Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

rysk konstnär

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Ilja Repin
Torsdag d. 11 april 78. 11. huhtikuuta 1878
Edelfelt tror han gjorde rätt i att skicka tavlan till Salongen; många tror att det är få som hittar till de utländska konstavdelningen på världsexpositionen; många går naturligtvis till franska och belgiska avdelningen, samt till den stora samlingen med alla Marià Fortunys arbeten och den tyska expositionen [utställningen]; endast de som har ett speciellt intresse för de små länderna förirrar sig till Danmark, Sverige och Ryssland; då Edelfelt förde sin tavla till Salongen träffade han en polsk målare, Jan Rosen som sade att han och Edelfelt var de enda ryska undersåtar i Paris som ställer ut på världsexpositionen; alla de andra, Alexej Harlamoff, Józef Chelmonsky, Ilja Rjepin och Alexander Beggroff är så sura på det dumma krånglet i början av vintern att de skickat det bästa de har till Salongen.
Petersburg 14 februari 95 14. helmikuuta 1895
Jag börjar således med middagen som begynte kl. 7. hos Donon. Ungefär 20 herrar, alla medlemmar af den nya akademin. Jag fördes till bordet af Grefve Tolstoi, och placerades på hedersplatsen mellan honom och Rjepin – hvad sägs? Sedan sutto geheimerådet Semenoff, president för Geografiska Sällskapet, baron Klodt v. Jürgensburg (Järnefelts onkel, Lemoch, Botkin, Makovski (den från Moskva som målar sådana der Dostojevskiska saker), Bryloff, Benoit, Gravören Mathe.o.s.v.
Makovski höll talet för mig (på ryska) lyckligtvis förstod jag det ganska bra – mycket hjertligt, så att jag kom i stämning. Han prisade det nationella i den finska konsten – det icke akademiska. – Jag steg upp utan att så noga veta hvad jag skulle säga – men det gick bra. på talte på franska naturligtvis om den alltför stora ära som bevisades mig – att jag ej kunde fatta den som personlig, utan såsom en gärd af aktning för vår unga konst i Finland, och såsom ett bevis på den nya, generösa ande som besjälade den nya akademin – jag talte om den ryska litteraturen, om den djupa mensklighet och det medlidande, hvaraf den genomandades – derefter, vände jag mig till Rjepin och Makovski som i färger sagt verlden detsamma som Tolstoi och Dostojvski sagt den i ord och drack för den nya Akademin, och för detta illustra sällskap som var den säkraste borgen för att den ryska konsten nu slagit in på sin rigtiga, naturliga bana, – en konst som under den realistiska ytan dolde ett behof af, en längtar till det som är "au délà", till det eviga, till den stora kärleken. – Så kom det tal på tal. Rjepin talte så vackert till Finland, om detta poesirika land som nu höll på att skapa en ädel och nationel konst, och drack för Finland. – Grefve Tolstoi talte om kärleken till konsten och broderade på ett ryskt ordspråk "gde ljubof. tam Boch" – der kärlek finnes, der finnes och Gud – och så följde tal på tal. Gubben Semenoff talte på en alldeles ypperlig franska för den nya akademin. – Mycket vänligt sades om Finland – till slut utbrast någon: Nu fattas det bara att Suvorin (Novoje Vremjas redaktör) vore här – det skulle göra honom godt att höra hvad vi säga om Finland och finnarne. – Finland i 19 seklet har gjort susen: – de kallade den la plus belle manifistation nationale qu'on ait jamais vue. – Rjepin behagade mig oändligt. Han liknar alls ej porträttet i Harper. Han ser melankolisk ut – mager och mild. Jag talade åtminstone 10 gånger slutade med en slags improvisation öfver geniet – gudomligt till sitt ursprung – gudomligt till sina verkningar – och rigtade talet till Rjepin, tackade honom så hjertligt jag kunde. Och så började omfamningarna och det ryska pussandet – utan ända.
Kl. 11 gick jag med Rjepin och Benoit, (sedan jag tackat och bockat och lofvat exponera) till en damkonstnärs klubb – högst intressant skulle Schauman säga – med presidenter vise presidenter, mycket fula och okända målarinnor och några rätt vackra "Koketkor". En gammal baronessa Wrangel kom och presenterade sig som landsmaninna – svensk – men kunde ej ett ord svenska – några svenskor, födda i Petersburg voro också der, bl.a. en som hette Leander. En mycket pratsam hette Abegg – mörk och vacker – resonerade om Böcklin och Burne Jones och symbolism och koketterade starkt med sammetslena ögon. En god vän till grefvinnan Muraview betraktade mig som en gammal bekant. – Der målades efter modell (en herdinna Louis XV – idiotisk) dracks thé, musicerades, sjöngs och spelades. Alla förebrådde mig att jag ej ställer ut i Petersburg – många hade sett mina taflor i Paris – der var 200 fruntimmer och kanske 10 herrar och jag kan utan skryt säga att jag var mycket entourerad.
Rjepin tyckte att jag borde skicka Kristus och Magdalena hit, likaså så viborgsgummorna. Kan jag få dem? – transport och assurans måste jag betala sjelf. Det tål att tänka på. Det är ej akademin som utställer, emedan ännu ingenting är bestämdt om den saken – utan den vanliga kringvandrande utställningen. Ett undantag skulle göras för mig i det att jag skulle utställa endast här i Petersburg 5 veckor.
Paris 4 juni (tisdag) 1895 4. kesäkuuta 1895
Jo jag har fått Ahrenbergs bref. – han hoppas deri att jag icke skall åtaga mig att måla Kejsarens porträtt (Vidolfa kan ju göra de herrligaste häststudier på villa Haga, de ha ju egen iswostchik) – men hvad skulle kan säga om jag åtog mig det. I hvarje fall kan jag få de bästa källor då jag känner Rjepin så väl, och dessutom kunde jag kanske få några seancer! Jag har lust att åtaga mig arbetet bara för ro skull! Då jag ändå under vintern tänker på något sätt göra fortune i Petersburg, får vore det ej ur vägen att ha ett godt porträtt af Kejsaren på min exposition!
Petersburg 10 (22) febr. 96 10. helmikuuta 1896
I afton middag hos Benois, med Rjepin, Beklemischeff, Tolstoi o.a. – alla *äro fortfarande mycket vänliga och jag tror jag har artistsuccès.
Petersburg 19. helmikuuta 1896
Till Ellan skref jag att jag var på frukost hos Rjepin. Alla säga att han icke är mycket att lita på – säger artigheter – nå det är ju också detsamma. roligt att vara med en dugtig karl och stor konstnär i alla fall. – Hos honom talade jag ryska hela tiden, och han försäkrade att jag talade atlitschno!!! Han talade så mycket om L. Tolstoi igen. – I allmänhet tycker man ej om hans kejsarporträtt.
Petersburg lördag morgon 22. helmikuuta 1896
Jag plågar mig med porträttet af H.M. I går skrapade jag ut alltsammans, och började beskedligt med en trogen kopia af Rjepins första studie, som jag och många med mig ej tycker är lik. I början af nästan vecka går jag till Storfurst Wladimir
Petersburg fredag 13 mars. 13. maaliskuuta 1896
Han gör från början till slut intryck af "bättre folks barn" och en europé. Om Rjepins porträtt sade han: Il m'a torturé tout l'hiver dernier, Rjepin, – et tout ça pour aboutir à ce portrait à l'expression hautaine et dure – que je n'ai pas, je l'espère, sade han småleende. – Han är minst af allt hautain et dur. och har modrens ögon, hvilket jag sade honom. Han kom mycket väl ihog Gatschina och min målning der samt alla de taflor hans föräldrar ega af mig. Hans yttre är mycket mera fördelaktigt på nära håll. fin, ytterst jemn hy – icke gul, men blek – ljust skägg och vackra goda ögon, med samma omärkliga kastning som tant Leuhusen och kejsarinnan – . Han är ej kort egentligen, men då han alltid är omgifven af kusiner och onklar som äro långa som Ettrarne, ser han kortare ut.
Petersburg lördag 28 mars. 28. maaliskuuta 1896
Rjepin har varit här och sett mitt senare kejsarporträtt – han tyckte mycket om det – men jag börjar frukta att folk har rätt som säger att han ej är att lita på.
Moskva tisdag 7/19 Maj 1896 19. toukokuuta 1896
Tolstoj är utmärkt treflig som reskamrat alla de andra också – om bara det olyckliga språket ej vore (Rjepin, Rjäbuschkin, Wassilkoffski tala bara ryska).
Moskva – måndag. – inne på juni redan 96 1. kesäkuuta 1896
Men efter den stora katastrofen derute har jag blifvit så likgiltig för prakt och grannlåt och guldbroderier – kontrasten är för skriande – alla dessa miljoner, ädelstenar toiletter uniformer – och dessa tusentals fattiga stackare som gått i döden för 15 kopek.. Rjepin som såg hela slagfältet är alldeles sjuk ännu – det förstår jag så väl. Jag såg bara två stora vagnar med döda, och är nu alldeles urståndsatt att göra något, att intressera mig för Anastasia Michailownas och Marie Paulownas toiletter på Teatern.
Petersburg, söndag 14 mars 1897 14. maaliskuuta 1897
Det var en rigtig lisa att se den tyskskottska aqvarellutställningen Arrangerad af min vän unge Diagilew. Europa, Europa älskade Europa, hvad jag åter beundrade dig och längtade till dig då jag såg detta! Finess och Smak och gammal kultur det är ändå något! Här sakna de det ej, likasålitet som Eskimåen saknar Pears soap. Denna utställning diskuteras mycket och Societén går dit för att finna det orimligt "Quies que c'iest? och så det vanliga "Jag förstår mig visserligen ej på konst, men jag tycker det är drafvel." – Den senare delen af meningen gör ju den förra fullkomligt onödig. Jag svarar derför alla som fråga hvad jag tycka om den Diagilevska utställning "admirable". Och färgen d.v.s. en verkligt fin färg förstå de ej. I de bästes t.ex. i Repins taflor fins det alltid något af nianiornas och padushkornas förfärligt, obarmhertigt hjertlöst rosenröda, ett rosenrödt som skär i nerverna som när man täljer kork eller rifver med en spik mot en ruta.
Ledsamt att jag ej fått se Repins utställning och den Samling som furstinnan Tenischeff utställt. Hon är Diagilews vän och älskar Europeisk konst – mycket rik.
Paris 7 juni 1900 7. kesäkuuta 1900
I morgon skall jag försöka få 1sta medaljer åt Gallén, Järnefelt och Halonen, 2dra åt Enckell – . I allmänhet uppskattade utländingarna samt Besnard och några andra från Champ de Mars Gallén – Gérôme, Bouguereau och dylika gossar tyckte naturligtvis att det var förfärligt fast de ingenting sade. En gräslig corvée för mig att Repin, som nu kommit, ingenting vet om fransk och europeisk konst och ej just förstår någon franska alls, så att jag med min eländiga ryska måste öfversätta åt honom hvart ord som säges. Folk kommer aldrig att inse hvad jag lidit för fosterlandet och arbetat tyst. Emellertid sade många i går att de voro "émus" i går då jag förklarade Gallén och Kalevala i ett poetisk språk och tillika talte om vårt land, hvad vi vilja o.d. Fourcaud konstkritikern, som ej uppfört af främmande namn andra än Sargent, Zorn, Whistler och Kroyer sade: jag skrifver ännu Gallén, der står det, savez vous pourquoi, parceque je suis toujours avez ceux qui combattent pour la liberté et la justice par l'esprit". Kalevalas mening, kampen för ljuset, Sampo, kantele som lemnats kvar till evig glädje för Finland o.d. tyckte de vara admirabelt – men 17 röster fick han bara. Menzel fick 15 så att det är ju ingen skam ändå. De äro ena reaktionära bestar der i juryn, många af fransmännen – Bouguereau t.ex.; det är ju också mindre att undra på.
Paris 15 juni 1900 kl ½ 11 e.m 15. kesäkuuta 1900
Hela dagen d.v.s. den ringa del deraf som juryn lemnat mig öfrig, har jag användt att springa efter en bjudning på middag till Loubet för i morgon som alla andra jurymen fått sedan en vecka utom Repin och jag, hvilket ju bevisar att de 160 tschinovnikorna och 80 judarne på kommissariatet icke äro mönstergilla hvad ordning beträffar. Då jag ändtligen kom hem hade en betjent från Elyseen suttit här och väntat en timme på svaret, som jag nu, under munter kritik från Herrarne Krohn och Ellan fått lof att skrifva till M. Loubet – ja till hvem skall jag skrifva. Han har bjudit mig, och intet vet jag ju hvad hejdukarna och byråerne heta.