Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

nederländsk konstnär

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Rembrandt
Gripsholm d. 23 Sept 72. 23. syyskuuta 1872
I Köpenhamn såg Edelfelt några nederländska konstverk, bl.a. några av Rembrandt vilka han tyckte mycket om.
Antwerpen d. 18 Oktober, St Lucas dag, 1872 18. lokakuuta 1873
Föregående dag var Edelfelt på konstnärsföreningen Cercle Artistique för att bese Titians Danaë och två huvuden av Rembrandt; dessa verk är köpta av en "rik ryss" men exponeras [ställs ut] i Antwerpen för några veckor; konstnärsföreningens hus är vackert; i stora salen har de framstående medlemmarna prytt mellanrummen mellan fönstren, ovantill finns porträtt av alla Nederländernas "utmärkte män", nedanför en list med historie- och genremålningar; där hittar man småbitar av Charles Verlat, Lourens Alma Tadema, Alfred Stevens, Hendrick Leys, Nicaise de Keyser och Jozef Van Lerius.
Antwerpen Allhelgonadagen 1873. – 1. marraskuuta 1873
Edelfelt har tecknat Emile Claus och Anthonies; Jules Dubois mötte dem på stationen; de hade elva timmar på sig innan expresståget återvände till Antwerpen; först gick de till musée Wilson där de såg saker av Constant Troyon, Ernest Meissonier, Henri Regnault, Rembrandt och Frans Hals.
Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14. joulukuuta 1873
Antoine Wiertz skrev som han målade: fantastiskt regellöst, men genialistk; i "éloge de Rubens" bevisar han att Peter Paul Rubens var den största av alla målare och jämför denne turvis med Rafael, Michelangelo, Titian, Correggio, Rembrandt och Diego Velasquez; "I sanning var denna Wiertz en mångsidig ande. Målare, utmärkt skulptör, literatör, musiker (den första flöjtisten i Brüssel) och chemist".
Antwerpen d. 27 Januari 74 27. tammikuuta 1874
Nicaise de Keyser har hållit en bra föreläsning; Edelfelt uppskattar att de Keyser ser de vackraste sidorna hos konstnärerna, till skillnad från professorn i estetik Jean Rousseau som på ett hjärtlöst och nedrigt sätt går åt allt, förutom Rembrandt, Peter Paul Rubens och Hans Holbein; Paul de la Roche är de Keysers favorit.
Paris, onsdag d. 27 maj 74. 27. toukokuuta 1874
Med Adolf von Becker har Edelfelt besökt den unge ryska målaren Alexej Harlamoff, som är duktig kolorist och beundrare av Rembrandt.
Paris , onsdag d 17 Juni 74. 17. kesäkuuta 1874
Kompositioner Edelfelt tänkt måla är Gustaf II Adolf och dessutom Wilhelm von Schwerin på bår, ett ämne som lockar Edelfelts fantasi; han föreställer sig att Adlercreutz böjer sig över båren, "de gamla barska krigarna" Ebehard von Vegesack och Thure Drufva står sorgsna omkring liket av unge Schwerin, vädret är mulet som man tänker sig dagen efter det olyckliga slaget i Oravais; Nicaise de Keyser hade rätt i att man för att måla bra först och sist måste behärska tekniken och hantverket; Peter Paul Rubens, Rembrandt, Rafael, David Teniers, Gabriël Metsu och Gerhard Terburg behärskade hantverket.
Paris, onsdag d. 1 Juli 1874. 1. heinäkuuta 1874
Olaf Isaksen bjöd på middag för att fira att hans far var kry igen; de talade mest om Peter Paul Rubens och Rembrandt; Edelfelt har intrycket av att Rubens, Rembrandt och Anthonis Van Dyck står närmare nordborna än italienare som Rafael.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
Senaste vecka stämde Edelfelt möte med fröken Pauline Ahlberg i Louvren; Edelfelt har gått där varje dag för på skolan har de haft en vacker kvinnomodell och han har velat rådfråga Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Titian om behandlingssättet; fröken Pauline är filosofisk också när det gäller konst och ser mera tanken än känslan och stämningen på bilden; bådas favorit bland målarna var Van Dyck; de träffade på Rafael Hertzberg och gick tillsammans med honom genom samlingarna på muséet; det uppstod en livlig diskussion om Rembrandts tavla "en död oxkropp i en slaktarbod".
Flamländarnas stora mästare Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Gaspar de Crayer borde tilltala personer som inte är så "lärda" i konst; åtminstone anslås Edelfelt mera av dem och spanjorerna Bartolomé Murillo, Diego Velasquez, Jusepe de Ribera, samt holländarna Rembrandt och Frans Hals än av hela den italienska skolan; Edelfelt beundrar italienarna, men älskar de andra; en människa med sinne för konst skall känna sig mera omedelbart berörd av de nämnda målarna än av hela den italienska renässansen och dess store efterhärmare Nicolas Poussin, en målare som Edelfelt med bästa vilja inte förstår.
Edelfelt håller med J.A.D. Ingres om att teckningen är huvudsaken; kan man förena en ädel tecknare med en utmärkt kolorist?; Anthonis Van Dyck är det ultimata beviset på att det är möjligt; koloristerna Rembrandt, Peter Paul Rubens, Diego Velasques och Bartolomé Murillo har gjort utmärkta saker i teckningsväg; tecknarna Rafael, Ingres och Hippolyte Flandrin har ofta målat en mästerlig färg; se på Van Dycks porträtt av Carl den förste, Rubens Nedtagning från korset i Antwerpen, Rembrandts anatomiska föreläsning i Haag, Murillos Madonna, Rafaels la belle Jardinière, Ingres "la Source", Flandrins helgonfris i St Vincent de Paul; det finns utmärkta saker att se i Paris; var gång Edelfelt går på Louvren tycker han det är synd att han inte har tid att sitta hela dagen och ta in och tala med de stora gamla om konstens hemligaste frågor.
Då Edelfelt reser hem nästa sommar eller höst skulle han gärna vilja åka via Antwerpen, Haag och Amsterdam för att se sina "premiers amours" [första kärlekar] på konstens område, samt Rembrandt och Frans Hals i deras hemland; både Jean-Léon Gérôme och Léon Bonnat har rest till Holland för att se Rembrandt.
Paris d. 14 December 1874 14. joulukuuta 1874
De såg också de ofantligt många salarna i École des Beaux Arts; i arkitekternas sal finns akvareller från Athen och Rom; i kopiesamlingen finns den bästa kopian av MichelAngelos Yttersta dom och Rafaels skolan i Athen, samt en reproduktion av Rembrandts anatomiska föreläsning gjord av Léon Bonnat; mest intressant var salen för Romarprisen, där pristagarnas skisser och tavlor sedan början av 1700-talet fanns uppradade; bland skolans prisbelönta elever fanns Jaques-Louis David, Jean-Baptiste Paulin Guérin, Anne-Louis Girodet, Hippolyte Flandrin, Alexandre Cabanel, Ernest Hébert och Henri Regnault.
Paris den 16 Dec. 1874. Kl. 11 på natten 16. joulukuuta 1874
Som julklapp sänder Edelfelt en teckning av deras logi på Rue du Pont de Lodi med honom och Julian Alden Weir som huvudfigurer; Weir ber att få påpeka att grannlåten på bröstet är banden i hans "schlafrock" och inte hederslegionen, som man kunde tro; familjen skall föreställa sig att på alla fyra väggar hänger fotografier och gravyrer efter Anthonis Van Dyck, Rembrandt, Frans Hals, MichelAngelo, Rafael, Diego Velasques och Hans Holbein och original av mästarna Weir och Edelfelt; ute är förfärligt yrväder och tjockt med snö på Paris gator; bland böckerna på hyllan finns Victor Hugo, Alfred de Musset, Madame de Staël, Henry Murger, Walter Scott och lord Byron.
Paris d. 10 Januari 1875. 10. tammikuuta 1875
Edelfelt blir avbruten i brevskrivandet av att Julian Alden Weir kommer hem från sin resa till Holland; Weir har många historier från Antwerpen, Amsterdam, Harlem och Haag; han är förtjust över Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Frans Hals, men besviken på Rembrandt; i Antwerpen träffade han Frédéric Matthæi, Jules Dubois, Émile Claus m.fl. och var med på en skridskofärd; konstakademien verkar med undantag för Dubois och Claus vara mycket dålig i år.
Paris d. 13 Mars 1875 13. maaliskuuta 1875
Det är svårt att jämföra genier som Peter Paul Rubens, Rafael, Anthonis Van Dyck, Hippolyte Flandrin, Rembrandt och Paul Delaroche; genom att studera de storas tavlor och fresker lär man känna deras "offentliga uppträdande", medan man genom skisserna förs in i deras ateljéer och får höra dem tala förtroligt om konst.
Paris. Onsdag d. 9 Juni 75 9. kesäkuuta 1875
En annan ung rysk målare som gjort sig ett namn är Alexej Harlamoff; han är en lyckad imitation av Rembrandt, synd bara att Rembrandt kom först.
St. Petersburg d. 2 Mars kl. 8 på aftonen Hôtel Kaiser 2. maaliskuuta 1876
Efter en matbit gick Edelfelt på förmiddagen till Eremitaget; alla hans antwerpiska sympatier för Peter Paul Rubens och Rembrandt gjorde sig påminda; det går inte att få ett fullständigt begrepp om Rembrandt utan att ha sett Petersburg, där en större mängd av hans arbeten är samlade än i Amsterdam; följande dag skall han på nytt gå till Eremitaget och noga gå igenom de spanska och flamländska skolorna.
Wien, thorsdag afton 9. maaliskuuta 1876
Föregående dag besökte Edelfelt med Victor Hoving Belvederesamlingen; på grund av att de bestämt möte med Harling kl.3 hade han inte tid att grundligt betrakta tavlorna av Peter Paul Rubens, Rembrandt, Rafael och Tizian.
Rom d. 18 mars 1876. 18. maaliskuuta 1876
I gravyrsamlingen fastnade Edelfelt för Rembrandt och MichelAngelos "Sancta Familia"; då man går i Palazzo Pitti skäms man för att ha vågat ta i en pensel då sådana jättar förr i tiden skött samma yrke och odlat samma konst.
Florens d. 19 Juni 1876. Fortsatt i München den 22 Juni. 19. kesäkuuta 1876
Pietro Krohn och Louis Hasselriis kom överens om att Edelfelt skulle få se några tavlor på pinakoteket; där fanns de vackraste Rembrandt han sett; där fanns också mästerverk av Albrecht Dürer, Hans Holbein, Tizian, Tintoretto, Hans Memling, Rogier van Weyden och Frans Hals; Peter Paul Rubens verk är briljanta och Anthonis Van Dyck har bland sina bästa porträtt där; tavlorna är makalöst restaurerade.
Paris d 7 Febr. 78. 7. helmikuuta 1878
Frits Thaulow har frågat Edelfelt om råd för de tableaux vivants som skall uppföras på hans frus födelsedag; Thaulows föräldrar och syster har kommit på besök från Norge; de har tänkt sig Edelfelts Blanca som en av tablåerna; Edelfelt är smickrad då de andra tablåerna är kopior av konstverk på Louvren; man skall göra tavlor av Hans Holbein, Rembrandt och Jaques-Louis David.
Paris d. 26 febr. 78 26. helmikuuta 1878
I Finsk tidskrift läser Edelfelt om Göhles konstsamling med Hans Holbein, Rembrandt, Dominichino och Andrea Mantegna; en äkta Mantegna eller Holbein skulle vara värd mera än de 30 000 mark han betalat för hela samlingen; det måste vara ett kolossalt skoj och Göhle har inte gjort en bra affär.
Paris d. 26 26. toukokuuta 1880
Viardots hus vid place Vintimille är inrett som ett konstens tempel, med orgel i fonden och heliga Cecilia över den; de har tavlor av Tizian, Rembrandt, Bartolomé Murillo och holländare, samt herrns och fruns porträtt av Alexej Harlamoff.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15. marraskuuta 1882
Idag försökte jag ett stort medel – mot sorgset sinne att gå på Eremitaget och jag fann mig, som flere gånger i fjol, ypperligt deraf. Dessa gamla bekanta, utmärkte målare, intelligenta karlar, äro roliga att språka med, så gamla och döda de äro – ofta bra mycket roligare än de lefvande. Der ha kommit några nya Rembrandt till – två som jag åtminstone ej sett förut – Gigantiska, enorma mästerverk. En helig familj med Maria som ser efter om Kristusbarnet sofver och en hop små englar som komma nedtrippande i luften och säga "schsch" är bland de största konstverk jag någonsin sett. Se en sådan realist bör man vara, en som kan röra alla själens finaste strängar så att de dallra länge efteråt af förtjusning. Hvilken herrlig bild, och hvilken stor målare! Taflan är dessutom målad så, som blott en till kunde göra det, Velasquez. Och så en gammal gumma, också ny – så obeskrifligt bra! De händerna der äro så att man för en stund glömmer allt annat. Då Jag kom hem och såg mina opera omnia, svor jag öfver att vara en sådan Fnaslund. Storheten, hvarifrån skall man taga den, då man är en liten, tarflig natur? Om Mamma skulle se den der ängeln på taflan, hans rörelse, hans tycke – det är öfverdådigt, oförsigtigt bra! Och detta måleri är minsann ej hvarken torrt eller magert; dugtigt, manligt, så att man darrar i sin litenhet då man ser derpå.
Petersburg onsdag – 12 dec. 83 12. joulukuuta 1883
Jag gick upp på Eremitaget, der jag varit nästan alla dagar någon stund. Man lär sig ändå mycket af att gå och se på dessa gamla jättar, och så roligt det är sedan! Ett sådant sällskap man har. Utom Rembrandt finnas här några Titian som äro sådana att jag skulle ha lust att lägga mig på knä framför dem. Måtte jag ha litet af deras stora enkelhet i ögonen då jag nu ger mig till att måla.
Nära Kovno. onsdag d. 30/1 84 30. tammikuuta 1884
Jag sitter och läser en bok af Delaborde om de stora gravörerna. Albert Dürer Florentinerna. Rembrandt. Jag måste försöka mig på detta nu i Paris – jag tror bestämdt jag har anlag åt det hållet. – När jag läser något sådant kommer det ett solsken öfver mig – Att kunna fästa de finaste, subtilaste och ädlaste tankar på pappret för århundraden – det är något att lefva för – stor sak om man då har några motgångar under detta korta lif. Dessutom är det roligt att läsa något der konsten ställes så högt, der äktheten af ett litet gammalt pappersblad diskuteras på flere sidor, och der det säges att Albert Dürers teckning "Melankolin" är ensam nog för att ställa honom bland verldens största konstnärer och gifva honom ett odödligt namn. Stackars Dürer – han hade det svårt. Hans ungdomsflamma, Agnes Frey, som han så mycket bråkat för att få, plågade ju honom sedan hela lifvet ut och påskyndade hans död. Men jag beklagar honom ej – när man tecknat så som han och gjort sådana eau-forter kan man uthärda hvad som helst. Rembrandt dog på fattighuset och ändå beklagar jag honom ej – Dessa äro de verkligt lycklige tror jag, och i olyckans värsta stunder måste de ha kunnat trösta sig med hvad de tänkt och gjort. Jag har nu försummat den sidan af lifvet alltför länge. Hvem som helst kan gifta sig och få barn – men alla kunna icke måla goda taflor – jag skall försöka detta senare.
Paris d 10 maj 85 10. toukokuuta 1885
Courtois är återkommentill Paris från Holland; han är hänryckt över Rembrandt och Frans Hals.
Wilhelmshöhe d. 1 aug. 1888 1. elokuuta 1888
Gått på museet i Cassel som har Van Dyck, Rembrandt, "små holländare"; roligt men inte lika imponerande som Holbein i Basel.
Paris 10 dec. sent på qvällen 10. joulukuuta 1889
Målat självporträtt i Velasquezk och Rembrandtsk kostym för gammal spansk ram; målat i gaslampans sken; det blir bra; lånat kostym av Reinhardt; målar självporträttet för att få ett konstverk till i matsalen.
Brüssel onsdag morgon 1. tammikuuta 1890
Edelfelt gläder sig som vid sin första resa åt allt "det herrliga måleri" han ser: Rembrandt och Frans Hals.
Midsommardagen 1890 24. kesäkuuta 1890
Tar kanske vägen via Holland för att se Rembrandt och Frans Hals skyttegille; Edelfelt vill gärna se dem före han börjar skissen till "Åbo Akademis invigning"; har två alternativa idéer för solennitetssalens dekorering; får se om Edelfelt får priset: med Becker och c:o som domare är det rätt osäkert; skulle helst göra verken tillsammans med Järnefelt och Gallén: skulle själv göra de tre mittfälten och de skulle göra sidofältena.
Haarlem d. 3 juli – 3. heinäkuuta 1890
Uttrycker förtjusning över Holland, holländsk konst och holländska museer; har varit i Haag och Scheveningen och har sett konst; är "alldeles tokig" i Frans Hals; har i Haag besökt Israels som konstaterade att Rembrandt i Amsterdam kommer att överglänsa allt.
Café Bauer, Berlin, torsdag 15 januari 1891. 15. tammikuuta 1891
Jag har varit på museet och är till den grad uppspelt af Velasquez, Rembrandt et consortes, att jag glömt alla vedervärdigheter – kölden som förföljer oss och perspektivet att ännu under tre fyra dagar kämpa mot snö, yrväder och nordanvind.
Berlin, den 16 Januari 1891 16. tammikuuta 1891
och gick sedan till museet, der jag varit största delen af dagen, och der jag haft gudomligt roligt. Jag fick nu noga betrakta många af dem som jag endast blickade löst på i går. – Jarl Hagelstam påstod här om aftonen att det "lefvande lifvet" ändå var förmar än hvad slags död snilleprodukt som helst – men jag är ej af hans åsigt, ty dessa döda Velasquez, Tizian, Holbein, Rembrandt äro tusen gånger intressantare än det lefvande lifvet representeradt af Ahlstedt, Becker och Mexmontan, och jag förstår de förra Så bra också – likasom jag är öfvertygad om att de förstå mig – åtminstone det jag ville göra. Jag tror dessutom att Jarl Hagelstam ej ha tillräckligt historiskt sinne och litet sådant behöfs för att rigtigt njuta af gammal konst och gammal litteratur.
Jag tycker om den buddhistiska läran om själavandringen. Jag har lefvat förr en gång och då också varit målare, troligen bättre än nu, ty jag känner mig så fullkomligt på mitt eget gebit med dessa de största – de förskräcka mig ej genom sin storhet – och jag känner mig fruktansvärdt, oförskämdt familiär med dem. Att se deras egna målningar är som att läsa Goethe eller Shakespeare i manuskript – hvarje tvekan, hvarje förändring syns, likasom man tydligt märker när penseln blifvit förd direkt af inspirationen, så der med Guds nåde, som det gick så ofta förr, för dessa utvalda, och som det tyvärr, just aldrig går för mig. På nya museet vill jag ej gå, för att ej skämma bort mitt intryck. I Basel går jag och ser på Holbein och låter familjen resa vidare.
Paris 22 maj 1892 söndag kl. 5 em. 22. toukokuuta 1892
Dagnan har jag sett alla dagar – han är så uppmuntrande och vänlig som alltid och så ovanligt klok och klar – och jag tror att han och alla andra af mina vänner verkligen ha vänskap för mig Courtois blir allt mera maniaque med sitt eviga predikande, pedantisk med sin atelier och trädgård som äro hållna som dockskåp. Hos Emile Bastien var jag i dag på frukost med Dagnans och Collin – Det var så underligt att bli återflyttad genom dessa gamla kamrater och J. Bastien-Lepages utmärkta taflor som hänga kring väggarna, till de första åren af 80 talet – Tusen minnen. Jag måste dock tillstå att jag ej sörjer öfver min "forna glöd" jag tror nämligen att jag har lika mycket qvar deraf ännu. De närmaste 40 åren som man så mycket skrämt mig för i Köpenhamn, skrattar man åt här bland dessa otroligt lifskraftiga fransmän. Dagnan bevisade mig med siffror att Rembrandt, Tizian, Frans Hals, Velasquez, Ingres, Meissonier gjort sina bästa saker efter 40 år många vid 60 år. Je ne comprende pas le mot "vidé" – il n' i i que ceux qui nous jamais bien en, qui soient vidés à la ens".
St P.burg onsdag morgon 1. tammikuuta 1893
Helst skulle jag gå till Eremitaget. Jag blef som en annan menniska här jag fick se Rembrandt, Velasques Van Dyck och de andra garçons de talent igen. Hvad måleriet är herrligt, herrligt – då man kan åstadkomma sådana saker. Jag njuter så intensivt af dessa mästerverk att det nästan gör ondt.
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26. helmikuuta 1895
Jag har sprungit rätt mycket omkring på utställningar här – Freie Vereinigung, die Elfen (de elfva) o.a. – men mest på museet, som är och förblir ett af verldens allra bästa, just emedan man deri spårar en stark och klok vilja, Bode's. Geheimerådet Bode, museets föreståndare, har med egen hand köpt 60 nya Rembrandter, en massa andra och hundradetals italienska taflor och statyer. Han är också kanske den störste kännare och den störste uppspårare som fins i denna tid. Sjelf rik, förstår han att intressera Bleichröder och andra för saken så att de ge hundratusental. – I denna vecka ha de köpt en ny Rembrandt för fyrahundratusen riksmark. – Den är mycket bra. Föreställer en af de kända vederdöparpresterna som tröstar en gumma.
1sta April 1895 1. huhtikuuta 1895
Nog är det förargligt att då man känner sig verkligen inspirerad, man då skall vara klofbunden af något så uselt som oljefärg – denna förfärliga smörja som svartnar och härsknar – och som ändå kunde tjena Rembrandt att framställa det herrligaste ljus i himmelen och på jorden – Jag tycker det är så ståtligt sagdt af Ch. Blanc då han beskrifver "la ronde de nuit" au premier plan deux officiers – l'un est habillé de rouge, l'autre est habillé de lumière. – Hvarför skall jag icke ha något af de der få verkligt stora, de lyckliga! – Hvarför kan jag ej trolla som Rembrandt, hvarför är jag en borgerlig lus!!
Paris lördag d. 6 april 1895 6. huhtikuuta 1895
I går var jag hela dagen på Louvren från kl. 9 på morgonen till kl 5. Jag åt frukost på en restaurant i Palais Royal der jag mins att jag var med Mamma och Annie. Det var obeskrifligt roligt att gå omkring ensam bland alla mästerverken deruppe, få tänka och känna utan att förstöra effekten genom att tala. Det är ju ett af de största gallerier i verlden och der fins skatter utan botten. Jag upptäckte saker af sådant småfolk som Van Dyck som jag aldrig sett förut – och Rembrandter som jag icke sett på rigtigt noga och som nu stod för mig som förklarade, strålande. Musikalisk njutning är ju herrliga, det vet hvar och en – tänk då på att bildande konst verkar ungefär lika, endast förnämare, mera personligt och mindre sinligt (det låter som en paradox men det är det ej). – Mamma brukar säga att musiken är den enda konst man ville taga med sig i himlen – var säker på att det fins mycken bildande konst som kan tagas dit med, utan att verka störande, tvärtom: Gud skall småle och igenkänna det bästa i menniskan, som är gjordt efter hans beläte. Italienarne äro de finaste, de mest gudomliga, men också hos de andra fins det detta, qvintessencierade lif som är Gudsmärket, det menskliga arbetet.
Paris, måndag 5 April 1897. 5. huhtikuuta 1897
I går var jag på frukost hos M. Henri Pereire med Vallery-Radots och Dagnans. De bo i ett furstligt palats vid Parc monceau och ha de allra vackraste saker: taflor af Rembrandt och Dagnan. Mme Pereira är utomordentligt behaglig – det är omöjligt att se mera comme il faut och bra ut. Dagnan har målat hennes porträtt. De äro mycket rika, och Pereire ansågs på 50 och 60 talet komma efter Rothschildarne i täthet – men de ha som Vallery Radot säger "la pudeur de la richess."
Lördag 12 juni 97 12. kesäkuuta 1897
Sargent har alldeles nog nu af symbolism och Burne Jones. När man ser Burne Jones' sista tafla här i New Gallery, en tafla som betalts med 6000 pund, 150 tusen frcs – så kan man verkligen få qväljningar. Dåligt måladt och pretentiöst. En engel drar fram en pilgrim från ett törnsnår – det skall naturligtvis vara en syntes af det menskliga lifvet, men det är nu inte så förfärligt originelt påhittadt. Och så är det gråviolett och illa tecknadt, svagt. Nej då är det som ett friskt bad att gå upp på National-Gallery här och se på Velazquez och Rembrandt och Van Dyck!
Söndag d. 21 maj 1899 Pingstdag. 21. toukokuuta 1899
Gerna skulle jag då ta vägen öfver Holland för att återse Frans Hals och Rembrandt.
Paris 21 april 1901 kl. 11 ½ på aftonen. 21. huhtikuuta 1901
Det käns ljufligt för en gammal hund som mig då folk säger: Votre portrait de Mlle Ackté et votre paysage (från telegrafberget) sont certaimment parmi les 4 och 5 meilleures toiles du Salon. Mitt famlande under åratal har stannat för eldögonblick uti den soliga fröjden att producera – och så har jag kännt mig fri från fänr. Stål, Söderström och verldsutställningen! Skulle nu Mamma vara rask och bli snart fullkomligt rask, vore jag den lyckligaste menniska i verlden! – Moltke skämmer ej ut sig – visserligen ser han ju litet uppstoppad ut, såsom då man gör en styf uniform på en mannequin, men färgen är ej dålig. – Alla dessa konstnärer, Thaulow, le Sidaner, Rodin, Besnard som icke sagt mig något på flere år, Cottet, Ménard, Simon m.fl. har kommit med utsträckta händer och sagt mig bravo! Och detta, att vid min kritiska ålder, då det endera bär utförbacke, såsom för de flesta, eller mest går framåt till mästerskap såsom för de bästa: Tizian, Frans Hals Rembrandt, Vellasguez Meissonier Puvis deChavannes, – att då känna att det snarare går framåt, det är en fröjd utan like och jag tackar innerligt Gud öfver att Han låtit mig upplefva denna dag. Bara jag nu kunde vara mig sjelf och lita på mig sjelf och tro på mig sjelf! – och icke hör på Dumheter och andra – detta olycksaliga att alltid känna sig vara den sämsta, den fegaste, den frasigaste och böja sig för första bästa herre som har aplomb! Förlåt, älskade Mamma, att jag talar om mig sjelf så mycket, men mitt konstnärskap är ju något som angår mig och som intresserar Mamma!