncentrera mig nu än förut? Säkert är att det numera är svårare för mig att göra ett porträtt på resa än förut. Just denna hushållning med seancer och vistelsens längd, som trots alla goda föresatser ändå sysselsätter mina tankar gör mig litet nervös. Det är likasom om jag skulle böra stå till ansvar för hvarje stund och timme som ej renderar ett nyttigt och lyckadt arbete. I morgon hoppas jag likväl lyckas bättre. Jag är nu litet utgrubblad, och ser saken i mörkt. I grunden är det ju ej så farligt att förlora några dagar – en alldeles ny och obekant uppgift, som jag kanske tagit för allvarsamt. Det som något deconterat mig är att den unga frun i grunden är alldeles annorlunda är jag tänkt mig hennes, eller åtminstone annorlunda än den bild af henne som jag gjort mig efter mina få och ytliga sammanträffanden med henne. Hon är ej glad ej sjelfsvåldigt pojkaktig som jag trodde – mycket snäll och vänlig (och anspråkslös i högsta grad), men snarare reserverad och sorgsen. Folk äro mycket rädda att störa mig i målningen och här har derför ej varit någon sedan dess utom Adi Standertskjöld i dag på middag. Dessa viborgska afthaner, fruntimmer äro mycket glada och språksamma. Jag känner mig omges af en atmosfär af – ja, jag får väl lof att säga – beundran, som stukar mig oändligt – jag tänker: – bara det här porträttet nu ville bli bra så att jag ej får skämmas! Är då porträttet ej färdigt, hvilket jag nästan fruktar, så kommer jag senare hit för att fullborda det. Nej, nu är klockan öfver tolf, och jag måste samla krafter till morgondagens målning som måste lyckas. annars blir jag på allvar missmodig. Nu har jag dessutom fått ett klädningslif som passar att måla – ljusgult istället för det ägggulgula som hon hade förut.

Petersburg 19. helmikuuta 1896
Epävarma yhteys Efter ett evigt hängande om dagarna i Akademin – väntande, skickande, missförstånd, oriktiga lådor – inga kommissionärer, inga vana arbetare, många onyttiga ord och många papriosser – hade jag varit sent ute om qvällarna och slutade med att passera natten mot söndagen på Akademielevernas bal (adelsklubbens lokal). Det var rigtigt lustigt att se ett Petersburg som jag aldrig haft en aning om förut – enklare, naivare och fullkomligt ryskt. – Studenter och konstnärer (om man så skall kalla dem som här sysslar med konst) bildade flertalet – högst få officerare. Många rätt vackra masker – ehuru ej så eleganta som på vår sista maskeradbal. Det hela hade ett vida barnsligare tycke. Dessa små, lurfviga pojkar, i uniformer som närmast likna våra postiljoners, med helt små, fula och glada damer, skuttande i mazurkan lika så ogratiöst som lifligt – alla glada, vänliga, – och barnsliga långt mer än våra studenter. Dekorationerna utförda af eleverna, voro så smaklösa som möjligt. De hade lyckats, med mycken möda alldeles förstöra, adelsklubbens vackra lokal. I Buffetten var det lifligt men anspråkslöst. Jag såg bara 1 bordlag med champagne – de flesta andra åto småpiroger med öl till och vodka – men ingen enda full person sågs till. Jag var mycket hedrad sedan på morgonkulan – flere af eleverna blefvo förestälda för mig; med lifliga gester, på bruten franska (eller jag på än mer bruten ryska) förklarades ömsesidig sympathi – och alla talte om den finska konsten såsom något mycket fint och framom den ryska! Gallén och Järnefelt kände de till, tack vare Finland i 19 Seklet. Flere hade sitt mina taflor i vestibulen af Akademin, och försäkrade att om också den stora publiken icke skulle bry sig om dem "toute la jeunesse sera pour vous" – Så fick jag sitta i en jury (med Botkin, Benois Sokolov och bildhuggaren Beklemischeff) för att ge ut 3 pris åt de vackraste maskerna. Vi sutto på en estrad och röstade mycket vigtigt.