Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

engelsk poet, skriftställare, statstjänsteman

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet John Milton
Granbäck d. 31 Aug. 1872 31. elokuuta 1872
Georg Pauli har i Stockholm lovat följa med Edelfelt till målarakademin och visa alla Gustave Dorés verk; Edelfelt skulle gärna bli som Doré, som fick 400 000 francs för [illustrationerna till] John Miltons verk ["Det förlorade paradiset"].
Paris d. 23 Nov. 1874. 23. marraskuuta 1874
På söndagen var Edelfelt med fröken Pauline Ahlberg till Berciers protestantiska kyrka, som ligger långt bakom Arc de Triomphe mot Boulognerskogen; det var nästan omöjligt att få platser eftersom Bercier för sista gången predikade i det lilla kapellet, församlingen flyttar nästa vecka till en nybyggd kyrka; i Finland skulle det förefalla "rätt eget" om prästen inledde predikan med långa citat av Jaques-Béninge Bossuet och John Milton, vilket Bercier gjorde; han talade bra och hans sista bön för den protestantiska kyrkan, Frankrike och staden Paris var "utomordentlig".
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Vet Mamma, att jag funnit en synnerlig vederqvickelse i att om nätterna läsa – skalder. Victor Hugo, Milton, Heine (il y en a pour tous les goûts). – Det är ändå annat toista än detta ”hvardagslifvets K.” –. Kommer Mamma ihog det der lilla stycket ”Wandere” af Heine – den sista strofen slår mig nu igen som förr (sedan du hunnit bergets topp): Dort wirst du Selbst ein Adlerfart, Du bist wie neugeboren, Du fühlst dich frei, du fühlst: du hast Dort unten nicht viel verloren. – – Det är eget, att jag numera bra litet tänker på hvilka satser eller hvilken lefnadsåskådning en författare predikar. Det är geniet som mest gläder mig och all Heines bitterhet, elände o.s.v. gör nu alls intet intryck på mig men hans geni gör mig stark och glad. Verklig konst uppfyller mig alltid med glädje, bröstet vidgas, jag känner mig fri och erfar fysiskt denna outsägliga känsla af lycka och stolthet – hvarföre – ja det är svårt att förklara. – Jag vågar ändå ej säga åt någon annan än Mamma, hurudan fantast jag är – och Gud ske lof för att jag ännu ej är fullkomligt förfäad just af samma hvardagslifvets K. – Ack Mamma, Mamma, hvad jag känner mig lycklig då jag kan få sjunga ut, just och endast i Mammas sällskap, hela mitt hat och förakt för dumheten, och min beundran, min kärlek, min glöd för snillet! Detsamma har jag erfarit de få gånger jag ensam smugit mig på eremitaget. – Hvad dessa menniskor här äro sömninga, döda, utan kraft och utan energi. Jag är på vippen att bli lika som, ja värre än de, men det måste bli slut, och det skall bli bra igen.