Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

kammarjunkare, senare hovjägmästare och adjoint hos Riksrådets statssekreterare, g.m. Sophie Manzey 1886

Lähteet

fredag kl. 12 på natten 10. syyskuuta 1880
Fröken [Sophie Manzey, fru Etters systerdotter, troligen Berta Edelfelts kommentar] är förtjusande; Edelfelt skulle vilja veta om det är något mera än systerkärlek i hennes tillmötesgående; de hade föregående kväll ett samtal på tre man hand med Paul von Etter på verandan; de funderade hur och i vilka förhållanden de skulle råkas om ett år och om de då var desamma; hon sade rent ut att hon hade stor sympati för Edelfelt, vilket kan göra en fattig stackare tankfull; Mischa Wolkoff är alltför ofta på tapeten; hon förklarade emellertid att hon aldrig ska låta överraska sig eller tvinga sig av omständigheterna, gamla tanter och kusiner; hon talade så vackert om konstnärens kall att Edelfelt fick lite mera kurage [mod]; han lägger saken i Guds hand.
Söndag 3 octobre 1880 3. lokakuuta 1880
Edelfelt märkte åskmoln i luften; det visade sig att Mischa Wolkoff hade telegraferat till Berlin på Sophie Manzeys namnsdag, efter att i Ryssland sett sentimental och kär ut; Sophie verkade inte likgiltig för hans uppmärksamhet; Edelfelt frågade hur hon kunde hålla av en människa som hon drivit med så kapitalt; andra dagen bröt stormen lös och de talade inte om annat än om Mischa Wolkoff; Wolkoff attackerades av frun och Paul von Etter; fröken endera teg eller tog honom i försvar; då Edelfelt förundrade sig över en så fullkomlig omsvängning hade fröken inget att svara och Edelfelt for hem i vredesmod; deras samtal hade varit fragmentariskt medan de strövade genom Paris; de hade varit uppe på tinnarna av Notre Dame, i Champs Elysees, på Luxembourg och Louvre; följande dag var hon mera sitt gamla jag; Edelfelt tror att Wolkoff med all sin tråkighet har en viss demonisk makt över henne, dominerar henne, så att hon i honom ser sitt oundvikliga öde.
Meningarna om porträttet tycks vara delade; Monsieur Nikolaj Manzey var nöjd, frun var mindre nöjd och Mischa Volkoff inte alls nöjd; han lär med en axelryckning ha vänt målningen ryggen, ingen kan naturligtvis uppfatta Sophie Manzey som han; det är orätt av Edelfelt att tala illa om en herre som han inte känner, men han kan inte låta bli att förarga sig över honom.
Tisdag d. 26 Oktober 1880. 26. lokakuuta 1880
Redan i logen gavs antydningar om Mischa Wolkoff; det är en besynnerlig motsägelse i hennes sätt att tala om denna sak på Haiko och där; Mischa hade skrivit ett tillkrystat artigt brev till fröken; Paul von Etter översatte några passager för Edelfelt; hon tyckes förtjust över brevet och var på briljant humör.
Middag intogs på Grand Hôtel sedan fröken Sophie Manzey fått en hatt; Edelfelt satt bredvid henne; då han återkom till hennes märkvärdiga känsla för Mischa Wolkoff sade hon tillrättavisande att hon tycker mycket om denne och att de inte skulle prata mera om detta.
De stannar en vecka och beger sig sedan via Nizza och Milano till Venedig och därifrån till Petersburg; om en stund ska de åka till Versailles; vädret är grådaskigt och fult; Generalen kommer med; ibland tinar hon upp som på Haiko, för att i nästa ögonblick åter tala om Mischa Wolkoff; modern tillrättavisar henne alltid; utom att hon är smickrad av hans låga, tycker hon om att reta alla genom att överdriva sin förtjusning; det är omöjligt att hon är kär i en människa som hon så kapitalt grinat ut för en månad sedan.
Paris. torsdag 28. lokakuuta 1880
Föregående dag var förtjusande; de slapp Generalen genom att göra en utfärd utåt landet, de tog en vagn till St Cloud; vädret klarnade upp och de förvillade sig nästan i parken så att fru Alexandra Manzey blev trött; de kom i "stickmörker" till Boulognerskogen; Edelfelt föreslog att de skulle dinera à la Cascade, de älskande parens restaurang; middagen blev animerad, de drack champagne och flickans is tinade fullkomligt; fru Manzey har samma generösa natur som fru Emilie Etter och var på ett briljant humör, det är omöjligt för henne att dölja sina tankar; fröken Sophie Manzey började med att driva med Mischa Wolkoff, men gick sedan över till annat; efter att ha bjudit kusken på middag i köket var de överens om att de haft en förtjusande dag.
Edelfelt gick till en av Paris bästa Marchand de comestibles [matvaruhandel] och köpte gammal burgunder, gåsleverpastej, skinka, bakelser, duchesspäron och vindruvor; han gick till Hôtel des deux mondes och var ensam med henne medan de under en viss timiditet [blyghet] och gêne [förlägenhet] ställde i ordning supén; hon återkom till Mischa Wolkoff och sade för första gången att hon inte skulle gifta sig med honom, men tillade att hans familj kommer att plåga henne och säga att han alltid kommer att förfölja henne i tankarna.
Måndag, allhelgonadag 1. marraskuuta 1880
De senaste dagarna har Edelfelt skiftat mellan fruktan och hopp, glädje och förargelse medan han fört ett teater- och resenärsliv med middagar och supéer; ibland är han alldeles tokig i fröken, medan hon i nästa ögonblick kommer fram med några dumheter om Mischa Wolkoff, vilket gör honom nedslagen; fru Alexandra Manzey kan inte dölja sina tankar och Edelfelt har sett att hennes tankegång är att hon önskade att Edelfelt var ryss och bodde i Petersburg, för närvarande är det fyllt med så många svårigheter och risker att hon inte vågar tänka på honom och dottern; flickan är kokett och roar sig med att se folk olycklig, varför skulle hon annars pina Edelfelt med Wolkoff.
Edelfelts resa till Boruvna följande sommar är så gott som säker (ifall inte Sophie Manzey gifter sig med Mischa Wolkoff); fadern Nikolaj Manzey har i brev talat om att han gärna vill att Edelfelt målar även Schura Manzeys porträtt.
Det blir ledsamt då de reser; den oberäknerliga Sophie Manzey kan när som helst gifta sig med sin utkorade; Modern sade sig inte vara förvånad om flickan om fyra veckor vore Madame Wolkoff.
Sophie Manzeys giftermål med Mischa Wolkoff är mycket convenabelt, han är vacker och har en hovtjänst; då Edelfelt tänker på hur hon är uppfostrad och vad hon är van vid tycker han det är förmätet att tänka på henne.
Paris onsdag afton 3 nov. 1880 3. marraskuuta 1880
De reste föregående kväll; avresan var bestämd till klockan 11 på kvällen men gjordes redan klockan 7; Edelfelt hade gått ut för att köpa blommor till Sophie Manzey; då han återvände till hotellet höll de i största hast att packa ner sina saker, för att hinna med snälltåget och inte det andra tåget som tog dubbelt längre tid; på bangården sade hon att Edelfelt inte skulle oroa sig; hon tycktes besluten att trotsa alla vedervärdigheter gentemot Mischa Wolkoff; Fru Alexandra Manzey var uppriktig och undrade varför Edelfelt inte var i Petersbourg; då de steg in i vagnen sade Sophie Nous nous reverrons n'est-ce pas? – Oui, mais peut-être pas dans les mêmes conditions. – Oh, que si! [Vi återser varandra eller hur? – Ja, men kanske inte under samma omständigheter. – Å, det hoppas jag verkligen!; Edelfelt lovade skriva ofta till Paul von Etter, han kysste fru Manzey på handen, tog avsked av Paul och Schura Manzey och tryckte frökens hand innan det bar av: hon viftade länge med buketten av terosor och vita syrener som Edelfelt gett henne; det lönar sig inte att skriva för länge om detta, en massa delikata ämnen skäms bort om de i skrift behandlas av en profan.
Ända fram till dagen före avresan hade Edelfelt små kalabaliker med fröken, som plågad av det eviga talet om Mischa Wolkoff, lätt tog eld; Edelfelt frågar sig om hon bara är kokett eller om hon har känslor för honom.
Söndag d. 7 nov. 1880. 7. marraskuuta 1880
Herman Standertskjöld råkade på tal om Petersburg nämna bröderna Wolkoff; Standertskjöld sade att Mischa Wolkoffs sätt med det täcka könet skulle väcka anstöt överallt, men att det går an i Ryssland; dessutom var M.W. okunnig, har aldrig gjort några studier och var en äkta ryss.
Edelfelt ska skriva till Manzeys poste restante Venise; om hon gifter sig med Mischa Wolkoff blir det ett svårt slag för Edelfelt, som då mister allt förtroende för "fruntimren"; det finns karlar som imponerar på kvinnor trots deras bättre vetande; kvinnan står närmare änglarna och längre från djuren och har ofta en egendomlig respekt för styrkan, "la brute", hos mannen; Edelfelt frågar sig å andra sidan om han kunde bjuda henne en ersättning för allt det hon mister, sitt hem, land, sina bekanta och sina vanor; Edelfelt kan inte slå sig ner i Petersburg, det vore hans död som artist och ett helt livs ånger över att inte ha förvaltat sitt pund, vilket skulle smitta av sig på den äktenskapliga lyckan.
d. 17 nov 1880 17. marraskuuta 1880
Edelfelt väntar fortfarande på brev från Venedig; han vet lika lite som Alexandra Edelfelt om Sophie Manzeys hjärta är med i saken; Edelfelt förälskar sig inte riktigt "pour tout de bon" [på allvar] innan han vet vilken känsla han kan räkna med; det myckna talet om Mischa Wolkoff kan han inte bara förstå som koketteri, där ligger en slags gammal beundran för den stora kroppen med det välkammade skägget.
En intelligent kvinna ersätter ofta i fantasin det som brister i verkligheten; Edelfelt vill ändå inte säga att fröken Sophie Manzey vore kär i Mischa Wolkoff, troligen har hon ingen aning om vad kärlek är; Edelfelt har erfarit passionerad kärlek för ett ögonblick, vilket är tillräckligt för att veta vilken djup och stor känsla det är; tusen saker kan skymma bort kärleken, däribland stoltheten; det vill mycket till för att en man ska vilja trotsa det värsta av allt, det att synas löjlig, för att uppnå ett osäkert mål.
Under talet om Mischa Wolkoff har Edelfelt ofta varit olycklig över att han inte är elegant eller en homme du monde [världsman]; häromaftonen såg han på cerclen [klubben] hundratals prinsar, markiser och grevar, den ena mer dum och "ramolli" [förslöad] än den andra, och han kände att "le monde" ändå inte var hans sak; kvällen innan hade han varit hos Frisé; alla dessa unga artister är fattiga men har mera verklig esprit [anda], förnuft och själ; människor som sysselsätter sig med intelligent arbete får ett annat djup; de konservativa kan aldrig förlåta Léon Gambetta, Jules Ferry och Challemel de Cour att de för 15 år sedan åt på kredit hos la mère François i quartier latin; ofta då Edelfelt tänker på en möjlig framtid hos Manzeys har det petersburgska snobberiet kommit över honom som maran [en mardröm]; allt detta är inte livet och ännu mindre evigheten.
måndag d. 29 nov 80. 29. marraskuuta 1880
Alexandra Edelfelts brev kom samtidigt som Gunnar Berndtson som 10 dagar levt med Etters och Manzeys i Petersburg; Berndtsons tal om deras utomordentliga vänlighet dementerar Mammas farhågor om smolk i mjölken då fru Emilie Etter inte har hört av sig; Berndtson blev väl emottagen och förlängde sin vistelse i Nevastaden för att få vara tillsammans med fröken Sophie Manzey; Mischa Wolkoff lär numera betraktas som en buse; Berndtson sade att fru Jacobson var den vackraste och behagligaste i familjen, lika snäll som fru Etter, men vackrare; Edelfelt kan inte förstå Konny Zilliacus prat om hennes dryghet mot de finnar som var på bröllopet.
d 21 dec 1880. 21. joulukuuta 1880
Fru Emilie von Etters samvetsfrågor är svåra att svara på nu; Edelfelt var åtminstone kär då Manzeys var hos honom, därefter har han drabbats av betänkligheter; han har heller ingen garanti för att hon [Sophie Manzey] har varma känslor för honom; han tycker inte om det kinesiska och gammalryska sättet att hustrun aldrig fick se sin man före bröllopet eller opponera sig mot valet; han är nyfiken på att se sina känslor följande sommar; han har aldrig sagt något om att det är fråga om verklig kärlek; hon är modig som står emot Mischa Wolkoff, men det betyder inte nödvändigt att hon flammar för Edelfelt; enligt Paul von Etters brev är W. degoûtant [otäck] och tråkig; Edelfelt tror att hon aldrig varit kär i Wolkoff, men tänkt sig möjligheten av ett konvenabelt parti; hon har många exempel på en sådan dräglig existens i sin närmaste närhet; "Je ne crois plus à l'amour" [Jag tror inte längre på kärlek] sade hon en gång, "depuis que j'ai vu la tante Nadine, que je croyais capable de grands sentiments épouser Armfelt – et ils sont heureux!" [sedan jag sett tant Nadine, som jag trodde var kapabel till stora känslor, gifta sig med Armfelt – och de är lyckliga!".
12 januari 1881. 12. tammikuuta 1881
Från Paul Etter hade jag i går ett långt bref, skrifvet i vinterpalatset under nattens stillhet, då han höll vakt. Collin tyckes ha slagit an, och han förebrår mig att ha skildrat honom såsom menniskofiendtlig och något tafatt. De tyckas ha ganska roligt, och Paul säger att jag ändtligen må komma till Petersburg, åtminstone passera nästa vinter der. Eftersom ingenting ännu blifvit sagdt åt de Kejserliga, lära väl någon resa i nu på vårvintern ej mera vara att tänka på. Får nu se om Collin verkligen gör några briljanta affärer. I bref till sin familj hade han sagt att han haft större depenser än han trodde. M. W. tyckes fortfarande hålla på med sin, efter mitt tycke, dock temmeligen matta cour. Det kan ju ej vara annat än fadaiser han säger, då han aldrig så kompromettera sig att han kan bli körd på porten. – Till fru Etter har jag skrifvit ett så artigt nyårsbref som jag kunnat. Ännu har jag ej fått veta om solfjädern kommit fram. Nu efteråt ångrar jag att jag ej tog en annan montyr; jag är så rädd att denna efter Pburgska förhållanden skall anses simpel och dock för grann.
d. 2 februari 2. helmikuuta 1881
Fru Etter har skrifvit mig om Mm Pasca. Jag tror egentligen ej så mycket att Mm P begärt min och Berndtsons adress för att ta reda på mig som ej mera för att ändtligen få ett portrett som Wolkoffs skickat med Bson men som denne ännu ej framfört emedan han 3 gånger sökt henne förgäfves och personligen vill öfverlemna paketet Jag kan dock ej rigtigt förstå hennes mening. Slog hon ej sjelf efter Michel W. Huruvida hon är skild från sin man vet jag ej – det lär vara någonslags storskojare hvars bedrifter gjort att giftermålet förklarats af intet värde. – Emellertid är jag naturligtvis beredd att emotta den stora skådespelerskan; i intet fall skulle Jag på minsta sätt ha kompromotterande hvem det vara må.
Tisdag 8 nov. 1881 8. marraskuuta 1881
I går var det middag här med Jacoby, Manzeys och fru Spetschinsky. Bara ryska talades, så att jag blef alldeles alamodiger. Fru Etter öfversatte visserligen de största qvickheterna som sades, , men jag kände mig ändå så förfärligt dum. – Då Manzeys äro ensamma hemma är jag rigtigt à mon aise, men så snart någon annan kommer då blir det igen den evinnerliga ryskan, bara ryska ingenting annat än ryska. All konversation rör sig om Wolkoffs Odinzoffs, Armfelts, Sacha, Wolodja och Mitja, German Gustavovitsch etc.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Ja der är kostymbal, och gubben M. som har sina kapriser, låter ej sin dotter gå dit, ehuru hon har en förskräcklig lust. – Han hatar chevaliergardisterna och tycker ej om den Durassoffska genren säger han. Paul och jag gå okostymerade – dels emedan man är säker på att sålunda alltid vara convenabel och ej sämre än andra, dels emedan flere civila herrar, Wolkoffarne m.fl. ej kostymera sig. – Visserligen kunde jag få flera vackra kostymer af Jacoby – kanske jag också besluter annorlunda i morgon. – Kitty skall ha en vacker polsk kostym, – gumman D. skall vara kostymerad, friherrinnan Maydel en marquise Louis XV, Lize Odinzoff empire o.s.v. – Levaschoff sotare i svart sammet. Gubben M. är jaloux på sin dotter – han kan ej tåla dessa dumhufvuden säger han, och lider af att se dem slå för Sonjutschka, men han går för långt då han bråkar emot ett tillfälle att roa sig för henne.
Petersburg 8 mars 1882 8. maaliskuuta 1882
I går hela dagen som vanligt hos Madame Miatleff, derefter på visit till Wolkoffs (som skickat mig Figaro regelbundet), och så till Duperret som jag visste vara i staden. Åt denne sistnämnde förtrodde jag min förargelse öfver uppskofvet med de usla fyrkarne, och han lofvade, genom fru Flotow ta reda på saken. För resten är han nu ensam ute på Gatchina. Heath lider af en fistel som ännu ej kommit till mognad. Gumman Flotow lär också ha varit sjuk och legat några dagar.
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28. maaliskuuta 1882
Tillstås måste, att jag i går ej förde den diet som av omständigheterna anvisats mig – På morgonen med hela familjen Manzey, Etter och Armfelt på akademin, der mina Wladimirovitschar mycket beundrades så frukost med Paul, så en exposition, derefter visiter till fru Linder, Volkoffs, Nikiforakys m.fl. så ett evinnerligt språng efter Duperret, som suttit och väntat på mig halfva e.m. och underhållit sig med fru Etter, och sist bal hos Bruuns, derifrån jag kom kl. 5 på morgonen.
Petersburg Måndag d 19 nov 82 13. marraskuuta 1882
Idag har jag derföre gjort alla mina visiter, hos Wolkoffs Odintzoffs, Buistroffs m.fl., och haft den sällsporda turen att träffa ingen hemma.
P.burg måndag d. 20 november 1882 20. marraskuuta 1882
Borovna ligger mycket nätt – men är mindre än jag af Etters berättelser trott. Det är ett gammaldags stenhus sådant som massa herrgårdar hemma – icke så stort och så dominerande som Kiala, på långt när. På mangårdssidan ligga två små flygelbyggnader åt sjösidan är en gammal stadig veranda med två runda trappor ned. Ungefär 50 steg derifrån ligger sjön och bryggan, som är gammal, halfrund och af sten. Stället är gammaldags, hemtrefligt, men alls ej storartadt – trappor o.d af gulmåladt trä, som på Kiala. – Utmärkt snyggt öfverallt. Stora björkar rundtomkring. – en lång landtunga som bildar som en liten ås, måste om sommaren vara en särdeles behaglig promenad. Mest björkar – en och annan liten, planterad ek. Från Borovna ser man 2 kyrkor, Wolkoffs ställe midt öfver sjön som endast är några (2) verst bred, samt alldeles midt öfver en by som ger åt det hela ett ganska lifligt utseende. Naturligtvis finnas icke Haikos bergsformationer, vackra vikar och allt det der. Inne äro rummen enkla, men trefliga, stora ej höga men ljusa. Alla möbler äro gamla, sådana som på Kiala de adlercreutzska speglarne. stolarna o.d. Allt Mahogny – i kejsartidens smak 2 vackra bord och en do pendyl ha de, men öfverhufvudtaget är möblementet mycket enkelt. En treflig stor biljardsal med Jakovleffar och Manzeyar i massa alla från början af detta århundrade.
Paris d. 2 Dec 1882 2. joulukuuta 1882
Hos Madame Pasca hade jag varit förut. Hon var prevenerad om Ss ankomst, och som Wolkoffs, likasom Etters framställt honom som döende, skyndade hon genast upp på hotellet för att erbjuda honom sin vård. Då hon fann honom så pass dugtig – bjöd hon honom och mig på theatern. Jag protesterade för Saschas skull, men gick dock, då jag märkte att ingenting afhöll honom. Vid tredje akten började han dock må illa och gick. Man märker inga yttre tecken till hans sjukdom, som lär vara nervös, men han säger sig känna en grym smärta i högra sidan ef bröstet. Vore verkligen smärtan så svår, skulle han väl, pjåkig som han är skrika, men han säger ej ett ord. Vi voro upp i Pascas klädloge, och jag gick efter Ss affärd upp dit under alla mellanakterna. Hon gör intrycket af en "bonne femme" – helt och hållet fransyska och aktris – rakt på saken, energisk, pratsam och godmodig, men med hela sitt intresse fästadt på succès, applåder, tidningar o.d. Huru en sådan vänskap kunnat uppstå mellan de bigotta, fördomsfulla Volkoffs och denna routinerade aktris, som ej har det minsta gemensamt med dem, begriper jag ej, nej icke det minsta. Unter uns tror jag hon småningon börjar tycka den der Wolkoffska vänskapen bli litet tryckande, så inbringande den än kan vara.
Mme P. tog mig afsides och frågade på själ och samvete om hans sjukdom, som ej synes till just, var så der dödsfarlig, eller om Volkoffs och Jacobsönerna öfverdrifvit. Si c'est l'éternel Buistroff qui l'a dit, je n'en croirais pas un mot” sade hon. Men nog måste det ju vara något med hans sjukdom efter B. haft konsultation med andra och alla sagt att han bordt resa.
Paris d. 19 Xber 82 fortsatt den 22 Xber 19. joulukuuta 1882
Mme Pasca lät påskina igår angående Wolkoffs, att hon visst var dem oändligen tacksam för deras vänlighet, deraf beundran och allt det som detta gifvit henne i Valuta, men att den der vänskapen ändå ibland var högst tryckande Que voulez-vous, nous sommes des natures si differentes. Il y a des bizarreries dans le caractère russe qu'un étranger ne comprendra jamais.
Paris d. 23 Jan 83. 23. tammikuuta 1883
I lördags var jag deruppe med Pasca. Hon talade rätt mycket om Jacobsons-Volkoffs, men icke alldeles öppet – ty hon såg ej ut att vara säker på mig. Pasca har talt med Alex. Dumas om den Rafaël jag har. Dumas är nu en tafveljude, och tyckes ha blifvit intresserad af denna sak, efter han bedt mig komma till sig någon morgon för att tala om saken. Pascas konstförstånd är allmogens likt – hon är förtjust i Courtois' måleri, hvilket ej bevisar att hon är särdeles nogräknad.
Paris d. 27 februari 83 27. helmikuuta 1883
Madame Dumas talte med mig om Volkoffs, Etters och Manzeys som hon kände genom Mme Pascas tal om dem. Madame Pasca har naturligtvis aldrig varit så fjesad som i Ryssland, och talar alltid om denna upphöjelsetid med största hänförelse.
Petersburg måndag 10. joulukuuta 1883
Det är detta eländiga visiterade som nu åter om en stund skall rycka mig från skrifningen, ty ännu har jag af den oräkneliga slägten Wolkoffs Odintzoffs och fru Ellis ogjorda.
Petersburg söndag afton 30. joulukuuta 1883
Fröken M. som var mycket väl klädd men fatalt koifferad, trasslade bort sig med danserna så att hon ej hade någon qvar för mig fastän jag tre dagar förut hade bjudit upp henne. Ovanan att vara bland mera folk gör henne rätt underlig i större sällskap. Hon har ej mera det älskvärda som annars, utan blir litet onaturlig och bortkollrad. Hennes Mischa var magnifik. Ack sådana plattheter han sade, när han sade något.
fredag afton 1. tammikuuta 1884
Hos Manzeys var jag i går afton. Någon rigtig reda på fröken har jag ej fått. Hon går visit och anser sig vara martyr i sin kärlek till Mischa Volkoff, den stobaken – om hon älskar honom. Schura hade en af sina svårare attacker i går – lyckligtvis gå de nästan ögonblickligen om, men bra obehagliga att åse äro de.
Petersburg d. 11 Jan 84 11. tammikuuta 1884
Hvad de äro underliga dessa menniskor. Så underbart omyndiga, outvecklade. I går hade fru Manzey igen en tribulation med sin dotter angående Mischa W. – Älskar du honom ja eller nej? – och så undvikande svar, så ett litet upprördt uttryck i ansigtet. Säkert är att han gjorde henne sin kur på soiréen sist. Nog måste jag säga att hon skulle sjunka i min aktning om hon toge denna rysliga stork, hvars ansigte strålar af sjelftillräcklig och förnöjd dumhet. Men hon har en slags penchant för honom. Ju dummare och latare en karl är desto trognare anse qvinfolken honom vara, och denna trogenhet, se den är värd mera än allt annat. Fröken Manzey får ju också, genom att ta honom det hon önskar mest och innerligast – en plats i Petersburgssocieteten, en vacker våning, slägtmiddagar och spelpartier för herrarne – samt någongång komma på hofvet.
Petersburg fredag d. 13/25 Jan. 84 13. tammikuuta 1884
Hur allt detta gått till? Ja jag vet knappt sjelf. Jag vet ej hur det kom sig att vi liksom på en gång kom att säga hvarandra häromaftonen att vi höllo af hvarandra – men då reste sig Mischa Wolkoffs dumma löfte emellan oss, och hon förklarade att hon ej mera var fri, att hon sedan åratal ej varit det, att det var en olycka som endast kunde botas genom att jag sökte glömma henne. – Jag blef till den grad tokig af sorg, att jag aldrig trodde mig kunna slita så gräsligt ondt. Hon var mycket uppskakad då vi skildes, och jag gick i den gräsligaste ångest hela natten. Jag tror det var första gången jag insåg huru mycket jag älskade henne.
Hon hade bedt mig att ännu komma om två dagar ditupp, emedan jag lofvat dem att gå på Ermitaget, fröken Ellis och henne – allt detta för att ej ställa till skandal – jag skulle resa och låtsa om ingenting, resa för sista gången. Då vi träffades var hon förstörd likasom jag – och jag kunde bara säga henne i flykten. Il faut que cela change, il le faut. – Sedan dess ha vi haft rendez-vous utom och inom hus – alltid förfärliga genom att detta så kallade löfte stod och hotade vår lycka – men när vi kommo till klarhet, när jag rigtigt fick reda på hvad hon lofvat, så var det så vagt, så otydligt att hvarken Gud eller menniskor deraf kunde anse henne tvungen att gifta sig med en karl som hon ej älskar. Med ens sade hon. "j'ai été poltronne, mais je ne suis plus – och då, då gaf hon sig, sträckte vapen och talade som en engel. Gud hvad hon var söt! Sedan vi slutat ett samtal som verkligen var "feu et flammes” sade hon småleende: Je suis sûre qu'aucune de mes tantes n'en a jamais dit autant de sa vie. Är hon en Jacobsson hvad finskhet och renhet i tanken vidkommer, så är hon åtminstone inte kall. – Gud välsigne henne! Emellertid ville hon i går morgse att jag skulle resa – hon skulle tala med Mischa och jag skulle komma hit i maj – "trois mois c'est beaucoup, c'est horriblement long, mais nous aurons toute la vie après.
På aftonen var det troik-parti hos Manzeys. Jag passade på att tala med fadren, på hennes inrådan, – detta var nu mycket lustigt satt i scen, allt detta, ty hon pratade med sina gäster, gossarne Etter cirkulerade och alla dörrar voro öppna – i en handvändning hade jag sagt mitt ärende, talt om den der Wolkoffska historien och om vår plan att jag skulle resa nu och komma igen i maj. Gubben M. föll mig om halsen och sade: vous ne partirez pas, non, vous ne partirez pas. – Midt i salen kysste jag Sophie – allt för öppna dörrar med folk rundtomkring som ej såg det – ja, man vet ju icke hvad man gör ibland – och hon bara smålog: "tant mieux, me voilà compromise". Fadren lär ha frågat henne om hon lofvat Wolkoff att vara hans hustru hvilket hon ej har gjort. Det har alltid varit frågan om "fördom" och deras bestämning för hvarandra och dumheter. – Så bar det af i troikor till Ozerki der dansades, superades, dracks champagne – nog vore gossarne Etter bra blinda om de ej sågo något – Paul såg mycket blek ut – Gubben Manzey hade tårarna i ögonen och skålade alltjemnt med mig – Han åtar sig den Wolkoffska förklaringen – till dess – om några dagar, stanna allt oss emellan, en petit comité.
Petersburg d 15 Jan 84 15. tammikuuta 1884
Fröken är stumt förtviflad öfver tråkigheter hemma, som verkligen kan göra en menniska abruti och går och tänker på sin Mischa Hon har en böjelse för honom, det är säkert. Häromaftonen då hon litet vaknade ur sin lethargiska sömn och dåsighet, hade hon ett slags uppgörelse med mig, då hon hoppades att vi ändå alltid skulle vara goda vänner o.s.v. Jag blef litet perplex vid hennes vackra tal om sin kärlek till Mischa, men min stolthet vaknade och jag såg lugn ut. Likasom om den der storken skulle kunna roa henne, såsom hon hoppas.
Petersburg 19 januari 84 19. tammikuuta 1884
Fröken Manzey går allt och låter påskina att hon lider orättvist för sin kärlek till M. Volkoff. Är detta pose, så tycker jag den räcker väl länge, är det sanning så begriper jag ej hvarföre hon går och hasar. – Jag för min del har nu nog, af Petersburg – öfvermåttan tillräckligt.
Petersburg d. 21/1 84 21. tammikuuta 1884
Fröken, stackars flicka, har det ej för bra – Modren och hon skära ofta ihop, utan ringaste rim och reson – så deras instängda lif, bristen på vänner, Schuras sjukdom och framförallt denna förskräckliga pessimism som är hufvuddraget hos henne. Då man talar litet allvarligare med henne, blir man alldeles häpen öfver att en så ung person kan ha en sådan sorglig lifsåskådning. Hvarför hon känner sig "bunden" vid Mischa begriper jag ej, men på fullaste allvar tycks hon säga det. Der är något underligt Jacobsonskt "devoir" aktigt i detta – så litet Jacobsonsk hon i allmänhet än är.
På vägen från Petersburg till Vilna, tisdag d. 29 Jan. 84 29. tammikuuta 1884
Fru och fröken Manzey följde mig till bangården, jemte gossarne Etter. Sophie stack in litet paket i handen på mig – c'est un souvenir de moi que vous porterez toujours, quoi qu'il arrive – Här i vaggonen har jag tagit upp paketet – en magnifik hvit perla, monterad som bröstnål. Detta hennes ofta återkommande ”quoi qu'il arrive" bådar ingenting godt. Är det verkligen hennes giftermål med Volkoff hon åsyftar? Händer detta, då skall jag icke mera vara naiv, utan ta qvinnorna för hvad de äro. Söt och förtjusande är hon – kanske har hon rätt i att vi ej böra förstöra en herrlig illusion genom något så omöjligt som ett giftermål – icke böra utsätta oss för hela prosan af le pot-au-feu.
Berlin, British Hôtel torsdag 31 jan. 84 31. tammikuuta 1884
Ännu har jag ej hemtat mig efter mina "emotions" under den sista veckan. Jag har lefvat ett på upphetsadt oroligt och feberaktigt lif att jag alls ej ännu får reda på mig sjelf. Det är ju ett ganska eget fall. En ung flicka som först refuserar mig, 12 timmar derefter svär mig trohet i lif och död, om 12 timmar igen afstår från det hela, och sist skiljer sig från mig med löften om evig kärlek och förespeglingar om att hon snart tänker gifta sig med en annan. Vore jag ej så kär, skulle jag ta saken från den komiska sidan.
Paris, måndag d. 4 februari 84 4. helmikuuta 1884
Hvad jag ändå känner mig stärkt och lycklig sedan jag fått Mammas bref. – Jag gick och grufvade mig under jernvägsresan öfver att jag ej farit till Helsingfors ändå – kanske hade mamma gerna sett det. Men jag var rädd att i minnet alltför tydligt gå igenom de sista dagarnes händelser – det var slut och jag ville att det skulle vara slut. Mamma beklagar henne mera än mig, och det är rätt. Jag kan nog få såren att gå igen och kan alltid hållas upp af ett eller annat intresse, men hon går en lefnadslång pinsam sömn tillmötes. Hennes fatalistiska undergifvenhet under Wolkoff är nu något som jag ej begriper – der är något skrockfullt, underlagt i detta som jag ej, med min vesterländska och derföre kanske mera prosaiska förstånd, mägtar med.
Petersburg, tisdag morgon 1. tammikuuta 1885
Edelfelt ska besöka paret Ellis som bor på Vassilij Ostrov; sedan fortsätter han till Volkovs; träffade den yngre Volkov på gatan; slutligen ska han besöka sin vän Nikolaj Ivanovitj Bystrov, som dock sällan är hemma .
Petersburg Onsdag morgon 1. tammikuuta 1886
Herr Manzey har kvar en "klockarkärlek" till Edelfelt; fru Manzey är sjuk; efter frukosten gick herrarna upp till fru Manzey, men då kom också Michail och Sophie Volkov, vilket Edelfelt fanns pindamt, men han fann en viss distraktion i att studera Volkovs tölpaktigheter; Volkov visade artighet mot sin fru på ett "komligt", klumpigt, sätt och utan respekt för andras människovärde.
På eftermiddagen gjorde Edelfelt visit hos Spetschinskys och blev kvarhållen till middag; han hade glömt det återkommande namnsdagsfirandet i Ryssland; det var en stor mängd människor bjudna, bekanta och obekanta; Edelfelt var trött och arg och önskade sig hundra mil därifrån; lyssnade på enfaldig överste Olchins prat om dueller och Sofi Volkov-Manzeys affekterade uttalanden om teatrarna i Paris.
Petersburg tisdag 23 nov 86 23. marraskuuta 1886
Sophie Volkov hade "embellerat", blivit vackrare, och tog emot honom vänligt och glatt, lite för glatt för att vara naturligt; hon talade med "en aplomp", självsäkerhet, om "mon mari", min man hit och min man dit; fiendskapen mellan Michail Volkov och familjen Manzey verkar högst överdriven; familjen hade inrett en del av sin lägenhet för de nygifta, men Michail Volkov hade ändå hyrt en våning på Hôtel d'Europe som kostade 25 rubel per dag; nu får Sophie Volkov sitt lystmäte av betjänter och vagnar; all denna konvention, konvenans och komfort där nya idéer eller känslor inte har någon plats är något som Edelfelt inte förstår; Sophie Volkov hade inte varit rätt kvinna för honom insåg han nu, "nej, nej, njeto dobra marcher" [nej, nej, det går inte bra].
Fredag 13. 1. tammikuuta 1891
Så till Etters – de bebo en enorm villa så stor som ett kungligt lustslott i Skandinavien midt i en stor trädgård – ingen menniska synlig först – Så ser jag hans Majestät Mischa Wolkoff segla fram. Han visade mig ganska litet vänligt för resten in till damerna och i Salongen träffade jag först Mme Sophie Wolkoff, (Lily & Mima i bakgrunden, tysta roler) Natalia Basilevski född Volkonsky och ett mycket schangtilt herrskap som bar det i våra öron oschangtila namnet Petterson – ryssar – hon född Nabokoff – Så pratades det såsom på en visit i Petersburg och Mme Petterson, née Nabokoff talade om att det på deras hotell var djèrisoirement bon manhé, bara 15 frcs person
Jag hade redan sett att det var något tvunget, otrefligt i luften, och fru Etter, som tog mig afsides började ordentligt lätta till hjerta. Mischa är en tyrann, Mischa vill ej Sonitchka gå ut, Mischa är nedrig mot fru Manzey – och ingen protesterar – De gråta bara då och då – fru Etter är den enda som vågat be honom menagera sin fruns helsa – ty Sonsitschka har hållit på att bli éthisique" af hans ledhet – si fabula vera. I alla fall äro de besynnerligt ryska som hålla till godo med hans fäaktighet, då fru Manzey betalar. – Att deras lif måste hålla hundratusental såg jag strax – dyrt, opraktiskt och tråkigt. – Vi äro som i ett fängelse här sade fru Etter – (Skrif för alldel ej ett ord derom till henne ty alla bref läsas af Sonja Manzey-Wolkoff och Alexandrine), de hade just fått Berthas bref. Visserligen skrifver B, den nya Sedigné, med mycket "qvickt geni" men hennes bref hade redan 24 timmar lifvet upp alla menniskor der (utom Mischa) – det är ett bevis på huru litet omvexling de ha. Mischa vill ej att Sofie skall gå ut. Fru Manzey såg nedtryckt ut-
Frukosten högtidligt, ceremonial med stor mogul tronande i ändan af bordet och alla dessa qvinnor darrande inför det der dumma fät. "Parlez, parlez beaucoup à table" hann fru Etter hviska till mig – och jag talade som en mycket van verldsman Nikolai Karlovitsch Petterson, också en van verldsman, hygglig och kunnig för resten pratade med – Mischa konstaterade att det ej fans några comme il falut fransmän, och heller ej engelsmän. –
Jag andades ut först när jag kom till Dagnan igen – det var som om jag varit qväfd i parfumerade dynor – Nej frihet vill jag lofva och Dagnan, är ju en annan karl än M. W.
Cannes 31 mars 1891 Hôtel du Paradis 31. maaliskuuta 1891
I går afton efter en mycket tråkigt middag vid den tråkiga och obekanta table d'hôten – der man ej hör ett ord franska, endast engelska och tyska – företog jag mig vågstycket att fara på visit till fru Etter det är en förfärlig väg dit, ty om detta ligger som Mossaskogen från Borgå, så motsvarar Santa Maria "Vade" på Illbyvägen. Jag vet ej huru länge det räckte att köra dit – när jag kl. 1/2 9 kom fram var huset alldeles utdödt – och först efter mycket sökande fick jag tag i fru Etter och Lily. Mima ligger allt ännu, naturligtvis – fru Sofi W. låg också, ännu krasslig efter ett nytt missfall, Mischa låg i gulsot och fru Manzey af trötthet Jo nog ha de fått göra en lustresa!
Cannes 1sta april 91 1. huhtikuuta 1891
Mischa var mycket ämabel – gulsoten måste ha mjukat upp hans hårda hjerta. – Middag åts der, och fru Etter och jag kommo in på Haikohistorier om Heidens och Olbedinskys –det var precis som på Haiko. T.o.m. fru Etters vänlighet att placera enorma bitar på min tallrik och Lillis att hälla mitt glas bräddfullt fr var precis som på Haiko. Mima är bättre och sitter nu i sängen. –
Cannes 4 april 1891 4. huhtikuuta 1891
I går målade jag och var på aftonen hos Manzeys på middag. Fru Etter följde mig till hotel Beauoläsligt kl. 10 för att se på rum – usch dessa hotell, det ena dyrare än det andra, och ändå alla så lika! Manzeys vilja att vi nödvändigt skola bo närmare dem än nu, om vi komma. Mischa V. var utmärkt, remarkabelt hygglig – i allmänhet har fru Etter börjat tala mycket frimodigare nu än förr –
Allt sådant der, att se och tala med alla oläsligt skulle roa fru Etter mycket – men Mischa vill inte att de skola göra några bekantskaper, och så har sjukdomen kommit till
Cannes 16 april 1891 Hôtel Paradis 16. huhtikuuta 1891
I afton äta vi hos Mme Borget. Som Ellan sade, för att komma från Mme Borget till Santa Maria (som vi gjorde i går) får man göra en enorm effort, att stämma sig sjelf från dur till moll. Det är något så förfärligt glädjelöst öfver deras lif på Santa Maria – inga intressen som hålla dem uppe intet hopp – de äro ändå att beklaga i all deras rikedom. Dertill kommer det stora, obehaget af dof osämja inom familjen – d. v. s. fruktan och fasan för Mischa V. – Lily sade i dag att de emellertid litet morskat upp sig nu gentemot honom. Han vill nödvändigt fara bort i nästan vecka men hans fru vill det ej – han skyller på att han vill göra sina devotions de pâques i Paris – der det finns en större rysk kyrka med fullständigare påskceremonier än i Nizza eller här. Det är igen af det der ryska som en vanlig europé alls ej kan förstå. – Nog är det hårdt att Kristi religion, den enkla och innerliga, skall tolkas så. Men det är nu chic att vara orthodox till ytterlighet, och jag är ej den som tänker hindra Mischa Wolkoff att vara det han sade just ingenting till Ellan, af den enkla anledning att han i allmänhet aldrig har något att säga. Han är en korf.
Mima, som nu är uppe, och alls ej förandrad fastän hon haltar litet – var strålande af glädje öfver vår visit. Lily talade ut les trop plein de son coeur i dag – mest gingo hennes vredes skålar ut öfver Mischa Wolkoff, som varit deras tyrann och oläsligt nu under hela vintern. –
Cannes fredag 24 april 1891 24. huhtikuuta 1891
Mischa V. jublar hvarje gång Finland har sorg – till mig säger han ingenting, ty då skulle han få svar på tal, men fru Etter plågar han hvar gång han kan. Går talte jag ut min hjertans mening om Novoje Wremja och Mosk Wed – tant pis!
Paris 6 Maj 1891 6. toukokuuta 1891
Inga Wolkoffs ha ännu sökt upp mig här, fastän de troligen äro här – och så bra kan det vara. Han är ändå för magnifik för mina enkla förhållanden.
Paris 12 maj 91 12. toukokuuta 1891
Jag har ej skrifvit och tackat för Mammas bref och brefkort, emedan jag under denna sista vecka varit så trött och utfaren som jag ännu alldrig varit förr. Allt för Manzeys porträtt – Jag började måla det sista torsdags, steg upp kl. 6 de följande dagarne och gnodde på – Så kommo Etters-Manzeys – men i stället för att stanna har öfver d. 15 som jag hade trott resa de redan i afton – bortkörda af Mischa som narrat dem bort från Cannes och nu stannar här längre än de. Jag tror jag blir galen af all deras underlighet. Mischa vill bli af med dem – alltnog porträttet är nu färdigt, och det är, skall jag säga Er, resultatet af en oerhörd ansträngning – och ändå är det alldeles "omsonst" som jag bråkat så ty fru Etter sade i går att fru Manzey ej har några pengar mera, ty Mischas luxuösa installation har tagit med deras fyrkar. – De ha just så mycket att de komma hem. Och nu bo de (Mischas arrangement) på hôtel Bristol, Place Vendôme, der endast kungliga personer brukar bo, och der en kopp kaffe med doppa kostar 6 frcs. – Jag har gjort 2 porträtter af gubben Manzey, som Mamma vet, – och skall nu föra dem i vagn (de äro encadrerade redan) till Place Vendôme.
Förgäfves hade jag låtit göra ateliern rigtigt fin i går med en blomsterprakt som var stor men de måste ut och söka ett "minnen" åt Buistroff och en Waterproof åt tjotje Nadja, och så var min blomsterprakt alldeles onödig – med Kl. 2 e.m. kommo vi efter fru Etter – fingo vänta på de andra till kl ½ 6 – under hvilken tid fru Etter endast talade om Mischas nedrighet så foro vi ut på kommissioner "Waterproofen) och voro i tusen butiker. Ellan alldeles forceradt artig, var ej nöjd förr än vi hade sett ungefär 10000 regnkappor – ingen togs åt tjotje Nadja. Så bjöd jag fru Etter och Lilly på middag till Ledoyen och sedan Lilly och Mima på Teatern
jag är halfgalen af trötthet nu – Tänk jag har haft salongen dessa dagar, målat färdig och utstält en ny tafla skaffat ram o. d. från Valescure i morgon kl. 9 f.m. kommer Carnot dit, och till dess skall Ellan ha en hatt. Hon har nu Lily på frukost – Gud det om jag hinner köpa några minnen åt flickorna och Mamma nu på e.m. Jag skall göra följande: fara till Place Vendôme med 2 taflor, föra dessas ramar rue Bonaparte, fara till Marchand för att beställa en ecriteau till min tafla, besöka Vallery Radot, sedan igen fru Etter och Manzey. Allt deras rysliga kuschande för Mischa, deras gråtande på kammare och vänlighet i salongen mot denne lurk, gör mig mismodig.
Paris 20 maj 1890 [med blyerts ändrat till 1891] 20. toukokuuta 1891
Wolkoffs träffade jag ej der i den rysliga röran, men följande dag tog jag afsked af dem och öfverlemnade åt pojken en mycket stor konfektask. Sista dagen fick fru Etter och Lily litet mera intryck af Paris – men i brådskan och inpackningsfebern och uppköpsångesten blef intrycket ändå bra flygligt, tror jag. Då Mischa ej rörde sig för att följa dem och hjelpa dem bad fru Etter mig följa dem till bangården – der köpte jag biljetter åt dem och inskref bagaget och var glad att kunna vara dem till nytta. Senare kom M.W. rak och tjock och tog ett kallt farväl af dem, utan att tänka på allt ursäkta sig –
Sofi. Wolkoff är visserligen olycklig öfver att M.W. ej är så väl upptagen i familjen som hon hade önskat för harmonins skull, men som jag ändå tror henne vara rätt okänslig och rätt grund, tar hon saken kallt och är mera ledsen öfver att ej roa sig mera i le monde än hon till följd af många omständigheter gör. – Jag tänker med tacksamhet på de tillfälligheter som gjorde mitt gifter mål med henne omöjligt – Jag hade bestämdt känt mig ytterst olycklig och främmande, främmande tom förtviflad. Inga miljoner hjelpa dervidlag tror jag. Hon är sig mycket lik litet gulblekare, men ej äldre.
Så snart Manzeys hade rest voro de som fioler, han och hon, och proponerade mig att gå på något rigtigt skoj – dagen derpå voro de särdeles artiga mot Ellan och mig, då vi voro der på afsked. M. W isynnerhet var på tå för Ellan, tack vare Ellans ytterst högdragna sätt i början – sådan smörja skall det lädret ha.
Paris fredag. 1. tammikuuta 1893
Jag var bjuden på middag till Volkoffs i dag, men fröken Grieser var just nu här och bad mig komma före middagen nu på dagen, emedan gossen, som i tisdag var jemförelsevis bra, nu blödt så mycket igen att läkaren beredt dem på det värsta om blödningen började i natt igen. Det är rysligt synd om dem. Hans ådror lära aldrig ha varit rigtigt nomala – att de äro ytterst sköra och att der redan finnes en lesion någonstans, är klart. Den stackars stackars Sofi V. – Kanske emellertid detta går öfver som de tidigare anfallen – Skrif ej något till fru Etter i alla fall. – Jag vet icke huru Jag skall tacka Gud för att ha en så frisk liten gossen jag – utan fel och skavank, tills vidare åtminstone –
lördag 1. tammikuuta 1893
Lyckligtvis mycket bättre hos Volkoffs – Jag var just der – pojken satt och lekte i sin säng. Gud låte honom få lefva och bli bättre fortfarande –
Paris långfredag 93 31. maaliskuuta 1893
Wolkoffs äro här, bo Rue de la Paix med betjent, kammarjungfur, barnsköterskan och sällskapsdam (Fineluscha Grieser) Jag var der i förrgår afton. Gossen ser ej så dålig ut, fastän han är otroligt liten. Han var sjelfva artigheten och hon var sig lik, litet mera afstånd och med ett drag af ledsnad som allt mera accentuerar sig. Hvad deras lif ändå förefaller tråkigt och tomt trots de många pengarna.
I morgon påskaftonen äter jag hos herrskapet Wolkoffs) påskdagen hos Chambure.
Paris 14 april 1893 14. huhtikuuta 1893
I går var jag på middag hos Volkoffs – Bouchard säger att pojken är bättre nu. Vi gingo på Teatern men midt i andra takten fick Sofi V. ett bref från Anna Griser, som kallade henne hem – pojken hade vaknat och skrek. Mischa gör ingenting här, har inga intressen och tiden blir honom lång. Stackars liten.
Paris 20 april 93 20. huhtikuuta 1893
– I förrgår var jag på middag hos Volkoffs igen, fastän jag icke kände mig rigtigt rask. De voro oroligare nu igen, ty pojken hade litet feber. Han är vaxblek men temmeligen munter ändå – Visserligen har jag sett honom endast sitta vid ett bord, så att jag kan bedöma hans rörelser då han blödde som mest om nätterna kunde han alls icke gå. De äro båda (Wolkoff och fru) mycket förbittrade på Buistroff, som enligt deras mening icke gjort allt hvad han skulle ha gjort för gossens helsa.
d 5 maj 1893 5. toukokuuta 1893
Hos Sofi Wolkoff var jag häromdagen. Hon sitter hela dagen med gossen i Boulognerskogen – Han är bra vaxgul, hennes gosse, isynnerhet äro händerna alldeles genomskinliga – Gud låte honom få lefva ändå – Hon skulle sörja sig till döds om han togs ifrån henne. Hennes Mischa är ju rätt vänlig hemma, men otroligt loj och lät. Han har satt lättjan i system, förklarar den såsom menniskans förnämsta rättighet och mål o. d. för resten försvarat han all slags reaktion – censur bl. a. – Jag ger mig aldrig in i diskussioner med honom – men vår ömsesidiga utmärkta artighet gör lifvet oss emellan mycket drägligt. – Hvarför hon tvärt emot fadrens vilja tog honom begriper jag ännu ej – alla andra skäl har hon lätt kunnat kull resonnera, men detta att utan någon oläsligt och häftig kärlek, just göra det som hennes far och bästa vän minst ville – det förstår jag som sagdt ej. – Der är något obegriptigt, något af "den grymme turken" som Morbror Gustaf sade, i detta.
Paris 10 maj 93. 10. toukokuuta 1893
På eftermiddagen gick jag omkring med grefvinnan Moltke, fru Torneblad och hennes dotter Signe – (Mamman har kommit och blir här till månadens slut) fru Holmblad från Göteborg [med blyerts:] Köpenhamn och Mme Artôt. – Stackars Sofi Wolkoff kunde ej komma emedan hennes gosse oläsligt igen blöder hvar natt och är mycket skrabbig. – Emellertid gick jag till dem och blef emottagen som en räddande engel, ty deras lif är ju ej omvexlande, och sorgligt till. De höllo mig qvar till middag, och så på aftonen var jag af Mme Artôt bjuden i hennes loge på Valkyrian – det var en väl änvänd dag icke samt, för en som haft influenzan
– Håll detta bref så att Ellan kan få läsa det – hon blir nog intresserad af Salongsnyheterna. Alla fråga efter henne och sade i går: C'est Mme E. qui serait Contente – quel dommage que'elle ne sont pas ici" Gud ske lof att hon blir bättre, att Kikuli får vara frisk (hvad jag tacka Gud derför när jag ser de stackars Volkoffs elände) och att ni alla mår bra.
Paris lördag 20 maj 1893 20. toukokuuta 1893
– Ja de stackars, stackars Volkoffs Manzeys. Jag har varit der ofta och har sett dem förtviflade – ehuru jag icke finner pojken se ut som en döende. Han sitter och leker, småler, pratar – gulblek visserligen men liflig och alls ej abottu så som t. ex. Kikuli var i Italien. Och Bouchard som icke kommer så ofta, så samvetsgrann han ändå är – det tycks mig vara ett godt tecken. Sofi V. var ledsen på mig för att jag ej varit der på 7 dagar – kunde jag veta att pojken just då blifvit värre? Hon är nervös till ytterlighet, gråter och skrattar om hvartannat, men säger att hon dör eller går i kloster om hennes enda skatt i verlden, den pojken, dör. Pojken tycker mycket om mig fastän jag bara han tala några ord med honom – men Jag har ritat soldater och hästar åt honom då och då och så tycks mitt ansigtet behaga honom. I går var jag der och såg fru Manzey som var mycket pessimistisk.
Paris 29 maj 93 29. toukokuuta 1893
Volkoffs reste i går till Schweitz; och Jag var hela dagen, (så godt som), hos dem. Jag tror att Schwitz skall vara bra och bättre än Paris för dem ty här blef isynnerhet den stackars Sofi V. alldeles galen af nervositet. Hon hade ej varit ute på 14 dagar, och dödoron och bullret på gatan gjorde henne alldeles besynnerligt. Hon gret och skrattade om hvartannat så att det gjorde en ondt att se det. Gossen var bättre nu, annanrs hade Bouchard ej låtit dem resa. Jag öfverlemnade henne en magnifik bukett efter att i sista minuten ha följt henne på Salongen som hon nödvändigt ville se. Det är djupt tragiskt med henne, och då hon säger att hon är djupt olycklig är det minsann ej lek. Ibland hoppas hon och talar om hur hon skall göra när hennes gosse blir stor – och så komma de dystra framtidsutsigterna igen. Hon vet nog hur illa det står till, men hoppas ändå, ty Bouchard har en patient 16 års pojke som lider af samma sjukdom och som troligen blir räddad.
– Hos Vs har jag varit alla dagar, hos Sparre på hospitalet likaså – Som hospitalet ligger bakom gare du Nord så vet Mamma att dessa två besök tagit min halfva, oftamin hela dag.
Ha våra tidningar talt om en superb artikel om mig i Novoïe Vremïa? Den gjorde det största intryck på Volkoffs, midt i deras bedröfvelse och den och jag firades med champagne den dagen försök att få den öfverallt
Kjøbenhavn 18 april 1894 18. huhtikuuta 1894
Koki och jag tänkte telegrafera till Wolkoffs men voro osäkra om huruvida de ännu voro i Cannes. – Ack de stackars, stackars menniskorna. Fru Etters korta "Sophy is gone mad" gjorde också att vi ej vågade telegrafera Nu skall jag emellertid tala med Koki derom ytterligare. Gud styrke henne och gifve henne krafter att bära detta.
Petersburg tisdag. 27. huhtikuuta 1896
I går var den stora vårparaden. Jag hade köpt 2 biljetter, men dessa pengar 8r.50 voro bortkastade, då jag ändå genom mina officersbekanta fick stå vid kejserliga tältet ibland generalerna – Grefve Schuvaloff Kræmer m.fl. – Jag såg nu kejsaren alldeles nära till häst, visserligen litet från ryggen, men kunde teckna af honom flere gånger. Det kejserliga tältet – invändigt rikt guldbroderadt vaktadt af kammarherrar i stor uniform, lifkosacker, lakejer i rödt och guld, tcherkesser i rödt och silfver grannt, grannt, grannt! Och så defilén: chevaliergadet med Gustaf Mannerheim (bland de ståtligaste officerare) lifhusarer (med Meyendorff), konnogardet, gula kyrassierer, blå kyrassierer och alla sorters kosacker, röda, blå, ljusblå, hallonfärgade – det var en prakt utan like – Infanteriet var långtrådigt. Kejsarn såg mera likgiltig ut än hemma hos sig – också måste det ju vara tröttsamt att sitta och se och ropa "spassiba, ulani" och "spassiba hussari" o.d. och så ropa de i takt "rádi staratsa – vásche – imperatorskoe velitschestvo" och detta i två timmar. Vädret var herrligt – I logen bakom sutto Manzeys-Volkoffs med Paul Etter, hvilken som kassör vid brigaden var befriad från att paradera.