Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

operasångerska, g. 1) Heikki Renvall, 2) Bruno Jalander

Esiintymiset kirjeissä

Näytä henkilöyhteydet Aino Ackté
Paris lördag 24 april 1897. 24. huhtikuuta 1897
I går afton var vernissagemiddag på Svenska klubben. Det finska elementet var öfvervägande. Fröken Ackté var aftonens drottning. Hon sjöng oförlikneligt vackert och varmt, var strålande glad och vacker. Juhani Aho hade en storartad succès – alla dessa svenskor och norskor kände honom så bra och han var så skandinavisk till sinnes som trots någonsin. Bl.a. var der den beskedlige doktor fontell. Jag presiderade hela festen, satt på hedersplatsen och höll de traditionella talen. Mycket sång och musik och dans och skålar af Thaulow. Acku Berndtson m.fl. – Jag höll ett som jag tror lyckadt och improviseradt tal till den nordiska sången. Jag började med att berätta om att jag för två år sedan satt i samma loge som gummorna Artôt och Viardot, och då jag frågade dem hvilken de ansågo vara århundradets största sångerska, de med en mun, utan att hesitera, svarade: Jenny Lind. Juhani Aho blef mycket god vän med Thaulow, Erikson m.fl. Den unge utmärkte landskapsmålaren Albert (svensk) tog emot mig med ett: Salut, maître! som gjorde mig godt i själen. Ingenting är roligare för en halfgammal stut än att se ungdomen erkänna en. Ack om jag finge en sådan ålderdom som Puvis de Chavannes!
Paris 1 Maj 99 1. toukokuuta 1899
Från Krohn har jag haft bättre underrättelser, ehuru den stackarn fått påssjuka efter allt detta – men hans läkare, professor Haslund (som jag bjudit på salongen jemte Aino Ackté och den vackra madame Jacqemaire, Clemenceaus dotter) sade att han visserligen aldrig helt och hållet slipper det onda, men att han kan lefva länge med "lidt Forsigtighed" isynnerhet får han ej gå på med samma "jagende Virksomhed" som förr.
6 juni 99 Café de la Règence 6. kesäkuuta 1899
Var i lördags bjuden af Aino Ackté på operan. beundrade hennes utmärkt rena och rörande sång som Benjamin i Mehuls Joseph.
Måndag d. 12 juni 99 kl. 7 e.m. 12. kesäkuuta 1899
I lördags voro vi Juhani Ahos och Acku hos Aino Ackté, både divan och fr. Golovatsheff voro eld och lågor. Aino har magrat och vuxit ännu. En snäll flicka är det. Talte jag om att jag hörde henne i Benjamins role i Joseph?
20 Juni 99. 20. kesäkuuta 1899
I går var det en finsk tacksägelsemiddag för de fransmän som skrifvit mest om oss och arbetet för oss. Senatorn Trarieux var hedersgäst, Mamma vet han som spelat en så stor och vacker role i Dreyfussaken. Jag förde Aino Ackté till bordet och höll festtalet, som jag skall ge eder senare, då jag har det skrifligt. Trarieux svarade utmärkt, klokt och varmt Derefter höll den unge R. Puaux som har blifvit en rigtig finsk patriot och som känna sakerna hemma ypperligt (i Januari visste han ingenting om saken ännu) ett varmt tal för den finska konsten som han egnade Ville Vallgren, Aino A. och mig. Stämningen var mycket hög – Stor skada att Anatole France ej kommit – han har lofvat skrifva förtalet till Puaux' bok om "la Finlande, sa crise" Jag hade beredt mig på ett rigtigt djupt känd harang till A. F. som jag beundrar ännu mera sedan jag känner honom. Hvad det ändå är roligt att det finns sådana karlar och sådana konstnärer! – Trarieux gick på ett möte för Picquart, der han skulle presidera. Stämningen var sådan att det föll sig helt naturligt att Puaux satte sig till pianot och spelade Marseljäsen och alla föllo in med lust och lif. Aino Ackté var mycket söt och talte om sin beundran för Picquart så varmt och flickaktigt; hon sade till Trarieux: je ne saurai lui dire combien j'ai l'admiration pour lui mais je le lui chanterai un jour! fröken Söderhjelm, fr. Golovatscheff, Vallensköld Acku m.fl. voro den. – – Denna varma sympati från fransmäns sida gör godt i själen – det är mest Dreyfusarder, det är sannt. "Vous n'avez pas besoin de me dire leurs noms", sade France "ce sont toujours les mêmes qui se fait tuer". – Denna fest der vi sjöngo Vårt land och marseljäsen, der det talades så många varma ord, är ej lätt att glömma. – finnarna sade att mitt tal var bra.
Paris 28 juni 99 Onsdag afton 28. kesäkuuta 1899
Häromdagen hade jag frukost för Aino Ackté och fr. Golovatscheff, talte jag om det.
torsdag morgon. 1. tammikuuta 1900
Nu måste jag börja städa tills fr. Ackté kommer. François blir allt mera omöjlig hvad yrkesskicklighet beträffar, ehuru han i karaktärens vägnar står på till förra höjd. – Att aldrig sopa eller damma det hör till regeln; sedan jag en gång bad honom torka af med våt trasa och ej rifva upp dem för taflornas skull – hvad som deremot han betraktas som ett spirituelt infall är att han engång samlade alla mina smutsiga kläder midt på golfvet just då fr. Ackté skulle komma – ställer mina stöflar i en rad framför kaminen m.m. dylik välmening. Men man kan ju icke ha allt, Och jag tillstår att jag tycker mera om oskickliga och beskedliga än skickliga och sura menniskor.
Samma måndag 1. tammikuuta 1900
Jag kan tänka mig att Aino Ackté blef firad af fenicarna. Att de icke småningom bli som andra menniskor utan fortfara med den der galenskapen om vår den och vår den, liksom alla de der åsnorna skulle ha gjort något för att åstadkommas Aino Ackté eller Gallén.
Paris tisdag 3 april fortsatt onsdag 4 april 1900 3. huhtikuuta 1900
I afton skall jag på middag till Aino Ackté med landsmän och maninnor. fr. Collan. Munsterhj. Elsa Born m.fl. – Bertha som ej ville komma dit på visit får ej vara med.
Långfredag morgon 13. huhtikuuta 1900
I Orkesterfrågan har Aino Ackté, den snälla, fiffiga och lifliga menniskan varit mig till enorm hjelp. Hon har satt mig i förbindelse med en äldre herre Alliod, som åtar sig allt praktiskt, som personligen talat med Saint Saêns och Th. Dubois och som i dag kommer med mig till ryssarne och som sedan ej viker från min sida. Aino och jag skola gå till Th. Dubois i morgon
Paris 27 nov. 1900 27. marraskuuta 1900
Jag har i dag gjort en studie till fröken Acktés porträtt som är bra. Krohns sista ord innan han reste var: se nu till att få det porträttet riktigt bra: Stanna litet längre om så behöfves, men gör nu en god målning igen – det är ändå det vigtigaste! Krohn blef allt mer och mer förtjust i fr. Acktés sång och spel. Hon är alldeles, alldeles utmärkt i Glucks Alceste. Elle a de la ligne! Hon får då gno på, flickan stackare; på samma vecka Alceste, Tannhäuser och Romeo och Julia och två Soirées dans le monde. Det är ingen sinécur att vara primadonna vid Operan i Paris. Jag kan dock icke måla henne i Alceste kostymen, helt grekisk, men kall på en tafla – icke heller i Elisabeth, der man ej ser hennes hår för doket, ej heller som Elsa der hon har en otäck teaterkostym på sig. Om lördag går jag och se på henne som Julia – Krohn sade att hon vunnit enormt som julia på detta år. Der har hon i första akten en utmärkt vacker renaissancekostym. Jag tror dock när allt kommer omkring att jag målar henne i stor svart hatt och grå pelskappa och svart klädning med paljetter – allt i svart och brunt och grått – det står så "henrivende i Farve".
Det är bekvämt att måla henne så till vida som hon kommer (med sin sällskapsdam) tre gånger i veckan – på de andra dagarna kan jag måla Moltke – originalet står redan här.
I söndags var jag bjuden på frukost till Léon Moltke. Der voro Prins Valdemar, prinsessan Marie, prins Georg af Grekland Marquis de Bouillé och Mr Dufeuille, Orléancernas factotum, storpratare, men ganska klok. – Jag vet ändå ingen menniska som verkar så prinsessa som prinsessan Marie, och det fastän hon är litet gauche i rörelserna. Men fastän hon icke har fru Linders säkerhet är hon ändå mycket mera rasdjur än fru Linder – och så är hon så snäll och vänlig och naturlig. Hon lofvade komma hit till ateliern endera dagen. Alla intressera sig för fr. Acktés porträtt – hon, Aino Ackté har en ställning här som man hemma ej drömmer om – hon har med ens blifvit No 1 vid Operan och publikens favorit. Att hon är absolut hygglig och comme il faut misshagar ej parisarne tvärtom – de skryta dermed! På frukosten talades ganska mycket politik. Hvad dessa prinsar ändå äro underliga. I Boers frågan voro de engelska – alltid naturligtvis på maktens sida, t.o.m. de hyggligaste.
Jag har ej sett onkel Paul, men väl stått med de tusentals menniskorna derutanför hotellet och ropat Vive Krüger!, vivent les Boers! – En massa halfvuxna pojkar (de som manifestera i Paris äro mest halfvuxna pojkar) stå och gnälla på gammal Boulanger melodi C'est Krüger / Krüger, Krügère / C'est Krügère qu'il nous faut! / Oh! Oh! Oh! Oh! Hvilket inte just är en värdig hyllning. Men läste en Monods tal till honom? Det är herrligt. Han var i spetsen för en Dreyfusard deputation, med Anatole France, de Pressensé, Psichari, Vaughan o.a. – L. M. läste upp talet här i ateliern just nu och Aino Ackté ropade "Men det är som om en finne skulle ha skrifvit det!" sade hon. "Det är allt det bästa vi tänka och vilja" sade L. M. och fr. Ackté sade i hastigheten sålunda den största kompliment åt sitt folk!
Söndag 1sta Advent 2 december 1900 2. joulukuuta 1900
Ja, jag njuter obeskrifligt af att få måla igen. Då man ofta i ungdomen sagt att jag fått gåfvor och anlag för denna konstart, då jag ju dessutom tidtals sysslat med densamma, så vore det bra, bra roligt att nu få egne sig litet deråt – istället för åt packlådor, språng hos ministrar, bokföring och affärskorrespondens. Jag har derför med jubel gjort några skizzer till fr. Acktés porträtt, börjat på med Moltke och påtat på Mechelins statsmannaapparut, bord i Empirestil, lagbok, papper m.m.
I går var jag på operan, bjuden af fr. Ackté med Ville Vallgren – egentligen för att se hennes kostymer i Romeo och Julia. Hon var icke till sin fördel der och kostymerna voro ej heller rigtigt klädande. Nej, skall det vara kostym så tar jag den antika från Alceste, lång och veckrik, och för att undvika hvitheten gör jag henne då hon närmar sig altaret och belyses af offerelden (en gaslampa på hvilken jag låtit sätta Auerbrännare.)
Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.
Jag skulle ej bättre begära än att komma hem till jul – men då måste jag komma hit igen – huru skall jag göra! – det var der ingen der visste! Otänkligt att få Moltke och fr. Ackté färdiga på tre veckor och inte ens det om man får räkna resedagar. Skall jag komma hem på ett ryck och incognito, så att jag ej genast behöfver gå på möten på Catani eller på Socis eller arrangera tablåer eller i allmänhet fylla mina små slafsysslor derhemma?
När jag nu ser på fänrik Stål, så der en gång i veckan, så måste jag tillstå att jag är rätt nöjd. De här sista årens harm och elände ha hjelpt till att få kläm i teckningarna. Visserligen finnas helt misslyckade som Sandels apoteos och Den döende krigaren, som markerar, som B sade, men så finns der andra som Döbeln och korpral No 7 Standar, trumslagar Nord, Rissanen (hvad betyder det att det ej är Runebergs ynglingar det är finska folket jag ville rita) Soldatgossen Schwerin, No 15 Stolt "säg har du glömt hur du tog dig gevär" och bröderna – som gör att jag sjelf får litet kalla kårar öfver ryggen. Det är det allra största beröm för mig att dessa teckningar icke verka störande på intrycket af fänr. Stål – som har sin underbara trollmakt – det der att man icke han låta bli att lipa när man är finne och bara tänker på vissa rader! Ville och Antoinette Vallgren hade suttit en hel afton och lipat öfver bilderna – och när fr. Ackté med sällskapsdamen en Estniska, satt och såg på dem här i ateliern, såg jag med ens hur det började rycka i Aino As ansigtsmuskler, under det att fräulein Schmidt satt tyst, tänkte uppå intet just, och såg förvånad på sin fröken – men så brast det löst och tårarna började rinna ned för kinderna på fr. Ackté – hon stortjöt!!
Paris 12 dec 1900. 12. joulukuuta 1900
Ni må tro att jag har det "travlt" då jag målar, vid ljus på Moltke och Aino på en gång och dessutom skrifver mig dans le monde.
Ändtligen var Schura har på frukost och fick prata med Aino A. som bjöd honom och mig på middag någon dag i nästa vecka. Schura var sig lik, en hof- och sällskapsdam i skick och later. Han tyckte att Aino A. var för lurfvig i håret. Pfui, comme elle est mal peignée, il faut lui dire se faire coiffer par un coiffeur" allt med denna djupt olyckliga expression i anletsdragen och med hakan tillbakaskjuten. Emellertid är det ju märkligt att han läsa Tolstoj nu! I allmänhet begriper jag ej hur han passar med sitt viftande herrskap, ty de ha då krafter att "faire la noce" i ny och nedan.
Till julafton är jag bjuden till Aino A. med Karin Brunou och då blir det nu litet svårt ett ögonblick när jag tänker på Er och Kicki – En ovärdig fader, en ovärdig son och en ovärdig make. Jo det är just skönt! Hvarför har jag ej fått en liten tjenst att sköta? Tänk hvad jag hade då varit regelbunden i mina vanor och mitt lif. Men nu skaloja verlden omkring, fast han är gamla karlen!
Paris 23 dec. (da’n före julafton) söndag. 1900. 23. joulukuuta 1900
I morgon skola vi tillbringa julaftonen hos Aino A. Karin B. och jag representera den urgamla svenska kulturen gentemot fennomanin – för resten äro der dr Renvall, som ser mycket bra och hygglig ut, Berthas vän Ignatius som Karin B riktigt nog kallar pastor Juonilainen, och som aldrig ännu ett ögonblick tviflat på sin egen förträfflighet, skarpsinnighet och kvickhet. Här finnas många finnar i staden – En ung Cedercreutz, Lagerborg (i hvilken afhandlingen tänktes vid Kaipiais) och många andra.
Mina porträtt avancera. – I går väntade jag grefvinnan och unge Moltke som skulle komma för att se på porträttet, men som af obekant orsak uteblefvo. fr. Acktés porträtt i helfigur slår an på alla, emedan det är vackert i färgen. Hon jublar sjelf och säga sig aldrig ha haft så mycken "allure"
Juldagen café de la Regence 25. joulukuuta 1900
I går afton var jag hos Aino A. och der var ganska roligt, ehuru jag hvar minut saknade Er. Det alldeles öfverflödande rikedomen på verser gjorde sitt till att höja stämningen. Värdinnan hade skrifvit, skrifvit, skrifvit, de två herrarna likaså och jag hade också låtit det gå.
Paris 29.XII. 1900 29. joulukuuta 1900
En fullvuxen dotter hade skrifvit rent åt mig på tyska (emedan den tyska öfversättningen är rytmisk) ett långt stycke ur Euripides "Alkestis" – just det ögonblick jag velat måla fröken Ackté i, och fastän bara Pappa Psichari sett min skizz, som på honom tyckes ha gjort stort intryck, talade hela familjen derom som om en känd tafla. – Det var Psichari som sade mig då han såg skizzen och jag yttrade min fruktan att blifva banalt-klassisk "pompier" med detta ämne: Mettez y l'âme de la Finlande et vous ne serez pas pompier – c'est le même sentiment de sacrifice que chez Alceste.
Paris 7 januari 1901 – måndag. 7. tammikuuta 1901
Jag har nu flere dagar å rad målat på Moltkes uniform och ordnar, och hade först i dag en séance med fr. Ackté, som börjar bli färdig. Olyckligtvis måste hon stå och det tröttar henne, så nitisk och punktlig hon än är.
Jag vet nu att jag blifvit kommendör af hederslegionen och Ville Vallgren officier. Huru det gått med de andra, Saarinen Gallén, Järnefelt, Stigell, Sibelius och Kajanus vet jag ej, men det ser illa ut. Tala emellertid ej om något ännu innan vi få säkerhet. Mitt samvete är rent, ty jag har öfverallt sagt att jag ingenting ville ha för egen del bara mina landsmän blefve dekorerade. Nu har också Kajanus skrifvit till fr. Ackté att då svenskarne fått "någon sorts metallkransar" troligen Berthas palmes academique, ville han också ha. När tiden blir skall jag skicka Leygues' bref till Bertha eller Nordström som får läsa upp det i konstnärsgillet så att de få se att jag lupit och talat godt för dem. Att ryssarna krånglat emot finnarne i allmänhet är alldeles säkert – men ännu ger jag mig icke, och hoppas genom Tolstoj få Saarinen och Gallén åtminstone dekorerade ändå. I ryska riket äro endast Antokolsky och jag nämnda till kommendörer sade en polack åt Ville Vallgren. Jag fick ej sofva den natten jag fick veta det bara af grämelse – ty elaka menniskor komma nog att säga att Ville V. och jag,som stannat här efter de andra, intrigerat. Men Gud är mitt vittne att jag bara arbetat för andra här. Den ohyggliga misstanken kommer ändå att hvila öfver mig, och det grämer mig.
Paris 16 Januari 1901 16. tammikuuta 1901
Fröken Ackté skall näml. resa till Finland i nästa vecka, och jag skall innan dess göra porträttet och två studier färdiga. (porträttet är färdigt, så godt som)
Mycket glad var jag att se att ni, då jag fick brefvet åtminstone gått fri från influenzan, som enl. fr. Ackté och Anna Hagelstam Ehrnrooth grasserar värre i Hfors nu.
Paris 23 jan. (onsdag) 1901 23. tammikuuta 1901
Det är Robba Ehrnrooths fel och fänrikens Marknadsminnes – Under en vecka arbetade jag verkligen som en galning på denna aqvarell, som, då jag skref derpå "trohet med vårt blod beseglad o.s.v." ändå föreföll mig något ironisk Jag har bråkat mycket de sista tiderna med att slutföra fröken Ackté, som å sin sida ofta gifvit återbud, och hvar ledig minut har varit upptagen af aqvarellen i fråga. – För resten vore jag glad om Mamma såg den – der finns en treflig Borgå sida i marknad, folket och byggningarna, som Mamma bestämdt kommer att tycka om. Vidare är den gamla granadören bra; jag har fått in ett uttryck af flathet och stor tillfredsställelse samt stolthet öfver den gamla kaptenen på samma gång, som icke finnes i fänr. Ståls sägners illustrationer.
Paris 24 jan. 1901 kl. ½ 7 på morgonen. 24. tammikuuta 1901
Och just under denna tid var det ett fasligt krångel med fröken Acktés séancer, ty än skulle hon resa hem strax, än skulle hon stanna – detta var nu visserligen inte hennes fel utan Gaillards, operans direktörs, och som hennes Alceste kostym skulle skickas hem till mig hvar gång och tas ut från Operan och vi rätta oss efter bud och återbud, och skicka hennes svenska jungfrus Mathilda eller Amelie efter kostymen, så var detta också litet kompliceradt.
Allt detta tillsammans gjorde att jag ej kom mig att skrifva – dessutom hade jag väntat bref, jag också hemifrån, och till slut blifvit så uppskrämd af Karin Bs och Aino Acktés berättelser om influenzans härjningar, att jag, som jag mins tänkte telegrafera då jag fick Berthas trefliga bref om Saglios besök samtidigt med Mammas.
Paris 25 jan. 1901 25. tammikuuta 1901
I dag har jag slutat och signerat fr. Acktés stora porträtt, och i den anledningen haft fr. A. och Karin på frukost – Vi sutto ännu till bords då Maria Collan kom med sin man Borin efter dem Chambure och sist en ful och beskedlig rysk målare som heter Pokitonoff – nu först, kl. 1/2 6 har han gått – jag gjorde honom ändå en massa pikar om att jag icke hade varit ute på hela dagen, behöfde motion o.s.v. nej han satt som fastskrufvad i länstolen.
Om 10 dagar resa fr. Ackté till Finland! Den som kunde säga något bestämdt om sin egen resa! När Ni äro friska är jag ändå ganska nöjd här – detta att få egna sig åt det man har lust för är en njutning öfver all beskrifning – Hemma är det, med dålig eller kall atelier, jurys och gräl och expertiser, icke alls detsamma. Ack om jag kunde ha karaktärs styrka att låsa in mig i Finland och verkligen arbeta der!
Paris Lördag 26 januari 1901 26. tammikuuta 1901
I går på dagen afslutade jag officielt fr. Acktés porträtt – Hon och Karin voro här på frukost och i deras och den ytterst pratsamme M. Garniers, fotografens närvaro signerade jag porträttet, ("åskådare för gången, jag hade summa tre") som de alla med en mun försäkrade vara ett mästerverk. Alla tycka att detta porträtt hör till mina bästa och har något tilldragande i sig. t.o.m. den stränge Courtois fann det bien dessiné. Det går i en mycket litet omvexlande men kraftig färgskala laxgult, gult brunt och svart med några gråblå reflexer, och jag har nu sist vid mina vandringar i Louvren sett att de bästa sakerna alltid äro i få färger. Ja, jag minnes icke något annat brokigt än Rubens som skulle hålla sig – och Tizian om man kan kalla denna dunkla färgglöd för brokig. Med Dagnan har jag haft långa resonnemanger om färgen och vi ha också kommit öfverens om att all god konst först och främst verkar harmonisk.
Nu tycka alla att jag skall göra den ena Alcest färdig ty uttryck och rörelse är bra säga de. En vecka stannar fr. Ackté här ännu och jag tror nog att jag "klarar skifvan" för att tala med Albert Engström, på den tiden.
Paris 1 febr. 1901 1. helmikuuta 1901
Fröken Aino A. reste i går, följd till bangården af Karin, fru Ingman, unge Bonnevie, Mme Maria Collan-Borin med Borin samt af mig. Hon åkte i samma sleeping car som Yvette Guilbert. Hon tog med sig spetsar och en korsett åt Ellan, och skall sjelf komma och öfverlemna dessa saker.
Fröken Ackté stanna endast 14 dagar i Finland, så måste hon tillbaka igen.
Paris 12 febr. 1901 12. helmikuuta 1901
Baude var här i dag, likaså Soulier, red. för Art et Decoration. Båda sade att fr. Acktés porträtt var bland det allra bästa jag gjort. Är det icke roligt för en gammal hund?
Paris 24 febr. 1901 24. helmikuuta 1901
Fröken Ackté har jag ännu ej sett efter hennes återkomst. – I dag var skulptören Malmberg här; han var så förtjust i det stora porträttet af fröken Ackté att han sade att det var bland de bästa kvinnoporträtt i verlden, talade om "la Jaconde" af Leonardo! – Men, så öfverdrifet det låter, är det icke så alldeles galet – Jag har näml. försökt (och måste delvis ha lyckats) få in något intensivt i hennes ögon. Någon sade att jag fått så bra fram det finska allvaret som underström i porträttet.
Paris 4 mars. 4. maaliskuuta 1901
Fr. Ackté var förtjust öfver receptionen hos Etters. Hon har för resten varit förkyld.
Paris 5 mars 1901 5. maaliskuuta 1901
Fröken Ackté har jag sett – jag tror jag skref derom hon var också mycket charmerad öfver Etters artighet. Jo, Mamman A. är en ragata, det vet jag nog, och det som dottern har kantigt i sitt sätt och väsen, det har hon nog från det Strömmerska hållet.
Paris 8 mars 1901 8. maaliskuuta 1901
*Jag skickar fr. Acktés porträtt och Haiko landskapet (aftonsolen) till Salongen, ingenting
Paris Lördag 9. maaliskuuta 1901
Hugo är i staden – ni må tro att det är ett budskickande med betjenten Holm. – I förrgår Mi-Carème 1sta våningen i Gd Hôtel, Aino A., Karin fru Bergman och jag – på aftonen hos Ménard Dorians (der var icke Hugo med) – mycket vackert – mera derom härnäst – Jag hade stor succès i min naturalistiska enkelhet – . I går bjöd Hugo på Lohengrin – han hade aldrig sett Aino A på scenen förut. Hon spelade utmärkt men duetten mellan henne och elaka Ortrud är ändå fäaktigt lång! I morgon har Hugo stor middag på Hôtel Ritz, det finaste nuför tiden – landauer skickas efter damerna...
Paris 19 mars 1901 19. maaliskuuta 1901
I förrgår var Hugos stora middag på hôtel Ritz, det mest storfurstliga nuförtiden. Skild mat åt undertecknad. Som derför befinner sig utmärkt väl, – Jag har dessutom så vant mig vid mitt Vichyvatten med litet svagt hvitt vin i att jag alls icke afundas deras champagne. Derefter gingo vi, Gougo Ivanovitch, fr. Ackté, Karin B. fru Ingman, fr. Procopé – eftertruppen bildades af Henrik Standertskjöld och mig – gingo, säger jag – nej, tusen gånger nej, åkade i två landåer från Hotel Ritz till Bouffes – ungefär 30 sekunders åktur. "Les travaux d'Hercule" är en slags imitation af Offenbach – icke dem (Hercules är en slags Boulanger, Deroulède, "Notre jeune et sympathique demi-dieu, såsom han sjelf dikterar åt tidningsinterviuwarena) – men ytterst skabrös, så att fröken Ackté bara satt i den rysligaste ångest att se några bekanta ansigten bland publiken – emedan det icke skulle gå an att hon blefve sedd der. Hugo förstod ej kvickheterna utan tyckte bara att det var "lihoj". Efter teatern stufvade Hugo med egen hand och ett energiskt "siså"! in hvar och en af damerna i den rymliga landåen, och så den der handrörelsen åt kusken, som icke riktigt förstod detta teckenspråk. Jag hoppade in i landån också och alla flickorna voro mycket häpna öfver den hastiga affärden – men jag försäkrade att så var Hugos sätt – det skall gå bara, undan för undan! Sedan dess har Jag ej sett honom, men måste väl i afton gå dit och lemna kort. I morgon reser han. Mycket vänlig men allt mera oåtkomlig för andras tal och kvickheter, som han alls ej hör på. – Sedan jag släppt ut 3 kvickheter, hvilka gingo oförstådda och ohörda förbi Hugos öron, lemnade jag den sporten och blef åter den anspråkslöse, tysta gästen.
Lördag 30 mars 1901 30. maaliskuuta 1901
I går kom grefvinnan Moltke och bad mig ställa ut mannens porträtt (taflorna inlemnas om tisdag) – det är ju smickrande men jag vet ej huru detta officiella porträtt skall taga sig ut bredvid Ainos som är helt artistiskt nå ja, det representerar 2 dagars arbete till – hard work för att få den grann förgyllda ramen att gå skojs med resten.
Paris 3 april 1901 3. huhtikuuta 1901
dels emedan jag varit offer för min vanliga sjukdom, tveksamheten. Dagnan hade näml. tyckt om det Moltkeska porträttet och rådt mig att utställa det – Jag sade det åt grefvinnan Moltke, som blef mycket glad och sade att det varit hennes hemliga önskan hela tiden. Nu ha emellertid Thaulow, Blanche, o.a. representanter af den nyare skolan förklarat att det vore att skämma ut min panneau, då detta officiella porträtt bara skulle förtaga intrycket af Ackté som alla tycka om. Jag funderade derför (med tanke på "bättre fly än illa fäkta") på att skrifva till grefvinnan M., och gick och våndades 2 dagar för konceptet – och gick slutligen dit i går. Hon satt der med den fula hertiginnan de la Trémoille, och fastän jag kom mycket varsamt fram med att detta bara var en kopia egentligen, och som sådan föll utom reglementet, märkte jag att hon tog illa vid sig – Jag proponerade derför en medelväg – jag skulle begära ett uppskof och ännu litet påta på porträttet, som skulle lemnas påskdagen. Detta obehag kunde jag ha besparat henne och mig sjelf – det är då en farlig sjukdom detta uppskjutande, tvekande ett eländigt karaktärsdrag. 2 nätter har jag sofvit mycket illa för den sakens skull.
Mme Ménard och min hygglige granne de Latenay har rådt mig att skicka porträttet men ställa så till att det ej hängdes upp med de öfriga taflorna – fru Langen-Bjørnson, Paul Clemenceau Wikström tyckte som Thaulow att då man har en sådan trumf som fr. Acktés porträtt detta ej bör skämmas ut genom ett konterfej som ej är gjort efter naturen – Jag får i alla fall en svår skärtordag och långfedag för detta. Dagnan som yttermera kom hit trodde ej att effekten af dessa samtidigt utställda dukar skulle bli dålig – hvem skall jag tro? Dagnan menade att det i alla fall var "une grande difficulté vaincue"
Demidoff var mycket med om att lätta bördan för mig i London – lofvade hyra åt mig samma rum som Benj. Constant hade i Savoy Hôtel, men det blir i alla fall gräsligt dyrt och så har Håkanson sagt att jag icke får dinera en ville der – Då skall jag springa från Miljardärhotellet till ett litet nykterhetsvärdshus för att äta två ägg och litet spenat! Nå Ja, kommer tid, kommer råd! 12 dagar stannar jag der gör hvad jag hinner fortsätter porträttet hemma om så behöfs men skall vara här den 21 på Jour de Vernissage, ty jag vill se huru detta Aino As porträtt ser ut.
Hon skall gifta sig redan den 6tte Maj i Finland och hålla på att köpa bohag och gläds vid tanken på Renvall. Karin B. tyckes vara henne behjelplig i det förra.
Jag ångrar nu att jag ej kom hem till jul på några månader – ty under den kalla perioden här har jag ej gjort mycket – åtminstone skulle jag ha kunnat kom i slutet på januari, sedan jag slutat Aino A och sedan kommit tillbaka nu. – Men hvem är icke vis efteråt? I alla fall har jag haft den stora tillfredsställelsen att kunna måla och få anse mig sjelf som konstnär igen – hvilket ger en tillförsigt och styrka som jag nu så innerligt väl behöfver. Hemma är jag bara en af de många näfven-i-byxsäcken-knytande – ingenting kan göras och ingenting annat kan man tänka på än detta eviga elände. Men Vår Herre förbarmar sig säkert ännu öfver folk och land hemma och då skall det bli en glädje för mig att arbeta der, arbeta med det som jag kan och är skapad för.
Paris Annandag Påsk 1901 8. huhtikuuta 1901
Jour de Vernissage är så tidigt som den 19, fredag, d.v.s. Jour des peintres – och jag vill se huru de placera mitt porträtt af Aino A.
Paris 21 april 1901 kl. 11 ½ på aftonen. 21. huhtikuuta 1901
Ack om Jag kunde sända Mamma litet af det herrliga sommarväder vi haft i går och i dag, litet af den stora glädje Jag erfarit då jag sett att jag begynt lefva upp igen som målare – ty jag har kännt succès'n igen, känt medhållet från konstnärerna och de bästa så starkt som jag icke gjort det sedan Pasteur, för 16 år sedan. Redan i går då jag kom upp till Grand Palais möttes jag af många lyckönskningar af folk som icke slösa sina komplimanger – i dag har det fortsatts hela dagen. Ack hvad jag är lycklig och hvad jag känner mig ha fått luft under vingarna igen! "Det är derför att Ni kommit tillbaka till Paris" säga de. Besnard, Boldini – menniskor som aldrig säga något behagligt om de ej måste säga det, ha båda kommit och sagt mig att fr. Acktés porträtt är bland det bästa jag gjort; många andra ha talt om att mitt måleri blifvit föryngradt – c'est toujours bien, ce que vous faites, mais il y à la note jeune, inquiète, chercheuse dans vos toiles de cette année qui prouve que vous avez encore beaucoup de temps devant vous – vous ne vous endormez pas sur vos lauriers etc. etc.
Det käns ljufligt för en gammal hund som mig då folk säger: Votre portrait de Mlle Ackté et votre paysage (från telegrafberget) sont certaimment parmi les 4 och 5 meilleures toiles du Salon. Mitt famlande under åratal har stannat för eldögonblick uti den soliga fröjden att producera – och så har jag kännt mig fri från fänr. Stål, Söderström och verldsutställningen! Skulle nu Mamma vara rask och bli snart fullkomligt rask, vore jag den lyckligaste menniska i verlden! – Moltke skämmer ej ut sig – visserligen ser han ju litet uppstoppad ut, såsom då man gör en styf uniform på en mannequin, men färgen är ej dålig. – Alla dessa konstnärer, Thaulow, le Sidaner, Rodin, Besnard som icke sagt mig något på flere år, Cottet, Ménard, Simon m.fl. har kommit med utsträckta händer och sagt mig bravo! Och detta, att vid min kritiska ålder, då det endera bär utförbacke, såsom för de flesta, eller mest går framåt till mästerskap såsom för de bästa: Tizian, Frans Hals Rembrandt, Vellasguez Meissonier Puvis deChavannes, – att då känna att det snarare går framåt, det är en fröjd utan like och jag tackar innerligt Gud öfver att Han låtit mig upplefva denna dag. Bara jag nu kunde vara mig sjelf och lita på mig sjelf och tro på mig sjelf! – och icke hör på Dumheter och andra – detta olycksaliga att alltid känna sig vara den sämsta, den fegaste, den frasigaste och böja sig för första bästa herre som har aplomb! Förlåt, älskade Mamma, att jag talar om mig sjelf så mycket, men mitt konstnärskap är ju något som angår mig och som intresserar Mamma!
I dag bjöd jag fr. Ackté och fr. Ingman som bor hos henne på frukost hos Ledoyen – Vid samma bord sutto Vallgrens, Spada, Mme Pauline Hugo och Paul Clémenceau med fru. – Stämningen var den bästa. Fr. Ackté har aldrig varit så till sin fördel som i dag. Vid bordet bredvid sutto: min gamla kamrat Claus från Antwerpen (som omfamnade mig inför Acktés porträtt) Thaulow, Rodin, Besnard, Lerolle med fru. Dagnan har sagt mycket vackra saker om mig – "tu as pu travailler un peu tranquillement, et ça se voit" sade han.
Paris 1 maj 1901 1. toukokuuta 1901
Just nu har jag haft en envis intervieware här från Idun och Aftonbladet en herre som heter Lindblom. Som jag för hans skull fick sitta uppe i natt och retouchera fotografin efter A. Acktés porträtt, var missöjd med detta lika så pinsamma som i grunden onyttiga arbete, som jag dessutom två gånger bedt hr Lindblom på ett hyggligt sätt) draga sina färde, var jag föga lifvad för ett interwiew, när han kom på slaget 2. – Jag hade lust, som Flaubert att skrifva en sjelfbiografi en gång för alla, sådan som brackorna vilja ha en konstnärsbiografi. Flaubert säger bl.a. "Jag har förbindelser med alla Europas hof och utländska ambassadörer komma ofta och rådfråga mig i kinkiga fall. Je suis très riche et je donne des fêtes." – Förskräckt öfver dessa mina planer att sjelf författa biografin, lofvade Herr Lindblom låta bli att fråga ut mig och skulle visa mig sitt opus om fredag, då han igen kommer hit med en fotograf! – Jag hade skrifvit om mitt utseende: af medellängd, snarare lång än kort, en smidig, nervös gestalt. De blixtrande bruna ögonen uttrycka mildhet som dock ej utesluter viljekraft. Jag bär till mitt yttre prägeln af en fullständig gentleman och mina kläder komma ifrån verldens bästa skräddare. Jag är en utmärkt kännare af viner och ingen kan anordna en fin liten middag som jag. Jag är dessutom ett finansielt snille för hvilket icke de mest subtila affärskombinationer äro främmande o.s.v. o.s.v. alltnog hr Lindblom blef förskräckt. Om de engång skulle begripa huru otäckt hela detta interviewsystem är. – Men de uslingarna få betalt för rad och vilja göra det så långt som möjligt och derför få man stå och skämmas för publiken såsom en jubelåsna.
Karin B. som jag såg hos Aino Ackté när jag var der för att önska henne en lycklig resa till Hfors och sedan genom lifvet med Renvall, för att "be adjö" med ett ord, – K. Brunou bad så mycket helsa till Bertha och Er alla. Hon hade också några medicinska funderingar om mammas sjukdom och sade att hennes lilla rörelse (i ordet fulla mening ) började gå bättre och bättre.
Paris 2 Maj 1901 2. toukokuuta 1901
Alla säga nu att Acktés porträtt är det bästa på båda Salongerna – hvad tycks? (Va tyx! som onkel Nikola skämtsamt brukade skrifva) – tills vidare har jag ej blifvit rikare för det.
Paris fredag 10 maj 1901 10. toukokuuta 1901
Krohn har varit sjuk, likasom hela familjen. men han, knappt kommen på benen efter en 3 veckors bronckit (sängliggande) har anordnat min utställning i Kbhvn och nu gifvit sig ut på en föreläsningstournée i provinsen. – Mario, blekrotsaktig och svag är skickad på landet. Om fänr. Ståls Sägner originaler skrifver han: "Det bliver en höjst intressant Udstelling. Tegningarne ære rigtignok mangfoldige gange bedre end Gjengivelserne." – Vidare "Jag glæder mig meget over Din Succès med Acktés Portret, Kjæreste Ven, naar Du blot vil bruge Dine Evner paa rette maade, ere de saamand gode nok og Du er ikke bliven for gammel. Tvertimad Du er i Din bedste Alder til at frembringe gode Værker.".