Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Bertel Hintzen kirjoitukset

Interiör från en föreläsningssal. Vid ett ljusgrått bord med svart sarg och en mörkgrön burk med mikrobrör längst till höger står en medelålders man i svart dräkt med Hederslegionens röda knapp i rocksuppslaget; halvfigur i fas åt vänster. Han har kortklippt, svart hår, kort, spetsigt skägg, mörka ögon och avtärda anletsdrag. I vänstra handen en pipett, den högra i byxfickan. I bakgrunden en gråsvart tavla med inskriptioner; överst läses 43:e Lejon-Tétanos. Starkt dagsljus från vänster. I bakgrunden till vänster framskymtar ett laboratorierum i dämpat solsken. 130 x 92. Signerad: A. Edelfelt Paris 1895. Målat i Institut Pasteur i Paris juli 1895.

Esiintymiset kirjeissä

Paris 8 mars (fredag) 1895 8. maaliskuuta 1895
I allmänhet saknar jag entusiasmen från förr här. Menniskorna äro också förpinade och enerverade af denna svåra vinter och sjukdomar. Ingen menniska säljer några taflor. Jag tror det aldrig har varit så dåligt. Jag har det ju jemförelsevis bra med mina porträtt och mina universitetsmålningar.

Paris 27 maj, (måndag) 95 27. toukokuuta 1895
I lördags var jag i Institut Pasteur och hörde på Roux' föreläsning i bakteriologi – der voro åhörare från alla verldens trakter t.o.m. från Australien. Jag satt och observerade Roux och fick den allra starkaste lust att måla honom. Får se om jag icke gör det. Det är ju jemt 10 år sedan jag målade Pasteur, samma tid på sommaren och detta porträtt har ju varit mig till så stor välsignelse. Jag kände samma hänförelse som då, denna beundran för hjelten, denna lust att återge en märkelig man, och jag tyckte, såsom man alltid tycker då man erfar den känsla af lust och initiativ och förmåga som kallas inspiration, att det skulle gå mycket lätt. I hvarje fall tror jag ej att det skulle ta af mig mera än 14 dagar, högst tre veckor – Ännu har jag ej börjat och vet ej om det blir af, men om Vår Herre låter Er och Ellan och pojken vara friska hvar på sitt håll så skulle jag icke ha något emot att blifva här litet längre att igen försöka göra något rigtigt godt. För 10 år sedan funderade jag redan på att måla Roux – och nu har han ju blifvit en stor man och en verldsberömd man. – Han är något år yngre än jag – ytterst mager och hektisk med bruna ögon näsa lång och en brinnande genomträngande blick. Han föreläser gående af och an framför ett bord med microbkulturer i glasflaskor, bakom honom en stor svart tafla der han skrifvit upp de förnämsta punkterna i dagens föreläsning doktorerna Metschnikoff och Chantemesse råda mig ifvigt att måla porträttet, likaså Jean Baptiste Pasteur. Roux säger att han gerna står för mig alla dagar när jag bara vill. Något så här ungefär har jag tänkt mera ännu hellre alldeles de face, ty Roux ögon äro så genomträngande och kloka ligga mycket nära hvarandra Han är lungsotist i hög grad och har insjunket bröst och en hektisk rodnad på kinderna. Några spanska helgonmunkar, se ut som han, ha samma brinnande ögon och en mager och gänglig kropp. Jag skall denna vecka, emellan två seancer sticka mig upp till Institut Pasteur och se på honom igen. Det är så roligt ändå på Institut Pasteur, med alla de der entusiastiska unga läkarena der! Man känner sig vara i ett centrum, i ett arbetscentrum och arbetet är för mensklighetens väl. Och när man ser alla de der flaskorna med kolera i en, difteri i en annan, så njuter man öfver att se det menskliga snillet ha magt öfver allt det der otyget. Och så denna kärlek till arbetet till det intelligenta arbetet, denna hänryckning för forskningen gör att man sjelf känner sig så stolt som menniska, och dessutom klokare än annars. Det är bland de få tillfällen man känner sig litet skapad efter Guds beläte.

Paris 4 juni (tisdag) 1895 4. kesäkuuta 1895
Sedan pojkens sjukdom har jag ej tänkt på Roux. Jag vill dessutom sluta mina barnporträtt denna vecka innan jag börjar grubbla på hvad jag skall göra sedan. –

Paris måndag 10 juni 95 10. kesäkuuta 1895
I går åt jag middag hos dr Chantemesse med Roux och några andra läkare jag gick sedan länge och spatserade med Roux – en slags asket, som ger en som menniska och vetenskapsman mycket att tänka på – d.v.s. man känner sig sjelf usel och tarflig inför en sådan verklig karl. – Han är illa klädd, lefver ytterst sparsamt är rätt grof och på sak i sitt språk – men han har det mest absoluta förakt för penningen. Han har allt som allt 7000 frcs som föreläsare i Institut Pasteur. och deraf ger han (säger hans äldsta vän, Chantemesse) 1000 åt fattiga systrar och slägtingar. Hanåker aldrig i vagn, utan tar omnibus eller går till fots. Vi gingo och talade om menniskans mål, om tid och evighet, arbete, vetenskap och konst. Det är roligt att så huru han ger Pasteur äran, och talar anspråkslöst om hvad han sjelf gjort. Han sade att de 2 sista seklernas stora män varit Newton, Linné, Lavoisier och Pasteur, alla andra bara arbetsmyror utan geni – och så hade han en utgjutelse om geniet som var utmärkt. "Le feu sacré", dess uppkomst och födelse i en menneskohjerna o.s.v. och han slutande också med att vetenskapen vet ingenting och att "de lärda vände om som åsmor och oläsligt" inför de allra fleste gåton i lifvet. Strindbergs kemi (ty vi talade om S.) sade han var bara dilettantins och hugskott. Som sagdt, jag vet ännu ej om jag skall måla honom och låta min Haikosommar slopas till en månad. –

Paris Lördag 15 juni 1895 15. kesäkuuta 1895
Ack hvad jag i går, just i går hade hemlängtan (här jag tänkte på Haiko och att Mamma nu var der. Det var mig alleles omöjligt att tänka på Roux porträtt deremot eller på något annat som skulle förlänga min sejour här. – Och dock älskar jag Paris allt mera, år från år – bara att gå och flanera längs Seinestranden, se på gravyrerna och låta tankarna löpa rundt på denna märkvärdiga canevas af historia, dram, och skönhet som är Paris. Om jag i allmänhet skulle ha litet mera method i mitt lif, skulle jag gerna dela min tid så att jag alla dagarkunde gå och flanena deröfver emellan institutet och pont royal.

Paris 20 Juni 1895 20. kesäkuuta 1895
Redan den 20 juni! Fyra dagar skiljer oss bara från midsommar, och ändå ser jag ingen utsigt att komma loss härifrån förr än om en vecka, äfven om jag icke tänker på Roux' porträtt. Jag kan icke nena att jag lider af en ganska prononcerad längtan till Haiko, som just midsommartiden är så vackert. – Ack det här eländet med att sluta en del påbörjade saker dessutom ha alla möjliga bestyr och skrifverier – bref, bref, bref i oändlighet. Säg dertill att vädret varit särdeles åskdigert under denna sista vecka och att jag sofvit illa – att Ellan och pojken vänta mig otåligt i Schweitz, att jag haft oturen fälla i golfvet lilla Chantemesse's alldeles färdiga porträtt – hvadan det såg så jemmerligt ut att Mme Ch. började gråta och att 2 dagar åtgingo att reparera skadan, att Mechelin är otålig och ledsen öfver att ej se några artiklar i tidningarne om finl. i XIXs., att jag i denna anledning fått springa till Louvren, utrikesministern haft conferencer med denna och den andra, att Tikkanen skrifvit till mig ett alldeles obegripligt brefkort ang. uppköp af ett franskt konstverk och att jag väntar telegrafsvar, att den stackars Audibert väntar på svar för att komma hit upp och se mig för sista gången – att en dansk författarinna fru Malling plågar mig med fotografering af ett porträtt af Mme Junot på hist. utställningen – att den edna tallriken i en service, som alla vill complettera efter att ha skickat den till Finland visar sig vara försvunnen – att jag fått skrifva intyg åt en ofärdig svensk bildhuggare Åkerman – att en gammal Conciergegumma hvars enda son, soldat från Tonkin, blifvit tokig, varit här och fått hjelp – att i 68 rue Jouffroy repareras och målare och timmermän väckt mig kl. 5 alla morgnar – o.s.v. o.s.v. – och Mamma får erkänna att jag har nerver af stål som ännu icke är småfjoskig af allt detta jag har dessutom lofvat tio gånger mera än hvad en metodisk menniska kunde hinna med under en vecka.

Midsommaraftonen kl. 6, skrifvet på Cerclen 1895 24. kesäkuuta 1895
Mina barnporträtt äro nu färdiga och afskickade, efter sju sorger och alla bedröfvelser. Nu skall jag bara göra några skizzer af Roux och så hoppas jag efter den mödosamma inpackningen bli färdig att resa till Schweitz, i slutet af veckan. d.v.s. fredag eller lördag. Ännu är jag ej rigtigt säker om jag låter Ellan och pojken resa hem och sjelf kommer tillbaka för att måla Roux, eller om jag far hem med dem. Jag tror dock det blir det senare alternativet.

Paris 30 Juni 95 30. kesäkuuta 1895
Hvilken underligt vecka, den nu till ända lupna. Tvekan, bråk, inervering Audibert (den stackarn här från måndag till fredag qväll), bestyr om Finland i 19 seklet förargelser – uppmaningar från Ellan att komma på några dagar till Schweitz för att hvila, två porträtt séancer med Roux, resa till Pasteur vid St Cloud på en låda innehållande 600 oläsligt flaskor, Metchnikoff, Roux och jag på lådan och en difterihäst framför i frukost hos Metschnikoff – och alltid, alltid natt och dag 30 grader! – Jo, Audibert kom och var i det hela bättre än jag väntat. Den utmärkte ögonläkaren Galezovski försäkrade honom att han icke skulle förlora synför mågan – och det är ju redan mycket. Han rör sig alldeles obehindradt, ser allt men kan ej läsa och skrifver otydligare än förr. Han skref till Mamma från ateliern, under det jag målade hans porträtt. Som sydländing öfverdrifver han förskräckligt allting och kan icke låta bli att måla än ohyggligare sin redan så sorgliga framtid. Emellertid får han nu pension icke mycket men i alla fall så att han kan lefva, och får som sagdt, med Guds hjelp behålla synförmågan så mycket att han kan reda sig ensam. – Då jag just stod i beråd att resa packa in mina taflor, bestyra om tusen saker och göra en målad skizz af Roux, kom den gode Aristide mycket olägligt, jag tillstår det – jag gjorde mig emellertid så fri som möjligt för att kunna vara med honom. Porträttet, i pastell, var mycket likt – Som sagdt, jag hade satt mig i sinnet att måla Roux hastigt och lustigt, visa skizzen åt Dagnan och först sedan bestämma mig. Det var ej lätt att få R. att sitta. Så älskvärd han än var sjelf, blef han störd hvar minut af alla möjliga läkare, municipalråd och andra. Vallery Radot som en stund såg på detta elände menade att det borde kännas få mig ungefär som att måla på en omnibusstation – Emellrtid spände jag mina krafter så mycket jag kunde och fick just derför något intensivt och karakteristiskt in i skizzen, så att alla funno den mera lik än någon fotografi. Metchinkoff Chantemesse och flere af de unga läkarne och laboratorerne voro i extas. Jag förde i dag denna målning till Dagnan som rådde mig att fortsätta – han tyckte det kunde bli lika så bra som Pasteur, och mente att man ej skulle förlora tillfället då man kände sig en train. – Roux är verkligen en typ – något af student något af spansk munk; något af arabisk häst, koncentrerad fanatisk mycket cassent i sina korta meningar – utan någon pose i verlden – snarare litet studentikos, som sagdt. – Det svider nog i hjertat när jag tänker på Haiko som jag får se först 3 veckor senare, på Sommarn som så slinker mig ur händerna och sist på den här 3 (miljoner) män i en glödande ugn som är Paris! – Men jag har en slags aning om att jag skall slå ett stort slag, att det passar nu och att nästan gång är en skälm. Roux är näml. ledig från föreläsningar under Juli Aug. och September och här sedan först nyårstiden några verkors ledighet. Alla läkare att förtjusta vi min idé att måla honom och uppmana mig mycket ifrigt att göra porträttet nu – man kan ej veta när ni kommer igen, säga de. Och så vill jag bevisa mig sjelf att jag ej är någon bracka och någon goddagspilt – att jag ej behöfver stå och lika efter min "forna glöd" ty ögat ser minsann ej kallt allt hvad det ser, utan jag tycker mig se större, klarare, mindre borgerligt än för 15 år sedan. Jag tror att jag, om jag är här igen den 8de kan göra porträttet färdigt till min födelsedag den 21. – Har jag då gjort ett mästerverk så är det den bästa födelsedagsgåfva jag kan få. Med Guds hjelp skall det gå. Hvad, dessa unga läkare som hvart ögonblick våga lif och lefverne för det de anse vara målet i lifvet, och jag skulle tveka att ha litet obehag och litet varmt och svettas fettet är kroppen då detgäller att göra något igen. – Vallgrens ha lofvat ta hand om mig (de bo nära Institute Pasteur) de stanna här hela sommaren. likaså d. Chantemesse. Skulle jag få något fel på helsan – så har jag Europas bästa läkare omkring mig. – Det är så roligt att höra dem tala – hvar och en har sin specialitet. Metschnikoff studerar koleran, en ung, sympatisk blond dr Hiersaint Pesteu, Roux bråkar fortfarande med difterin – och elever från hela verlden – 2 ha tilltalt mig på svenska, och en af svenskarna (jag vet ej hvad han heter) sade: herr Edelfelt måste göra något lika bra som Pasteur nu igen – det blir en heder för hela norden! – Hela detta nya lif som Pasteur gifvit vetenskapen har något oändligt elektriserande – man känner sig midt i "le mouvement". Och så är det bra roligt att vara med menni-skor som lefva för ett högt mål, – vetenskapsmän och konstnärer – som ej sqvallra, ej tala om pengar och ej bry sig derom, som kunna lida för sin sak och som göra det utan prat, gladt, sans phrases.

Paris 10 juli 1895 10. heinäkuuta 1895
Så är jag nu här igen i detta varma, men icke outhärdliga Paris – visserligen ledsen öfver att icke på länge ännu få råka Er och se Haiko, men glad i medvetandet att jag uppfyller min pligt – ty det är än då min pligt, när allt går omkring, att nu göra detta porträtt. Då jag i går morgse, strax efter ankomsten gick till Insitut Pasteur, såg jag hur förfärligt upptagen och ihjälfrågad Roux var, och fick då klart för mig, att en annan gång i detta fall vore en större skälm än annars. Han såg mycket eländig ut, den goda Roux lungsigtig är han förut och med allt detta (han står ensam för Institut Pasteur nu, ty Metschnikoff är bortrest till Savoyen) öfver anstränger han sig bestämdt. Han står modell denna vecka (med undantag af fredagen) och hela nästa från 8 till 10 – då är det ännu icke så varmt och om jag också får stiga upp tidigt (kl. 6) om morgnarna. Vallgrens, som bo nära Institut Pasteur ha varit mycket vänliga och hade mig komma och äta hos dem, dela Villes atelier o.s.v. – jag var der redan i går. Jag är som sagdt, vid mycket goda vätskor och hoppas inom 14 dagar ha gjort något rigtigt dugligt – i alla fall ha börjat något bra. – Bara jag får Roux att sitta – i går såg det bekymmersamt ut. så mycket folk med frågor kom det hvar minut – Och så har han resorna ut till Garches, der han har alla djuren.

Paris 15 Juli 95 15. heinäkuuta 1895
Roux porträtt är ganska långt framskridet och alla anse redan hufvudet mycket likt och karakteristiskt. I dag har Jag ändrat ställningen på händerna till det bättre tror jag. Som der ej finnes några accessoirer kan hela taflan ej ta längre tid numera än 8 à 10 dagar – och jag hoppas, med Guds hje lp att den blir bra. Han står om morgnarne, som en staty (pligten, se) från 8 till 10 – dock ej alla morgnar. Det har varit svalt och skönt i laboratoriet och alla menniskor der äro särdeles vänliga, ändå till les garçons des laboratoire, som tvättar mina penslar, skaffa mig trasor och passa upp mig på allt sätt. – Värst är det att vara der, en timmes väg härifrån kl. 8. Jag stiger derför upp kl sex. – En svensk läkare Dr Sutthoff är den enda som arbetar i den sal der jag målar. Paris är alls icke outhärdligt nu – Vädret har varit mycket lagom, och här träffar man i alla fall flere bekanta än i någon annan stad den här tiden på året. – Jag gläder mig mycket åt att få tillbringa åtminstone någon tid af sommarn hos Eder – om jag bara lyckas med Runx ångrar jag ej att jag stannat så länge här. Gud låte Er alla få vara friska och raska bara! – Jag mår ypperligt och känner mig mycket en train. Dagnans reser onsdagen d. 24 först och jag skall i slutet af veckan ha honom att se på porträttet.

Paris fredag 26 Juli 1895 26. heinäkuuta 1895
förlåt mig att jag icke på så länge låtit höra af mig – jag trodde näml. att Ellan var i Helsingfors och hade bedt henne tetefonera till Mamma om mina planer och om det som Dagnan sade om Roux porträtt – Af ett telegram som jag fick i går från Ellan ser jag att hon ännu är i Hangö, och att Mamma således ingenting vet om mitt görande och låtande. – Nåväl – Roux' porträtt är i dag afslutadt till allmän belåtenhet på Institut Pasteur. Alla finna det mycket likt och karakteristiskt. Dagnan, som var och såg på det häromdagen, var mycket nöjd – sade genast när han såg det: ça y est, och rådde mig att endast så igenom konturen på kläderna och några småsaker. Ensemblen behagade honom mycket. Hos Pasteur institutets många läkare har porträttet som sagdt, väckt beundran. Chantimesse säger att det är bättre att Pasteurs porträtt. Jag väntar Krohn hit i dag eller i morgon. Skall visa honom porträttet och sedan packa in så att jag kommer med Köpenhamnsbåten om onsdag – fredag morgon skulle jag då vara i Hangö – om allt går väl. Jag har arbetat som en häst och porträttet är gjordt på mindre än 14 dagar, ty Roux har desvärre varit mycket upptagen och ihjälfrågad – hvad skulle det då icke ha varit om vintern. I grunden är jag nöjd att jag målat porträttet nu, ty jag inser att under saisonen det varit hardt när omöjligt – att få en förnuftig séance. –

Paris söndag d. 28 Juli 95 28. heinäkuuta 1895
Roux porträtt väcker allmän belåtenhet – jag sjelf är nu utled vid det och skulle helst se det helt annorlunda – är litet utarbetad och kan icke se det rigtigt. De der raka linierna förarga mig nu och målningen förefaller mig alla dagar sämre – I dag var Meyer, fröken Lindgren, en fransk lärarinna, deras vän, en utmärkt söt ung dam, en rysk målare Bakst några fransmän samt en svensk dr Ahlström der och sågo porträttet. Måtte det vara så bra som de säga – jag är, som sagdt trött på det sjelf och tycker det kunde vara helt annorlunda, och isynnerhet bättre måladt.

Petersburg 19. helmikuuta 1896
Efter ett evigt hängande om dagarna i Akademin – väntande, skickande, missförstånd, oriktiga lådor – inga kommissionärer, inga vana arbetare, många onyttiga ord och många papriosser – hade jag varit sent ute om qvällarna och slutade med att passera natten mot söndagen på Akademielevernas bal (adelsklubbens lokal). Det var rigtigt lustigt att se ett Petersburg som jag aldrig haft en aning om förut – enklare, naivare och fullkomligt ryskt. – Studenter och konstnärer (om man så skall kalla dem som här sysslar med konst) bildade flertalet – högst få officerare. Många rätt vackra masker – ehuru ej så eleganta som på vår sista maskeradbal. Det hela hade ett vida barnsligare tycke. Dessa små, lurfviga pojkar, i uniformer som närmast likna våra postiljoners, med helt små, fula och glada damer, skuttande i mazurkan lika så ogratiöst som lifligt – alla glada, vänliga, – och barnsliga långt mer än våra studenter. Dekorationerna utförda af eleverna, voro så smaklösa som möjligt. De hade lyckats, med mycken möda alldeles förstöra, adelsklubbens vackra lokal. I Buffetten var det lifligt men anspråkslöst. Jag såg bara 1 bordlag med champagne – de flesta andra åto småpiroger med öl till och vodka – men ingen enda full person sågs till. Jag var mycket hedrad sedan på morgonkulan – flere af eleverna blefvo förestälda för mig; med lifliga gester, på bruten franska (eller jag på än mer bruten ryska) förklarades ömsesidig sympathi – och alla talte om den finska konsten såsom något mycket fint och framom den ryska! Gallén och Järnefelt kände de till, tack vare Finland i 19 Seklet. Flere hade sitt mina taflor i vestibulen af Akademin, och försäkrade att om också den stora publiken icke skulle bry sig om dem "toute la jeunesse sera pour vous" – Så fick jag sitta i en jury (med Botkin, Benois Sokolov och bildhuggaren Beklemischeff) för att ge ut 3 pris åt de vackraste maskerna. Vi sutto på en estrad och röstade mycket vigtigt.

Petersburg onsdag. 28. huhtikuuta 1896
och senare på qvällen hos Etters såg jag Figaro och Gaulois med långa beskrifningar om salongen öppnad 25 april. I båda bladen berömmes Roux porträtt – I Gaulois säges t.o.m att det är det bästa af de fransk-utländska – Jag fick en så stark hjertklappning och blef så till mig då jag läste allt detta att jag kände på mig att Jag måste till Paris, efter kröningen, om också på 2, 3 dagar. Jag hade sålt min förstfödslorätt för en ärtsoppa, för den här ryska batvinján – och föreföll mig som en soldat som öfvergifvit sin fana.

Paris 1 Maj 99 1. toukokuuta 1899
*I afton hos Mme Pasteur på middag, på institutet. Jag skall gå och tacka Roux för allt!