Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk diktare

Lähteet

Paris tisdagen före jul 1874. och fortsatt juldagen 1. joulukuuta 1874
Elme Marie Caro har skrivit en recension av ett diktverk av Madame Ackermann; fru Louise-Victorine Ackermann har trätt i modig opposition mot tron och kristendomen, men överallt i hennes dikter lyser en förtvivlan över det hon har mist igenom; boken lär snarast att vi behöver en Gud och att vi måste ha försoning; Edelfelt har läst diktsamlingen med Pauline Ahlberg och tycker det är ovanligt att hitta ett så kraftigt och storslaget språk hos en kvinna; han citerar utdrag för Alexandra Edelfelt och skall i ett senare skede skriva ut hela stycken.
Paris d. 16 Januari 78. 16. tammikuuta 1878
Alexandra Edelfelt har frågat varför Edelfelt aldrig talar om Pauline Ahlberg; de flesta kvällar Edelfelt varit hos Madame Jacquinot har Pauline varit borta eller tidigt gått upp på sitt rum; hon är helt absorberad av sina litterära intressen; hon har skrivit en samling litterära biografier, där hon skildrat Alfred de Vigny, Edgar Quinet; Pierre Jean Béranger; hon umgås med Madame Augustine-Malvina Blanchecotte, som tillsammans med Madame Louisa Sifert och Madame Louise-Victorine Ackermann bildar det mest uppmärksammade klöverblad av fruntimmer inom poesins värld; hon är ofta bjuden till Victor Hugo, François Coppée och Françisque Sarcey; Pauline tycker antagligen att Edelfelt är för okunnig i den nyaste franska litteraturen för att det skulle vara mödan värt att anförtro sig åt honom; han är nyfiken på hennes bok, han är säker på att den inte blir annat än en kompilation [sammanställning]; vad deras ömsesidiga förhållande beträffar så avslöjar inte ett ord eller en min att det skulle ha varit något mellan de två; denna likgiltiga, men inte kalla, vänskap, denna totala glömska av det förflutna, verkar komma helt naturligt, utan ansträngning.