Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

spansk konstnär

Lähteet

Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14. joulukuuta 1873
Antoine Wiertz skrev som han målade: fantastiskt regellöst, men genialistk; i "éloge de Rubens" bevisar han att Peter Paul Rubens var den största av alla målare och jämför denne turvis med Rafael, Michelangelo, Titian, Correggio, Rembrandt och Diego Velasquez; "I sanning var denna Wiertz en mångsidig ande. Målare, utmärkt skulptör, literatör, musiker (den första flöjtisten i Brüssel) och chemist".
Paris d. 26 Augusti 74. 26. elokuuta 1874
B.O.Schauman borde inse att i deras tid är Paris, München och Antwerpen de enda städerna att studera i; Edelfelt skulle vilja veta vilken målare från Italien som i deras tid kan jämföras med Alexandre Cabanel, Jean-Léon Gérôme, Léon Bonnat, William Bouguereau, Alphonse de Neuville, Carolus Duran och Charles Chaplin; muséerna är visserligen utmärkta i Florens, men de är inte så dåliga heller i Paris; för att göra framsteg hjälper det inte att springa på muséer, det gäller att studera naturen och hantverket, samt noga studera hur de gamla mästarna, som Rafael och Peter Paul Rubens, målade; det finns tillräckligt att studera för ett helt liv i salon Carré i Louvren; om Edelfelt har lust att se något muséum är det muséet i Madrid, där man hittar Diego Velasquez, Bartolomé Murillo, Jusepe de Ribera, samt Rubens och Anthonis Van Dyck; hur kan Schauman gå emot hela Europas omdöme? Rom förser visserligen världen med konstverk i tidsandans smak, målade under Marià Fortunis chefsskap och säljs dyrt till engelsmän och amerikaner; Schauman måste [under världsutställningen] i Wien ha fått den snedvridna uppfattningen av konstfältet genom att ha sett på allt "genom ryska glasögon".
Paris. Adventssöndagen 1874. 29. marraskuuta 1874
Flamländarnas stora mästare Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Gaspar de Crayer borde tilltala personer som inte är så "lärda" i konst; åtminstone anslås Edelfelt mera av dem och spanjorerna Bartolomé Murillo, Diego Velasquez, Jusepe de Ribera, samt holländarna Rembrandt och Frans Hals än av hela den italienska skolan; Edelfelt beundrar italienarna, men älskar de andra; en människa med sinne för konst skall känna sig mera omedelbart berörd av de nämnda målarna än av hela den italienska renässansen och dess store efterhärmare Nicolas Poussin, en målare som Edelfelt med bästa vilja inte förstår.
Edelfelt håller med J.A.D. Ingres om att teckningen är huvudsaken; kan man förena en ädel tecknare med en utmärkt kolorist?; Anthonis Van Dyck är det ultimata beviset på att det är möjligt; koloristerna Rembrandt, Peter Paul Rubens, Diego Velasques och Bartolomé Murillo har gjort utmärkta saker i teckningsväg; tecknarna Rafael, Ingres och Hippolyte Flandrin har ofta målat en mästerlig färg; se på Van Dycks porträtt av Carl den förste, Rubens Nedtagning från korset i Antwerpen, Rembrandts anatomiska föreläsning i Haag, Murillos Madonna, Rafaels la belle Jardinière, Ingres "la Source", Flandrins helgonfris i St Vincent de Paul; det finns utmärkta saker att se i Paris; var gång Edelfelt går på Louvren tycker han det är synd att han inte har tid att sitta hela dagen och ta in och tala med de stora gamla om konstens hemligaste frågor.
Paris den 16 Dec. 1874. Kl. 11 på natten 16. joulukuuta 1874
Som julklapp sänder Edelfelt en teckning av deras logi på Rue du Pont de Lodi med honom och Julian Alden Weir som huvudfigurer; Weir ber att få påpeka att grannlåten på bröstet är banden i hans "schlafrock" och inte hederslegionen, som man kunde tro; familjen skall föreställa sig att på alla fyra väggar hänger fotografier och gravyrer efter Anthonis Van Dyck, Rembrandt, Frans Hals, MichelAngelo, Rafael, Diego Velasques och Hans Holbein och original av mästarna Weir och Edelfelt; ute är förfärligt yrväder och tjockt med snö på Paris gator; bland böckerna på hyllan finns Victor Hugo, Alfred de Musset, Madame de Staël, Henry Murger, Walter Scott och lord Byron.
Paris, Nyårsnatten 1875, kl. 12,5 på natten. 1. tammikuuta 1875
Doktor Herman Frithiof Antell har bara träffat Edelfelt en gång tidigare men hört mycket om honom av Maximus af Schultén, Axel Freudenthal och Axel Lille; Antell gör en beställning på 1000 francs för något i stil med Diego Velasquez eller Bartolomé Murillo; Edelfelt har 4 år på sig, och får hälften av betalningen redan nu; följande morgon träffade han Antell på grand hôtel, åt frukost på en av Paris finaste restauranger, gick sedan till Adolf von Becker och sist på operan Faust; dagen blev dyr, men han har 500 francs på fickan.
Paris d. 1 Februari 1875 1. helmikuuta 1875
Som Alexandra Edelfelt minns var Edelfelt med Julian Alden Weir bjuden på middag till Mason; våningen var fin och i faderns tavelsamling fanns original av Bartolomé Murillo, Diego Velasquez, Peter Paul Rubens, David Teniers och Adriaen van Ostade; unge Mason har 3 systrar, varav två är gifta; vid middagen satt Edelfelt mellan de två gifta systrarna som inte är lika vackra som brodern; familjen har tio år varit i Paris och talar bra franska.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3. joulukuuta 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
Paris d. 27 maj 79. 27. toukokuuta 1879
Emile Claus, Edelfelts vän från Antwerpen, var på visit; Claus har kommit hem från en 8 månaders resa i Orienten, Algérie och Spanien; han har varit i Sahara och arbetat bra; djupaste intrycket tycktes ändå de 60 målningarna av Diego Velasquez i museet i Madrid ha gjort.
Paris d. 16 mars 1880 16. maaliskuuta 1880
Georg von Rosen förklarade att den som inte sett Diego Velasquez i Madrid vet inte vad måleri är; Rosen tänkte stanna där i tre veckor, men blev där i fyra månader.
1 april 1881 1. huhtikuuta 1881
Om jag kan reser jag onsdag afton, är om fredag i Madrid, Stannar der en dag och reser så till Cordova der jag stannar 1/2 dag för att se moskén, och derifrån till Sevilla, der jag stannar. Mrs Boït och Noël vänta mig der. Den hel. veckan i Sevilla lär vara af det mest storartadt praktfulla man kan se, och vi stanna väl der omk. 10 dagar, hvarefter jag reser till Granada, mitt hufvudqvarter. Se der ungefär marschrutan. Så upp till Toledo och Madrid, der jag grundligt skall se på Velasquez.
Lördag 9 april 1881. Madrid – Casa de Huespedes Calle de la Salud 13. 9. huhtikuuta 1881
Denna karga steniga, solförbrända natur måste alstra endera brutala nöt eller mycket stora genier – Cervantes, Velasquez!!
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11. huhtikuuta 1881
Museet! Det är det bästa galleri i verlden – om ej för en estetiker (de begripa ej mycket) så för en målare. Det är rakt som om alla verldens målare Tizian, Rafael, Moro, Dũrer, Rubens Van Dyck skulle ha beslutat att ställa till en concours för att ej skämmas vid sidan af Velasquez, och deraf har uppstått den makalösaste samling af mästerverk. Här har jag sett den bästa Tizian jag nånsin sett, ett porträtt af Philip II. Och Velasquez – ingen, ingen har målat så i olja och tänk att här finnes ungefär 20 stora taflor af honom. Murillo, hvars bästa saker också finnas här, är bra för mamseller i jemförelse med Velasques – en målarmästare som hette duga.
Rosen var här i fjol, men hans talang tycka de vara temmeligen tvifvelaktig. Han lär ha gjort en dålig kopia af den sämsta Velasquez som finnes i Museo del Prado.
Sevilla d. 24 april 1881. 24. huhtikuuta 1881
Velasques var, som Mamma vet också från Sevilla, likaså Senaca, den romerske skalden.
Madrid d. 12 maj 1881 12. toukokuuta 1881
Om vi äro rigtigt, rigtigt ärliga, så måste vi medge att gamla målerier isynnerhet af 2dra rangen ofta äro fullkomligt onjutbara för oss. Tiden och åskådningssättet voro så helt annorlunda då de kommo till verlden, och dessutom ha århundradens smuts rotat sig in i färgen, fernissan har gulnat och färgerna svartnat. – Detta otrefliga intryck får man alls ej här. Jag har aldrig känt mig så intim med flere af de gamle målarne som här – istället för att tala till dem i vackra estetiska fraser, skulle jag nu vilja prata litet med dem om form och färg och säga dem huru innerligt väl jag förstår dem, ja jag skulle ha lust att bjuda dem på middag eller ett glas manzanilla. Jag har aldrig tyckt så mycket om Tizian som här. Likaså har jag aldrig sett så goda saker af Van Dyck. Det finnes en sal här i huset som bär drottning Isabellas namn. Här sitta Rafael, Velasquez Murillo, Tizian, Van Dyck, Tintoretto Holbein och Albrecht Dürer sida vid sida. Tänk på att alla dessa dukar äro mästerverk, fullständiga mästerverk, och Mamma kan tänka sig hvad det är.
Jag tar en vagn och far till museet för att säga ett hjertligt farväl åt Velasquez Tizian, Goya – Adios Madrid, adios España! tusen helsningar från Atte
Prado museet har något så egendomligt sympathiskt i sig. Man känner sig här som målare (visserligen en liten, liten en) bland målare, och erfar samma känsla som då man i en god väns atelier går igenom hans skizzer och studier. Som sagdt, jag har aldrig förr erfarit denna känsla af intimitet med de Gamle. Kanske är det derföre, att i sptesen här står Velasquez, den modernaste af alla de gamle, d.v.s den som såg mest såsom vi.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15. marraskuuta 1882
Idag försökte jag ett stort medel – mot sorgset sinne att gå på Eremitaget och jag fann mig, som flere gånger i fjol, ypperligt deraf. Dessa gamla bekanta, utmärkte målare, intelligenta karlar, äro roliga att språka med, så gamla och döda de äro – ofta bra mycket roligare än de lefvande. Der ha kommit några nya Rembrandt till – två som jag åtminstone ej sett förut – Gigantiska, enorma mästerverk. En helig familj med Maria som ser efter om Kristusbarnet sofver och en hop små englar som komma nedtrippande i luften och säga "schsch" är bland de största konstverk jag någonsin sett. Se en sådan realist bör man vara, en som kan röra alla själens finaste strängar så att de dallra länge efteråt af förtjusning. Hvilken herrlig bild, och hvilken stor målare! Taflan är dessutom målad så, som blott en till kunde göra det, Velasquez. Och så en gammal gumma, också ny – så obeskrifligt bra! De händerna der äro så att man för en stund glömmer allt annat. Då Jag kom hem och såg mina opera omnia, svor jag öfver att vara en sådan Fnaslund. Storheten, hvarifrån skall man taga den, då man är en liten, tarflig natur? Om Mamma skulle se den der ängeln på taflan, hans rörelse, hans tycke – det är öfverdådigt, oförsigtigt bra! Och detta måleri är minsann ej hvarken torrt eller magert; dugtigt, manligt, så att man darrar i sin litenhet då man ser derpå.
fredag afton 1. tammikuuta 1884
Trots mitt spleenaktiga humör måste jag konstatera, att porträttet i går och i dag gjort framsteg. Visserligen är det ej måladt som Velasquez eller Titian, icke ens som mina bättre saker, men de tyckas vara nöjda.
Måndag d. 10 mars 1884 10. maaliskuuta 1884
I går afton var jag på spanska ambassaden. Mycket stort och grannt. Sjelfva hôtellet är gammalt, i faubourg St. Germain, icke särdeles luxuöst men der finnas goda kopior af Tizian Velasquez o.a. allt spanska kungar. jag kände rätt mycket folk der. Först de svenske ryska o danska diptomaterna, så en massa ungherrar från corps diplomatique, så en massa spanjorer, hvaribland alla de målare som voro der: Madrazo, Ochoa, Egusquiza, Mellida, Arcos m.fl. – Gayarre sjöng. Jag förstår mig nu icke på deras extas. – Alla ministrar voro der. Ett ögonblick stod jag alldeles bakom en lustig trio: Jules Ferry, påfliga nuntien, Mgr di Rende och tyske ambassadören, furst Hohenlohe. – De talte mycket gladt om likgiltiga saker som de bäste vänner. När man tänker på att de i politiken vilja äta upp hvarandra.
Paris d. 31 Mars 84 31. maaliskuuta 1884
Gubben Meissonier sade häromaftonen, att en konstnär, som är frisk, ty det är det vigtigaste, bör göra framsteg ända till sin död. Gubben, med sina 73 år bevisar det. Rubens, Tizian och Velasquez ha också bara, bara gått framåt, och ha egentligen gjort sina bästa saker som gamla. Gud ske lof, jag känner mig nu så frisk och stark som aldrig förr.
London, 3 juni, aftonen 1884. 3. kesäkuuta 1884
Jag skulle tala om Marquis of Westminsters hus, Grosvenor House, der vi voro härom dagen. Det var helt förgyldt allt igenom, i styf empirestil, men utmärkt rikt och dyrt. Ypperliga taflor, några Velasquez som gjorde mig en speciel glädje.
Dresden söndag d. 28 nov 86 28. marraskuuta 1886
Edelfelt har varit på museet i Berlin; var glad att se Velasquez och gamla italienska konstnärers verk.
Paris 11 maj på aftonen. 11. toukokuuta 1889
Berta Edelfelt har ännu inte sett Bastiens konst, eftersom den retrospektiva utställningen inte ännu är öppnad; av det moderna hon sett tycker hon bäst om Puvis de Chavannes verk i Pantheon, Besnard, Cazin, Dagnan; i museet i Berlin tyckte Berta mest om 2 porträtt av Velasquez; i Louvren menade hon att verk från den italienska skolan var fula.
Paris 10 dec. sent på qvällen 10. joulukuuta 1889
Målat självporträtt i Velasquezk och Rembrandtsk kostym för gammal spansk ram; målat i gaslampans sken; det blir bra; lånat kostym av Reinhardt; målar självporträttet för att få ett konstverk till i matsalen.
Paris 8 mars 90 8. maaliskuuta 1890
Igår, på Berta Edelfelts födelsedag, på konstnärsmaskerad hos Zorn; alla var vackert kostymerade; Edelfelt en venetiansk doge; alla damer var skådespelerskor eller modeller, men det blev inte rått och otäckt som det blir på alla andra ställen; man skulle få gå först efter supén klockan 5; Edelfelt mutade en vaktmästare och gick klockan 3; många "orientaler", människor i äkta Louis XVI-kostymer; de flesta damer blivit klädda av konstnärer; en flicka i rustning var som utstigen ur ett verk av Velasquez; Zorn var spanjor; Ehrenborg amma.
Café Bauer, Berlin, torsdag 15 januari 1891. 15. tammikuuta 1891
Jag har varit på museet och är till den grad uppspelt af Velasquez, Rembrandt et consortes, att jag glömt alla vedervärdigheter – kölden som förföljer oss och perspektivet att ännu under tre fyra dagar kämpa mot snö, yrväder och nordanvind.
– Sedan kl. 10 har jag varit ute först på museet, det jag hade ett behof att lägga mig på knä framför många taflor, och det jag bestämdt går i morgon igen. – Sedan gick jag till Hohenzollern Museet, Monbijou slottet – och ångrar det ej. Sjelfva det lilla envåningsslottet är så 1700 taliskt fint och minnena från Fredrik den store äro "högst intressanta". Bl.a. såg jag der en temmeligen dålig aqvarell af Menzel, – Fader Homeros slumrar ju också ibland. Men museet, museet!! – hvad det är gudomligt att se gammal konst, och sådan konst igen. Holbein Dürer Velasquez kommer nog Bertha, ihog från Berlin, icke sant – nå väl de bli bara vackrare år från år. Någon gång tänkte jag deruppe: "hvad ha vi andra till att skapa mer?" men vi ha nog ändå en hel hop. Det är roligt att se ett så ordnadt museum som detta. Tyskarnas method kommer här på sin plats.
Berlin, den 16 Januari 1891 16. tammikuuta 1891
och gick sedan till museet, der jag varit största delen af dagen, och der jag haft gudomligt roligt. Jag fick nu noga betrakta många af dem som jag endast blickade löst på i går. – Jarl Hagelstam påstod här om aftonen att det "lefvande lifvet" ändå var förmar än hvad slags död snilleprodukt som helst – men jag är ej af hans åsigt, ty dessa döda Velasquez, Tizian, Holbein, Rembrandt äro tusen gånger intressantare än det lefvande lifvet representeradt af Ahlstedt, Becker och Mexmontan, och jag förstår de förra Så bra också – likasom jag är öfvertygad om att de förstå mig – åtminstone det jag ville göra. Jag tror dessutom att Jarl Hagelstam ej ha tillräckligt historiskt sinne och litet sådant behöfs för att rigtigt njuta af gammal konst och gammal litteratur.
Jag tycker om den buddhistiska läran om själavandringen. Jag har lefvat förr en gång och då också varit målare, troligen bättre än nu, ty jag känner mig så fullkomligt på mitt eget gebit med dessa de största – de förskräcka mig ej genom sin storhet – och jag känner mig fruktansvärdt, oförskämdt familiär med dem. Att se deras egna målningar är som att läsa Goethe eller Shakespeare i manuskript – hvarje tvekan, hvarje förändring syns, likasom man tydligt märker när penseln blifvit förd direkt af inspirationen, så der med Guds nåde, som det gick så ofta förr, för dessa utvalda, och som det tyvärr, just aldrig går för mig. På nya museet vill jag ej gå, för att ej skämma bort mitt intryck. I Basel går jag och ser på Holbein och låter familjen resa vidare.
Paris 22 maj 1892 söndag kl. 5 em. 22. toukokuuta 1892
Dagnan har jag sett alla dagar – han är så uppmuntrande och vänlig som alltid och så ovanligt klok och klar – och jag tror att han och alla andra af mina vänner verkligen ha vänskap för mig Courtois blir allt mera maniaque med sitt eviga predikande, pedantisk med sin atelier och trädgård som äro hållna som dockskåp. Hos Emile Bastien var jag i dag på frukost med Dagnans och Collin – Det var så underligt att bli återflyttad genom dessa gamla kamrater och J. Bastien-Lepages utmärkta taflor som hänga kring väggarna, till de första åren af 80 talet – Tusen minnen. Jag måste dock tillstå att jag ej sörjer öfver min "forna glöd" jag tror nämligen att jag har lika mycket qvar deraf ännu. De närmaste 40 åren som man så mycket skrämt mig för i Köpenhamn, skrattar man åt här bland dessa otroligt lifskraftiga fransmän. Dagnan bevisade mig med siffror att Rembrandt, Tizian, Frans Hals, Velasquez, Ingres, Meissonier gjort sina bästa saker efter 40 år många vid 60 år. Je ne comprende pas le mot "vidé" – il n' i i que ceux qui nous jamais bien en, qui soient vidés à la ens".
St P.burg onsdag morgon 1. tammikuuta 1893
Helst skulle jag gå till Eremitaget. Jag blef som en annan menniska här jag fick se Rembrandt, Velasques Van Dyck och de andra garçons de talent igen. Hvad måleriet är herrligt, herrligt – då man kan åstadkomma sådana saker. Jag njuter så intensivt af dessa mästerverk att det nästan gör ondt.
Berlin W., den 29 Maj 1894 29. toukokuuta 1894
– I dag har jag hela f. m. varit på måleri utställningen ensam och halfva e.m. med Ellan i museet. Det sistnämde är herrligt fastän hälften är stängdt nu – Velasquesarne är dock visibla, likaså Italienska renaissance skulpturen. Måleriutställningen (den moderna) är deremot särdeles banal och kommerciell. Några intressanta engelsmän af Glasgow-School samt Uhde, – för resten är det, som Krohn sade "en Ørken af Snavs". Teniken ha de nog, men ett koketterande för den tarfliga publikens f tarfliga smak som är oförlåtligt
Berlin lördag kl. 4 e.m. 24 febr. 95 24. helmikuuta 1895
Sedan jag frågat efter bref (förgäfves) på Hauptpostamt, gick jag till museet och återsåg alla mina gamla bekanta der – Dürer, Van Eyck, Holbein, Velasquez, Tizian, Leonardo m.fl. Jag har således tillbragt hela f.m. i det allra bästa sällskap och känner mig derför innerligen glad och upprymd.
Paris lördag 9 mars 1895 9. maaliskuuta 1895
Jag var i dag på frukost hos en mycket underlig ung dansk, som kallar sig Willy Gretor, men som egentligen lär heta Pedersen. Han är författare målare m.m. bor furstligt, köper taflor af Frans Hals och Velasquez (ingen vet hvarifrån hans pengar kommit). Han bad mig komma och korrigera ett porträtt han målat af Henri Becque – kanske Frankrikes bästa literära förmåga – åtminstone efter Maupassants död och inom det dramatiska. Becque var rigtigt rolig och intressant. Sådana fransmän, som också ha öga för annat än eget land och egna fördomar, kunna vara alldeles förtjusande. Det var rigtigt roligt att göra hans bekantskap. Han talade mycket om Ibsen och Strindberg – alls ej som en vanlig snobb utan med verkligt omdöme och verklig esprit.
Lördag 12 juni 97 12. kesäkuuta 1897
Sargent har alldeles nog nu af symbolism och Burne Jones. När man ser Burne Jones' sista tafla här i New Gallery, en tafla som betalts med 6000 pund, 150 tusen frcs – så kan man verkligen få qväljningar. Dåligt måladt och pretentiöst. En engel drar fram en pilgrim från ett törnsnår – det skall naturligtvis vara en syntes af det menskliga lifvet, men det är nu inte så förfärligt originelt påhittadt. Och så är det gråviolett och illa tecknadt, svagt. Nej då är det som ett friskt bad att gå upp på National-Gallery här och se på Velazquez och Rembrandt och Van Dyck!
Min namnsdag, d. 6 Juli 1898, hos Koki Etter 6. heinäkuuta 1898
Och så vackert upprätt det var. Stridsscenen var öfver all beskrifning bra – arrangerad efter Velasquez tafla "las lansas" med Arras och fästningarne i det blånande fjerran, alla kostymer, fanor gevär o. rustningar efter Velasquez o. Van Dyck; det var bland det mest konstnärliga jag sett i mitt lif. Och så verser skrifna och deklamerade så att man kunde bli hänförd. Hvilken stå konstnär vår vän C. ändå är! Skada att "le beau Christian hvarken var beau eller bra. flickan Roxane deremot söt och alla märkvärdigt bra kostymerade. Ack om jag hade hälften af dessa kostymer till mina Pehr Brahe målningar!
Salzburg 10 mars 1900 10. maaliskuuta 1900
B. sköter sig makalöst och ser ut att kunna hjelpa sig förträffligt utan Maris ömma och bortskämmande vård. Hon, Brämla – är en mycket angenäm reskamrat genom det stora qvantum bon sens och lugn i omdömet som hon har, likasom genom hennes mottaglighet för konstnärliga intryck. I målerisamlingen i Wien, der det finnes herrliga Velasquezar och mycket annat godt, sade hon några saker som förvånade mig genom träffsäkerhet och skärpa och dock har hon ju aldrig tänkt en allvarlig tanke i konstfrågor. "Det är det Strengska hufvu't" sade Morbror August.
Hvad Jag dock mest af allt märker så är det att jag måste försöka att få fänr. Stål färdig så fort som möjligt och sedan måla måla, det är ju en skandal att jag aldrig fritt tar i en pensel mera!! När jag såg Velasquezarna i Wien rigtigt kröp det mig i fingrarna att måla igen: il n'y que cela! Och hvad sedan om det blir dåligt, och det blir det ju alltid! Han har ändå ett ögonblick haft den ljufvaste och ädlaste af illusioner!
Paris 21 april 1901 kl. 11 ½ på aftonen. 21. huhtikuuta 1901
Det käns ljufligt för en gammal hund som mig då folk säger: Votre portrait de Mlle Ackté et votre paysage (från telegrafberget) sont certaimment parmi les 4 och 5 meilleures toiles du Salon. Mitt famlande under åratal har stannat för eldögonblick uti den soliga fröjden att producera – och så har jag kännt mig fri från fänr. Stål, Söderström och verldsutställningen! Skulle nu Mamma vara rask och bli snart fullkomligt rask, vore jag den lyckligaste menniska i verlden! – Moltke skämmer ej ut sig – visserligen ser han ju litet uppstoppad ut, såsom då man gör en styf uniform på en mannequin, men färgen är ej dålig. – Alla dessa konstnärer, Thaulow, le Sidaner, Rodin, Besnard som icke sagt mig något på flere år, Cottet, Ménard, Simon m.fl. har kommit med utsträckta händer och sagt mig bravo! Och detta, att vid min kritiska ålder, då det endera bär utförbacke, såsom för de flesta, eller mest går framåt till mästerskap såsom för de bästa: Tizian, Frans Hals Rembrandt, Vellasguez Meissonier Puvis deChavannes, – att då känna att det snarare går framåt, det är en fröjd utan like och jag tackar innerligt Gud öfver att Han låtit mig upplefva denna dag. Bara jag nu kunde vara mig sjelf och lita på mig sjelf och tro på mig sjelf! – och icke hör på Dumheter och andra – detta olycksaliga att alltid känna sig vara den sämsta, den fegaste, den frasigaste och böja sig för första bästa herre som har aplomb! Förlåt, älskade Mamma, att jag talar om mig sjelf så mycket, men mitt konstnärskap är ju något som angår mig och som intresserar Mamma!