Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

g.m. Varvara Bibikova

Lähteet

Rainer Knapas & Maria Vainio, Albert Edelfelt och Ryssland, 2004, 109.

Söndag 4. joulukuuta 1881
Denna sistnämnda eger ett af de dyrbaraste husen i Petersburg, en lyx som är otrolig, penningar utvräkta i hundratusental. hon är omkr. 35 år, obetydlig, mager, långnäst, brunett, alls ej den skönhet jag hört omtalas. Hon har varit Leuchtenbergs mätress, fastän hon har sin man, en f.d. husarofficier i lifvet – men här är man ej så noga; – det lär ha varit förskräckliga scener när L. gifte sig med den gamla fula princessan Therèse. Alla menniskor veta huru sakerna stå, men Mme Miatleff är lika väl sedd som förr vid hofvet och är princessans bästa vän. De ha en artificiell grotta i huset, någonting magnifikt. Temmeligen usla taflor – utom en af Rafaël, en god, som hennes farfar köpt af en påfve. Hennes maner behagade mig ej mycket.
Petersburg annandag jul 1881 26. joulukuuta 1881
Emellertid har jag nu börjat icke flickan Miatleff, utan frun Sjelf, hvilket är mycket mera intressant. I fredags var jag der, träffade herrn, en gammal pratmakare med polissonger, prins Leuchtenberg och frun, och det beramades då att jag som i dag skulle ha den första séancen. Det är knappt om rum, isynnerhet som största delen af våningen är mörk – Hvad der är magnifikt! Frun talar just ej till sin herre och man. För resten är hon bestämdt en intelligent qvinna, men nervös och bitter och kokett. Mycket aimabelt bytte hon 2 ggr om toilett i dag för att jag skulle afgöra, – och beslöto vi då att ta en hvit atlaskostym, i något renaissansartad snitt, med perlor, hög uppstående krage och en ofantlig spetsknut framföre. hela taflan blir ljus. Gubben M. frågte mig mitt pris – jag sade för hufvudet 1500 r. och för knästycke 2500, hvarpå han gick in, ännu vet jag ej huru vi göra. – I dag har jag gjort åtskilliga croquis'er, – i morgon skall jag fortsätta hon poserar mycket snällt. Prinsen frågte mig om jag ville måla prinsessan Therese, rivalen, men hennes nyssfödda arfvinge i naturlig storlek – men jag lofvade ännu ej något – för resten ha de hört glunkas om Gatschina och veta att jag om i slutet af februari måste vara i Paris.
Gatschina d. 15 januari 1882 15. tammikuuta 1882
På nyårsdagen var jag från 12 till 6 åkande i släde (i menföre) på visiter: Storfursten Wladimir, Bruuns, alla i slägten, Buistroff, Miatleffs, Mme Zassietsky, Linders, akademin m.fl.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Jag reste, med fru Miatleff i hågen till P.burg, i hopp att ändtligen få arbeta, dugtigt, med lif och själ – då jag af gubben Miatleff som jag händelsevis träffade på gatan fick höra att flickan nu också haft skarlakansfeber, ehuru hon nu var bättre, samt att jag omöjligen kunde komma till dem innan jag helt och hållet slutat på Gatchina.
Gatschina torsdag d. 23 febr. 23. helmikuuta 1882
Gubben intresserar sig mycket för porträttet. Han skulle kunna vara hennes far. Hon låts ofantligt litet om honom.
Torsdag d. 2 mars 1882 2. maaliskuuta 1882
Häromaftonen var det en häftig dispyt hos Manzeys om fru Miatleff, fröken Schukoffsky o.a. som af fru Manzey och grefvinnan Armfelt samt Sascha Jacobson dömdes förfärligt strängt. Jag kunde blott, förtretad öfver Snobbes uppträdande, säga att det ej anstod en karl att döma en qvinna, samt att hvad specielt fru M. beträffar, hennes förhållande till Leuchtenberg aldrig varit bevisadt och att hon i sitt sätt och väsen var fullkomligt comme il faut. Dessutom ville såväl Leuchtenberg som hans mor, storfurstinnan, att fru M. skulle skiljas från sin man och gifta sig med L. såsom grefvinna Beauharnais och medlem af kejserliga huset. Det var således fullkomligt allvarsamt. Fru Manzey har bra besynnerliga åsigter i mångt och mycket, så trånga trånga små cirklar för sin tankegång. Men hvad som mest retade mig var att höra Sascha med tvärsäkerthet kalla dem ”des filles, des courtisanes etc” Fru Armfelt är ej ett strå mera vidt skådande än fru Manzey. Fru Etter var ej der men fortsatte i går konversationen, och höll då med mig och gubben Manzey.
Måndag 13 mars 1882 13. maaliskuuta 1882
Om torsdag är jag bjuden på middag i Chevaliergardets klubb. Jag känner dem nu temmeligen. Dem jag ej sett hos Durassoffs ser jag hos Miatleffs, och denna senare upplaga är den finare. – Alltjemnt löpa de der (för ofta t.o.m. för seancerna). Likaså komma storfurstarne dit; Mikaels äldste son är mycket hygglig och enkel.
Hos Miatleffs går det ej med den fart jag trodde, hufvudsakligen derföre att ett det grannaste solsken kastat de mest fantastiska reflexer på tafla och modell. Gubben Miatleff är sjuk – en liten gastrit, men han kommer sig väl. Frun är hygglig och vänlig och poserar som en engel. Hon är kokett af födsel och ohindrad vana, och hittar på att säga indirekta komplimanger utan att det låter som om något vore på färde. – I dag gick hon ej till Kejsarns dödsmessa, för mannens sjukdoms skull. Hon spelade litet för mig under det grannaste solskenet, piano och orgel – ty som de ha allt möjligt i det der huset så ha de också en orgel. – Många kuriosa, bl.a. Fredrik den stores ridsadel tagen i en batalj af hennes farmors far grefve Soltikoff, en vacker vapensamling o.d. – Hon måtte ha varit mycket vacker vid 16 år. En fotografi af henne som hoffröken från den tiden är förtjusande. Nu är hon för mager och har fått något judiskt i sin typ, som det gäller att cachera i taflan. Hennes totala brist på pose och högmod är tilltalande – i allmänhet behandlas jag af alla officerare och andra med stor artighet – tack vare de kejserliga.
torsdag 16 mars 1882 16. maaliskuuta 1882
I dag har jag ej målat mycket på Mme Miatleff. Storfursten Nikolai Mikhailowitch installerade sig bakom stolen och förhindrade mig betydligt – händerna och fonden återstå ännu. Hufvudet är så godt som färdigt och nu finnes der också en ”ressemblance agréable” d.v.s. det är likt och förskönadt. Med fonden bråka de betydligt – inte Miatleffs sjelfve, men alla de många som komma dit. De vilja nödvändigt ha blommor, växter, phyllodendrumar o.d, hvilket i mitt tycke skulle skämma harmonien.
Petersburg d 27 mars 1882 27. maaliskuuta 1882
I dag har jag slutat och signerat Mme Miatleffs porträtt. Egendomligt nog drömde jag att Gêrome och Krohn kriticerade taflan, bådo mig noga se efter teckningen och delvis ändra ställningen – och detta deras mycket förnuftiga råd har jag följt i dag. – Allmän belåtenhet med porträttet. Ramen är icke så lyckad som jag hade tänkt. Peluchen har blifvit för hårdt spänd på träet, och har derigenom mist något af sin glans och mjukhet. Om tisdag skall jag gå till Miatleffs för att säga farväl (och få mina pengar).
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28. maaliskuuta 1882
Hos fru Miatleff var jag i dag på afsked – mina afskedstal skulle ha blifvit mycket bättre om ej just i midten jag igen fått knipningar – ingenting på jorden ta så bort poesin från tal och tankar. Ledsamt nog kan jag ej nu se Leuchtenbergska palatset, emedan den del der taflorna äro, är under reparation tills om 10 dagar. – Fru M. gaf mig sina fotografier, tackade mig, och bad mig för all del komma ut till dem i sommar, och alltid vara precis som hemma hos dem. Gubben låg till sängs och sade att han hade ett bref (betalningen) att skicka till mig i morgon.
Torsdag d. 30 mars 1882 30. maaliskuuta 1882
Jag har tyvärr haft en tråkig historia med betalningen af det Miatleffska porträttet. Jag har härigenom kommit underfund med att Gubben är ett gammalt fä som tänkt luxa upp mig, och Gud vet om jag någonsin får de 500 rubel som ännu återstå att betala. – Jag mins vår konvention som om den gjorts i går. Jag uppgaf 1500 för bröstbild, 2500 för knästycke. Han svarade då: oui, c’est a peu près ce que j’avais pensé, dans les 2000. – Nu, 3 månader efteråt, skrifver han: Som ni uppgifvit ert pris vara från 1500 till 2000, skickar jag härmed maximum etc. – Jag blef flygande ond och skref tillbaka ett artigt men bestämdt bref. 3 bref skrefvos å hvarandra sedan igår, det sista der han säger: Si vous y tenez absolùment, je vous enverrais la somme à Paris, n’etant pas, pour le moment, en mesure de vous satisfaire. – En sådan gammal räf! Vi voro alla här indignerade, och beslöts, att jag skulle berätta detta för frun, som bestämdt ej hade reda på saken. Gubben M. är känd för att vara en snålvarg och en krångelmakare, och ingenting annat än hans 3 cirklade, artiga, svinaktiga biljetter i går bevisa att saken är sjuk. – I dag träffade jag ej henne hemma, men i morgon vill jag gå upp i alla fall, och skall, om så behöfves, då ha en entre vue med Gubben, så trefligt det än är. Olyckligtvis har jag aldrig med någon annan der i huset talt om priset. – Sådana saker tyckas hända alltjemnt i Ryssland, åtminstone förvåna sig menniskorna mycket litet deröfver. Pennigefrågan å sido, så skall jag riskera allt obehag för att ej bli utmålad för en skojare och schackerjude. Det är icke möjligt att han ej skulle ha hört eller förstått mig då jag först uppgaf priset. Det är skojeri från början till slut, men den fina uträkningen att förtjena 500 rubel på min finkänslighet och snabba afresa.
Söndag morgon 2 april 82 2. huhtikuuta 1882
Af Mammas sista bref till fru Etter ser jag att Mamma redan tror mig vara långt borta. Emellertid torde ni af mina Miatleffska historier kunna döma, att jag i intet fall kunde resa före torsdagen – och nu har dertill kommit, att jag natten mot i går mådde illa, och verkligen skulle ha varit galen om jag dagen derpå begett mig åstad. I går hela dagen var jag trött och eländig, nu mår jag galant efter att ha sofvit godt.
Hos Miatleffs var jag 2 gånger utan att träffa någon hemma – och gick med ytterst obehagliga känslor den 3dje gången. – Jag träffade på frun, Leuchtenberg, grefve Ribeaupierre och gubben, och fick då med sockersöt min sitta och resonnera om ditt och datt. Gubben såg ut som en tubas – frun vet af ingenting, derom är jag öfvertygad – Med ens säger Gubben: vous m’avez fait l’honneur de me chercher 2 fois, en quoi puis je vous servir veuillez entrer etc. och han förde mig i ett närgränsande kabinett, utan att stänga dörren. A moi, toutes les finesses de toutes les comédies françaises que j’ai vues tänkte jag. Vi diskuterade denna delikata fråga med allra största courtoisie och en ”homme du monde. Jag stod på mig, han var flat och urskuldade sig – att jag satt ”une pointe d’uncertume” dans mes lettres” hade gjort honom så ondt – hvarpå jag åter svarade med något som täppte munnen på honom. Alltnog han lofvade skicka de 500 rublarna till Paris – Même dans les finances des gouvernements les mieux organisées, il y a quelquefois des moments de gène – och de lära vara rika ungefär som Demidoffs! – Emellertid förklarade han alltsammans som ett missförstånd å hans sida – jag vet vad jag vet d.v.s. att detta var ett försök på att probera min naivetet, något som ofta försökes i stora verlden, och vulgärt kallas till ”une carotte”.
d. 28 juni 1882 28. kesäkuuta 1882
Det andra är ett sammelsurium af den gamle Miatleff, den grånade syndaren. Han ber mig framförallt tiga med saken, och derföre ber jag Mamma också vara diskret. Det ser verkligen ut som om de vore ruinerade, ty han ber mig försöka att få penningevärde uträtt på en massa saker uppförda på en skild lista. Han tänker företaga en resa, säger han, och vill derföre realisa sitt bibliothek, sina taflor sin vapensamling o.d. – Det skär mig i hjertat när jag ser att på listan äro upptagna Rafael, Correggio, Greuze m.fl. Hvad min betalning beträffar så undviker han listigt frågan, och säger blott att kursen varit så dålig, att jag gjorde bäst i att undvika Petersburg och att den dåliga kursen gjort att han så länge varit tyst. Det gör mig ondt om frun, som dock är tusen gånger mera värd än han, och som ju är oskyldig till det hela. Han säger att hon med det snaraste lofvat skrifva till Mig. Han ber mig som sagdt tiga, och antyder att jag skulle få min del af vinsten – är det så han tänker betala mig – nej pass. Är det verkligen så att en intendent bestulit dem, så äro de ju beklagansvärda, men hur är det möjligt? Huru kunde han bestjäla dem till den grad att deras stora förmögenhet deraf kunde bli skakad i sina grundvalar. Han kan ju, för tusan, icke fara af med jorden och byggnaderna heller, om han också lagt vantarne på reda penningar.
Paris d 9 Juli 1882. 9. heinäkuuta 1882
Gubben Miatleff har skrifvit ett ytterligare bref om "vår affär" samt skickat dokumenter som bestyrka taflans äkthet – men inga 500 rublar ha ännu synts till.
Petersburg fredag d. 10 nov 82 10. marraskuuta 1882
jag gick till Miatleffs, der jag erfor att herrskapet alls ej kommo till staden, samt fick adressen på landtstället.
I morgon afton skulle vi, med Paul och engelsmannen, gå på någon theater, således stannar jag ej alltför länge hos Miatleffs.
Petersburg söndag. 12 nov 82. 12. marraskuuta 1882
I går på morgonen reste jag ut till Miatleffs som jag dagen förut hade hört efter i deras qvarter var jag säker om att träffa frun hemma. Så var dock icke fallet. Hon hade oförmodat begett sig på till staden Och kom tillbaka först kl. närmare 6. Jag fick således passera största delen af dagen med den odräglige Gubben. Tågen voro så dumt stälda, att Jag heller ej kunde komma hem före 5, hvarföre jag stannade till 8.
Gubben jemrade sig – berättade utförligt om sin förlust, som han uppgaf till 400,000 rub. – "Nous serons forcés de mener une toute autre existance", sade han – beskref huru den otrogne gårdsfogden bedrifvit saken (fiffigt, då han ej ens kommit fast derför) berättade om sina ekonomier under stundande år o.s.v. – Gubben tillskref denna förlust sin oändliga godhet och stora förtroende, men såg derunder ut som en gammal räf. Senare på dagen kommo Bibikoff, fruns bror och Olchin den der Borisartade polkovniken från Konnogardet.
Det hela andades tråkighet och förstämning – hvarken frun eller barnen tyckas vara lifvade för detta eremitlif derute. Middagen var ganska enkel. Gubben undvek sorgfälligt att tala om sin skuld till mig, får se om jag kan ta mod på mig om måndag att tala om denna högst oangenämasak – Hvad Rafael beträffar, vågar jag ej tro ett ord på hvad han säger. Emellertid lossade jag redan på förhand allt slags ansvarighet från mina skuldror, förehöll honom svårigheten att få 250 tusen för en tafla o.s.v. – Landskapet rundtomkring är flackt och slätt som ett bord – ohyggligt i mitt tycke. Några rum äro orörda sedan byggnadens första år, och äro de mest stilfulla, dock i den der tråkiga empire stilen. – Naturligtvis finnes der allt som tyder på ståt. Musikläktare, danssal, ett kinesiskt rum, kyrka, men trefnaden enheten, renheten fattas i detta mixtum compositum.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15. marraskuuta 1882
I går gick hela förmiddagen till att få fru Miatleffs porträtt borttaget från den yttre och kilramen, att rulla det och föra det tillbaka till staden. Jurij Leuchtenberg var derute, blef lifvad att hjelpa mig, och på tumanhand togo vi ned den tunga taflan, bräckte upp spikarne, samt rullade duken. Det är icke alla dagar man har en storfurste om emballeur. Taflan afreste, följd af deras lyckönskningar – Jurij önskade mig allt fortfarande succès – "vous en avez déjà tant eu" sade han. Det gamla nötet, gubben, sof, hette det. Jag är öfvertygad om att det var för att undslippa alla obehagliga explikationer angående de femhundra rublarne.
Jag reste derifrån med en fru Arsenieff ryska militär attachéns i Konstantinopel gemål. Lätt att komma i samspråk med, tillochmed om de intimaste ämnen, som alla ryssinnor, berättade hon bl.a. i kupén, att hela intendenthistorien och dermed följande förluster för Miatleffs vore lögn. Gubben hade haft icke en manlig, utan en qvinlig, och mycket vacker intendent på sina egendomar och denna hade klått honom på en så enorm summa som 400.000. "Ou est la femme?" – den eviga frågan. Det roade mig så mycket mera som gubben lagt ut vidt och bredt för mig om denna intendent, som är död för 10 år sedan, och hvars kära maka det är som så högt uppskattat sin vänskap för gubben.
Odaterat 19. tammikuuta 1883
Ack hvad den Miatleffska taflan plågar mig. Fredericks vill ej hålla den hos sig, jag vill för ingen del ha här en tafla som kostar 200,000 frcs och jag vet ej hvad jag skall göra af med den. Alla betvifla dess äkthet. Juden Reitlinger, som först länge hörde på min berättelse om taflans öden, om den Miatleff som var ambassadsekreterare i Rom och fått den af en påfve, sade: Partong, Missié Etelfelt, ch'ai entengtu cette histoire la blisiers fois téchà, tous cé(eux) qui ont un Raphael, ont eu un kran-père qui a ete ministre à Rome”. Hvad skall man göra med sådana bestar. Petit vill att jag skall föra den till Comte de Reiset, konservateuren på Louvre, den enda som är tillräckligt stor konsthistoriker för att afgöra frågan – Men huru skall jag få tid att löpa till höger och venster. Ack om det gamla nötet Miatleff betalt sina 500 rubel i stället för att besvära mig med detta, så hade det varit mycket bättre. Och ponera, att experten säger att taflan är falsk eller åtminstone alltför retoucherad!
Paris d 29. Jan 29. tammikuuta 1883
Hela förmiddagen var jag hos Alexandre Dumas – med hvilken Pasca gjort mig bekant. Han visade sina hundratals taflor och teckningar och gaf mig en speciel rekommendation till Louvrens konservator i och för Rafael (den Miatleffska) Dumas lofvade bjuda mig dit någon afton – hans fru, en fröken Knorring, ville göra min bekantskap.
Paris d. 13 februari 83. 13. helmikuuta 1883
Miatleffs Madonna hinner jag verkligen ej nu befatta mig med. Reuterskiölds, Portalis och andra säger att jag ej bör göra mig minsta samvete af att vara så litet expedit, ty jag har ju begärt detta uppdrag, utan det har blifvit mig pålassadt utan min förskyllan eller värdighet,
Petersburg d 15 Jan 84 15. tammikuuta 1884
Det gamla nötet Miatleff blandade bort frågan om taflan – utom att han är ett fä är han bestämdt litet vriden eller afsigkommen. Hon var ytterst vänlig, talade ej ett ord om denna Rafaelshistoria bad mig nödvändigt komma tillbaka och bad mig uppsöka en af hennes intimaste vänner i Paris, en frihnna Krabbe tror jag hon heter.
Paris d. 17 febr 84. 17. helmikuuta 1884
I går var jag hos baron Frederickz – bl. andra var der en tysk grefve Arnim. – tyskar se bäst ut i uniform – i svart syrtut får de något Ferlmannskt-Lindenwaldskt i sig. Den olycksaliga taflan är ännu hos dem. Frederickz bad mig skrifva till fru Miatleff att den på ett eller annat sätt måste bort från dem. "Jag får dåligt rykte genom denna historia, sade han, ty folk talar redan om att jag brocanterar med falska taflor." Rothschild hade varit uppe för att se taflan men när han fick höra Pillets (en stor experts) omdöme, drog han lätt på munnen. Fredericks var arg på Gubben M. och det förstår jag nog.