Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

italiensk renässanskonstnär

Lähteet

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Tizian
Antwerpen d. 18 Oktober, St Lucas dag, 1872 18. lokakuuta 1873
Föregående dag var Edelfelt på konstnärsföreningen Cercle Artistique för att bese Titians Danaë och två huvuden av Rembrandt; dessa verk är köpta av en "rik ryss" men exponeras [ställs ut] i Antwerpen för några veckor; konstnärsföreningens hus är vackert; i stora salen har de framstående medlemmarna prytt mellanrummen mellan fönstren, ovantill finns porträtt av alla Nederländernas "utmärkte män", nedanför en list med historie- och genremålningar; där hittar man småbitar av Charles Verlat, Lourens Alma Tadema, Alfred Stevens, Hendrick Leys, Nicaise de Keyser och Jozef Van Lerius.
Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14. joulukuuta 1873
Antoine Wiertz skrev som han målade: fantastiskt regellöst, men genialistk; i "éloge de Rubens" bevisar han att Peter Paul Rubens var den största av alla målare och jämför denne turvis med Rafael, Michelangelo, Titian, Correggio, Rembrandt och Diego Velasquez; "I sanning var denna Wiertz en mångsidig ande. Målare, utmärkt skulptör, literatör, musiker (den första flöjtisten i Brüssel) och chemist".
Antwerpen d. 27 Januari 74 27. tammikuuta 1874
Med målningen går det däremot trögt; Edelfelt är helt nedslagen då han ser alster av Charles Verlat, det verkar omöjligt att komma så långt; Verlats ”Jungfru Maria med apostlarna” är storartat skön; Verlats jungfru har en profetisk blick och liknar inte Paul Peter Rubens eller Bartolomé Murillos sinnliga, sköna kvinnor; i färgsättningen ser man att Verlat har haft Titian som förebild; man bör studera de gamla mästarna så att man lockar fram deras uppfattning och storslagna sätt, och inte som Antoine Wiertz kopiera och måla precis som Rubens, med alla dennes fel och förtjänster; i Musée des academiciens finns en målning av Nicaise de Keyser; den förlorar på att stå i samma rum som Verlat; där finns också ett självporträtt av J.A.D. Ingres.
Antwerpen d 2 Februari 74. 2. helmikuuta 1874
I Belgien, Tyskland och Frankrike finns det även hederligt folk som tänker raka motsatsen mot det som hederligt folk tänker därhemma; även Finland skall väl i något skede växa ur "den naiva oskuldsperiod" då man kunnat kalla Robert Wilhelm Ekman Finlands Titian och Erik Johan Löfgren Finlands Rafael, vilket det enligt Walter Runeberg har stått i Åbo Underrättelser; Edelfelt tänker också på Emil Nervanders "dumma" yttrande om att kunskap hindrar en målares inspiration; stackars Peter Paul Rubens, Michelangelo och Rafael i så fall.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
Senaste vecka stämde Edelfelt möte med fröken Pauline Ahlberg i Louvren; Edelfelt har gått där varje dag för på skolan har de haft en vacker kvinnomodell och han har velat rådfråga Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Titian om behandlingssättet; fröken Pauline är filosofisk också när det gäller konst och ser mera tanken än känslan och stämningen på bilden; bådas favorit bland målarna var Van Dyck; de träffade på Rafael Hertzberg och gick tillsammans med honom genom samlingarna på muséet; det uppstod en livlig diskussion om Rembrandts tavla "en död oxkropp i en slaktarbod".
De gamla mästarna bekymrade sig i allmänhet lite om ämnet; de inskränkte sig till ett givet, känt moment, deras styrka låg i att behandla det enkla ämnet kärleksfullt, ädelt och med mycket skicklighet i form och färg; vad har t.ex. Tizians tavlor för ämne, har inte Rafael hundratals gånger målat Madonnan med Kristusbarnet?; Edelfelt är övertygad om att de flesta som varit i Rom, München, Paris och Dresden och sedan talar om Rafael, Pietro Perugino, MichelAngelo och Giulio Romano har svårt att förstå att deras stora sida är det stilfulla i teckningen.
Paris d. 6 Febr. 1875. 6. helmikuuta 1875
Edelfelt har fått brev från Oskar Levin, som ber honom ta hand om fröken Viola Levin när hon anländer till Paris och presentera henne för Pauline Ahlberg; Edelfelt är förargad över att Levin har reda på att han känner Pauline och tycker att finska styrelsen borde anställa en guide i Paris för resande finnar; det vore på tiden att skaffa någon som stod ut med att gå fem gånger på Louvren och peka ut vackra verk av Titian, Rafael och Peter Paul Rubens, eller att på gatan visa dem Nya Operan, Madelaine, Tuilerieträdgården och Place de la Concorde.
Paris d. 2 Mars 1875 (fortsatt d. 3) 2. maaliskuuta 1875
August Eklöf har varit utmärkt vänlig; beträffande beställningen sade han sig vara lika nöjd med en kopia efter Titian som med ett originalarbet och det var ingen brådska; Edelfelt var inte ledsen över att förnya sin Borgåbekantskap.
Wien, thorsdag afton 9. maaliskuuta 1876
Föregående dag besökte Edelfelt med Victor Hoving Belvederesamlingen; på grund av att de bestämt möte med Harling kl.3 hade han inte tid att grundligt betrakta tavlorna av Peter Paul Rubens, Rembrandt, Rafael och Tizian.
I dag tog de på morgonen ett romerskt bad; Alexandra Edelfelt känner till hurudana de är; kalla och varma bassänger i praktfulla salar större än Societetshussalongen i Helsingfors; de besökte künst ü Gewerbemuseum och gjorde ett fåfängt besök att få se det inre av operan; på kvällen gick de till Ésterhazy keller och satt senare en stund på café chantant Orpheum; följande morgon går tåget till Triest; det är dyrt i Wien; Edelfelt har svårt att vänja sig vid turistlivet; han ser fram emot att se Venedig och hoppas få tid att se på Tizian och Tintoretto.
Venezia 13 mars 1876. 13. maaliskuuta 1876
Venedig! Det berömda namnet! Edelfelt säger det inte utan upprymdhet: Leve mästarnas, Tizians och Tintorettos, gamla stad; har Alexandra Edelfelt fått hans brev från Triest?
Alexandra Edelfelt vet hur det är i början då man anlänt till en berömd ort; man ser sig genast omkring efter kända monumnet, bläddrar i Bædeker [förlag med en serie av Bædekers reseguider] och fångar på några timmar många och omväxlande intryck; det är ett faktum att många av dessa arkitekturens underverk ser förfallna ut då man kommer från en så "genomfin och ny stad" som Wien, men Edelfelt är inte missnöjd; där finns en blandning av olika stilar: Marcuskyrkan i byzantinsk stil med guldmosaik och kupoler, palats i gotisk-ventiansk stil, andra i renässansstil; man borde vara arkitekt för att förstå allt detta, målarna kan i stället betrakta det de ser i ljuset av färger; Tizian, Tintoretto, Paolo Veronese och Giorgione var kolorister för att de inte kunde annat i denna vackra stad.
Rom d. 18 mars 1876. 18. maaliskuuta 1876
Följande morgon lät Edelfelt sig ros till Academia delle belle Arti för att ta ett sista farväl av Tizians gudomliga tavlor; förutom hans världsberömda Marias himmelsfärd tyckte Edelfelt särdeles mycket om Maria som barn kommer till templet.
I Palazzo Pitti baxnar man över rikedomen i dess samlingar: bara kända tavlor som Madonna della Sedia, Michelangelos Pariar [?], Tizians Venus (i Tribuna i Palazzo dei Uffizi); kopiorna kan inte ge en rättvis bild av finheten i originalen.
I de italienska gallerierna utförs ett affärsmässigt kopierande; ingen verkar kopiera för sakens skull, eller för att studera, alla gör det för att sedan "pracka på dumt folk"; det vänder sig i magen på tanken att dessa "pomadburksansikten", dessa dåliga kopior, skall spridas ut i världen och ge en torftig bild av Rafaels, Tizians och Andrea del Sartos målande; Andrea del Sarto är en manlig, duktig karaktär, i visst avseende en orädd och klanderfri målare.
Rom, onsdag 22. maaliskuuta 1876
I palazzo Barbirini finns Guido Renis Beatrice Cenci och Rafaels Fornarina; Rafaels, Michelangelos och Tizians tavlor vinner på närmare bekantskap; Edelfelt har sett Peterskyrkan, Pantheon, Colosseum, Forum romanum och Constantins basilika.
Rom d. 25 Mars 1876. 25. maaliskuuta 1876
Föregående dag var Edelfelt på språng, och såg inte till Victor Hoving förrän på kvällen; först gick han till palazzo Borghese där han såg kända tavlor av Tizian, Rafael och Correggio.
Florens d. 19 Juni 1876. Fortsatt i München den 22 Juni. 19. kesäkuuta 1876
Pietro Krohn och Louis Hasselriis kom överens om att Edelfelt skulle få se några tavlor på pinakoteket; där fanns de vackraste Rembrandt han sett; där fanns också mästerverk av Albrecht Dürer, Hans Holbein, Tizian, Tintoretto, Hans Memling, Rogier van Weyden och Frans Hals; Peter Paul Rubens verk är briljanta och Anthonis Van Dyck har bland sina bästa porträtt där; tavlorna är makalöst restaurerade.
Paris le 13 Nov 1876. 13. marraskuuta 1876
Det är underligt att vara tillbaka i Paris; Julian Alden Weir säger att det bara finns ett Paris också efter sin resa till Spanien; det som han beundrade mest var Rafael, Hans Holbein och Tizian i El Prado, inte de spanska konstnärerna; Weir har målat goda studier i Alhambra och Toledo.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3. joulukuuta 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
Paris d 7 Febr. 78. 7. helmikuuta 1878
Axel Borg blir en ypperlig Tizian; en svensk Hjalmar Sandberg blir en Bartholomeus Van der Helst, Hugo Salmson en Anthonis Van Dyck; det fordras lite att göra sådana tablåer bra, huvudsaken är ramen, belysningen och l'esprit artistique [konstnärlig anda]; idag går det av stapeln; det galnaste är att alla medverkande får stå bakom förhänget som packade sillar; Edelfelt har lämnat sidendraperiet som han använde till Blancas kjortel till deras disposition.
Paris d. 26 26. toukokuuta 1880
Viardots hus vid place Vintimille är inrett som ett konstens tempel, med orgel i fonden och heliga Cecilia över den; de har tavlor av Tizian, Rembrandt, Bartolomé Murillo och holländare, samt herrns och fruns porträtt av Alexej Harlamoff.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11. huhtikuuta 1881
Museet! Det är det bästa galleri i verlden – om ej för en estetiker (de begripa ej mycket) så för en målare. Det är rakt som om alla verldens målare Tizian, Rafael, Moro, Dũrer, Rubens Van Dyck skulle ha beslutat att ställa till en concours för att ej skämmas vid sidan af Velasquez, och deraf har uppstått den makalösaste samling af mästerverk. Här har jag sett den bästa Tizian jag nånsin sett, ett porträtt af Philip II. Och Velasquez – ingen, ingen har målat så i olja och tänk att här finnes ungefär 20 stora taflor af honom. Murillo, hvars bästa saker också finnas här, är bra för mamseller i jemförelse med Velasques – en målarmästare som hette duga.
Madrid d. 12 maj 1881 12. toukokuuta 1881
Om vi äro rigtigt, rigtigt ärliga, så måste vi medge att gamla målerier isynnerhet af 2dra rangen ofta äro fullkomligt onjutbara för oss. Tiden och åskådningssättet voro så helt annorlunda då de kommo till verlden, och dessutom ha århundradens smuts rotat sig in i färgen, fernissan har gulnat och färgerna svartnat. – Detta otrefliga intryck får man alls ej här. Jag har aldrig känt mig så intim med flere af de gamle målarne som här – istället för att tala till dem i vackra estetiska fraser, skulle jag nu vilja prata litet med dem om form och färg och säga dem huru innerligt väl jag förstår dem, ja jag skulle ha lust att bjuda dem på middag eller ett glas manzanilla. Jag har aldrig tyckt så mycket om Tizian som här. Likaså har jag aldrig sett så goda saker af Van Dyck. Det finnes en sal här i huset som bär drottning Isabellas namn. Här sitta Rafael, Velasquez Murillo, Tizian, Van Dyck, Tintoretto Holbein och Albrecht Dürer sida vid sida. Tänk på att alla dessa dukar äro mästerverk, fullständiga mästerverk, och Mamma kan tänka sig hvad det är.
Jag tar en vagn och far till museet för att säga ett hjertligt farväl åt Velasquez Tizian, Goya – Adios Madrid, adios España! tusen helsningar från Atte
Petersburg onsdag – 12 dec. 83 12. joulukuuta 1883
Jag gick upp på Eremitaget, der jag varit nästan alla dagar någon stund. Man lär sig ändå mycket af att gå och se på dessa gamla jättar, och så roligt det är sedan! Ett sådant sällskap man har. Utom Rembrandt finnas här några Titian som äro sådana att jag skulle ha lust att lägga mig på knä framför dem. Måtte jag ha litet af deras stora enkelhet i ögonen då jag nu ger mig till att måla.
fredag afton 1. tammikuuta 1884
Trots mitt spleenaktiga humör måste jag konstatera, att porträttet i går och i dag gjort framsteg. Visserligen är det ej måladt som Velasquez eller Titian, icke ens som mina bättre saker, men de tyckas vara nöjda.
Måndag d. 10 mars 1884 10. maaliskuuta 1884
I går afton var jag på spanska ambassaden. Mycket stort och grannt. Sjelfva hôtellet är gammalt, i faubourg St. Germain, icke särdeles luxuöst men der finnas goda kopior af Tizian Velasquez o.a. allt spanska kungar. jag kände rätt mycket folk der. Först de svenske ryska o danska diptomaterna, så en massa ungherrar från corps diplomatique, så en massa spanjorer, hvaribland alla de målare som voro der: Madrazo, Ochoa, Egusquiza, Mellida, Arcos m.fl. – Gayarre sjöng. Jag förstår mig nu icke på deras extas. – Alla ministrar voro der. Ett ögonblick stod jag alldeles bakom en lustig trio: Jules Ferry, påfliga nuntien, Mgr di Rende och tyske ambassadören, furst Hohenlohe. – De talte mycket gladt om likgiltiga saker som de bäste vänner. När man tänker på att de i politiken vilja äta upp hvarandra.
Paris d. 31 Mars 84 31. maaliskuuta 1884
Gubben Meissonier sade häromaftonen, att en konstnär, som är frisk, ty det är det vigtigaste, bör göra framsteg ända till sin död. Gubben, med sina 73 år bevisar det. Rubens, Tizian och Velasquez ha också bara, bara gått framåt, och ha egentligen gjort sina bästa saker som gamla. Gud ske lof, jag känner mig nu så frisk och stark som aldrig förr.
Genua d. 27 mars 1886 27. maaliskuuta 1886
I Palazzo Brignole Sale är de flesta av familjens medlemmar porträtterade av Tizian, Van Dyck och Bassano.
Dresden söndag d. 28 nov 86 28. marraskuuta 1886
Först till museet i Dresden, som inte liknar museet i Berlin; på museet i Berlin finns Mantegna, Botticelli, Filippo Lippi andra "gamla italienare"; i Dresden finns verk av holländare, Correggio, Tizian och Holbein.
Man återvänder alltid till Holbein, Rafael och Tizian, konstaterar Edelfelt.
Berlin, den 16 Januari 1891 16. tammikuuta 1891
och gick sedan till museet, der jag varit största delen af dagen, och der jag haft gudomligt roligt. Jag fick nu noga betrakta många af dem som jag endast blickade löst på i går. – Jarl Hagelstam påstod här om aftonen att det "lefvande lifvet" ändå var förmar än hvad slags död snilleprodukt som helst – men jag är ej af hans åsigt, ty dessa döda Velasquez, Tizian, Holbein, Rembrandt äro tusen gånger intressantare än det lefvande lifvet representeradt af Ahlstedt, Becker och Mexmontan, och jag förstår de förra Så bra också – likasom jag är öfvertygad om att de förstå mig – åtminstone det jag ville göra. Jag tror dessutom att Jarl Hagelstam ej ha tillräckligt historiskt sinne och litet sådant behöfs för att rigtigt njuta af gammal konst och gammal litteratur.
Jag tycker om den buddhistiska läran om själavandringen. Jag har lefvat förr en gång och då också varit målare, troligen bättre än nu, ty jag känner mig så fullkomligt på mitt eget gebit med dessa de största – de förskräcka mig ej genom sin storhet – och jag känner mig fruktansvärdt, oförskämdt familiär med dem. Att se deras egna målningar är som att läsa Goethe eller Shakespeare i manuskript – hvarje tvekan, hvarje förändring syns, likasom man tydligt märker när penseln blifvit förd direkt af inspirationen, så der med Guds nåde, som det gick så ofta förr, för dessa utvalda, och som det tyvärr, just aldrig går för mig. På nya museet vill jag ej gå, för att ej skämma bort mitt intryck. I Basel går jag och ser på Holbein och låter familjen resa vidare.
Paris 22 maj 1892 söndag kl. 5 em. 22. toukokuuta 1892
Dagnan har jag sett alla dagar – han är så uppmuntrande och vänlig som alltid och så ovanligt klok och klar – och jag tror att han och alla andra af mina vänner verkligen ha vänskap för mig Courtois blir allt mera maniaque med sitt eviga predikande, pedantisk med sin atelier och trädgård som äro hållna som dockskåp. Hos Emile Bastien var jag i dag på frukost med Dagnans och Collin – Det var så underligt att bli återflyttad genom dessa gamla kamrater och J. Bastien-Lepages utmärkta taflor som hänga kring väggarna, till de första åren af 80 talet – Tusen minnen. Jag måste dock tillstå att jag ej sörjer öfver min "forna glöd" jag tror nämligen att jag har lika mycket qvar deraf ännu. De närmaste 40 åren som man så mycket skrämt mig för i Köpenhamn, skrattar man åt här bland dessa otroligt lifskraftiga fransmän. Dagnan bevisade mig med siffror att Rembrandt, Tizian, Frans Hals, Velasquez, Ingres, Meissonier gjort sina bästa saker efter 40 år många vid 60 år. Je ne comprende pas le mot "vidé" – il n' i i que ceux qui nous jamais bien en, qui soient vidés à la ens".
Berlin lördag kl. 4 e.m. 24 febr. 95 24. helmikuuta 1895
Sedan jag frågat efter bref (förgäfves) på Hauptpostamt, gick jag till museet och återsåg alla mina gamla bekanta der – Dürer, Van Eyck, Holbein, Velasquez, Tizian, Leonardo m.fl. Jag har således tillbragt hela f.m. i det allra bästa sällskap och känner mig derför innerligen glad och upprymd.
Stockholm onsdag afton 11. marraskuuta 1896
Leffler målar jag i röd Oxfords hedersdoktors kappa – jag tror det blir mycket Tizianskt.
Paris Söndag d. 4 nov. 1900 4. marraskuuta 1900
Bara nu den Mechelin ville komma! Jag längtar så innerligt efter seriöst arbete. – Nu tänker jag gå på Louvren och se litet på Tizians "l'homme au gant" för att kunna måla Mechelin rigtigt storslaget.
Paris Lördag 26 januari 1901 26. tammikuuta 1901
I går på dagen afslutade jag officielt fr. Acktés porträtt – Hon och Karin voro här på frukost och i deras och den ytterst pratsamme M. Garniers, fotografens närvaro signerade jag porträttet, ("åskådare för gången, jag hade summa tre") som de alla med en mun försäkrade vara ett mästerverk. Alla tycka att detta porträtt hör till mina bästa och har något tilldragande i sig. t.o.m. den stränge Courtois fann det bien dessiné. Det går i en mycket litet omvexlande men kraftig färgskala laxgult, gult brunt och svart med några gråblå reflexer, och jag har nu sist vid mina vandringar i Louvren sett att de bästa sakerna alltid äro i få färger. Ja, jag minnes icke något annat brokigt än Rubens som skulle hålla sig – och Tizian om man kan kalla denna dunkla färgglöd för brokig. Med Dagnan har jag haft långa resonnemanger om färgen och vi ha också kommit öfverens om att all god konst först och främst verkar harmonisk.
Paris 21 april 1901 kl. 11 ½ på aftonen. 21. huhtikuuta 1901
Det käns ljufligt för en gammal hund som mig då folk säger: Votre portrait de Mlle Ackté et votre paysage (från telegrafberget) sont certaimment parmi les 4 och 5 meilleures toiles du Salon. Mitt famlande under åratal har stannat för eldögonblick uti den soliga fröjden att producera – och så har jag kännt mig fri från fänr. Stål, Söderström och verldsutställningen! Skulle nu Mamma vara rask och bli snart fullkomligt rask, vore jag den lyckligaste menniska i verlden! – Moltke skämmer ej ut sig – visserligen ser han ju litet uppstoppad ut, såsom då man gör en styf uniform på en mannequin, men färgen är ej dålig. – Alla dessa konstnärer, Thaulow, le Sidaner, Rodin, Besnard som icke sagt mig något på flere år, Cottet, Ménard, Simon m.fl. har kommit med utsträckta händer och sagt mig bravo! Och detta, att vid min kritiska ålder, då det endera bär utförbacke, såsom för de flesta, eller mest går framåt till mästerskap såsom för de bästa: Tizian, Frans Hals Rembrandt, Vellasguez Meissonier Puvis deChavannes, – att då känna att det snarare går framåt, det är en fröjd utan like och jag tackar innerligt Gud öfver att Han låtit mig upplefva denna dag. Bara jag nu kunde vara mig sjelf och lita på mig sjelf och tro på mig sjelf! – och icke hör på Dumheter och andra – detta olycksaliga att alltid känna sig vara den sämsta, den fegaste, den frasigaste och böja sig för första bästa herre som har aplomb! Förlåt, älskade Mamma, att jag talar om mig sjelf så mycket, men mitt konstnärskap är ju något som angår mig och som intresserar Mamma!