Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

rysk godsägare, far till Sophie Manzey, g.m. Alexandra Ivanovna Jacobsen, Emilie von Etters svåger

Lähteet

Ei lähteitä
Söndag 3 octobre 1880 3. lokakuuta 1880
Edelfelt hoppas ha ateljén i ordning då han återser dem; han har köpt mattor och draperier, samt allt som behövs för sängkammaren; han har lagt ut 713 francs; han har sett vackra bord för 100 francs och två stolar för 25 francs stycket; det behövs ännu ett skåp och två fåtöljer; den inre salongen blir vacker med röda gardiner med isydda kinesiska broderier, det hela tapetserat med japanskt papper, samt divanen med mattan; då Paul von Etter överräckte Manzeys skuld för porträttet gav han också en dyna som fru Emilie von Etter sänt honom; han uppmanar Alexandra Edelfelt tacka henne och skriva att dynan kommer att bli det vackraste utsmyckningen i hans lilla salong, då han ligger där och röker ska det röda broderiet påminna honom om den vänlighet som visades honom på Haiko.
Meningarna om porträttet tycks vara delade; Monsieur Nikolaj Manzey var nöjd, frun var mindre nöjd och Mischa Volkoff inte alls nöjd; han lär med en axelryckning ha vänt målningen ryggen, ingen kan naturligtvis uppfatta Sophie Manzey som han; det är orätt av Edelfelt att tala illa om en herre som han inte känner, men han kan inte låta bli att förarga sig över honom.
Tisdag d. 26 Oktober 1880. 26. lokakuuta 1880
Hennes farbror General Konstantin Manzey var med dem i Biarritz; han liknar brodern och påminner om Ernest Meissionnier; han är ungkarl.
Måndag, allhelgonadag 1. marraskuuta 1880
Edelfelts resa till Boruvna följande sommar är så gott som säker (ifall inte Sophie Manzey gifter sig med Mischa Wolkoff); fadern Nikolaj Manzey har i brev talat om att han gärna vill att Edelfelt målar även Schura Manzeys porträtt.
Edelfelt uppmanar Alexandra Edelfelt att vara försiktig med det hon skriver till fru Emilie von Etter, vartenda ord når Manzeys.
Paris onsdag afton 3 nov. 1880 3. marraskuuta 1880
I Ecole des Beaux Arts fick Edelfelt tillfälle att visa dem både Paul Dubois och Jean Paul Laurens, den senare kom fram och pratade; Edelfelt hade fru Alexandra Manzey att köpa Henri Chapus Jeanne d'Arc i brons åt sin man; hos Adolphe Goupil valde han ut gravyrer åt fröken till hennes salong; Goupils gérant [föreståndare] lämnade på köpet ett fotografi av Blanca som "souvenir de M. Edelfelt" [som minne av herr Edelfelt].
d. 17 nov 1880 17. marraskuuta 1880
Under talet om Mischa Wolkoff har Edelfelt ofta varit olycklig över att han inte är elegant eller en homme du monde [världsman]; häromaftonen såg han på cerclen [klubben] hundratals prinsar, markiser och grevar, den ena mer dum och "ramolli" [förslöad] än den andra, och han kände att "le monde" ändå inte var hans sak; kvällen innan hade han varit hos Frisé; alla dessa unga artister är fattiga men har mera verklig esprit [anda], förnuft och själ; människor som sysselsätter sig med intelligent arbete får ett annat djup; de konservativa kan aldrig förlåta Léon Gambetta, Jules Ferry och Challemel de Cour att de för 15 år sedan åt på kredit hos la mère François i quartier latin; ofta då Edelfelt tänker på en möjlig framtid hos Manzeys har det petersburgska snobberiet kommit över honom som maran [en mardröm]; allt detta är inte livet och ännu mindre evigheten.
måndag d. 29 nov 80. 29. marraskuuta 1880
Alexandra Edelfelts brev kom samtidigt som Gunnar Berndtson som 10 dagar levt med Etters och Manzeys i Petersburg; Berndtsons tal om deras utomordentliga vänlighet dementerar Mammas farhågor om smolk i mjölken då fru Emilie Etter inte har hört av sig; Berndtson blev väl emottagen och förlängde sin vistelse i Nevastaden för att få vara tillsammans med fröken Sophie Manzey; Mischa Wolkoff lär numera betraktas som en buse; Berndtson sade att fru Jacobson var den vackraste och behagligaste i familjen, lika snäll som fru Etter, men vackrare; Edelfelt kan inte förstå Konny Zilliacus prat om hennes dryghet mot de finnar som var på bröllopet.
12 januari 1881. 12. tammikuuta 1881
Nu farväl för denna gång. Jag skickar en fotografi af mig, densamma som Etters och Manzeys skola få – Ack hvad jag liknar Böning på den; jag måste väl göra det i verkligheten också. – tusen varma helsningar från Atte
Paris fredag d. 12 mars 81. 12. maaliskuuta 1881
Mme Pascas bekantskap har jag nu ändtligen gjort. hon var alls ej "poseuse" tyckte jag, men aktris ändå ända in i själen. Hon talade mycket om sin misslyckade resa till Haiko om Petersburg o.s.v. samt bad mig lemna henne en hop underrättelser ifall resan till Sverige o. Danmark blir utaf. Hon inlät sig ej på något längre räsonnemang om våra vänner i Petersburg, men pratade sju stugor fulla om sig sjelf om sina planer, o.s.v. Hon är rysligt sysselsatt nu på gymnase spelar 3 à 4 gånger i veckan, inöfva med Augier flere af hans pjeser för resan till Norden, och är derföre i ett sjå som är förskräckligt. Hon erbjöd mig plats på Gymnase närhelst jag funne för godt att be henne derom. – Bonnats portträtt liknar ej ett dugg – jag såg det nu bredvid originalet – det må vara utmärkt som målning, men inte är det hon.
Paris d. 31 Mai 1881. 31. toukokuuta 1881
Jag funderar ofta på mina blifvande taflor som nu redan intressera mig ofantligt. Då ingen exposition blir i Moskva och Manzeys ej äro dernere, kommer naturligtvis ingen rysk resa i fråga, och så bra kan det vara, ty jag vill försöka att vara rigtigt flitig. Mamma må ej beklaga sig öfver att jag arbetar då jag kommer hem och derföre icke helt och hållet kan lemna mig åt hemmets och landtlifvets fröjder – men å andra sidan vet Mamma att jag är glad, munter och på allt sätt angenämare då jag har något att göra. Ingenting gör mig så dyster som sysslolöshet. Dessutom har jag ju lofvat att stanna hemma så länge Mamma någonsin vill denna gång. Jag tänker derföre i lugn och ro börja min tafla i Juli, arbeta hela Augusti och halfva September derpå, på mellantiderna göra ett porträtt (stort) af mina två systrar göra teckningar o.s.v. sommardagen är ju lång i Norden och om jag anslår 5 à 6 timmar om dagen till arbete (jag måste stiga tidigare upp i år) så finnes ju alltid tillräckligt öfver till simning, ridt, sång o.d.
Petersburg söndag 30 okt 81 30. lokakuuta 1881
Efter frukosten skulle P. och jag gå ut först till skräddaren och sist till Manzeys. Jag frös som en hund. Vi voro först hos Saschas skräddare som begärde 95 rubel för en paltå, hvilket jag dock ansåg skarpt. – Jag beslöt derföre rådfråga Armfelt, och så gingo vi till Manzeys.
De bo i bel étagen vid Stora Morskaïa. Vacker entrée och stora rum. Alla voro församlade i salen d.v.s. alla Manzeys Armfelts Mima och Hermuschka, för att försöka en flygel som de nyss fört hem, och jag blef så vänligt emottagen som möjligt. Vid första anblicken af fröken tänkte jag: Tante Gadd hade rätt, hon kan ej jemföras med Anna Ehrnrooth, hon är verkligen ett strå hvassare. – 5 minuter efteråt voro Armfelt och tjotje Nadja inne i en diskussion om koketteri, hvari Armfelt med sin gälla röst uttalade sina åsigter fram och tillbaka, till föga fromma för menskligheten. Många frågor gjordes om alla derhemma. Anni Butti och Mamma, Mamma främst. Jag tror ej att Mamma ett ögonblick skulle känna sig generad här. 1o äro de verkligen mycket fästade vid Mamma 2o är det alls ej så farligt med deras lyx att t.ex. Ahrenbergs och Mamma i Hfors skulle ha det lika trefligt i deras salong och 3o äro de bra hyggliga och enkla menniskor.
Hvad just lyxen beträffar ha Manzeys det ungefär som Etters. Äfven der finnas goda taflor 1 ypperlig Canaletti och ett godt porträtt af fru Jacobson som ung af Steuben, några gamla holländare o.s.v.
Vi kommo öfverens om att i dag – kl. 12 gå till Eremitaget, och i dag äro vi samt och synnerligen bjudne till Manzeys på middag. Fröken är sig lik.
Nu får jag lof att sluta, så roligt det än vore att fortsätta, ty vi skola gå till Manzeys och sedan till Eremitaget. – Tusen helsningar till Anni och Butti och Tante Gadd – Hela första dagen hade jag bra ledsamt efter er. – Atte
Petersburg torsdag – nov. 1881 23/nov. 1. marraskuuta 1881
Buistroff hade bjudit Manzeys och mig på Operan, der Sembrich, (Petersburgs nuvarande primadonna, sjöng la Traviata. Nikolai Ivanitsch klädd i syrtut och hvita handskar, var älskvärdheten sjelf, hans fru som är ett får smålog och jämrade då och då något med en ynkelig stämma, och Sembrich sjöng mycket bra, och spelte isynnerhet förträffligt i sista akten. Ingenstädes, utom på finska theatern har jag sett en så stormande och bullersam samt tacksam publik som här. De vråla af förtjusning, och framropningar följa efter hvarje akt.
Efter theatern gingo vi till Manzeys der thé intogs och der fru Etter var. Nikolai Ivanitsch var grof i sina liknelser samt ytterst kraftig i sitt tal om kärleken. Han är ändå så bonde, att man måste sluta med att ta honom från den komiska sidan. Familjen Jacobsons afgudadyrkan har skämt bort honom. I allmänhet har jag ej sett många så egendomligt utvecklade familjer som dessa Jacobsöner. I grunden har ingen annan än fru Etter af dem vana vid menniskor samt vyer utom familjens krets. De vilja nu på allt sätt öfvertyga mig om att Nadja är ett ideal, och att jag ännu skall komma att erkänna henne som verldens första qvinna, – men jag fruktar minsann!.. – Ack, jag är ju ej något barn och har sett qvinnor i hundratal, och måste med handen på hjertat säga att denna ej är något märkvärdigt och att hon är specielt osympatisk för mig.
Fru Etter är, då vi äro ensamma med Paul, alltid densamma, men underligt tyst och tillbakadragen med de andra systrarna. Fru Armfelts röst är den som höres mest. Spetschinsky är en rigtig räf, något tråkig för resten. Jag kan ej begripa hur gubben Manzey kan slå sig ut så alldeles utan herrbekanta. Armfelt, Spetschinsky, Buistroff, Sascha och Mitja (Wolodja är sällan med) se der svärdssidan utan omvexling
Onsdag 2. marraskuuta 1881
Sedan jag sist skref har jag varit på en familjemiddag hos Manzeys. De ha ett utmärkt bord och do servering hos M. – Hvad familjen beträffar känner Mamma den till största delen. Fru Manzey vinner på att ses hemma. Hon förefaller lugnare, värdigare och gladare, såsom ju också naturligt är. Herrskapet Spetschinsky behagar mig ej. Han ser alls ej militärisk ut, går i litet gamla kläder, är tystlåten. Frun ful, mycket ful i jemförelse med porträtterna som snarare äro vackra. Armfelt och hans fru gråta som vanligt, ibland så att de alldeles kunna nedstämma en, Sascha är sig lik. Wolodja är en mycket hygglig ungdom, städad och tystlåten. Den yngsta, en slags väluppfostrad, men litet lätvitsiger blond yngling har ej mycket att påstå.
I går voro allesammans på middag här, utom Spetschinskys, som ej komma rätt bra öfverens med de andra. Manzeys äro utmärkt hyggligt folk, liberala civiliserade. Fröken äro söt men kall. Hon har litet utslag i ansigtet, och det klär henne ej. Ytterst enkla äro alla dessa fruntimmer i sin toilett, fru Etter har en magnifik men mycket tunn paltå likvisst.
I dag har jag tecknat Schura Manzey, och jag tror det blir bra. I hatt, kutskinnspels o. muff som tar sig ypperligt ut mot hennes vackra hår. De voro alla förtjusta i teckningen. Jag gör porträttet så stort som Lilys. Schura satt som en bild i dag, men huruvida denna trankila sinnesförfattning i morgon fortfar är svårt att säga. Jag dejeunerade i dag hos Manzeys. Det är bra hyggligt folk och då jag var der taltes bara franska hvilket låter helt ljufligt efter alla dessa familjesamtal på det stora fäderneslandets språk. Jag tror mig kunna göra ett godt och vackert porträtt af lilla Schura, som en face, och då hon ej gör grimacer är rigtigt nätt.
I afton har gubben Manzey tagit en loge för Tannhäuser. Fröken Sophie enda damen.
Jag kunde skrifva böcker fulla af impressioner, men tiden tryter. I afton dinera Paul och jag hos Manzeys före theatern. Och nu farväl för denna gång, min allra, allra bästa vän! Atte.
Tisdag 8 nov. 1881 8. marraskuuta 1881
Häromaftonen voro vi på middag hos Manzeys och gingo derefter på cirkus, der en stor ballet bl.a. uppfördes.
I går var det middag här med Jacoby, Manzeys och fru Spetschinsky. Bara ryska talades, så att jag blef alldeles alamodiger. Fru Etter öfversatte visserligen de största qvickheterna som sades, , men jag kände mig ändå så förfärligt dum. – Då Manzeys äro ensamma hemma är jag rigtigt à mon aise, men så snart någon annan kommer då blir det igen den evinnerliga ryskan, bara ryska ingenting annat än ryska. All konversation rör sig om Wolkoffs Odinzoffs, Armfelts, Sacha, Wolodja och Mitja, German Gustavovitsch etc.
Manzeys äro förtjusta i Schuras porträtt – och vilja nödvändigt utställa det – det blir också ganska bra och mycket likt.
St. Petersburg d. 9 nov 1881 9. marraskuuta 1881
Nu skall jag gå till Manzeys för att om möjligt göra Schuras porträtt så bra att jag kan visa det åt storfursten. Jag tror att det skulle fröjda Gubben Manzey, som är den trefligaste (näst fru Etter) i familjen, och med hvilken jag kommer förträffligt öfverens.
Petersburg d. 9 nov. 1881 9. marraskuuta 1881
Ledsamt är att jag ej fått Schuras porträtt färdigt. Det har varit så ohyggligt mörkt, att man ej kunnat måla mer än en halftimme om dagen, isynnerhet som den ljusaste tiden sammanfallit med frukosttimmen hos Manzeys.
Hos Manzeys fortfar det att vara trefligt om dagarna, men deras aftonsamqväm, alltid inom familjen äro dödstråkiga. I går var det litet mera munterhet hos Armfelts, genom en nyhet som Wolodja fört med sig från Moskva, derifrån han i går anlände efter ett 2 dagars uppehåll. Vår vän Sebastian skall näml. gå och hoppas på att en aflägsen slägting, en urgammal fru Narischkin skall åt honom testamentera sin förmögenhet – 100 tusen rubel i räntor. Så föga troligt detta än är, funderade vi hela afton i går på hvad fru Etter och hennes barn skulle göra med allt detta. En ny brygga på Haiko var det allra första fru Etter tänkte på. Nadeschda Ivanowna och Sofi Nikolajevna tänke genast i sin ryskhet på att namnet Etter borde utbytas mot Narischkin, och Polja gratulerades mycket. – Gud låte Sebastians drömmar bli realiserade, ingen kan önska det mera än jag, och Mamma med som jag tror.
Petersburg d. 12 nov. 1881 söndag 12. marraskuuta 1881
Igår var det stor familjemiddag hos Manzeys. Kitty Durassoff och Lise Odinzoff, Spetschinskys, Armfelts, Etters, Jacoby och svågrarna. Utmärkt fin middag som alltid hos dem. Armfelt som vanligt taktlös – Nadja blir allt bättre stämd mot mig – Jacoby beundrar Lize Odinzoff, som i det hela taget är en ganska snäll och angenäm gammal kokett, och som har hvad Jacobsonerna (alltid med undantag af fru Etter) sakna, d.v.s. verldsvana. Spetschinsky är högst osympatisk – grinar dumt åt allting som ej afkastar en viss summa i pengar, och ser ej ut att älska familjen.
Lördag 19 nov. 81 19. marraskuuta 1881
Strax efter en familjemiddag hos Manzeys, som för resten varit ganska lifvad. Schura Etter spelar piano, Paul o. fröken Sophie prata, gubben M. läser tidningar och fruarna arbeta. Tack för brefvet i går.
Söndag nov. 1881 20. marraskuuta 1881
A propos, så lär Armfelt på allt sätt göra klart för Manzeys att jag är den flygtigaste menniska på Jorden, likasom fru A. aldrig försummar ett tillfälle att säga mig att jag är falsk, hycklar, ljugar o.s.v. – och ändå säger hon att hon har så mycket sympathier för mig – drôle de femme!
Petersburg tisdag 21 nov – 81 21. marraskuuta 1881
I går afton var storartad middag hos Buistroff. Ytterst rikligt, ryskt, champagne i floder, pastejer stekar, fiskar glacer allt pudtals. Ett tjugotal personer voro inbjudne, bland dem Jacoby, författaren Krestovsky en guitarrspelare, någre läkare, mer eller mindre i Buistroffs genre, Manzeys, Etters, Armfelts, Ellis'es m.fl. Det dracks, omfamnades och kysstes förskräckligt, Buistroff flög som en skottspole omkring bordet, tvang folk att äta och dricka – artigheten sjelf Jag och han kyssstes tre gånger under aftonens lopp – Så särdeles aptitligt var det ej, men jag hade i början råkat svälja en rutten ostra och då var allt detsamma efteråt. Efteråt spelades och sjöngs, Krestowsky sjöng komiska kupletter som lära ha varit oanständiga, Buistroff spelade guitarr.
Petersburg d. 26 nov. 1881 26. marraskuuta 1881
nog märker man ändå på allt huru rysligt utländsk fru Etter är. Så är t.ex. hennes hem rigtigt trefligt arrangeradt (t o.m. bättre än Manzeys), men detta är alls ej fallet i allmänhet. Tvärtom äro interiörerna här, efter det jag kan märka smaklösare, tomare än i Finland Kom alltid ihåg att jag undantar det trefligaste hem i verlden, Mammas från regeln
Hvad gör att det är så trefligt hemma? Ofta tänker jag på att Mamma bestämdt ej, trots all klagan, kan lefva ett andefattigare lif i Helsingfors än man gör det här. Det finnes ju dock allmänna intressen, intelligenta menniskor, diskussion o.d. här är det dödens sömn. Hos Etters o. Manzeys känner jag mig väl, men endast en petit comité – såsnart Sascha och hela konkarongen nalkas då blir jag olycklig och önskar mig hundratals mil härifrån – alltid vesterut, förstås.
I går aftse voro Manzeys, Sascha, Mitja, fröken Odinzoff och Buistroff här. Vi försökte sjunga med accompanjemang af fr. Lise men det gick ej. Denna slog embargo på mig och pratade om allting på detta egendomligt verldsvana, fadda sätt som gör att man efteråt känner sig så tom och förkrympt. Buistroff var högtidlig, och antog på allvar mina tacksägelser för en sked ricinolja och ett bad som han ordinerat – fullkomligt som han igen skulle ha räddat ett menniskolif. Han börjar nu märka att fröken Sofi ser bra ut, och tar sig friheter med henne, klappar henne o.d – som jag ej tycker om. Men här i familjen skulle han kunna göra allt. De äro alltför mycket fruntimmer (både karlar och qvinnor här i familjen) för att kunna göra den ringaste skilnad mellan person och sak.
I förrgår var Sarasates andra konsert. Fru Etter som aldrig hört honom förr var alldeles hänryckt – det var så roligt att se henne så lifvad så förtjust, Manzeys och gossarne E. voro likaså utom sig. Hans spel är verkligen sådant att man ej kan tänka sig något bättre. Han spelade bl.a. en fandango, en zapateada och en "romanza andaluza" – Zapateadan ha vi hemma bland noterna.
I afton åter familjemiddag hos Manzeys – nu den 4de som jag är med om
Petersburg söndag 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Återigen efter en middag hos Manzeys. Ungdomen nu föstärkt genom Boris som i dag kommit från Saratov efter en månads uppehåll der, roar sig med musik. Fröken Sophie är förtjusande söt – Gud vet om det är bara koketteri. I allmänhet känner jag mig så väl till mods då Armfelts, Spetschinskys och Sascha ej äro med, såsom nu är fallet.
Hör nu på huru det gick i morgse. Vi hade varit på en glad soirée hos Ms i går, och kommo först kl. 2 derifrån. Storfursten hade sagt att jag kunde komma alla dagar, helg- och söken, och jag skulle derföre upp i morgse kl. 7. Litande på Feodor sof jag lugnt, då jag med ens hörde fru Etter ropa: Levez-vous, vite vite, il est 8 h ½. – Sannt!Jag klädde mig på 1 minut och flög af som en narr fick en istvostschik och reste af. Olyckligt är det att bangården ligger så långt borta.
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Gubben Manzey gaf mig 1000 frcs för Schura som för fröken Sophie. Han skickade mig dem häromdagen i ett konvolut.
Innan Generalen kom satt jag en stund och pratade med fru Ellis – om Jacobsons naturligtvis, och hon höll med mig om att fru Etter står ojemförligt öfver sina systrar. Vet Mamma, fru Etter är verkligen bra aktningsvärd. Här i P. burg ser man t.ex. att hon får lof att hushålla mycket mera än på Haiko – jag tror att hon har en klädning – Sebastian skrifver de mest dumma och elaka bref om huru han nog vet hur hon roar sig och lefver kräsliga när han ej der, o.s.v. och hon håller ändå god min. – Det är alltid gubben Manzey som betalar theaterbiljetterna. Det måtte gå åt bra med pengar hos dem, ehuru de ej ge baler o. tillställningar. Ms kök är utmärkt, och som de alltid ha främmande (bara slägten) till middag måste detta ej kosta så litet. – Fru Spetschinsky har något skyggt och alls ej verldsvant i sig (Ingen annan har verldsvana än fru Etter af dem) och så är hon, "Génie" så ovanligt ful. Jag vet ej huru ordet "hjelphustru" alltid kommer för mig då jag ser henne – hon liknar någon tvätterska hos oss i Helsingfors – jag vet ej hvem. Det är från gubben Jacobson de ha de der mongoliska kindknotorna. Fru Etter försöker på allt sätt att få mig att beundra fru Armfelt – men "här står jag och kan ej annat" än tycka bra litet om henne. De tycka i familjen att Sascha ser bra ut och är mycket (élégant)(det enda alltid begagnade uttrycket för bien mis, distingué, homme du monde).
Tisdag d. 6 Dec. 1881 6. joulukuuta 1881
Härom aftonen var det Pauls födelsedag som firades med supé af fru Etter – Manzeys, Armfelts, Lize Odinzoff och Boris inbjudna. Det var mycket lifvadt. Friden stördes blott mot slutet af makarne Armfelts gräl. Jag kan ej neka att jag ej blef arg på henne ett bas, – hon tillåter sig verkligen tillmälen om finnar och Finland, som måste såra den mest fördomsfria. Hon bad Carolus gå och dricka finnarnes skål i en vrå – là vous pouvez boire à la santé de vos finlandais tant que vous voulez" sagdt med arg och elak ton – Ingen hade talt derom, ingen tänkt på finnar ens, och så kommer hon med ens fram med en sådan der infami. – Jag tror att jag blef blek, såg strängt på henne och försökte att säga så artigt och bedjande som möjligt: "Voyons, Madame" men så emellertid att hon tystnade och blef allt surare och surare.
Hon har ett sådant medhåll i Manzeys och Buistroff, att hon kan tillåta sig hvad som helst – allt är Armfelts fel. Nu ha de fått i sitt hufvud att Armfelt skall pina ihjäl henne – en af Buistroffs assistenter (alla kopierade efter den store Nikolai Ivanitsh) har låtit påskina att den grymma misshandlingen kan sluta med lungsot eller galenskap för henne!?! Hon är dugtigt bortskämd, hon också. Fru Etter står på förnuftets sida – men som sagdt hennes ord och mening betyda ingenting här. Fröken Manzey får stundligen höra att alla män utom Nikolai Nikolaevitsh äro likadana, isynnerhet äro finnarne det värsta pack på jorden. För resten ha de en rysligt pessimistisk och pretentiös uppfattning af äktenskapet. Mannen bör helt och hållet uppoffra sig, helst öfvergå till hustruns familj och bo alldeles nära. – Och ändå är det bara elände, barnsängar, sjukdom död – och det der pränta de i flickan från morgon till qväll. Att hon blir alldeles trist och hopplös på detta sätt är ju klart. Fru Manzey har nu fått i sig att en chevalier garde, Levaschoff gör henne sin kur, och alla upptänkliga brott pådiktas nu denne syndare. Min finskhet, lägger nu, sedan man är säker på att alla finnar äro fähundar och småaktiga, oöfverstigliga hinder i vägen. Blir flickan ej vriden med detta modrens tribulerande, så har hon stor motståndskraft.
Fröken Manzey är i afton på bjudning hos Durassoffs – skada att jag ej är der, eller rättare sagdt att jag en gång kom för sent för att träffa fru Durassoff hos Ms, då hon kommit för att bjuda mig och först göra min bekantskap.
Petersburg fedag 9. joulukuuta 1881
Jag har så ytterst knappt om tid nu. Just hemkommen från Zarskoïe skall jag till Manzeys – Ack denna qvarn -utan sömn – ty jag stiger ju alltid upp kl. 1/2 7 om Jag än går till kojs kl. 3 eller 4.
Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22. joulukuuta 1881
I dag på morgonen sof jag ut – gick derefter till Grigorovitshs och bestyrde om taflorna, åt frukost hos Manzeys (derifrån jag skrifver) och gick sedan ut och spatserade med Mlle Sophie. Vi fingo idén att resa till Staraja Derevna, gingo hem och fingo fru Manzey och Kaleschen. Nu först, kl. närmare sju kommo derifrån. Denna lilla tur var mycket uppfriskande, flickan söt och glad. Hos dem, i de iskalla rummen, sökte vi rätt på portvin och biscuits och restaurerade oss litet.
Manzeys ha biljetter för Sarah, och komma efteråt till Armfelts, dit jag också är bjuden. – Troligen stannar jag här till middagen, som är färdig att serveras så snart Gubben M. kommer hem.
Petersburg annandag jul 1881 26. joulukuuta 1881
Tack för brefvet – min jul här har passerat alldeles obemärkt. På sjelfva julaftonen satt jag här med fru Etter och i går åt jag middag med Manzeys. På morgonen, i går, gick jag ensam till Eremitaget, och denna tur var särdeles vederqvickande.
Hos Manzeys ha de ett elände med Lerche som nu i dag tog bort Mima under gråt och tandagnisslan, mycket, mycket obehagligt – jag var vittne till denna scen. Det värsta är att han lofvat hotat ta bort Bebe då hon blir 8 år – hvilken nedrighet att så här på förhand säga dem det. – Fru Armfelt och fru Manzey voro förtvifla de, greto och jemrade sig – fröken, gubben M. och jag voro lugnare.
Häromaftonen släpade Manzeys mig på ryska operan, der vi sågo det tråkigaste jag hört i musikväg – Boris Godunoff. Orloff, deras förtjusning, bölade och såg ut som en simplare sortens kusk. Det hela var oändligt misslyckadt – fru Etter och jag tyckte det åtminstone, men publiken applåderade som besatt.
Boris är nu dagligen och stundligen hos Manzeys – ack hvad han plåga mig!
Berlin (centralstation, Friedrichsstrasse) d. 24 kl. ½ 7 på morgonen 1. tammikuuta 1882
Etters voro med mig på Warschauer bangården; det är alltid ledsamt att skiljas, och fastän jag för ingenting i verlden hade velat bli i Petersburg, var det dock med vemodiga känslor jag tog farväl af dem – och också af hela den Etters-Manzey Petersburgska tankegången – der ändå fröken S. utgör themat.
Gatschina 3 januari 1882 3. tammikuuta 1882
Jag flydde till Manzeys, och då fru M. ett ögonblick antydde att det ej vore konvenabelt att stanna der öfver natten då Gubben ej var hemma (han är på Boruvna) flydde jag till Alex. Jacobson som gaf mig ypperligt nattherberge. Förstämningen var allmän, och ledsnaden öfver att julen nu skulle bli så trist för fru Etter och Etters lästes på allas anleten. Emellertid är Koki nu bra. enl. hvad fru Etter i går skref – Jag fick brefvet i dag.
Tisdag – 5. tammikuuta 1882
Några ord – Just nu hemkommen från Gatschina, kl. är 7. på e.m. skall jag inta min middagsmåltid solo, ty Paul, Vanja o. Lilly äro hos Manzeys, för att sedan laga mig i ordning för den Durassoffska roligheten.
Petersburg Lördag – d. 9 jan. 1882 9. tammikuuta 1882
Hvad skall jag göra till torsdagen? Att gå till Manzeys duger ej (flickan är förresten mycket bättre nu) och de ha tagit hem Schura.) Madame Miatleffs pojke har nyligen haft scharlakansfeber han också, – hvad skall jag göra – – Det ledsamma med de Kejserliga är att då de engång säga något så är det sagdt och det går ej an att resonnera – så ock med uppskofvet till torsdag – ty jag är öfvertygad om att flickan är bra i morgon.
I morgon afton får jag väl se Manzeys på en koncert. I afton tror jag jag går till Armfelt, jag ej varit på en evinnerlig tid.
Tänk att Hanna Born rest sin kos utan att jag fått träffa henne – hvad månde deraf uppstå för historier. Sanningen är att jag ej haft tid att uppsöka henne och att sjukdomsfallet hos Manzeys gjort en tillämnad bjudning der omöjlig. Emellertid lär Paul, som träffat henne, förklarat att jag ständigt var sysselsatt på Gatschina.
Wladimir tycks ej betala innan ramarne komma. Nog reder jag mig. – Jag tror jag dock vänder mig till Gubben Manzey; detta är ju ej något lön att tala om – 200 rubel är jag skyldig Etters och de lida mot slutet. – Dessa resor, till Gatschina drickspengar o.d. bli pengar äfven
Gatschina d. 15 januari 1882 15. tammikuuta 1882
Nyårsaftonen voro vi hos Manzeys, bara slägten, och der var en storartad supé med champagne. Kl. 12 stöptes tenn och företogs alla möjliga spådoms och trullerikonster – I ett slags lotteri som anstäldes drog fröken M ut "déception" hvilket kastade ett visst melankoliskt drag öfver spelet – jag drog ut "succés"
Vi åto middag hos Manzeys och fingo der infallet att kostymera oss och gå till Spetschinskys. Jacoby efterskickades och kom med en massa kostymer. Jag var klädd till Gammal jude och ansågs spela min rol bra. Paul hade en italiensk renaissanskostym, Boris var mujik, Sofi var klädd i en föga klädande drägt från Saratov. Jacoby var arab, fru Armfelt persiska o.s.v. Vi voro hos Sp. till 2, då Paul och Sascha Jacobson ännu gingo på operamaskeraden, dit jag ej hade mod att gå med eftersom jag skulle vara uppe följande morgon kl. 7.
Wladimir tyckes ej tänka på betalning förr än ramarne komma. Han skall emellertid vara mycket nöjd med porträtterna och har talt om dem för många menniskor, och visar dem med stolthet. – Jag är nu mycket villrådig – skall jag våga dra fram med anhållan om lån af gubben Manzey. Det blir väl det sista, men litet obehagligt är det. Jag känner mig så stukad när jag är pank.
Konstantin Manzey är här – tyst och vänlig. De två bröderna ha ej ett ord att säga hvarandra. Gubben Nik. Nikwitch är alls ej rysk – snarare kosmopolit – hvarifrån har då fr. Sofi fått sin inbitna ryskhet?
Måndag d 23 jan 1882 23. tammikuuta 1882
På f.m. hade jag träffat fröken Manzey på skridskobanan, och proponera då att gå på konserten – men alla voro deremot. Hur Paul och jag lirkade fingo vi fröken att gå hem och öfvertala sin Pappa.
omöjligt att gå till Manzeys, så gerna jag än velat det, och jag begaf mig derföre till Armfelts, der Gisiko och Wille Cadenius skulle vara och der vi sutto och pratade kallprat och gjorde några svaga försök att sjunga Gluntar Cadenius och jag. Gisiko sitter tyst, tänker uppå intet just och är rolig.
Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31. tammikuuta 1882
Gubben Manzey hade bjudit mig på en andra Zigenarkonsert på aftonen. Den var fullkomligt detsamma som den första, hvarföre intrycket ej heller var så lifligt. Min sköna Zigenerska var denna gång fasligt illa klädd – en modern sammetsklädning, som alls ej passade till hennes vilda utseende, och som gaf henne en uppsträckt och derigenom simpel prägel. Buistroff var på concerten, i frack och med en rund filthatt i hand – fint skall det vara. Fröken såg jag blott ett ögonblick.
Gatschina Onsdag d. 2 febr. 1882 2. helmikuuta 1882
I slutet af veckan skall Mima Lerche ta sitt bad och det Manzeyska huset blir då igen tillgängligt för andra menniskor.
Gatschina d. 5 februari 1882 5. helmikuuta 1882
I lördags reste jag in – var på aftonen bjuden af Manzeys på Romeo och Julia af Gounod. Sembrich var utmärkt. Jag har en chertendre för R. o. J. som dock ej slog an på fru Etter och Manzeys så som jag hade väntat.
Mima Lerche har nu tagit sitt bad och jag kan derför gå till Manzeys. – Nikolai Ivanowitsch den store sade det. Han åkte också skridsko, men det var min själ ej vackert att se – der var då åtminstone en som var sämre än jag.
Derifrån gick jag till Spetchinskys, och der blef jag underrättad om att det fanns en plats på franska theatern för mig. Fru Etter och Lily som ej begrep mycket voro också der, Manzeys hade en annan loge. Det gafs ”le gendre de M. Poirier, och en burlesk komedi. Det förra är ändå bra fint skrifvet och speltes utmärkt väl, så när som på flickan-frun. Det nötet Dica Petit förderfvade rolen totalt. En herrlig role att spela. Denna lilla borgerliga fröken som ofta vurmar att hon ändå är markisinna de Presles, all hennes enthusiasm, hennes storsinthet – det kunde göras något ypperligt deraf. Gurli Åberg spelar rolen bättre, för att ej tala om Comedie Française. Förnöjda öfver vår afton tågade vi hem, fru Etter Lily och jag, i det allra herrligaste månsken, och vi resonnerade mycket om stycket, om karaktären och litteratur. Tydligen hörde Emile Augier till ett tidehvarf som flyr, och kan nog kriticeras om han mätes med realismens måttstock, men hvad det är väl gjordt – hvad det är väl sagdt!
Hos Manzeys drack jag the, och skyndade mig derefter hem för att klä mig, ty jag var sedan en vecka bjuden på middag af Gubben Furuhjelm – Skandal – jag kom då alla sutto till bords, men ljög en historia som urskuldade mig. Omkr. 20 personer. Baron Boije, Casimir, 4 ryska genraler, Tudeer, en fru Smitten, en page Furuhjelm, bror till Walleenernas bekanta, och ännu några personer som jag ej hörde namnen på
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Jag for hem, dit Manzeys voro bjudna på middag. Mlle S. var på godt humör – men, hvad det är för en annan genre! Jag har en sådan der aktörs-natur som följer med spelet, och jag trifs ganska bra i den koqvicka burlesken med härmningar och hundkonster – men tycker ändå om att vara med på en comedie française – les belles manières et l’art de bien dire – åtminstone lika ofta som på skojet. – Hvarföre, hvarföre skall denna ryskhet ha ställt sig med religion, sympathier o.d. emellan mig och ”le beau style”?
Middag åt jag i dag hos Manzeys, der fröken Sophie fortfor att vara mycket söt och stilig – jag känner att jag tryggar mig i hennes sällskap, under det jag låter mig gå i den andras – det senare är kanske roligare, isynnerhet då man har succès, och det är märkvärdigt hvad man försonar sig med de största och plattaste dumheter man kläcker, då det finnes folk som anse dem ojemförligt qvicka.
Buistroff har varit dum igen. Manzeys och Spetschinskys har gifvit honom en pels, magnifik, som kostade 700 rub., och han har varit ovettig och sagdt sig vara led åt alla dessa presenter, samt lofvade skicka tillbaka pelsen – N.B. han skickar icke tillbaks den. – Alla äro arga – men det är den stora Nikolai Iwanowitsh, som får uppträda hur han vill. – Häromaftonen var stor fest på skridskobanan – särdeles vackert – Etters, Manzeys, Armfelts voro der. Jag var nog klok att ej våga mig på det hala, men Buistroff var ute och svajade, och ramlade och var urkomisk, så att t.o.m. fru Armfelt icke ville se ditåt.
Ja der är kostymbal, och gubben M. som har sina kapriser, låter ej sin dotter gå dit, ehuru hon har en förskräcklig lust. – Han hatar chevaliergardisterna och tycker ej om den Durassoffska genren säger han. Paul och jag gå okostymerade – dels emedan man är säker på att sålunda alltid vara convenabel och ej sämre än andra, dels emedan flere civila herrar, Wolkoffarne m.fl. ej kostymera sig. – Visserligen kunde jag få flera vackra kostymer af Jacoby – kanske jag också besluter annorlunda i morgon. – Kitty skall ha en vacker polsk kostym, – gumman D. skall vara kostymerad, friherrinnan Maydel en marquise Louis XV, Lize Odinzoff empire o.s.v. – Levaschoff sotare i svart sammet. Gubben M. är jaloux på sin dotter – han kan ej tåla dessa dumhufvuden säger han, och lider af att se dem slå för Sonjutschka, men han går för långt då han bråkar emot ett tillfälle att roa sig för henne.
Gatschina fredag 17. helmikuuta 1882
Angående Durassoffska balen, så var den hvad kostymerna beträffar ganska misslyckad (efter mina begrepp) ehuru folk ansåg det hela vara fint. Hvar gång vi hos Manzeys kostymerat oss med Jacobys drägter, ha vi erbjudit en vida mer pittoresk och omvexlande anblick. Kostymerna voro ingenting att tala om, utan någon särdeles smak eller originalitet. Jag plågades af Lise Odingoff som stälde så till att jag dansade en française och cotillonen med henne. Trött och full af sött vin från den Ehrnrooths middagen, trodde jag rakt att jag skulle somna der jag satt med min Lisa. Hon tyckte naturligtvis att jag var tråkig, och deri hade hon rätt. Ingen enda af de unga damerna der intresserade mig. Kitty var monumental i sin polska korta kostym, med nakna armar och decolletée – des cascades de chair rose, – skulle en tredje klassens romanförfattare säga. Levaschoff bytte om kostymer och slutade som Montenegrin – der han hade vanliga, sina egna bottiner med stroppar och gummi – högst tarfligt.
Från Berndtson har jag haft ett långt bref, ganska deskriptift, som kommit mig att längta till Paris på en dugtig fazone. Bara namnena på alla dem han träffar, och på ställena dit han går gör mig ”tout drôle”. Det är ändå en artistisk landsflykt för mig det här, och det enda som skulle försona mig dermed är minnet af Etters-Manzeys och en fylld börs.
Petersburg söndag 19 febr 1882 19. helmikuuta 1882
I går afton kom jag hit hem i vredesmod, eller rättare sagdt i ett tillstånd af ilsken slapphet, och gick på aftonen senare till Manzeys, der Boris, som nu ändtligen gått igenom sin sista examen, bjudit på troika. Vanja, Grefvinnan Armfelt, fröken Sophie och jag samt naturligtvis Wohlthätern B. reste så ut till öarne. Det gick som en dans, föret var godt, vädret vackert, och jag glömde så småningom mina sorger.
Efter hemkomsten till Manzeys blef der en stor diskussion, framkastad af fröken, om äkta mäns skyldigheter. Hon uttalade der sin ofta antydda mening att en man skall vara en slags första kammarherre, som ständigt skall stå till ens disposition, följa en o.s.v.
Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20. helmikuuta 1882
I går afton var det en dödstråkig middag och aftonunderhållning hos Manzeys. Levaschoff var der, fröken hade insisterat på att han skulle bjudas, och koketterade för honom. – Jag är ej jaloux men kan i sunda förnuftets namn ej åse ett dylikt sjåperi med lugn. Levaschoff är typen för en fadd officer, och föreföll mig dummare än vanligt i går. ”Aimez vous la franchise Mlle? Faut-il toujours être franc? La vie n’est-elle pas une comédie? Och dylikt innerligt drafvel, som dessutom tvingade hela sällskapet att säga dumheter, ty annat kan i dylika ämnen ej sägas. Fru Etter led och var mycket rolig och lustig i sitt hat mot Levaschoff sedan vi väl voro hemma.
Torsdag d. 2 mars 1882 2. maaliskuuta 1882
Häromaftonen var det en häftig dispyt hos Manzeys om fru Miatleff, fröken Schukoffsky o.a. som af fru Manzey och grefvinnan Armfelt samt Sascha Jacobson dömdes förfärligt strängt. Jag kunde blott, förtretad öfver Snobbes uppträdande, säga att det ej anstod en karl att döma en qvinna, samt att hvad specielt fru M. beträffar, hennes förhållande till Leuchtenberg aldrig varit bevisadt och att hon i sitt sätt och väsen var fullkomligt comme il faut. Dessutom ville såväl Leuchtenberg som hans mor, storfurstinnan, att fru M. skulle skiljas från sin man och gifta sig med L. såsom grefvinna Beauharnais och medlem af kejserliga huset. Det var således fullkomligt allvarsamt. Fru Manzey har bra besynnerliga åsigter i mångt och mycket, så trånga trånga små cirklar för sin tankegång. Men hvad som mest retade mig var att höra Sascha med tvärsäkerthet kalla dem ”des filles, des courtisanes etc” Fru Armfelt är ej ett strå mera vidt skådande än fru Manzey. Fru Etter var ej der men fortsatte i går konversationen, och höll då med mig och gubben Manzey.
Nu skall jag gå till Manzeys. – Fru Etter och gossarne ha gått redan för en timme sedan. Hellre skulle jag stanna här och skrifva, skrifva arktal till Mamma.
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Kl. 11 är jag der. Kl. 12 äter man frukost – Fru M., en guvernant (en äldre värdig ryska) och jag, och så målar jag så länge jag ser. Gubben äter skildt, ty han stiger upp först kl. 1 och somnar aldrig förrän 6 på morgonen. Han småroddar och går fram och åter, skrifver vers, ritar karrikaturer och gör utkast till byggnadsförändringar, trädgårdsanläggningar o.d. och tror sig vara en homme d’esprit. Han är för resten mycket artig och hygglig mot mig, såsom alla der i huset.
Petersburg 8 mars 1882 8. maaliskuuta 1882
I dag passerade jag förbi Manzeys och blef invinkad, samt stannade der till middagen. Jag hade en liten förklaring med fröken, som beklagligtvis par principe söker döda alla slags känslor och tankar, menande att "l’abrutissement” är det lyckligaste stadium i ett tråkigt lif. Hon sade bl.a.: Då Ni redan är utledsen vid detta evigt samma, vid detta trånga familjelif och dessa fördomar, huru vill ni då att jag ej skall vara det. De bråka verkligen så förfärligt med den flickan att hon blir alldeles bortblandad. Är hon glad, uppsluppen så får hon heta kokett, är hon triste så talas om hennes otacksamhet och ditt och datt. Då hon dertill saknar energi och initiativ (allmän svaghet i ryska karaktären) så kan man ändå förstå att hon låter sig gå åt en sådan der liknöjdhet, som är värre än allt ondt. Hvarje ung man som kommer inom synhåll anses som en pretendent, och af instinkt kriticeras han, ofta mera än han förtjenar.
Lördag afton kl. ½ 12 på kvällen hos Manzeys 25. maaliskuuta 1882
I går var vädret vackert. Jag hade sofvit mycket godt på bantåget och var derföre alls ej trött. Manzeys företogo en tur i vagn till öarna
I dag tråkiga afskedsvisiter hos gubben Furuhjelm och Bruuns, dit jag blifvit bjuden på stor bal om måndag – Nu gå – Ja, längre hann jag ej hos Manzeys.
Jag hinner ypperligt och utan fjesk göra det jag har att uträtta så att jag kan resa om onsdag. Vi skulle så gerna ha damerna med oss på en supé på Samarkand, men får se om det går i lås. Seb. reser ännu ej i morgon, således kan man ej räkna på morgondagen, och Gubben Manzey tyckes ej vara lifvad för företaget. Med Hornborg lära de ha redt ut affärer i går, ehuru de voro indignerade öfver Alex. Es beteende och pretentioner.
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28. maaliskuuta 1882
Tillstås måste, att jag i går ej förde den diet som av omständigheterna anvisats mig – På morgonen med hela familjen Manzey, Etter och Armfelt på akademin, der mina Wladimirovitschar mycket beundrades så frukost med Paul, så en exposition, derefter visiter till fru Linder, Volkoffs, Nikiforakys m.fl. så ett evinnerligt språng efter Duperret, som suttit och väntat på mig halfva e.m. och underhållit sig med fru Etter, och sist bal hos Bruuns, derifrån jag kom kl. 5 på morgonen.
Torsdag d. 30 mars 1882 30. maaliskuuta 1882
I går afton voro vi hos Manzeys, der jag tecknade en profil af fröken, som ansågs vara mycket lik.
Etters och Manzeys öfverhopa mig verkligen med håfvor – så gaf fru Etter mig i går ett silfver papyrossfodral. Jag refuserade först, men har i dag antagit det efter mycket dividerande. I morgon skall jag söka reda på något åt Lilly och Schura.
Manzeys och Etters äro verkligen utmärkta mot mig nu, så vänliga, så tillmötesgående, att jag sannerligen vore en Thomas, om jag tviflade på att jag i dem har rigtigt goda vänner.
Söndag morgon 2 april 82 2. huhtikuuta 1882
I går voro alla Manzeys här på frukost, för att sedan följa mig till bangården. Jag var ännu alldeles förbi då, och blef först sedan jag hvilat mig litet på e.m., menniska igen. Aldrig har fröken Manzey varit så söt som nu, och man skall verkligen ha min egendomliga karaktär full af motsägelser och dum räddhåga för att resa. Etters pojkar tyckas verkligen få ledsamt efter mig, åtminstone öfvertala mig alla att stanna.
Jag skall ännu gå till Manzeys och säga dem farväl. Möjligtvis sticker jag mig då in till Runeberg också.
Paris d. 8 april (lördag) 82 8. huhtikuuta 1882
Jag saknar ofta Etters och Manzeys. Det hade nästan varit bättre om det blifvit något af – något att hålla sig till, får se huru det går i sommar – min natur att skjuta upp tar ut sin rätt – men det går ju alltid bra för mig till slut.
Paris d. 12 april 82 12. huhtikuuta 1882
Påskdagen fick jag af hela Etterska och Manzeyska familjen kort med påritade påskägg och Christos voskres – samt några ord af hvar och en. Fröken Sophie ber mig framförallt ej glömma dem – nous pensons toujours à vous. Krohn råder mig på det högst att tänka på saken, Om hon är intelligent och frisinnad, – och europé. "Ser du" sade han "både du och jag ha varit för mycket ute och ha från början allt för lifliga sinnen, för att nu mera vara rigtiga skandinaver, och ett fruntimmer med kråkvinkelsidéer från någon småstad i Norden, med detta rent skandinaviska förakt för den förvekligade södern, och det lättsinniga Paris, skulle förefalla oss lika främmande som om hon vore från Mesopotamien. – Jag kan med bästa vilja ej hata den ena eller den andra nationen, knappast tyskarna, sade han, och äro de europeer och frisinnade så äro de alltid mina landsmän.
Paris d 29 Maj 2dra dag Pingst 1882 29. toukokuuta 1882
Det är sannt, jag fick igår ett lyckönskningstelegram signeradt Etter och Manzey, hvilket bevisar att mitt bref kommit fram – Det är snällt af dem att tänka på mig helsningar Atte
Paris d 9 Juli 1882. 9. heinäkuuta 1882
Ifrån Paul Etter hade jag bref i går; den bukett jag bad honom skicka till fröken Manzey kunde i alla fall ej komma fram i tid och i godt skick, ty Manzeys lära vara på resa. Jag får derföre skjuta upp saken till hennes namnsdag den 17 september.
Petersburg fredag d. 10 nov 82 10. marraskuuta 1882
Fru Ellis, bredvid hvilken jag satt vid bordet, berättade mig utförligt om hennnes mans resa i Kaukasien, den stackars blinda Atinka regretterade att bo i ett så dödt hål som Zarskoje. Sascha Jacobson var särdeles aimabel. Armfelt lär ej mycket synas till nuförtiden. Han lär ha löpt med sqvaller om arfvet efter gumman Manzey mellan Manzeys och Wolkoffs, samt derigenom ställt till mycken oreda.
Fru Etter är naturligtvis mycket hemma nu, då systrarna äro borta. Manzeys komma att stanna till jul på landet, der de få vara rigtigt i fred, enligt fruns smak. Spetschinskys skola passera hela vintern på landet.
Petersburg söndag. 12 nov 82. 12. marraskuuta 1882
Fru Etter tyckes önska att Jag och Paul skulle resa till Boruvna på 2 dagar, framhåller resan som ingenting, då Mr Manzey och hennes bror Mitja företaga den en gång i veckan o.s.v.
Petersburg Måndag d 19 nov 82 13. marraskuuta 1882
Armfelt satt ensam. De ha flyttat upp i en vacker våning 2 trappor upp men den såg ej särdeles treftlig ut med dessa tusen familjefotografier på väggarna. Det är på allt sätt obeqvämt att ha en stor familj och vara slägtkär till på köpet. Han lär ha varit närmaste orsaken att Manzeys ej kommo i somras. Han blandar sig naturligtvis i allt, förklarar att hela Finland skrattar åt dem, som förgäfves springa efter mig o.d. – elakheter hvaröfver jag ej mera förvånar mig.
P.burg måndag d. 20 november 1882 20. marraskuuta 1882
Vi reste, som Mamma mins, med Gubben Manzey. Vägen är ful ända tills en eller 2 stationer från Zaretje, der vi afstego. En troika från Manzeys var oss till möte, och så bar det af öfver isen 7 verst i 20 graders köld. Lyckligtvis voro vi så väl insvepta i fällar att vi ej mycktet kände af temperaturen.
Mycket godt förhållande tyckes råda mellan Manzeys och folket. Åtminstone tilltalade både gubben och fröken alla särdeles vänligt, frågade efter barn och blomma o.s.v
Fröken Sofi sade sig trifvas utmärkt väl, och jag förstår att derute är lika roligt som i Petersburg med det underliga slägtlif de lefva. De togo ett löfte af mig att återkomma i sommar och att då måla gubbens porträtt. Frökens hänger nu derute, och är verkligen dåligt.
A propos, Alexander Iwanowitch, Sasha Jacobson, lär ha någonsorts bröståkomma, så att han skall resa till Nizza under vintern, via Paris. Om fredag reser han, så att jag har honom hos mig i Paris några dagar efter min ankomst dit. Han telegraferade i går till Borovna att Buistroff rådt honom att resa genast – jag tolkade detta såsom en påminnelse åt Manzey att förstärka kapitalerna. Mamma vet huru de ta sådana saker. Sascha gör sig tror jag sjukare än han är. Alla äro ytterst oroliga för hononm. Tänk, han tar sin kusk med sig till Nizza, för han vågar ej resa ensam och vill ha någon att tala ryska med. De våga ej kriticera denna hans fundering. Jag skall försöka att vara artig mot honom i Paris, men kusken tänker jag hvarken bjuda på middag eller på theatern.
Petersburg, tisdag d. 22 nov 82 22. marraskuuta 1882
Detta Ryssand är ännu något stort, främmande, dystert, tråkigt och dödt för mig. Jag tror ej att någon grad af kärlek, vänskap eller medlidande för personer kan ändra detta mitt intryck af det hela. – Utaf Boruvna fick jag ett godt intryck – derföre att jag såg Manzeys som jag håller af, skilda från hela karavanen af slägtingar, fördomar, manéer och modets inverkan på tänkesättet.
fastlagstidag 83 6. helmikuuta 1883
Hemma har jag ju Jacobsons beställning som jag kan göra – Manzeys porträtt – (skall jag resa dit?) arbete blir det nog.
Paris lördag d. 10 febr. 83 10. helmikuuta 1883
Just nu fick jag ett telegram från Manzeys att Etter dött i Moskva hastigt. Hvilken olycka! Huru skall nu lifvet gestalta sig för dem? Det är det första jag tänker på. Haiko – skola de sälja Haiko det är ju förfärligt att tänka – Han var ju förfärligt insyltad i skuld. Stackars Stackars fru Etter. Gud, om de pojkarne nu kunde någonting göra för modren, så att hon icke skulle bära allt på sina axlar. Tänk om Manzey skulle köpa Haiko åt fru Etter af kreditorerna – det vore ett karlatag – Hvad kan det kosta. Stackars Sebastian som skulle dö ensam – föga älskad i lifvet, ensam i döden. Om blott affärerna vore bättre, skulle detta dödsfall vara en lättnad för henne. Rysligt sorgligt är det. Skrif snart derom. Jag telegraferar till Manzeys för att få bref.
Paris d. 13 februari 83. 13. helmikuuta 1883
Etters död sysselsätter alltjemnt mina tankar, och jag skulle gerna vilja höra litet mera utförligt derom. Jag telegraferade samma dag till Manzeys och bad dem framföra mina condoléancer samt bad om skriftligt meddelande. Stackars, arma fru Etter! Skall hon nu få svåra affärsbekymmer till efter ett olyckligt 20årigt äktenskap, så är hon verkligen att beklaga.
Paris 15 februari 83 15. helmikuuta 1883
Precis samma intryck som på er gjorde Etters död på mig. Oron för dem och deras framtid är hufvuddraget i de känslor denna sorgliga nyhet uppväckt. Måtte de blott kunna stanna på Haiko. Då de nu voro vana att vara långt borta från honom och i allmänhet trifdes bättre så, är deras förlust ej så stor. Sebastian, gubben, var ej älskade i sin familj, och var ju också föga älskansvärd. Men den stackars fru Etter, hon fyller mina tankar. Jag har skrifvit till Nadejdinskaïa 18, då jag ej känner adressen i Moskva. Kommer Mamma ihog Manzeys adress. Jag har skrifvit och telegraferat till Stora Morskaïa 37, men är litet osäker om nummern – tänk om mina bref ej kommit fram!
Paris d. 27 februari 83 27. helmikuuta 1883
Madame Dumas talte med mig om Volkoffs, Etters och Manzeys som hon kände genom Mme Pascas tal om dem. Madame Pasca har naturligtvis aldrig varit så fjesad som i Ryssland, och talar alltid om denna upphöjelsetid med största hänförelse.
d. 9 mars 83 9. maaliskuuta 1883
Så att Fru Etter verkligen sjelf talar om ett sälja Haiko! Hvad det måste kosta på henne förfärligt. Kejsaren – ja vad lär han göra för Etter. Manzey vore då den enda som kunde köpa det. Nog är det rysligt att ingen af de pojkarne på 20 år kunna hoppas på ens att få några nämnvärda inkomster.
Petersburg lördag morgon 8. joulukuuta 1883
Paul och Vania gå ut kl. 9 och äro vanligtvis borta till kl 5, då de gå till Manzeys.
och så till Manzeys. Här erfor jag att ingenting kan bli af porträttet, emedan M., som är någonslags adelsmarskalk i Twer, om några dagar måste resa dit och stanna der i 8 dagar, hvarefter han skall till Moskva i affärer.
Han har blifvit dugtigt gammal och sorgen, troligen för Schuras skull. Hon är också blekare än förr och har fått något förkrympt, afstannadt, slut uti sig som ej bådar godt för framtiden. Det är sorgligt der i huset till följd af detta
De ha hyrt två stora präktiga rum, man kunde nästan säga salar till, till venster om förra salongen; hans rum har blifvit frökens och det hela har derpå vunnit ofantligt. Manzeys nya rum är så ljust att jag nog skulle ha kunnat måla hvilket porträtt som helst derinne, men efter han nu ej kan sitta så är det ej vidare värdt att tänka derpå.
Petersburg måndag 10. joulukuuta 1883
I går voro vi igen på konsert. Petersburgarne äro galna i pianobuller, för Rubinsteins skull – och en helt ung tysk, 18 år som heter d'Albert, ger på så förfärligt att man tror han kan slå hela flygeln sönder och samman – mycket kraftigt spelade han Beethoven, Rubinstein och Weber, men som jag, fattiga okunnig man tyckte, mycket känslolöst Schumann och Chopin. Emellertid var publiken i extas, och gaf honom en stor guldkrans, och fastän man hört piano och bara piano från 8 till 11, tvangs han ännu att spela 2 nummer öfver programmet. Denna d'Albert, liten, ful, otymplig, med en lejonman à la Rubinstein, är dagens hjelte långt mera än Sarasate. "C'est un genie” säga ryssarne, och då är det ej att resonnera emot. Visserligen är han förvånande säker och har en styrka som endast Rubinstein, men detta förfärliga slammer detta hamrande i timtal! – nå ja, jag är nu en okunnig stackare, och vill derföre ej komma fram med mina funderingar Sascha Manzeys och jag voro der. De voro i extas, fullständig extas.
Petersburg onsdag – 12 dec. 83 12. joulukuuta 1883
Jag har talt med Buistroff som säger att Schura har fallandesot, ehuru detta fula ord ännu ej blifvit uttaladt för föräldrarne. – Hon är blek och har något besynnerligt i sig, nu mera än förr. Emellertid säger B. att hon kan bli frisk när hon engång är fullvuxen, men att hvilken attack som helst också kan medföra döden – Sorgligt är det!
Jag känner mig verkligen friare och derigenom oändligt mycket lyckligare nu än sista gången. Gossarne går ut kl. 8, 9 jag ½10 – så äter jag frukost ensam hos Domineque eller "à l'Ours" der frukostarna à 1 rubel äro alldeles magnifika. Vanligtvis träffar jag dem hos Manzeys kl. 6.
I afton är f.d Kitty Durassoff, numera furstinna Barclay de Tolly jämte man på middag hos Manzeys och vi med.
Lördag 15 dec. 83 15. joulukuuta 1883
I allmänhet ser jag sakerna denna gång mycket mer "en philosophe" och följer Mammas råd att stå på min kant. Det hjelper. Jag känner mig sjelf mycket raskare friare och lyckligare. – Buistroff började bråka med mig en dag för att jag skulle uttala en rysk fras – men jag skrattade bara och var lika envis som han så att de andra fingo honom att sluta skämtet. Han är sig fullkomligt lik – allt ännu Manzeys, d.v.s föräldrarnes och tjotje Nadjas Gud.
Petersburg torsdag afton 27. joulukuuta 1883
Middag åt jag hos Manzeys, Hvilken skilnad på stämningen i går hos oss och den hos dem i dag. Vi ha ändå bra mycket att tacka Gud för!
Petersburg söndag afton 30. joulukuuta 1883
Roligt att Mille kommer. Jag vill ej ligga öfver Manzeys hela tiden när jag blir så här ensam.
fredag afton 1. tammikuuta 1884
Hos Manzeys var jag i går afton. Någon rigtig reda på fröken har jag ej fått. Hon går visit och anser sig vara martyr i sin kärlek till Mischa Volkoff, den stobaken – om hon älskar honom. Schura hade en af sina svårare attacker i går – lyckligtvis gå de nästan ögonblickligen om, men bra obehagliga att åse äro de.
Petersburg d. 2 januari 84 Skrifvet hos Manzeys, i största hast. 2. tammikuuta 1884
för en stund sedan hade den stackars Schura en attack igen – Hon blir alldeles stel, stånkar och qvider, skefvar med ögonen förfärligt – det är grymt att åse, stackars flicka, och stackars föräldrar!
Petersburg måndag 7/1 84 7. tammikuuta 1884
Med Neiglick har jag varit och ätit frukost – och var i går bjuden till hans far på middag. Stackars N. han sade mig, då han bjöd mig huru föga han trifdes hemma och huru gerna han såge att jag ej gjorde bekantskap med hans fars moitié, men då jag kanske kunde göra fadren nöje gick jag. Jag hade varit på juldagsfrukost hos Manzeys – kallt, kall skinka, fois gras o.s.v. – Däst och stinn kom jag derifrån för att kl. 5 äta en lika bastant middag hos Neiglick. Det gjorde mig ondt att se huru gossen led. Frun är en ganska ung och rätt vacker svenska, väl klädd, en sådan der rask bufellmamsellstyp – lyckligtvis tiger hon, och försvann strax efter middagen. Vi römmo och gingo på en mindre theater der chansonetter på tyska franska och engelska sjöngos. Der träffade vi en ingeniör Haartman, senatorns son, som förr varit i Normalskolan.
Hos Manzeys är det dåligt med Schura hon har alltjemnt sina attacker, alltid hjertslitande att åse. Gubben M. är alldeles förbi – försöker att hålla god min men sörjer djupt öfver detta öde.
Petersburg fredag d. 13/25 Jan. 84 13. tammikuuta 1884
Inga andra än vi och föräldrarne veta af det, derföre ber jag också Mamma vänta några dagar. Hvad hon är förtjusande, Sonia, jag hade aldrig trott att det fanns så mycket inom henne – någonting så nobelt och fint att jag känner mig helt bourgeois, dum och simpel som i åratal gått och tviflat på henne, trott henne omsnärjd af fördomar som hon ej vet af.
På aftonen var det troik-parti hos Manzeys. Jag passade på att tala med fadren, på hennes inrådan, – detta var nu mycket lustigt satt i scen, allt detta, ty hon pratade med sina gäster, gossarne Etter cirkulerade och alla dörrar voro öppna – i en handvändning hade jag sagt mitt ärende, talt om den der Wolkoffska historien och om vår plan att jag skulle resa nu och komma igen i maj. Gubben M. föll mig om halsen och sade: vous ne partirez pas, non, vous ne partirez pas. – Midt i salen kysste jag Sophie – allt för öppna dörrar med folk rundtomkring som ej såg det – ja, man vet ju icke hvad man gör ibland – och hon bara smålog: "tant mieux, me voilà compromise". Fadren lär ha frågat henne om hon lofvat Wolkoff att vara hans hustru hvilket hon ej har gjort. Det har alltid varit frågan om "fördom" och deras bestämning för hvarandra och dumheter. – Så bar det af i troikor till Ozerki der dansades, superades, dracks champagne – nog vore gossarne Etter bra blinda om de ej sågo något – Paul såg mycket blek ut – Gubben Manzey hade tårarna i ögonen och skålade alltjemnt med mig – Han åtar sig den Wolkoffska förklaringen – till dess – om några dagar, stanna allt oss emellan, en petit comité.
Sophie var bara glad åt att jag stannade att fadren tvingat mig att stanna – . Et puis, emmenez moi au bout du monde, je ne demande pas mieux.” – "nous retournerons quelquefois à Borovna, n'est pas, Petersbourg ça m'est bien égal. – Allt detta afbrutet. ofta sagt "en passant" – Hon var glad, strålande, söt.
Farväl, – är fru Etter der, så låt henne förstå, men säg ännu ej något definitivt Gubben Manzey bad mig helsa till Mamma – fru Manzey sade mig detsamma. Fadren sade om sin dotter: Elle peut avoir des defauts, mais c'est un grand coeur et elle a le sentiment de l'honneur. Farväl, jag kysser Er alla mera härnäst – Löjligt hvad jag är uppskakad – stora, långa, starka karlen. Tusen helsningar från Atte
Petersburg d 15 Jan 84 15. tammikuuta 1884
Nyårsnatten passerades hos Manzeys, men der var ingen glädje, trots champagnen. Gubben Manzey drack också en skål för Mamma och mina systrar.
Petersburg 19 januari 84 19. tammikuuta 1884
Hos Manzeys var det rent galet här om aftonen. Han var bortrest och Schura fick då några så förfärliga attacker att de rakt trodde att hon skulle dö. Hon blir alldeles likblek, stel, med blå läppar och tuggar fradga. Det är en svår pröfning för dem.
Petersburg d. 21/1 84 21. tammikuuta 1884
I går, söndag hade Manzeys bjudit mig på en festkoncert, der Rubinstein anförde orkestern, Davidoff och Auer spelade, och kröningskantaten utfördes. De kejserliga voro der, tutti quanti, och det var rätt vackert att öfvervara deras inträde – orkestern och menigheten steg upp – Rubinstein vände sig mot de inträdande och den stora kören och orkestern stämde upp "Bosche Zarja chrani – Mamma skulle nog ha varit rörd. Vi sutto alldeles bredvid den kejserliga logen och fingo derigenom betrakta dem alla noga och göra jemförelser. Den kejserligaste af allesamman, så till figur som fasoner är Konstantins gemål, grande dame från topp och till tå. Kejsarinnan var näpen och ser alltid ut som om hon vore högst 25 år. Kejsarn mycket skallig – lik porträttet för resten. Och så alla hofdamerna! Gamla, fula börjandes med furstinnan Kotschubey, fru Demidoffs mormor, "la grande maitresse de la cour”. Rubinsteins kröningsmarsch, der militärmusik, klockor, kejsarhymnen, kanonskott m.m på det snillrikaste äro sammanstälda till ett helt, gjorde ett mycket storartadt intryck.
På aftonen var det konsultation hos Manzeys. Boris kördes bort på ett höfligt sätt, men jag fick stanna qvar. De lära ha kommit till samma osäkra resultat som Buistroff: epileptiska anfall som möjligtvis kunna gå öfver, och som ej äro absolut dödliga – En bra sorglig utsigt i alla fall.
Manzeys äro alltid mycket vänliga mot mig. Jag tror verkligen att de ha en klockarkärlek till mig, isynnerhet fadren. Buistroff är en lurk, men icke så galen när man talar allvarligt med honom och på tumanhand. I går spatserade vi hem tillsammans. – Men en ryslig burlak i sällskap. Sådana tjockheter han säger i fruntimmers närvaro!
Petersburg fredag 22/1 84 22. tammikuuta 1884
I morgon är jag bjuden då middag till Herrskapet Runeberg – dumt nog – då det är sista aftonen som jag är här och jag hellre ville vara hos Manzeys.
Petersburg, lördag d. 26/1 84 26. tammikuuta 1884
Strax sedan jag skrifvit detta olyckliga, lycksaliga bref till Mamma, gick jag upp till Manzeys. Fröken med förgråtna ögon – alla högtidliga. Fadren började med att säga, att sedan känslan nu talat å alla sidor, borde förståndet komma till tals. Han ville derföre ha reda på huru jag tänkt mig framtiden, och började ensorts förhör i fruns och frökens närvaro, med ungefär följande frågor. Hvar ämnar ni bo? Med hvad ämnar ni föda er hustru? Hvilka äro Edra inkomster? Är ni säker på att ni kan omgifva henne med den komfort hvarvid hon är van? Blir hon finsk undersåte? Vill ni bryta med edra vänner för att ge er helt åt ert hem? Tror ni att en artist kan vara en god man och familjefar? Finns det i Edra lagar något som kan garantera hustruns förmögenhet och göra henne till ensam disponent öfver densamma? – m.m. Jag svarade att jag hade för afsigt att ständigt bo i Paris, men att komma hit hvarje år, – och nu bröt stormen lös. – Tänk, föräldrarne hade gjort upp att jag skulle bo i Petersburg om vintern, på Borovna om sommarn – någongång göra en resa till Paris om våren. – Det finns ju många målare här, Makovsky och andra. – Det vore omöjligt för fr. Sophie att vara långt borta från de sina om hon blefve sjuk, melankolisk o.d. Till slut sade fadren att det var en oförklarlig "egoisme de metier” å min sida, som han ej förstod – att hans dotter skulle bli olycklig, och att han hade tänkt att jag var färdig till hvilka koncessioner som helst. Sedan kom frågan om barnen – jag sade att barnen af blandade äktenskap enl. finsk lag ej behöfver bli orthodoxa, och att jag gerna ville att mina barn blefve protestanter som jag – (detta taltes om då fröken ej var inne). Manzey svarade ingenting men såg beslutsam ut, sade att han ville rådgöra med sin hustru och dotter.
I dag skall detta förfärliga förhör fortsättas. Hon är alldeles slapp nu igen "Allez vous en et que je ne vous revoie jamais – vous voyez qu'ils ne me permettront jamais de partirr”. Hade de ej kunnat tänka på allt detta förut? Ha de ej under åratal sett hvem jag var, huru jag ställt mitt lif, hvilka mina afsigter varit hvad min konst och mitt lif beträffar? I stället för att i förrgår, utan tecken till reservation, vilkor eller frågor vara med om saken, kunde de då ha bedt mig vänta, talat om förnuft och kalkyl. Jag fick höra så mycket om "existance nomade" "vie de Bohême" o.d. att jag var helt förtviflad öfver att vara en sådan der utböling, utan härd och hem. – men jag har ett hem, jag vet det, och det är hos Mamma, vid Mammas hjerta, och ingenting på jorden kan slita mig derifrån.
Deras stora skäl, som naturligtvis flickan kommer att lyssna till är att jag, då jag ej vill göra dessa små uppoffringer för henne, ej älskar henne. – Små uppoffringar: fosterland, lefnadsmål, arbete, tillfredsställelsen – ack det är grymt, och jag kan ännu alls ej begripa på hvad sätt detta skall klareras. Jag har lidit så mycket dessa sista dagar att jag gerna kan lida litet mer – det slutar kanske med en afresa, för alltid denna gång. – Hon skulle nog vilja följa mig, men svag som hon är låter hon lätt intala sig att hon måste bli olycklig om hon sålunda bryter med allt som är henne kärt för att kasta sig in i en äfventyrlig existens med en utländing. – "Hvarför kan ej ni, som är kosmopolit bli petersburgare likaväl som Parisare?” frågade fadren.
Fröken Sophie, Ja Gud vet hvad hon tänker – hon är ju pessimist (som fadren, för resten) och säger att det icke är värdt att göra oss olyckliga båda två, att jag icke älskar henne att det är en kapris som snart går öfver o.s.v. "C'était une folie” säger hon ”je savais bien que ça devait finir, c'est toujours comme cela chez nous”. Manzey sjelf tror att jag skall gå in på alla hans vilkor – han utlade redan för mig hurusom halfva året skulle kosta mig ingenting på Borovna, andra hälften så och så mycket här med våning, atelier o.d. – samt resorna till Paris då och då. – Allt detta är ju mycket förnuftligt från hans ståndpunkt, men tänk huru det kännes för mig. – Jag var naiv – och trodde, att då de alla med öppna armar togo emot mig, att det var för mig sjelf, sådan jag är och blir, och icke för att de i mig sågo en blifvande Jacobsonsk måg. – De äro ju olyckliga, och jag förstår nog alla deras skäl.
Petersburg, måndag afton 28/1 84 28. tammikuuta 1884
Det har naturligtvis varit svåra dagar. Enligt öfverenskommelse har jag låtsat om ingenting, icke Manzeys heller – I morgon bittida skall jag säga dem ett sista farväl – Det blir svårt, mycket svårt. Stackars Sophie – hon försöker att hålla god min. I går blefvo vi en stund ensamma i hennes rum – hon skrattade först och talade om likgiltiga saker – och så föll hon med ens, snyftande, ned i soffan, dolde sitt ansigte och qved: Si vous saviez combien je suis malheureuse! – Mais j'ai eu quelques bonnes journées, j'ai été si contente de vous avoir dit tout ce que j'avais sur le coeur. Nous ne pouvons jamais nous avoir, mais je vous aimerai toujours – et vous, vous penserez à moi, n'est-ce pas? Vi ha talat så mycket förnuft, att det är rysligt. Naturligtvis går det ej, med föräldrarnes vilkor, hennes ryskhet och min finskhet – det är dumt, men lifvet är ju dumt! Hon lär ha sagt åt föräldrarne att hon ej följer mig utan stannar hos dem – Jag får i morgon det pinsamma uppdraget att säga dem att jag ej kan anta deras vilkor, att jag öfverhufvudtaget ej kan skapa om mig. Kan jag glömma henne? Jo, tidtals – men huru det än går, kommer alltid hennes fina väsen, hennes ord och blickar från denna vecka att stå för mig, och minnet af henne kommer alltid att glida sig mellan mig och hvilken annan som helst.
På vägen från Petersburg till Vilna, tisdag d. 29 Jan. 84 29. tammikuuta 1884
Efter en ytterst pinsam scen med föräldrarne i dag på f.m. – med tårar, omfamningar och en viss pessimistisk resignation – tog jag farväl af henne – men det var alls ej som ett farväl – aldrig har en qvinna varit mera kattaktigt smeksam, mera uppmuntrande än hon var då. "Je serai à vous, toujours à vous” det var hennes sista ord. Hon syntes glad, lofvade skrifva, och då ja afböjde detta sade hon: vous n'aurez pas le courage de me mettre à la porte – Jag var alldeles förryckt nu igen och så underligt det låter, reser jag med godt kurage härifrån – med en doft af poesi, med ett minne som jag måste räkna bland mina bästa. Jag har svårt att föreställa mig att jag ej skall få henne.
Emellertid bär det nu af till Paris. Tanken derpå ger mig lif och kraft – "Emmenez-moi" hviskade hon till mig just när jag reste – men föräldrane – fadren isynnerhet som bestämdt är orubblig, hvad skulle det bli af. Det är kanske verkligen bäst så som det sker. Gubben M. omfamnade mig och försäkrade att hans vänskap och aktning aldrig skulle förändras, frun likaså. Sophie sade: tror ni verkligen att jag skulle ha hållit af er lika mycket om ni gått in på deras vilkor? Ni hvarken kunde eller borde göra det.
Paris d. 6 februari 84 6. helmikuuta 1884
Nu har jag 2 bref att tacka Mamma för, ett i förgår och ett i dag. Hvad det är roligt att se huru Mamma förstår sakerna som jag och till och med uttalar det som jag blott innerst vågat tänka. Att Manzeys. gjorde svårigheterna större liksom för att pröfva mig och att de tänkte på förmögenheten, derom är jag säker. I grunden är jag, liksom Mamma, glad öfver att jag ej ett ögonblick tvekade. Jag tror dock att huvfudhindret låg i hennes vankelmod, räddsla för det nya, afvoghet mot min nationalitet och fruktan för svårigheter i framtiden. Hon vågade icke ens rigtigt sätta sig in uti någonslags bestämd framtidsplan. – Och Gud vet om ej hon har rätt deri, att hon aldrig skulle trifvas i konstnärslifvet och i Paris.
Paris 8 februari 84 8. helmikuuta 1884
Upprigtigt sagdt, så vet jag ej hvad det skall tjena till att börja om en annan gång med samma farliga lek – Ty sakerna förändra sig ej för det. Jag kan ju ej bli annat än hvad jag är. Det kan nog hända att de ett ögonblick trodde mig vara en penningefriare och bara den tanken gjorde mig rasande. Jag har dock, trots de djupa sår allt detta lemnat, en slags inre tillfredsställelse, ty jag vet att jag sagt hela sanningen. De må betrakta mig som egoist – men som en fähund kunna de ej anse mig.
Det var något som förargade mig det var att Gubben M. framhöll mig som en kosmopolit som nog kunde trifvas i Petersburg, måla ryska bönder likasom finska – men jag kan ju ej hjelpa att jag känner mig som finne i grund och botten Jag känner det här i Paris som jag känner det i Petersburg eller hemma. Jag skall försöka att visa att min patriotism är lika så god som någon annans.
Paris d. 17 febr 84. 17. helmikuuta 1884
Om också hon hade velat följa mig, så vågade hon det icke – hon vågade ej bryta med sina chevaliergardister, med en Petersburgskhet och med allt det som omgett henne hittils. Med litet mera mod och litet enthusiasm från hennes sida hade det nog gått. Hon var i grunden den som ej vågade – "je suis poltronne – upprepade hon ofta. Men det fordras mod i lifvet, och jag har kanske icke tillräckligt för att dela med mig åt någon som alls ej har. Jag trodde under några dagar – en dag – att hon vågade följa mig – och detta förtroende denna tillit gjorde mig stark och glad – jag är säker på att jag skulle ha blifvit en annan, en bättre menniska – men så kom tvekan så kom räddslan för att icke hela lifvet igenom vara så väl ombonad, så dragfritt instängd! Der var något som litet stötte min stolthet i allt detta förstår Mamma det? Man tog mig så absolut som parti, som äkta man i allmänhet, som rysk äkta man d.v.s första kammartjenare hos sin fru, att jag föll ned med den största och dystraste förvåning. Hvad jag hade trott vara att levnadsmål blef taget som en syssla, en hedrande plats. Hade hon blott opponerat sig skarpt, så hade nog föräldrarnes skrupler fallit, men hon vågade det ej. I detta fall måste jag ju också tänka på mig sjelf, så egoistiskt det än blef betraktadt. Ty jag visste att jag skulle förgås i denna tilltäppta verld. Det var blott en gång, och kanske i ett förfluget ord hon sade mig att hon skulle gå till verldens ände med mig. – Jag är ej mycket lyckligare nu det är sannt, men jag har hoppet qvar – hoppet att kunna göra något dugligt och glädja Mamma dermed. Ingenting är så uppoffrande, så stort, så högt som moderskärleken, Mammas kärlek, och när jag tänker på de uppoffringar Mamma gjort, huru mycket jag varit borta, huru jag varit otacksam mot den som jag är skydig allt, allt, så föreföllo mig deras pretentioner stora. Afsäga mig hela mitt lofvade mål, byta om fädernesland, sympathier vänner, allt vid 30 års ålder – nej det finns ingen qvinna i verlden som får mig till det. Sådant der går man in på i ett rus, i ett ögonblick af passion, men då det gäller att lugnt säga ifrån, att efter mogen öfverläggning uppoffra allt detta för en qvinna som ej vill uppoffra det allra ringaste för en sjelf, då har man rättighet att tänka på sig sjelf. Är det icke sannt Mamma? Är jag feg, egoistisk? Ack håll mig under armarne, jag är så grundolycklig ibland då jag förebrår mig detta. "Hvad är Sanning?" frågar jag med Pilatus! Hvad var det rigtigaste inför Gud?
Paris fredag d. 22 febr. 84 22. helmikuuta 1884
Jag har haft bref från fröken Manzey. ett reserveradt, höfligt bref, som egentligen går ut på att be mig skrifva. Hon säger: J'attends une lettre avec la plus vive impatience, ne me faites pas trop languir" – Frågar om jag är ledsen på henne – Jag svarade (och det var rätt svårt att skrifva detta svar) som sanningen var, att jag icke kunde vara ledsen på henne, – det var ödet som var skulden till allt, detta öde, denna slump som låtit oss födas i olika länder, tillbe olika Gudar och ha olika intressen i lifvet, som skapat min existens så totalt olik hennes, min "milieu" mina vänner så föga lika dem hon vant sig vid. – Ack hvad jag gerna hade velat ha Mamma här för att kunna fråga Mamma till råds. Hvad skall jag skrifva. Som sakerna nu stå kan jag ej börja på med kärleksförklaringar, det vore likaså onödigt som löjligt. Min stolthet lider af att nöja mig med denna vänskap, som jag dock ej vill förlora. – Hindren äro ju alltid de samma – endast jag har fått en tagg i hjertat, sedan jag satt att hon ej vågade offra något för mig. Stackars flicka – kunde mina bref vara henne till någon glädje – så skrifver jag gerna, och det ber hon ju mig om. – Ett råd, ett råd, gif mig ett råd. – Hon ber mig om fullkomligt upprigtighet. Föräldrarne helsa mig. En sak är säker, det är att verklig vänskap emellan en ung man och en flicka kan existerar efter en kris, icke förut, men huru vara säker om att icke såren rifvas upp en vacker dag då man minst anar det. Gud vet om det icke var bäst som det gick – detta gyllene slafveri skulle ha tagit lifvet af mig och hvarken hon eller jag skulle ha haft mod nog att göra oss fullkomligt fria. – Jag känner mig dock helt annorlunda karl då jag sitter här i min egen atelier, litar på mig sjelf och mitt arbete, omges af ett folk om ej är fiendtligt och icke föraktas för min nationalitets skuld.
Petersburg Onsdag morgon 1. tammikuuta 1886
Edelfelt har mot sin vilja stannat en dag längre i S:t Petersburg; [betjänten] Alexej kom för sent till bangården p.g.a. dålig istvostschik; Paul von Etter som hade skyndat från Peterhof och Nikolaj Manzey som hade kommit för att ta avsked på bangården var glada och den senare bjöd på en storartad frukost "hos Borrel" [en restaurang?].
Herr Manzey har kvar en "klockarkärlek" till Edelfelt; fru Manzey är sjuk; efter frukosten gick herrarna upp till fru Manzey, men då kom också Michail och Sophie Volkov, vilket Edelfelt fanns pindamt, men han fann en viss distraktion i att studera Volkovs tölpaktigheter; Volkov visade artighet mot sin fru på ett "komligt", klumpigt, sätt och utan respekt för andras människovärde.
Denna dag ska Edelfelt äta frukost hos Manzeys; sedan tar han tåget klockan halv två på eftermiddagen.
Petersburg tisdag 23 nov 86 23. marraskuuta 1886
Edelfelt använde föregående dag till att göra visiter, trots ohyggligt väder; han träffade inte familjen Albedinskij, som inte var hemma, men däremot familjen Manzey, herrskapet Armfelt och Sophie Volkov (f. Manzey).
Sophie Volkov hade "embellerat", blivit vackrare, och tog emot honom vänligt och glatt, lite för glatt för att vara naturligt; hon talade med "en aplomp", självsäkerhet, om "mon mari", min man hit och min man dit; fiendskapen mellan Michail Volkov och familjen Manzey verkar högst överdriven; familjen hade inrett en del av sin lägenhet för de nygifta, men Michail Volkov hade ändå hyrt en våning på Hôtel d'Europe som kostade 25 rubel per dag; nu får Sophie Volkov sitt lystmäte av betjänter och vagnar; all denna konvention, konvenans och komfort där nya idéer eller känslor inte har någon plats är något som Edelfelt inte förstår; Sophie Volkov hade inte varit rätt kvinna för honom insåg han nu, "nej, nej, njeto dobra marcher" [nej, nej, det går inte bra].
Hos familjen Manzey var också Bystrov och Koki von Etter; hade de inte varit med hade Sophie Volkovs föräldrar säkert talat med Edelfelt om sina bekymmer.
Berlin d. 23 / 1 88 Hôtel Continental kl. 6. e.m. 23. tammikuuta 1888
Edelfelt och Ellan de la Chapelle-Edelfelt [som gifte sig i januari 1888] kom fram med tåget till Berlin klockan sex på morgonen; de kom från S:t Petersburg där familjen von Etter, Nikolaj Nikolajevitj Manzey, [Alexis?] Gripenberg, fruarna von Kræmer, Boije och Eugenie von Etter följde dem till tågstationen med blommor och konfektaskar; det är ledsamt att inte kunna bjuda av konfekten till Alexandra Edelfelt som tycker så mycket om konfekt från Petersburg; de hade elegant sällskap också på tåget där Lord Randolph Churchill med lady hade sovkupén bredvid.
Söndag afton 1. tammikuuta 1889
Skulle vilja höra Berta Edelfelts berättelser för att komplettera dem; hon får väl berätta sina Parishistorier på nytt för Etters, ifall de inte är för upptagna av Manzeys död.
Paris 28. Okt 89 28. lokakuuta 1889
Har Nyblin lämnat tillbaka familjen Etters fotografier av Manzey? Kan Alexandra Edelfelt be Nyblin låta bli att kopiera dem, bara ge dem tillbaka.
Cannes 31 mars 1891 Hôtel du Paradis 31. maaliskuuta 1891
I morgon skall jag föra Manzeys porträtt dit. Jag har näml. på ensliga stunder börjat det, ehuru fotografin som jag har är så dålig. fru Manzey gör sig inga illusioner om porträttet – de nästan decouragera mig med den der hopplösheten angående likheten. Jag tycker ändå att mitt porträtt är likare än fotografin, ty det ser gladare och vänligare på åskådaren.
Cannes 1sta april 91 1. huhtikuuta 1891
På e.m. förde jag Manzeys påbörjade porträtt till Santa Maria – fru M. och fru S.V. greto och funno det mycket likt, endast litet för rödt – alla sade att de ej väntat sig något så bra Olyckligtvis är det bara en undermålning med terpentin – måtte jag ej förstöra likheten vid utförandet.
Paris 20 maj 1890 [med blyerts ändrat till 1891] 20. toukokuuta 1891
I all denna vefva frågade fru Etter hvad jag ville ha för porträttet och jag hade, tack vare Ellans allvarliga förmaningar, mod att säga 1000 rubel (de få 2 porträtt derför) – och fru Etter kom en stund efter, till min glädje och öfverraskning med 10 hundrarubelssedlar som fru M. försäkrade sig kunna undvara. Måtte de nu inte anse mig vara en klåbracka! – Emellertid ber jag Mamma vara god och så snart Mamma träffar fru Etter betala de 500 markerna till baka – de återstånde hackorna ber jag Mamma använda till sommar flyttningen, efter godtfinnande, jag behöfver dem Gudskelof ej. –
Paris 23 Juli 91 23. heinäkuuta 1891
Rysligt mycket skulle jag ha att tänka på och bestyra om, men jag orkar inte nu, en del sakers sändande till Finland, åtskilliga uppköp för de Snoilskyska teckningarna, den allra sista retoushen på det andra af Manzeys porträtt m. m Men jag kan icke nu. – Inga kläder har jag beställtingenting har jag köpt af det myckna jag skulle köpa, allt af samma orsak. Jag är icke sjuk precis men jag är lallig och blir trött af det minsta. Jag ids icke ens oroa mig för de Snoilskyska teckningarna, som dock äro bra vigtiga att åtminstone få fråbörjade efter modell och kostymer här.
d 5 maj 1893 5. toukokuuta 1893
Hos Sofi Wolkoff var jag häromdagen. Hon sitter hela dagen med gossen i Boulognerskogen – Han är bra vaxgul, hennes gosse, isynnerhet äro händerna alldeles genomskinliga – Gud låte honom få lefva ändå – Hon skulle sörja sig till döds om han togs ifrån henne. Hennes Mischa är ju rätt vänlig hemma, men otroligt loj och lät. Han har satt lättjan i system, förklarar den såsom menniskans förnämsta rättighet och mål o. d. för resten försvarat han all slags reaktion – censur bl. a. – Jag ger mig aldrig in i diskussioner med honom – men vår ömsesidiga utmärkta artighet gör lifvet oss emellan mycket drägligt. – Hvarför hon tvärt emot fadrens vilja tog honom begriper jag ännu ej – alla andra skäl har hon lätt kunnat kull resonnera, men detta att utan någon oläsligt och häftig kärlek, just göra det som hennes far och bästa vän minst ville – det förstår jag som sagdt ej. – Der är något obegriptigt, något af "den grymme turken" som Morbror Gustaf sade, i detta.