Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

italiensk konstnär och arkitekt

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Rafael
Antwerpen d. 18 Oktober, St Lucas dag, 1872 18. lokakuuta 1873
Sankt Lucas dag, Edelfelt och alla "plankstrykares", konstnärers (från Rafael till salig Wretman i Borgå), skyddspatronsdag.
På museet är alla målningar gamla; det är med konst som med musik: man måste höra och se många gånger för att kunna uppfatta hela skönheten; Edelfelt ser Peter Paul Rubens och Anthonis Van Dyck med helt andra ögon nu än första gången; man måste också se en målares bästa saker för att kunna förstå honom, vad Edelfelt sett av Rubens i Stockholm och Sankt Petersburg har inte gett någon riktig bild av detta snille; enligt hans landsmän får Rafael, Michelangelo och alla andra stryka på foten för Rubens.
Antwerpen Allhelgonadagen 1873. – 1. marraskuuta 1873
Jules Dubois, som föregående kväll hade rest till Brüssel, var glad över att visa Musee Wiertz; han beundrar, rentav avgudar, Antoine Wiertz, som han skrivit en éloge över; i hyllningsskriften heter det att Wiertz kunnat tävla med, om inte överträffa, Rafael och Peter Paul Rubens; på konstakademien försöker Dubois efterlikna Rubens och Wiertz, vilket han retas för, i synnerhet av en nomine Aloïs Boudry.
Antwerpen d 24. Nov. 73. 24. marraskuuta 1873
Den puerila beundran för Antoine Wiertz retar honom, likaså de avfärdande omdömena om modern konst, speciellt den franska; dessa "hyperesthetici" vid konstakademien anser att Paul de la Roche är söt och sentimental, Horace Vernet är soldat och ingen målare; tyskarna Peter von Cornelius och Wilhelm Kaulbach kan som kompositörer inte heller mäta sig med Wiertz; Edlefelt kommer vad konst anbelagar bättre överens med flamländarna än med de fransktalande vallonerna; han ironiserar över Joseph Cornets sätt att vänta på inspiration, Peter Paul Rubens och Rafael hade knappast så mycket ”bråk” då de skissade ”Decsente de croix” eller sixtinska madonnan; Jules Dubois är av "samma skrot och korn" även om han är intelligentare än Cornet, Jean Beaudouin, Blain [?] och allt vad de heter; Emile Claus har gett Cornet öknamnet "l'humanite" [mänsklighet], som denne använder "minst tre gånger" i varje mening.
Antwerpen d 11 December 11. joulukuuta 1873
På konstakademien målas det flitigt; det behövs ofantligt mycket övning för att komma underfund med målningstekniken, och Edelfelt tror som Jozef Van Lerius: "Ça viendra" [det kommer], inget konstverk skapas ”i första hugget”: Madmoiselle Emilie Björkstén tror att Rafael målade sin Sixtinska madonna med några genialiska penseldrag och att Bertel Thorvaldsen ”högg i marmor sina qval”.
Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14. joulukuuta 1873
Antoine Wiertz skrev som han målade: fantastiskt regellöst, men genialistk; i "éloge de Rubens" bevisar han att Peter Paul Rubens var den största av alla målare och jämför denne turvis med Rafael, Michelangelo, Titian, Correggio, Rembrandt och Diego Velasquez; "I sanning var denna Wiertz en mångsidig ande. Målare, utmärkt skulptör, literatör, musiker (den första flöjtisten i Brüssel) och chemist".
Antwerpen d 2 Februari 74. 2. helmikuuta 1874
I Belgien, Tyskland och Frankrike finns det även hederligt folk som tänker raka motsatsen mot det som hederligt folk tänker därhemma; även Finland skall väl i något skede växa ur "den naiva oskuldsperiod" då man kunnat kalla Robert Wilhelm Ekman Finlands Titian och Erik Johan Löfgren Finlands Rafael, vilket det enligt Walter Runeberg har stått i Åbo Underrättelser; Edelfelt tänker också på Emil Nervanders "dumma" yttrande om att kunskap hindrar en målares inspiration; stackars Peter Paul Rubens, Michelangelo och Rafael i så fall.
Paris d. 15 Maj 74. 15. toukokuuta 1874
I Antwerpen skulle Edelfelt inte ha kunnat tänka sig att låta en vecka gå utan att "göra strå i kors"; så har det emellertid gått nu, i en vecka har han bara sett och sett, och ändå långt ifrån sett allt; han har besöket Salongen, Luxembourg, Louvren med Rafaël och Peter Paul Rubens, expositionen i Corps Legislatif för Elsass-Lothringarna;den sistnämnda utställningen är arrangerad av baron Taylor, till förmån för de Elsassare som tänker flytta till Algier hellre än stannar under Preussen; Frankrikes rikare familjer har bidragit, så Alexandra Edelfelt kan tänka sig att det är imponerande; det finns utställningsobjekt från Nathaniel Rotschilds samlingar; bland porträtten finns alster av Marie Antoinette, Napoleon och Robespierres; där finns också Ernest Meissoniers Napoleons återtåg från Ryssland.
Paris d 22 Maj 74 22. toukokuuta 1874
I Louvren är Edelfelt mest betagen i Rafael, Peter Paul Rubens och Jusepe di Ribera.
Paris , onsdag d 17 Juni 74. 17. kesäkuuta 1874
Kompositioner Edelfelt tänkt måla är Gustaf II Adolf och dessutom Wilhelm von Schwerin på bår, ett ämne som lockar Edelfelts fantasi; han föreställer sig att Adlercreutz böjer sig över båren, "de gamla barska krigarna" Ebehard von Vegesack och Thure Drufva står sorgsna omkring liket av unge Schwerin, vädret är mulet som man tänker sig dagen efter det olyckliga slaget i Oravais; Nicaise de Keyser hade rätt i att man för att måla bra först och sist måste behärska tekniken och hantverket; Peter Paul Rubens, Rembrandt, Rafael, David Teniers, Gabriël Metsu och Gerhard Terburg behärskade hantverket.
Paris, onsdag d. 1 Juli 1874. 1. heinäkuuta 1874
Olaf Isaksen bjöd på middag för att fira att hans far var kry igen; de talade mest om Peter Paul Rubens och Rembrandt; Edelfelt har intrycket av att Rubens, Rembrandt och Anthonis Van Dyck står närmare nordborna än italienare som Rafael.
Edelfelt tror att det med hans uppfattning av Rafael är som med Alexandra Edelfelts om Walter Scott – "när man är ung, så fäller man ofta omdömen som man sedan ångrar"; det är Peter Paul Rubens kolorit [färgsättning] som gjort Edelfelt partisk för honom, i jämförelse med Rafael, som å sin sida kunde uttrycka helighet och renhet.
Paris d 17 Juli 1874. 17. heinäkuuta 1874
Under ferierna som räcker ända till slutet av september tänker Edelfelt få färdig Calle Holms tavla, och börja på den som August Eklöf skall ha; i oktober gör han en concours [tävling] i måleri och teckning för att bli antagen till aftonskolan vid Ecole des Beaux Arts; i händelse av att han blir antagen söker han sig en bostad närmare skolan, eller vad tycker Alexandra Edelfelt?; han behöver, och skulle bara ha råd, med en liten bostad, priserna är så höga i Paris och målandet skulle han utföra vid skolan; Hartmans [Hackmans] och Brummers tavlor skulle han inte kunna göra förrän nästa sommar; det tar tid att måla en tavla; ärkecharlatanen Larsson doppade penseln i färgkrukan, väntade på inspiration och målade ett mästerverk, men en allvarlig konstnär gör aldrig på detta sätt; Leonardo da Vinci arbetade i tre år på "fruntimmersporträttet" [Mona Lisa] i Louvren, även Rafael tog tid på sig.
Paris d. 26 Augusti 74. 26. elokuuta 1874
B.O.Schauman borde inse att i deras tid är Paris, München och Antwerpen de enda städerna att studera i; Edelfelt skulle vilja veta vilken målare från Italien som i deras tid kan jämföras med Alexandre Cabanel, Jean-Léon Gérôme, Léon Bonnat, William Bouguereau, Alphonse de Neuville, Carolus Duran och Charles Chaplin; muséerna är visserligen utmärkta i Florens, men de är inte så dåliga heller i Paris; för att göra framsteg hjälper det inte att springa på muséer, det gäller att studera naturen och hantverket, samt noga studera hur de gamla mästarna, som Rafael och Peter Paul Rubens, målade; det finns tillräckligt att studera för ett helt liv i salon Carré i Louvren; om Edelfelt har lust att se något muséum är det muséet i Madrid, där man hittar Diego Velasquez, Bartolomé Murillo, Jusepe de Ribera, samt Rubens och Anthonis Van Dyck; hur kan Schauman gå emot hela Europas omdöme? Rom förser visserligen världen med konstverk i tidsandans smak, målade under Marià Fortunis chefsskap och säljs dyrt till engelsmän och amerikaner; Schauman måste [under världsutställningen] i Wien ha fått den snedvridna uppfattningen av konstfältet genom att ha sett på allt "genom ryska glasögon".
Paris . 11 Sept. 1874. 11. syyskuuta 1874
Edelfelt vet inte vad han skall måla åt August Eklöf; Alexandra Edelfelts förslag om att kopiera är inte dåligt, men han är rådvill om vilket tavla han skall välja; Eklöf skulle inte tycka om någon Rafael, Corregio eller Peter Paul Rubens från Louvren; Édouard Mullers revolutionsscen i Luxembourg skulle ta månader att kopiera, likaså Thomas Coutures les Romains en decadence; Adolf von Becker har redan kopierat de bästa tavlorna av Eugène Delacroix och Ernest Hébert; det finns en vacker tavla av Jules Lefebvre med Venus och Amor som leker, men därhemma är man inte van vid det nakna måleriet; därtill finns Leda av Paul Baudry.
Om Edelfelt inte kommer in i aftonskolan funderar han på att gå i en privat skulptörskola där Julian Alden Weir arbetar; det är nyttigt för en målare att känna till skulptur; MichelAngelo, Rafael, Peter Paul Rubens, Leonardo da Vinci, och Antoine Wiertz var utmärkta skulptörer.
Paris d. 12 Okt. 1874. Kl. 3 e.m. 12. lokakuuta 1874
Ifall Edelfelt blir refuserad i concoursen [tävlingen] har han med Julian Alden Weir och Dewey Bates tagit ut kort till aftonskolan vid Rue de l'Ecole de Médicine; inrättningen underhålls av staten så de betalar inget; han har lust att börja med lite skulptur; Rafael, Michelangelo, Peter Paul Rubens och Antoine Wiertz var duktiga skulptörer; det är lättare för en målare att ägna sig åt bildhuggeri än för en skulptör att lära sig teckna.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
De gamla mästarna bekymrade sig i allmänhet lite om ämnet; de inskränkte sig till ett givet, känt moment, deras styrka låg i att behandla det enkla ämnet kärleksfullt, ädelt och med mycket skicklighet i form och färg; vad har t.ex. Tizians tavlor för ämne, har inte Rafael hundratals gånger målat Madonnan med Kristusbarnet?; Edelfelt är övertygad om att de flesta som varit i Rom, München, Paris och Dresden och sedan talar om Rafael, Pietro Perugino, MichelAngelo och Giulio Romano har svårt att förstå att deras stora sida är det stilfulla i teckningen.
Edelfelt förargar sig över att höra "fruntimmer" (inte Pauline Ahlberg, hon är för klok) säga att Rafael är så naturlig; Rafael brydde sig inte alls om att göra fotografiska bilder, till skillnad från holländarna Gabriel Metzu, Gerhard Terburg och Gerard Dow; Rafael är som tecknare det största snillet, men han roade sig inte med att berätta pikanta anekdoter eller kopiera naturen utan geni som flera av de nu levande tyska genremålarna som har ett så oinskränkt välde över alla "fruntimmerssjälar".
Edelfelt håller med J.A.D. Ingres om att teckningen är huvudsaken; kan man förena en ädel tecknare med en utmärkt kolorist?; Anthonis Van Dyck är det ultimata beviset på att det är möjligt; koloristerna Rembrandt, Peter Paul Rubens, Diego Velasques och Bartolomé Murillo har gjort utmärkta saker i teckningsväg; tecknarna Rafael, Ingres och Hippolyte Flandrin har ofta målat en mästerlig färg; se på Van Dycks porträtt av Carl den förste, Rubens Nedtagning från korset i Antwerpen, Rembrandts anatomiska föreläsning i Haag, Murillos Madonna, Rafaels la belle Jardinière, Ingres "la Source", Flandrins helgonfris i St Vincent de Paul; det finns utmärkta saker att se i Paris; var gång Edelfelt går på Louvren tycker han det är synd att han inte har tid att sitta hela dagen och ta in och tala med de stora gamla om konstens hemligaste frågor.
Edelfelt hoppas någon gång komma till Spanien och Italien för att se "El Prado", som lär vara det bästa muséet i världen, samt Rafael och Michelangelo i Vatikanen.
Paris d. 7 December 1874. 7. joulukuuta 1874
Dewey Bates klagar över sin fattigdom, och jämför avundsjukt landsmän som Julius Stewart, John Singer Sargent, Mason, Carroll Beckweeth, som är amerikanska miljonärer i Jean-Léon Gérômes ateljé; som Alexandra Edelfelt redan fått höra refuserades Bates i concoursen [tävlingen] till aftonskolan, vilken är den enda i Paris som är kostnadsfri; Julian Alden Weir har gett pengar åt Bates för att denne skall kunna teckna i Léon Bonnats ateljé om kvällarna; Edelfelt tycker det är skamligt av Bates att ta emot pengarna, i synnerhet som han hade möjlighet att teckna efter naken modell i Gobelins-fabriken [gobelängfabrik] gratis; Bates eviga prat om kolorit och kraftig färg förargar Weir; Bates påstår att målare som Rafael, J.A.D. Ingres, Hippolyte Flandrin ingenting är värda för att de inte har "stora färghögar" på sina tavlor.
Paris d. 14 December 1874 14. joulukuuta 1874
På biblioteket i École des Beaux Arts har Edelfelt bläddrat i Hippolyte Flandrins, J.A.D. Ingres, Rafaels och Andrea del Sartos handteckningar och än en gång övertygats om att teckningen är och förblir huvudsaken i all konst.
De såg också de ofantligt många salarna i École des Beaux Arts; i arkitekternas sal finns akvareller från Athen och Rom; i kopiesamlingen finns den bästa kopian av MichelAngelos Yttersta dom och Rafaels skolan i Athen, samt en reproduktion av Rembrandts anatomiska föreläsning gjord av Léon Bonnat; mest intressant var salen för Romarprisen, där pristagarnas skisser och tavlor sedan början av 1700-talet fanns uppradade; bland skolans prisbelönta elever fanns Jaques-Louis David, Jean-Baptiste Paulin Guérin, Anne-Louis Girodet, Hippolyte Flandrin, Alexandre Cabanel, Ernest Hébert och Henri Regnault.
Paris den 16 Dec. 1874. Kl. 11 på natten 16. joulukuuta 1874
Som julklapp sänder Edelfelt en teckning av deras logi på Rue du Pont de Lodi med honom och Julian Alden Weir som huvudfigurer; Weir ber att få påpeka att grannlåten på bröstet är banden i hans "schlafrock" och inte hederslegionen, som man kunde tro; familjen skall föreställa sig att på alla fyra väggar hänger fotografier och gravyrer efter Anthonis Van Dyck, Rembrandt, Frans Hals, MichelAngelo, Rafael, Diego Velasques och Hans Holbein och original av mästarna Weir och Edelfelt; ute är förfärligt yrväder och tjockt med snö på Paris gator; bland böckerna på hyllan finns Victor Hugo, Alfred de Musset, Madame de Staël, Henry Murger, Walter Scott och lord Byron.
Paris d. 6 Febr. 1875. 6. helmikuuta 1875
Edelfelt har fått brev från Oskar Levin, som ber honom ta hand om fröken Viola Levin när hon anländer till Paris och presentera henne för Pauline Ahlberg; Edelfelt är förargad över att Levin har reda på att han känner Pauline och tycker att finska styrelsen borde anställa en guide i Paris för resande finnar; det vore på tiden att skaffa någon som stod ut med att gå fem gånger på Louvren och peka ut vackra verk av Titian, Rafael och Peter Paul Rubens, eller att på gatan visa dem Nya Operan, Madelaine, Tuilerieträdgården och Place de la Concorde.
Paris d. 13 Mars 1875 13. maaliskuuta 1875
Edelfelt har varit på Louvren och kopierat flera av Rafaels och Andrea del Sartos croquiser och teckningar; han tror att ingen människa ännu har varit på samma gång så ädel och så enkel i sin teckning som Rafael; Hyppolyte Flandrin kommer nära men har oturen att komma efter den strålande ungdomsfursten vid Leo X:s hov.
Det är svårt att jämföra genier som Peter Paul Rubens, Rafael, Anthonis Van Dyck, Hippolyte Flandrin, Rembrandt och Paul Delaroche; genom att studera de storas tavlor och fresker lär man känna deras "offentliga uppträdande", medan man genom skisserna förs in i deras ateljéer och får höra dem tala förtroligt om konst.
Paris d. 5 Maj 1875 5. toukokuuta 1875
Edelfelt har umgåtts mycket med Léon Chevreuil; efter cours de soir (kvällslektionen) äter de middag hos Madame Nail, där elever från École des Beaux Arts äter, eller på Crémerie de Buci eller chez Madmoiselle Anne, som oftast besöks av Alexandre Cabanels elever och lagisterna, de som tävlar om Romarpriset; Chevreuil är som en levande antologi och kan utantill läsa dikter av Victor Hugo, Alphonse de Lamartine, André Chénier och Alfred de Musset; Chevreuil är betagen av Frankrikes medeltid, av Henrik IV och glansen vid Ludvig XIV:s hov och är rojalist; för att komplettera beskrivningen av Chevreuil nämner Edelfelt att han är genomhederlig på ett nästan finskt sätt och massier (kassaförvaltare) i ateljén, han är ful men med ett genomärligt, klokt utseende, han är närsynt och fanatisk beundrare av Rafael och har en stor insektsamling, hans pappa har en egendom i Argenteuil.
Paris, tisdag d. 22 Juni 1875 22. kesäkuuta 1875
Hos Herman Frithiof Antell har Edelfelt sett fotografier av Rafaels Villa Farnesina, Sixtinska kapellet och museerna i Florens, Neapel och Venedig.
Wien, thorsdag afton 9. maaliskuuta 1876
Föregående dag besökte Edelfelt med Victor Hoving Belvederesamlingen; på grund av att de bestämt möte med Harling kl.3 hade han inte tid att grundligt betrakta tavlorna av Peter Paul Rubens, Rembrandt, Rafael och Tizian.
Rom d. 18 mars 1876. 18. maaliskuuta 1876
I de italienska gallerierna utförs ett affärsmässigt kopierande; ingen verkar kopiera för sakens skull, eller för att studera, alla gör det för att sedan "pracka på dumt folk"; det vänder sig i magen på tanken att dessa "pomadburksansikten", dessa dåliga kopior, skall spridas ut i världen och ge en torftig bild av Rafaels, Tizians och Andrea del Sartos målande; Andrea del Sarto är en manlig, duktig karaktär, i visst avseende en orädd och klanderfri målare.
Rom, onsdag 22. maaliskuuta 1876
I palazzo Barbirini finns Guido Renis Beatrice Cenci och Rafaels Fornarina; Rafaels, Michelangelos och Tizians tavlor vinner på närmare bekantskap; Edelfelt har sett Peterskyrkan, Pantheon, Colosseum, Forum romanum och Constantins basilika.
Rom d. 25 Mars 1876. 25. maaliskuuta 1876
Rafaels Stanzer [rum] överträffade allt vad Edelfelt sett i dekorativt måleri; det är en skada att Rafael låtit sina elever utföra så mycket av arbetena, skillnaden är iögonenfallande; Rafaels måleri är lättare att förstå än MichelAngelos; man kan inte annat än avundas dessa engelsmän som så lätt verkar komma underfund med ett så stort snille som MichelAngelo och står och suckar sitt splendid och beautiful inför taket i Capella Sistina; det är synd att Loggian [pelargång] är så illa medfaren; man märker hur genomartistisk Rafael är då man kommer in i den andra loggian som kallas di Berberini, Berberini har gjort allt för att kopiera Rafael men har misslyckats fatalt; den bästa kopian av Rafael hittas i den nyaste loggian som pryddes under Pio IX; Edelfelt planerar snart återkomma till Vatikanen; permesso [inträde] lär man kunna skaffa genom danske konsuln.
Föregående dag var Edelfelt på språng, och såg inte till Victor Hoving förrän på kvällen; först gick han till palazzo Borghese där han såg kända tavlor av Tizian, Rafael och Correggio.
Roma d. 10 maj (onsdag) 1876. 10. toukokuuta 1876
Walter Runeberg hade sagt att det troligen inte fanns någon nordisk konstnär som känner och förstår den gamla italienska konsten som Pietro Krohn; Edelfelt tänkte att han i Krohn skulle få en vän som öppnade ögonen för allt skönt i den italienska konsten; Krohn har en bestämd smak och han kan inte med de konstnärer som kommer efter Rafael och Michelangelo; han tecknar bra, men är lite "mager" i färgen, åtminstone i den halvfärdiga tavla som Edelfelt sett, föreställande en tjock munk på torget i en by och barn som springer fram och andaktsfullt kysser hans händer.
Rom, fredag d. 26 maj 1876. 26. toukokuuta 1876
Edelfelt och Pietro Krohn hade kommit överens om att Edelfelt fick se en del av Krohns fotografisamling (ca 1800 st.) då han varit uppe i tre veckor; i dag har han fått se fotografier av Rafael och Michelangelos verk.
Rom, måndag d. 29 maj 1876. 29. toukokuuta 1876
Det är roligt att höra Pietro Krohn tala om den första renässansen i Florens, om Fra Giovanni da Fiesole, Lionardo da Vinci och Rafael; han har på samma gång kunskap och entusiasm; Walter Runeberg påstår att ingen i Norden känner italiensk konst som Krohn.
Florens d. 19 Juni 1876. Fortsatt i München den 22 Juni. 19. kesäkuuta 1876
I dag har Edelfelt sett Domenico Ghirlandajos fresker i Santa Maria Novella; där finns också skulpturer av Luca della Robbia; det finns outtömliga skatter i den äldre renässansen; konstnärlig takt och måtta saknas efter Rafaels tid; Guido Reni, Dominichino, Correggio, Carlo Dolci, Alessandro Allori verkar så affekterade och utan originell uppfattning i jämförelse med de gamla goda, enkla, manliga målarna.
Paris le 13 Nov 1876. 13. marraskuuta 1876
Det är underligt att vara tillbaka i Paris; Julian Alden Weir säger att det bara finns ett Paris också efter sin resa till Spanien; det som han beundrade mest var Rafael, Hans Holbein och Tizian i El Prado, inte de spanska konstnärerna; Weir har målat goda studier i Alhambra och Toledo.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3. joulukuuta 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
Julmorgonen 1876. 25. joulukuuta 1876
Edelfelt begriper inte varför man skall skilja på landskapsfigur, porträtt och stillebensmålare; äldre konstnärer brydde sig inte om sådant; Rafael, Cima de Conegliano, Andrea Mantegna, Hans Memling och Jan Van Eyck gjorde sådana landskap att moderna "landskapskluddare" måste skämmas i jämförelse.
Paris d. 12 Jan. 1877. 12. tammikuuta 1877
Filadelfo Simi är talangfull och ger enligt Edelfelt de mest förnuftiga råden; Simi beundrar den gamla renässansen och har inte mycket till övers för den grannlåt och de knep som herrarna efter Rafael och de moderna använt sig av: Allons donc, est-ce que les anciens avaient besoin de toutes ces bêtises-là! [Kom igen, hade de gamla behov av alla dessa dumheter!]; Simi håller på med en tavla från Granada för Salongen.
Paris d. 7 maj 1877 7. toukokuuta 1877
Walter Runeberg kom med sorgebudet att Johan Ludvig Runeberg är död; Finlands störste man har gått bort och lämnat efter sig småsinta pygmeer; skall de som vill följa den store skaldens patriotiska, humana, europeiska riktning stå som en försvinnande minoritet gentemot fennomanernas raseri; nu har konsten kungssorg, Finland landssorg och alla som kände Runeberg bär sorg i sitt hjärta, så också Alexandra Edelfelt; vad vore Finland om inte Runeberg funnits – ett slags Östersjöprovins med hovråd och guvernementssekreterare, utan hopp om en nationell framtid. Edelfelt kommer ihåg då han talade med Morbror Gustaf Brandt om huruvida rustade hjältar, härförare och statsmän lämnat de djupaste spåren efter sig, som exempel nämndes att Napoleons namn var viktigare för kulturhistorien än Rafael;Edelfelt opponerar sig nu, dessa män kan inte i generationer sprida glädje och ljus, aldrig locka tårar av stor och ren fröjd ur människors ögon; Runebergs sista ord till Edelfelt "gå du på, och arbeta raskt, så går det nog", känns nu som en välsignelse; Runeberg sade det för att han höll av Mamma, även i denna sak står Edelfelt för allt det goda i skuld till Gud och Mamma.
Paris d. 26 febr. 78 26. helmikuuta 1878
På sin vägg har Edelfelt ett enormt fotografi av MichelAngelos pietà, samt några teckningar av honom och Leonardo da Vinci; Edelfelt tycker att dessa är mera djupa och sanna artister än Rafael.
Paris d. 27 april 1880. 27. huhtikuuta 1880
I lördags hörde Edelfelt Adelina Patti och Ernesto Nicolini, efter att i mer än en timma ha köat för biljetter; det var roligt att höra Patti, även om det gick som med allting man mycket hört talas om, som Rafaels Madonna i Dresden och Michelangelos Yttersta domen, inbillningen har gjort allt 10 gånger bättre än verkligheten är i stånd att vara; de sjöng gamla Trubaduren; Pattis röst är ett underbart instrument som alltid tar en fullkomligt ren ton, men Edelfelt värmdes inte en enda minut av framträdandet; nästan varje föreställning på théâtre français har skänkt honom mera nöje, vilket troligen beror på att han inte tycker om opera; Nicolini har en magnifik röst men ser ut som en bättre coiffeur [barberare].
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11. huhtikuuta 1881
Museet! Det är det bästa galleri i verlden – om ej för en estetiker (de begripa ej mycket) så för en målare. Det är rakt som om alla verldens målare Tizian, Rafael, Moro, Dũrer, Rubens Van Dyck skulle ha beslutat att ställa till en concours för att ej skämmas vid sidan af Velasquez, och deraf har uppstått den makalösaste samling af mästerverk. Här har jag sett den bästa Tizian jag nånsin sett, ett porträtt af Philip II. Och Velasquez – ingen, ingen har målat så i olja och tänk att här finnes ungefär 20 stora taflor af honom. Murillo, hvars bästa saker också finnas här, är bra för mamseller i jemförelse med Velasques – en målarmästare som hette duga.
Madrid d. 12 maj 1881 12. toukokuuta 1881
Om vi äro rigtigt, rigtigt ärliga, så måste vi medge att gamla målerier isynnerhet af 2dra rangen ofta äro fullkomligt onjutbara för oss. Tiden och åskådningssättet voro så helt annorlunda då de kommo till verlden, och dessutom ha århundradens smuts rotat sig in i färgen, fernissan har gulnat och färgerna svartnat. – Detta otrefliga intryck får man alls ej här. Jag har aldrig känt mig så intim med flere af de gamle målarne som här – istället för att tala till dem i vackra estetiska fraser, skulle jag nu vilja prata litet med dem om form och färg och säga dem huru innerligt väl jag förstår dem, ja jag skulle ha lust att bjuda dem på middag eller ett glas manzanilla. Jag har aldrig tyckt så mycket om Tizian som här. Likaså har jag aldrig sett så goda saker af Van Dyck. Det finnes en sal här i huset som bär drottning Isabellas namn. Här sitta Rafael, Velasquez Murillo, Tizian, Van Dyck, Tintoretto Holbein och Albrecht Dürer sida vid sida. Tänk på att alla dessa dukar äro mästerverk, fullständiga mästerverk, och Mamma kan tänka sig hvad det är.
Paris d. 7 juni 1881 7. kesäkuuta 1881
Från Bos har jag haft en längre epistel, en slags kommentar till det egendomliga inlägget i tidningarne. Jag måste verkligen säga att Jag var litet förargad då jag såg brefvet från Toledo med denna märkvärdiga appendix af Bos' hand. Först och främst var brefvet illa och slarfvigt skrifvet, öfverdrifna uttryck, floskler och fraser som kunde gå i Bos men som hvarken motsvarade min tanke eller kunna gälla som prof på min stilistiska förmåga. Då man talar till en menniska som ej har "le sens artistique" måste man ju inskränka sig till utrop ty några anmärkningar mot de gamle (jag tror visst ändå att jag håller af dem lika mycket som någonsin han) skulle tas som hädelser. Hvad nu Rafaël beträffar, så reser man ej till Madrid för att se honom. Och upprigtigt taladt spelar Rafael en mindre betydande rôle i denna täflingskamp mellan verldens störste som står att ses i Spaniens hufvudstad. Jag kan dessutom ej, utan att tala mot mitt bättre vetande, ställa honom högre än t.ex. Leonardo och MichelAngelo, för att nu alls ej tala om de primitiva eller de holländska eller spanska mästarne. Jag har ju aldrig påstått att min mening är den rätta; känslan kan ju ingen kommendera, och om jag tycker mera om Julqvällen än om Kung Fjalar, och ger skäl derför, så har ingen rätt att säga att Jag derföre icke är "de bonne foi" eller något dylikt. Det vore väl döden också om jag, trots mitt tankearbete under den tid jag sysslat med måleri, icke skulle ha kommit längre än att måsta ord för ord efterstafva hvad hundrade sagt före mig, den ena mest efter den andra, utan att tänka så mycket hvar och en. Bos håller ett slags förmaningstal till mig, talar om huru "sorgligt" det vore om jag ej skulle ställa Rafaël högst, o.s.v. – Ingenting på jorden kan förhindra mig att ej tycka så mycket om t.ex. Meyerbeer som om flere af de klassiska, och om jag också miljoner gånger hör att afrikanskan och hugenotterna äro mästerverk af första ordningen, så måste jag med handen på hjertat säga att de lämna mig temmeligen kalla. – För mig slår Rafael inom den italienska renaissancen såsom den komplettaste, den stilfullaste, den elegantaste, men – han lemnar mig kall, ty det är skickligt, så elegant och så väl arrangeradt att det rigtigt menskliga, djerfva, upprörande och omedelbara litet gått bort.
Söndag 4. joulukuuta 1881
Denna sistnämnda eger ett af de dyrbaraste husen i Petersburg, en lyx som är otrolig, penningar utvräkta i hundratusental. hon är omkr. 35 år, obetydlig, mager, långnäst, brunett, alls ej den skönhet jag hört omtalas. Hon har varit Leuchtenbergs mätress, fastän hon har sin man, en f.d. husarofficier i lifvet – men här är man ej så noga; – det lär ha varit förskräckliga scener när L. gifte sig med den gamla fula princessan Therèse. Alla menniskor veta huru sakerna stå, men Mme Miatleff är lika väl sedd som förr vid hofvet och är princessans bästa vän. De ha en artificiell grotta i huset, någonting magnifikt. Temmeligen usla taflor – utom en af Rafaël, en god, som hennes farfar köpt af en påfve. Hennes maner behagade mig ej mycket.
Gatschina torsdag d. 23 febr. 23. helmikuuta 1882
Hvad det ändå är fint hos henne – betydligt smakfullare än här t.ex. rigtigt chic och stiligt. Och så är det ju chic att i sitt kabinett ha en utmärkt Raphaël, – goda Teniers, samt sin farmors porträtt (en född grefvinna Schuvaloff) af Greuze, två hennes systrar af Chardin o.s.v. – Ett stamträd med miniatyrer style Louis XV är utmärkt vackert. Der är en Bibikoff från 1740 som liknar henne som ett bär. – Hennes toilettrum, dit jag fördes för att två mina grofva och smutsiga arbetarhänder, är i Pompejansk stil – allt af Gubben Montferrand, som ändå var en utmärkt artist. Det passar så bra att hans initial M, som öfverallt är inflätad äfven passar för Miatleffs.
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Hennes pojke, en 9 årig, har verkligen ovanliga anlag för de sköna konsterna. Han har i dag modellerat i vax en Kristoffer Kolumbus, med en fana i ena handen och ett ägg i den andra. Den store upptäckaren, i spansk kostym, är så urkomisk, men derjemte så originell att jag haft ett speciellt nöje i att betrakta detta skulpturverk. Han pojken, pratar och ritar, och är alltid ny, alltid oväntad och oförutsedd i hvad han kommer fram med. Hans Kolumbus var en frukt af hans lektyr i går. Han svärmar för upptäckter och tillika för stora målare, och roddar och frågar oupphörligt om Vasco di Gama, Michel Angelo o.d. – Han känner taflorna derhemma på sina fem fingrar – Teniers, Correggio, Rafael m.fl. – och när han i verlden stufvas i en kår blir han naturligtvis en gardesofficer som alla de andra – adjö då med Rafael och Columbus!
d. 28 juni 1882 28. kesäkuuta 1882
Det andra är ett sammelsurium af den gamle Miatleff, den grånade syndaren. Han ber mig framförallt tiga med saken, och derföre ber jag Mamma också vara diskret. Det ser verkligen ut som om de vore ruinerade, ty han ber mig försöka att få penningevärde uträtt på en massa saker uppförda på en skild lista. Han tänker företaga en resa, säger han, och vill derföre realisa sitt bibliothek, sina taflor sin vapensamling o.d. – Det skär mig i hjertat när jag ser att på listan äro upptagna Rafael, Correggio, Greuze m.fl. Hvad min betalning beträffar så undviker han listigt frågan, och säger blott att kursen varit så dålig, att jag gjorde bäst i att undvika Petersburg och att den dåliga kursen gjort att han så länge varit tyst. Det gör mig ondt om frun, som dock är tusen gånger mera värd än han, och som ju är oskyldig till det hela. Han säger att hon med det snaraste lofvat skrifva till Mig. Han ber mig som sagdt tiga, och antyder att jag skulle få min del af vinsten – är det så han tänker betala mig – nej pass. Är det verkligen så att en intendent bestulit dem, så äro de ju beklagansvärda, men hur är det möjligt? Huru kunde han bestjäla dem till den grad att deras stora förmögenhet deraf kunde bli skakad i sina grundvalar. Han kan ju, för tusan, icke fara af med jorden och byggnaderna heller, om han också lagt vantarne på reda penningar.
Petersburg söndag. 12 nov 82. 12. marraskuuta 1882
Det hela andades tråkighet och förstämning – hvarken frun eller barnen tyckas vara lifvade för detta eremitlif derute. Middagen var ganska enkel. Gubben undvek sorgfälligt att tala om sin skuld till mig, får se om jag kan ta mod på mig om måndag att tala om denna högst oangenämasak – Hvad Rafael beträffar, vågar jag ej tro ett ord på hvad han säger. Emellertid lossade jag redan på förhand allt slags ansvarighet från mina skuldror, förehöll honom svårigheten att få 250 tusen för en tafla o.s.v. – Landskapet rundtomkring är flackt och slätt som ett bord – ohyggligt i mitt tycke. Några rum äro orörda sedan byggnadens första år, och äro de mest stilfulla, dock i den der tråkiga empire stilen. – Naturligtvis finnes der allt som tyder på ståt. Musikläktare, danssal, ett kinesiskt rum, kyrka, men trefnaden enheten, renheten fattas i detta mixtum compositum.
Odaterat 19. tammikuuta 1883
Ack hvad den Miatleffska taflan plågar mig. Fredericks vill ej hålla den hos sig, jag vill för ingen del ha här en tafla som kostar 200,000 frcs och jag vet ej hvad jag skall göra af med den. Alla betvifla dess äkthet. Juden Reitlinger, som först länge hörde på min berättelse om taflans öden, om den Miatleff som var ambassadsekreterare i Rom och fått den af en påfve, sade: Partong, Missié Etelfelt, ch'ai entengtu cette histoire la blisiers fois téchà, tous cé(eux) qui ont un Raphael, ont eu un kran-père qui a ete ministre à Rome”. Hvad skall man göra med sådana bestar. Petit vill att jag skall föra den till Comte de Reiset, konservateuren på Louvre, den enda som är tillräckligt stor konsthistoriker för att afgöra frågan – Men huru skall jag få tid att löpa till höger och venster. Ack om det gamla nötet Miatleff betalt sina 500 rubel i stället för att besvära mig med detta, så hade det varit mycket bättre. Och ponera, att experten säger att taflan är falsk eller åtminstone alltför retoucherad!
Paris d. 23 Jan 83. 23. tammikuuta 1883
I lördags var jag deruppe med Pasca. Hon talade rätt mycket om Jacobsons-Volkoffs, men icke alldeles öppet – ty hon såg ej ut att vara säker på mig. Pasca har talt med Alex. Dumas om den Rafaël jag har. Dumas är nu en tafveljude, och tyckes ha blifvit intresserad af denna sak, efter han bedt mig komma till sig någon morgon för att tala om saken. Pascas konstförstånd är allmogens likt – hon är förtjust i Courtois' måleri, hvilket ej bevisar att hon är särdeles nogräknad.
Paris d 29. Jan 29. tammikuuta 1883
Hela förmiddagen var jag hos Alexandre Dumas – med hvilken Pasca gjort mig bekant. Han visade sina hundratals taflor och teckningar och gaf mig en speciel rekommendation till Louvrens konservator i och för Rafael (den Miatleffska) Dumas lofvade bjuda mig dit någon afton – hans fru, en fröken Knorring, ville göra min bekantskap.
Petersburg d 15 Jan 84 15. tammikuuta 1884
Det gamla nötet Miatleff blandade bort frågan om taflan – utom att han är ett fä är han bestämdt litet vriden eller afsigkommen. Hon var ytterst vänlig, talade ej ett ord om denna Rafaelshistoria bad mig nödvändigt komma tillbaka och bad mig uppsöka en af hennes intimaste vänner i Paris, en frihnna Krabbe tror jag hon heter.
Dresden söndag d. 28 nov 86 28. marraskuuta 1886
På museet i Dresden: Edelfelt blev förtjust i sixtinska madonnan av Rafael och Holbeins porträtt av Henrik VIII:s vapensmed.
Man återvänder alltid till Holbein, Rafael och Tizian, konstaterar Edelfelt.
Lördag d. 19 april kl. 2 e.m 19. huhtikuuta 1890
Porträttet av Moltke kunde vara bättre vad kläderna beträffar; har arbetat sig "halvtassig" med porträttet och ser inte skillnaden längre; experimenterat med att måla med vax blandat med terpentin som italienarna före Rafael; det ger en fin ton, men torkar långsamt, skulle därför velat hålla porträttet av Moltke en vecka i ateljén istället för att föra det till det dammiga Champs de Mars.
Genua, hôtel du Parc, via Ugo Foscolo tisdag 26 jan. 91 26. tammikuuta 1891
I Pinakoteket såg jag många utmärkta taflor – en af Gentele Belini som slog an på mig mycket. Rafaels berömda Sporatizio lemnade mig kall – som de flesta oljetaftor af R. Sanzio. – freskerna äro miljoner gånger bättre. Roligt att se Luinis fresker, porträtter af några för mig alldeles obekanta målare sådana som Andrea de Milano och några andra – det var mycket att se. Isynnerhet behagade mig några lombardiska saker i ett privat Galleri Poldo-Pezzoli.
Ospedaletti 1sta Mars 1891 1. maaliskuuta 1891
först i öfvermorgon skall jag måla la bella Elisabetta – som verkligen är utomordentligt vacker. Hon poserar nu för en "Signore vecchio" som gjort henne som Julia med Romeo för Expositionen i Milano – det måtte vara en snygg smörja! Till Julia duger hon ej, men alla det gamla Roms skönhet kunde sett ut som hon, Kejsarinnorna icke undantagna. Jag är rädd att jag ej han göra något bra med henne, ty det fordras en teckning som Lionardo, Rafael eller Ingres för att få fram det storslagna hos henne. Jag skall måla henne på en tersass ofvanpå Cafét der hon serverar – dit kommer man genom den smutsigaste trappa jag i mitt lif sett.
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26. helmikuuta 1895
De försökte på allt sätt öfvertala mig att bli en af pelarne i "Pan" – får nu se om det hela går – Jag tycker de taga till det för stort – det skall bli det finaste som någonsin sett dagen! Men jag tycker alla bärarne äro väl unga och oerfarna och för moderna – d.v.s hypnotiserade af det som för denna qvarttimme anses modernast i Paris-London o.s.v. – De säga dumheter t.ex. om Rafael. – I går var jag på frukost med mycket champagne hos Meier Græfe, som har en utmärkt vacker ungkarlsvåning med gamla möbler (rococo) – frukosten var serverad på gammalt berliner porslin med gamla slipade glas. – Det voro ungefär de samma som hos Bodenhausen.