Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

norsk författare, dramatiker

Fragment 1. tammikuuta 1880
De kom in i en häftig diskussion om Henrik Ibsens Et Dukkehjem; Ellan de la Chapelle och Edelfelt var för frun och mot Helmer; inte förvånande tyckte fru Lina Runeberg om Helmer.
Onsdag d. 10 Nov 1880 10. marraskuuta 1880
Walter Runeberg har en slags avgudadyrkan för Ellan de la Chapelle; de förundrar sig över att Edelfelt var så kall mot henne; på ett kort som hon gett Walter har hon skrivit ett citat av Henrik Ibsen om lidanden som bara döden kan lindra; Edelfelt skojade med Walter och påstod att hennes sorg var att hon var olyckligt kär i denne.
Gatschina torsdag d. 23 febr. 23. helmikuuta 1882
Gjengangere och Arbeidsfolk har jag ej läst men veta hvad de innehålla och har läst citater ur den förra. Det är godt och väl, men hvar finnes hjelpen. Ibsen aktar sig för att söka hitta på råd. Att totalt omändra menniskoslägtets och könens förhållande till hvarandra är ju icke möjligt. I alla fall vet jag ej hvad de skandinaviska damerna vunnit på att nu i dagliga konversationen ha infört sedeslösheten prostitutionen, otäcka sjukdomars ärftlighet o.d. – Är icke allt detta ett tillräckligt stort ondt i och för sig så som det nu lefver doldt och undanskymdt och är det bättre att hela atmospheren smittas af att röra i dessa sorgliga saker? – Ibsens pjes säger ingenting nytt, den kursiverar blott en massa sorgliga fraser som hvar man vet. – ”En fallen man” (var fadren mera fallen för det han var sjuk?) är något som Ibsen sjelf ej ens tror på – han sätter också dessa ord i en indignerad qvinnas mun. Ärftligheten är sorgligast för dem som lida deraf, men skall någonsin en ung man på 20 år som ännu aldrig tänkt på giftermål hindras att vifta, och lefva oordentligt af tanken på de barn han i framtiden kommer att få?
Paris d. 9 dec. 1882 9. joulukuuta 1882
Sedan jag sist skref har jag varit hos Runebergs en afton – Jag var så utled på Ibsen med gengångare och annat (den nyaste en folkefiende lemnar samma underliga stora frågetecken efter sig), att jag höll ett alldeles improviseradt loftal öfver J.L. Runeberg, hvari Walter instämde. Victor Hugo kännes också som en frisk fläkt, trots alla galenskaper, efter detta rotande i smörjan som nu är vårt dagliga bröd.
Paris d. 25 februari 83. 25. helmikuuta 1883
Mamma frågar hvad jag tycker om "en Folkefiende" – den är bra – en fart och ett lif i den. Till dessa aristokratiska funderingar kommer man ändå lätt som konstnär – massan är alltid dum, lättledd och orättvis. Pjesen måtte ta sig bra ut på scenen den är så dramatisk, ehuru ramen är den mest borgerliga och småstadsaktiga. Dr Stockmann påminner förskräckligt om Björnson – också lär Ibsen ha velat teckna honom. Hjertegod, entusiast, godtrogen naiv, naiv, naiv till otadlighet, sådan är Bson. Man måste vara en sådander usprungsnatur för att tro menniskorna om så mycket godt som Stockmann i början af pjesen. Alltsammans är ju dock en ram blott för Ibsens egna idéer om hopen "profanum vulgus" – en tanke som alla tiders skalder haft i sitt hjerta.
Allt, allt i Stockmann påminner om Björnson. B. sade mig sjelf att Ibsen velat porträttera honom – åtminstone i början – Och detta behof att förbättra verlden det är så Björnsonskt – hans egendomligt kamratsliga förhållande till barnen, hans ätande och drickande alltid oberäkneligt, titaniskt, urkraftigt.
Paris d. 27 februari 83 27. helmikuuta 1883
Nu till annat. Ibsens slutord i en Folkefiende är såtillvida oriktigt, att Stockmann säger sig vara stark derför att han är allena, och dock har han ju hustru och barn omkring sig. Hvad betyder isoleringen då: Är ej Stockmann den rikaste man just genom deras kärlek? Att stå alldeles fullkomligt ensam, det måtte vara värre, men att bli öfvirgifven af ett parti, en massa åsnor det kan väl aldrig betyda så mycket, då någon finnes, som tror på en.
Han trissade om några republikanska politici på ett högst remarkabelt sätt i afton – de visste till slut ej ut och in på sig. Han stred mot nationalitetsprincpen och mot majoritetens rätt – yttrade sig för andens och snillets internationela aristokrati – alldeles som Ibsen. Det är ju dock så.
Måndag d. 10 mars 1884 10. maaliskuuta 1884
"... att flytta Brikker Slaae Spillet over Ende saa har Du mig sikker" säger Ibsen. Dumheter. Om nu spelet slogs öfverända med Ibsen med, hvem skulle då bli qvar för att förbättra verlden.
Paris 18 dec. 85 18. joulukuuta 1885
Det Ibsenska sannings- och karaktärssökandet gör damer brutala och fräcka, får dem att förakta konventionen, som fröken von Holten och fröken David; Edelfelt skulle inte vilja vara gift med en sådan kvinna.
Paris 22 nov. 1889 22. marraskuuta 1889
Teaterpubliken är alltid likadan; den missförstår också Ibsen; då Ibsen är ironisk, tar publiken honom på orden; talat med Marion hos Portalis om teaterpublik en gång.
Nyårsaftonen kl. 2 e.m. 31. joulukuuta 1889
Talat med Coquelin om Köpenhamn, fru Hennings och Ibsen; Coquelin förtjust i Noras roll.
Berlin, den 16 Januari 1891 16. tammikuuta 1891
I boklåds fönstren stå öfverallt Ibsens och Sudermanns fotografier. På Teatern var i går en hel norsk koloni, som såg mycket "venstre" ut. Jag undrar om Arne Garborg som ofta lär vistas här, var bland dem.
Berlin, den 17 Jan 1891 17. tammikuuta 1891
Lieberman sade att Konstens framtid nu låg hos engelsmän och norrmän, och började så att tala om Ibsen och Arne Garborg, som tyckas vara de mest lästa författarne här. En helt ung författare Ludvig Fulda, 26 år, lärer också vara utmärkt bra. Det tyckes vara en ny literär vackelse som går genom Tyskland och den är kommen från Norge. Ack hvad Jag vore bål om jag vore norrman! I dag läste jag verser af denne L. Fulda, och de låta som poesi igen – det var visserligen endast tillfällighetsverser vid Grillpurzers hundraårsfest i går, men det var af den goda sorten.
Ospedaletti 1sta Mars 1891 1. maaliskuuta 1891
Hon har varit mycket i Norge och har öfversatt några norska barnböcker till engelska. känner derför till Björnson och Ibsen lika bra som vi. Hennes bror har en villa i Norge och en liten pojken som är född der och heter Erik. Hennes barn känna sig derför mycket hemmastaddamed vår Kicki.
Paris 20 maj 1890 [med blyerts ändrat till 1891] 20. toukokuuta 1891
Hvad Ibsen gjort för framsteg här sedan ett år. Hos Vallery Radots äro de alldeles utom sig af beundran för Vildanden och Nora! De tala om Ibsen i allmänhet tillsammans med Goethe och Shakespeare och Tolstoi, det var mera än jag hade trott parisarne om.
Paris 16 Juli 91 16. heinäkuuta 1891
Som oläsligt på Amics naivitet bör betecknas att han, såsom stor beundrare af Ibsen, tänker ta sig för att utan att kunna ett ord norska öfversätta, med tillhjelp af en dansk journalist, Kjerlighedens Komedie. det mest oöfversättliga af Ibsens saker. Jag ser på förhand att huru denna Amicska öfversättning kommer att se ut. Med hans naiva förakt för den naturliga stylen i diktionen (han tycker bara och teater – haranger à la Dumas, Augier oa) kommer Kjerlighedens komedie att bli den banalaste smörja på jorden Han tänker sjelf resa och besöka Ibsen, på väg till Bayreuth, der han skall höra Parcifal. –
Det är modernt nu att vara "tolstoisant" eller Ibsenist här, och det värsta är att de flesta af fanatikerna äro just sådana som naturen ställt långt ifrån den slaviska och den norska profeten på andens gebit. Just Amic – Optimist, ytlig, omöjlig att förstå något icke franskt. En liten bäck som hoppar jemnsides med den breda floden George Sand – (hans ideal), och som naturligtvis blir efter. Han läste en pjes för oss igen, lika "à coté" som allt hvad han skrifver.
Paris torsdag 13 aug. 91 13. elokuuta 1891
Pasteur och Vallery Radot tyckte båda att jag borde försöka att måla Ibsen. Det skulle jag också bra gerna göra
Højfjildssanatoriet i Gausdal, söndagen den 9 juli 1893 9. heinäkuuta 1893
På hotellet i staden Kristiania upptäckte jag en qvart innan jag reste Henrik Ibsen sittande ensam först på Cafét sedan i läserummet der jag skref brefkortet till Mamma. Han satt och stirrade uf i rymden genom glasögonen – i svart tillknäppt lång redingote. Han liknar mycket porträtterna, är röd i synen och förefaller mycket liten. Men jag tänkte då jag såg honom, såsom sist då jag var med Björnson, på de många af mina skönaste stunder som jag haft genom honom. Poesi det är ändå qvintessensen af lifvet, och dessa norska poeter har så svängt om våra begrepp, så fylltvårt andliga lif med bilder att vi rakt ej kunna säga hvad vi vore om de dessa gubben "ej funnits till" Jag såg på Ibsens knubbiga hand och tänkte på att den skrifvit Peer Gynt, Aases slädfärd med Grane till Soria Moria slottet, Solveigs sang och – jag kunde ej se den längre ty min blick blef skum och jag satt der och tårades som en narr. Hade jag ej varit rädd för skandal skulle jag ha bedt lilla Kikuli, den lilla åsnan, se noga på den der gamla herrn, som är en stor skald, en sådan som Runeberg. –
Gausdal måndag 11 juli 1893 11. heinäkuuta 1893
Bland bekantskaper här har jag gjort en massa höjre grosserer bekantskaper. Alla äro höjre här och tala om venstre och Björnson och det rena Flag med största ovilja. Jag tycker de alldeles för litet uppskatta sitt eget. Nog tala vi om Ibsen och Björnson med mera aktning alltid.
Gausdal 18 Juli 1893 18. heinäkuuta 1893
Mamma var förvånad öfver att jag ej gick och tilltalade Ibsen – skulle Mamma ha sett har föga sällskaplig han såg ut så skulle Mamma förstått min tillbakadragenhet. Han sitter dagarne i ända, alltid ensam på Carl Johan café eller på Grand café i Kristiania, och tål ej att bli störd. Otto Benzon hade blifvit emottagen som en "chien dans un jeu de quilles" af honom – han hade dessutom haft oturen att säga att Ibsen nyss fyllt 74 år i stället för 64 och då hade H. I. blifvit mycket vred.
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26. helmikuuta 1895
Något som frapperar här är den magnifika klangen som det skandinaviska namnet har – det är den allra största rekommendation att vara skandinav. De känna Ibsen Strindberg, Arne Garborg, Holger Drachmann lika bra som vi, de tala om de nordiska konstnärerna med en respekt som gå godt i själen.
Paris torsdag 28 febr 95 28. helmikuuta 1895
Vi gjorde upp sällskap för dinern och aftonen och det var utmärkt roligt. Vi talte om allt i verlden, Lie var på sitt allra bästa humör – rolig och godmodigt satitrisk och konstnär ända in i fingerspetsarne som alltid. Hans fru är en bra klok menniska, litet strängare kanske än han, men ej det allra ringaste filisteraktig. Jag förstår att hon är hans kritik och hans konstnärliga samvete. De frågade efter Mamma och Jonas Lie sade att han aldrig kunde glömma Mamma så genial och sympatisk fann han mamma vara. – Han är alls ej blind för sina landsmäns dåraktigheter och svagheter. Båda menade de dock att Venstre hade fullkomligt rätt gentemot kung Oscar och att det bästa vore att båda länderna skildes åt och sedan lefde som goda grannar och bättre vänner, det var han säker på. – Han talte mycket om Ibsen, hade en massa anekdoter, att berätta, kunde långa repliker från alla hans arbeten, beundrade dem, berättade hur de kommit till, hvar Ibsen hört dem o.d. Rottejungfrun beundrade han likaså mycket som jag såsom poetisk skapelse. hvart ord hon säger är ju som mejsladt för eviga tider och hon växer till den mest storartade figur-symbolen döden befinner. tiden gick så att de 4 timmarne föreföllo som högst en – jag bjöd Jonas och henne på mycket god burgunder – det var rigtigt roligt.
Paris lördag 9 mars 1895 9. maaliskuuta 1895
Jag var i dag på frukost hos en mycket underlig ung dansk, som kallar sig Willy Gretor, men som egentligen lär heta Pedersen. Han är författare målare m.m. bor furstligt, köper taflor af Frans Hals och Velasquez (ingen vet hvarifrån hans pengar kommit). Han bad mig komma och korrigera ett porträtt han målat af Henri Becque – kanske Frankrikes bästa literära förmåga – åtminstone efter Maupassants död och inom det dramatiska. Becque var rigtigt rolig och intressant. Sådana fransmän, som också ha öga för annat än eget land och egna fördomar, kunna vara alldeles förtjusande. Det var rigtigt roligt att göra hans bekantskap. Han talade mycket om Ibsen och Strindberg – alls ej som en vanlig snobb utan med verkligt omdöme och verklig esprit.
Paris Lördag 15 juni 1895 15. kesäkuuta 1895
Under början af veckan var jag rätt mycket ute och kom sent hem om qvällarne. I tisdags var det middag hos Mme Menard Dorian – Georges Hugo, Magin, Daudets, Clemenciau, Hellen, målaren (alla med fruar) Vallgren och Antoinette, och några löshästar som jag. Georges Hugo är mycket sympathisk tycker jag mycket mera än Leon Daudet som är vigtig och nervös. Emellertid är det roligt att vara vid ett så spirituelt middags bord, der alltjemnt konst och litteratur äro på tapeten. En niece till Mme Menard Dorian, Dora Dorian, gift med advokaten o. författaren Ajalbert är utmärkt vacker – hennes mor en halftokig rysk furstinna har nog gifvit henne litet fri steppnatur (som åt Wahlberg med de soliga ögonen). Vallgren är mycket i smörek hos alla dessa – G. Hugo har beställt af honom silfver bordsuppsatser, som han redan gjort, för resten. – Mme Menard Dorian är en ovanligt treflig vacker fru, – alldeles inne i konst och den af den "le dernier cri". – De känna till Skandinavien alla dessa menniskor mycket bra – utom resor till Norge och Köpenhamn, ha de också besökt Stockholm. G. Hugo reste till Stockholm på sin bröllopsresa under den värsta kölden i år.Och skandinavisk konst och Ibsen och Strindberg och de unga norrmännen känna de på sina fem fingrar. – L. Daudet och G. Hugo ha sin oläsligt Nouvelle Revue.
Petersburg lördag morgon 22. helmikuuta 1896
Der voro en del unga flickor af den det släta, tysta engelsk ryska typen, fula, långa, magra och slätkammade. Med Madame Labouroff, hvilken är en af de få som apprecierat Scholander, hade Jag en lång utläggning om Ibsen. Under aftonen spelades saker af Svendsen och Grieg. Fru Etter och hennes söner äro artigheten sjelf vid ett dylikt tillfälle, och kommo alltjemnt och uppmanade mig att tala med den och den. – Det värsta är att jag tillika fick alla dessa gummors adresser, med tillsägelse att nödvändigt gå till Mme A. mellan 3 och 4, till 5 emellan 1/2 5 och 1/2 7, till Mme C mellan 3 och 5, torsdagar och lördagar m.m. – Att lemna kort i denna goda stad är det ej fråga om – nej man skall sitta, och sitta länge och prata, och dricka tevatten, och prata igen och isynnerhet känna alla menniskor.
Stockholm lördagen d. 19 Dec. 1896 19. joulukuuta 1896
*Hvad jag tyckte att T.stjernas bok var tarflig! Alla tala om Ibsens Borkman – den lär vara utmärkt.
Paris, söndag d. 28 Mars 1897 28. maaliskuuta 1897
På Nansen festen var jag, d.v.s. på hans officiella reception på trocadero. Det var mycket storartadt, och han är en hjelte här. Han ser otroligt bussig ut – mycket lång och smärt och smidig och det ljusa håret, ljusare än hyn ger något egendomligt arktiskt åt hans utseende. Mme Eva var mycket elegant – (för elegant, tycka parisarne som väntat sig en Ibsenqvinna) der hon satt med Madame Félix Faure i fondlogen.
Paris 12 april 1897 (Måndag) 12. huhtikuuta 1897
Georges Hugo är mycket intagen af Norden, (Stockholm om vintern, dit han gjorde sin bröllopsresa) Ibsen och skandinavisk konst. "C'est le pays le plus admirable de la terre" sade han.
Paris lördag 24 april 1897. 24. huhtikuuta 1897
Frukost åt jag med Thaulows, en amerikanare Vail (fransk amerikanare) och hans fru, ett par fransmän, Thaulows vänner Duhem och Le Sidaner (norska vurmar, ibseniter och vänner till Maeterlinck). Jag hade bjudit Juhani Aho, fröken Lagerborg, fröken Kurtén, Konni med fru, Chambure, Vallery Radots m.fl.